| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARNESK ha4rnesk, i vissa trakter äv. har4-, stundom ha3rnes2k, förr äv. HÄRNISK, n. (G1R 1: 124 (1523) osv.) ((†) r. l. m. Lagerström Bunyan 2: 190 (1727), Aho Soldan 60 (cit. fr. 1843)); best. -et; pl. =; förr äv. HARNESKA?, f., anträffat bl. i pl. -or (Rüdling Suppl. 349 (1740)) o. i ssgstypen HARNESKO-.
1) (i fråga om förh. i ä. tid, i sht från 1300-talet t. o. m. 1600-talet) benämning på en krigares (ofta en ryttares) hela, av metall (plåt, stundom av ringar, läder l. dyl.) förfärdigade rustning samt (ss. senare led i ssgr) på viss enskild del därav; i sht om den skyddande betäckningen för bålen l. överkroppen, vanl. bestående av ett bröst- o. ett ryggstycke (förenade gm remmar l. dyl.); pansar; jfr BRYNJA, KYRASS, PANSAR-SKJORTA; förr äv. om en krigares samtliga försvarsvapen; i senare tid om i paraduniform ingående l. ss. (vägg)dekoration o. d. använd efterbildning; äv. (i fråga om förh. i ä. tid) om vanl. av metall förfärdigat skydd för vissa delar av en ryttarhästs kropp. G1R 1: 124 (1523). Lette harsk, som är kreffuett, ryg, flanckert, skört. Därs. 14: 144 (1542). En Plåtslagares Mästerstycke, skal wara ett helt Harnesk, med all tilbehör, som är Hiälm, Spangereler, Krefwoter och Bryst, Lårskener, Benwapn och Handskar. Stiernman Com. 1: 518 (1607). 2VittAH 3: 214 (1788, 1793). Hazelius Förel. 123 (1839). 2UB 6: 324 (1904). VaruförtTulltaxa 1: 258 (1912). Harnesken förfärdigades (under 1600-talet) mest vid det gamla faktoriet i Arboga. Alm VapnH 73 (1927). (†) Atthe harsk, som S: Jörenn haffuer så lenge ridit vdij, motte och bliffue afflagde. G1R 11: 273 (1537; hånfullt om gamla, dåliga harnesk). — jfr ARM-, AXEL-, BEN-, BJÖRN-, BLANK-, BRÖST-, DRABB-, FJÄLL-, HEL-, HUVUD-, HÖFT-, JÄRN-, LÅR-, PANSAR-, PARAD-, PLÅT-, RING-, RYGG-, RYTTAR(E)-, SOLDAT-HARNESK m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. fullt harnesk, se FULL, adj. 6 h. Olof Tryggeson war waan simma med fult hardnisk. Rudbeck Atl. 1: 556 (1679).
b) [jfr motsv. anv. o. uttr. i d., holl., t. o. eng.] (numera i sht i vitter stil) i jämförelser o. mer l. mindre bildl. uttr. (”Bussarnas”) kläder war af is så styfwa som harnisk. KKD 1: 346 (1709). I höga minnen, i häfderna än I stån, / som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden. Tegnér (WB) 2: 119 (1813). En öppen själ, ett hjerta rent / Ett harnesk är af hamradt stål. BEMalmström 6: 187 (1840). (†) Uthiclädher idher alt gudz harnisk, på thet ath j måghen stå emoot dieffuulsens anlop. Ef. 6: 11 (NT 1526; Luther: zihet an den harnisch Gottis; Bib. 1917: Ikläden eder hela Guds vapenrustning). — särsk.
α) i numera föga br. uttr. Frischt moodh är gott Harnesk .. (dvs.) Moodh giör meer än Pantzar. Grubb 216 (1665); jfr Östergren (1926).
β) (†) i sådana uttr. som gå till l. lägga på l. resa sig i harnesk(et) o. lägga av harnesket, börja l. inveckla sig i resp. sluta med krigsoperationer l. fientligheter, taga l. gripa till vapen resp. nedlägga vapnen. Strax thet (dvs. böndernas inryckande på Norrmalm och Helgeandsholmen) vppenbart bleeff i stadhen gingo alle til harnesk. OPetri Kr. 228 (c. 1540). Then som legger harnesket vppå, skal icke så beröma sigh, såsom then thet aff lagdt haffuer. 1Kon. 20: 11 (Bib. 1541; Luther: Der den harnisch anlegt; Bib. 1917: den som omgjordar sig med svärdet). Tå .. (Aten) emoot honom (dvs. Filip av Macedonien) wille reesa sigh i Harnesk. Brask Pufendorf Hist. 7 (1680).
