Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSKRÄNKNING in3~skräŋ2kniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
a) abstr.: instängdhet, slutenhet. Den ensliga inskränkningen af ett bortgömdt lif. Stenhammar i 2SAH 2: 149 (1798).
b) konkret: (hindrande) skrankor; jfr INSKRÄNKA 2. Gustaf Adolf, då han kastade oss in i hjertat af Europa, visste med sig sjelf att han dermed brutit äfven våra närmaste inskränkningar. Geijer I. 6: 246 (1840).
2) till INSKRÄNKA 3: begränsning; äv.: reservation, förbehåll. Detta gäller alla utan inskränkning. Inskränkning i ngns handlingsfrihet. Serenius Mm 4 a (1734). Man älskar häldre at lastas i alt, än at berömmas med inskränkning. Kellgren 3: 203 (1792). Omdömet är träffande. Dock tål det några inskränkningar. Wirsén i 3SAH 11: 232 (1896). — jfr BETYDELSE-, BRUKLIGHETS-, DRIFTS-, SJÄLV-, SYNFÄLTS-INSKRÄNKNING m. fl. — särsk.
b) i fråga om levnadssätt o. d.: inknappning; jfr INSKRÄNKA 3 slutet. Meurman (1846). Det betyder naturligtvis inskränkningar för dig, kära barn. Bergman Mark. 195 (1919).
-SATS. [efter nylat. propositio restrictiva] (föga br.) log. sats vari man tillägger subjektet (l. predikatet) en inskränkning. Tuderus Kiesewetter 55 (1806). Afzelius Log. 31 (1859). Borelius Log. 35 (1863).
Spalt I 810 band 12, 1933