γ) föregånget av prep. i, i uttr. med bet.: (vara l. komma l. sätta sig l. försätta ngn, ett folk o. d.) i krigstillstånd l. fiendskap (med ngn) l. (med svagare bet.) på spänd fot (med ngn) l. i ovänskapligt förhållande (till ngn); äv.: i uppretad sinnesstämning, ”i uppror”; förr äv. med egentligare bet.: (vara l. försätta osv.) i krigsberedskap l. fullt rustat skick.
α’) (numera mindre br.) i sådana uttr. som vara l. stå, förr äv. hålla sig i harnesk (mot l. emot ngn). Keyser Ludwijks Söner wore i Harnisk emot sin Fader. Schroderus Os. 2: 494 (1635). Om vij holla oss i harnesk och särdeles nu, så skall det stutza våre vedervärtige (dvs. hålla tillbaka våra fiender). RP 9: 457 (1642). I Sverige, der adliga partier stodo i harnesk mot hvarandra. Odhner Lb. 117 (1869). Auerbach (1909). — jfr KRIGS-HARNESK.
β’) (numera mindre br.) i sådana uttr. som råka l. sätta sig i harnesk (mot l. emot ngn l. ngt). (Vår vilja) hafver satt sig i harnesk emot Gud. Bælter Christen 250 (1743, 1748). Östergren (1926).
γ’) i sådana uttr. som bringa, sätta l. ställa (förr äv. jaga) ngn i harnesk (mot l. emot ngn). (Påven) jagher högha Potentater i Harnesch emot then Euangelische Christenheten. L. Paulinus Gothus MonTurb. β 2 b (1629). Konungen tänkte ej på annat än att bringa Europa i harnesk mot Bonaparte. Odhner Lb. 312 (1869). Ett .. ödesdigert misstag vore att .. ställa smörproducenter och smörhandlare i harnesk mot varandra. GHT 1930, nr 69, s. 14.
δ) (†) i rent överförd anv.: fientlighet, ovänskap. En känsla af växande harnesk. Tavaststjerna Kvinn. 96 (1894). jfr RBerg i FinT 1899, 2: 205.
2) i oeg. anv. av 1.
a) (†) zool. om skal hos kräftdjur l. hårdt hudskelett hos insekter; äv. om det skyddande omhöljet av bensköldar hos vissa utdöda fiskar; jfr BEN-PANSAR 1. Tå Kräfwetan om Wårtijd är vthan Harnesk, gnager Ålen henne til dödz. IErici Colerus 1: 310 (c. 1645). På landet flyga de små, i harnisk klädde, kårtlifvade Insecter. Linné MusReg. v (1754). Stuxberg Fisk. 82 (1894). Cannelin (1921).
c) [efter motsv. anv. i t.] (†) bärgv. o. miner. tunt bärgskikt (sköl) som (eg. likt ett harnesk omgiver o.) skiljer en malmkropp från angränsande ofyndigt bärg: salband. Hiärne Berghl. 437 (1687). jfr Rinman 2: 485 (1789).
d) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. i t.] geol. benämning på (eg. likt ett polerat harnesk) glatt avslipad betäckning å glidyta l. slintyta; äv.: glidyta l. slintyta. Ramsay GeolGr. 1: 57 (1912). 2NF 36: 287 (1924).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.; anv., som möjl. uppkommit i eng., där den uppvisats redan 1572, torde utgå ur den allmännare bet.: tillbehör, utrustning, l. möjl. ur bet.: seldon (på grund av ifrågavarande inrättnings likhet härmed)] vävn. i vävstol: till framställande av fasonerade vävnader avsedd, bakom de vanliga skaften (”grundskaften”) anbragt inrättning som består av ett antal skaft (fasonskaft, mönsterskaft) försedda med tyngder o. upphängda i (ofta gm ett med hål försett bräde löpande) snören som manövreras gm draginrättning för hand l. gm jacquardmekanism; äv. om liknande inrättning som helt ersätter de vanliga skaften; jfr HARNESK-RUSTNING. PH 5: 3512 (1753). Ekenmark Hb. 84 (1820). 2UB 8: 307 (1900). — jfr BAK-HARNESK.
-FEJARE. (harnesk- 1538—1814. harneske- 1652) [efter t. harnischfeger] (förr) person som yrkesmässigt polerade (l. i övrigt iståndsatte) harnesk. VarRerV 13 (1538). Heinrich (1814). —
-HATT. (harnesk- 1622. harneske- 1652) (†) om hjälm. Hallenberg Hist. 5: 30 (cit. fr. 1622). Wollimhaus Ind. (1652). —
-HUS. (†) hus vari rustningar (o. vapen) förvaras; jfr HARNESKA-KAMMARE. 2Kon. 20: 13 (Bib. 1541; Luther: Harnischhaus; Bib. 1917: tyghus). Schenberg (1739). —
-KLÄDD, p. adj.
-KRAGE. (harnesk- 1671. harneske- 1543) (förr) HH 1: 28 (1543). Ofwan på Kiortelen hade .. (tsaren) en heel Kraga, såsom en Harniskkraga giord, hwilken war aff gull wirckat och medh .. steenar besatt. Widekindi KrijgH 893 (1671). —
-MAKARE. (harnesk- 1625 osv. harske- 1552) (förr) person som yrkesmässigt tillvärkade harnesk. G1R 23: 427 (1552). AOxenstierna 1: 342 (1625). 2UB 6: 327 (1904).
-MAKERI10104, ngn gg 30~102.
2) (i fråga om ä. förh.) inrättning l. anläggning för tillvärkning av harnesk. Harnesk-makeri och Plåt-smedjor blefvo (under 1600-talet) .. inrättade (i Säter). Hülphers Dal. 497 (1762). 2NF 28: 113 (1918). —
-NAGEL. (harnesk- 1613. harneske- 1543) (†) nagel till hopfästande av de olika delarna i ett harnesk. HH 1: 28 (1543). Hallenberg Hist. 3: 4 (cit. fr. 1613). —
(3) -PLANKA, r. l. f. (numera knappast br.) vävn. harneskbräde. Möller (1790). JournManuf. 1: 66 (1825). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-PLÅT. (harnesk- 1616 osv. harneske- 1557—1638) (i fråga om ä. förh.) plåt avsedd l. använd till förfärdigande av harnesk. JernkA 1844, 2: 110 (1557). RP 7: 242 (1638). Likt hagel det smattrar mot harneskplåt. Snoilsky 3: 5 (1883). —
-PÄNNINGAR, pl. (harnesk- 1877—1905. harneske- 1545) [fsv. harniska pänningar] (i fråga om ä. förh.) avgift som ett skrås medlemmar vid vissa tillfällen, i sht vid inträde i skrået, erlade för vidmakthållande av de harnesk som användes av skråmedlemmarna. Skråordn. 230 (1545). SvH 2: 523 (1905). —
-REM. (harneske- c. 1590) (i sht förr) rem till hopfästande av de olika delarna i ett harnesk. Visb. 3: 98 (c. 1590). —
-RUSTNING. särsk. vävn. till 3: harnesk. Ekenmark Dräll. (1828; i titeln). Andersson Väfn. 62 (1880). —
-STÄD. (harneske- 1613) (förr) städ varpå harnesk smiddes. Hallenberg Hist. 2: 888 (i handl. fr. 1613). —
-SVÄRD. (förr) Vid kavalleriet skulle alla hava (bl. a.) ”.. ett gott harnesksvärd, som man kan både hugga och sticka med ..”. Alm VapnH 65 (cit. fr. c. 1565). —
C (†): HARNESKE-FEJARE, -HATT, -KRAGE, -MAKARE, -NAGEL, -PLÅT, -PÄNNINGAR, -REM, -STÄD, se A. —
D (†): HARNESKO-MARK. jfr HARNESK-PÄNNINGAR. (Handtvärkare som uteslutes ur skrået) giöre då lichuäll wt med Embettet (dvs. skall likväl till skrået betala) sin harnisko mark. Skråordn. 265 (1589).
Spalt H 461 band 11, 1930