Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖJD höj4d, r. l. f. (m. Eurenius Atl. 126 (c. 1724), ÖoL (1852)); best. -en; pl. -er32 (2Kon. 16: 4 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar RelCur. 327 (1682), Hiärne 2Anl. 371 (1706)).
1) motsv. HÖG, adj. 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hög; utsträckning uppåt (i lodrät riktning); särsk. om dyl. utsträckning beräknad från marken l. havsytan; äv. om själva dimensionen. Ef. 3: 18 (NT 1526; i bild). Halfftridie alen skal wara lengden (av arken) .. och halff annor alen höghden. 2Mos. 25: 10 (Bib. 1541). Intet trää widh watn skal förhäffua sigh aff sinne högd. Hes. 31: 14 (Därs.). En ekstabba, som war wid pasz af fem qwarters högd. Swedberg Schibb. 217 (1716). Med gängans höjd förstås vertikala afståndet emellan dess början och slut. Almroth Karmarsch 353 (1839). Sjödin StHjärt. 72 (1911). jfr (†): Iagh (dvs. Herren) skal kasta titt (dvs. Faraos) aasz vppå berghen, och medh tinne högd vpfylla dalar. Hes. 32: 5 (Bib. 1541). — jfr FALL-, HUS-, KROPPS-, MANS-, MAST-, MEDEL-, TRÄD-HÖJD m. fl. — särsk.
a) mat. om det vinkelräta avståndet mellan spetsen o. basen resp. mellan två parallella sidor l. plan i en figur. Strömer Eucl. I. 2: 132 (1744). En triangel kan .. hafva tre olika höjder. Bergroth Geom. 33 (1876). En rektangels kvadratmetertal är produkt af basens och höjdens metertal. RedALärMöt. 1896, s. 201.
b) (numera föga br.) om vattenmassas utsträckning uppåt (ofta särsk. med tanke på vattenytans nivå, jfr HÖG, adj. 3), (mer l. mindre) högt vattenstånd (i hav, sjö, flod l. annan vattensamling); jfr HÖG, adj. 1 i. Hafwetz högd eller diupheet. Verelius 108 (1681). Den 6 October hade watnet i Gambia upnått sin största högd. Ödmann MPark 13 (1800). Östergren (1928).
c) (föga br.) i fråga om barometer l. termometer, om den uppstående kvicksilverpelarens längd räknad uppåt från nollpunkten; jfr HÖG, adj. 1 j. Thermometerns högd. SvMerc. IV. 2: 74 (1758). Barometerns högd går ibland til 26 1/2 tum. Bergman Jordkl. 248 (1766). — jfr BAROMETER-HÖJD.
d) idrott. i fråga om hopp.
α) i uttr. ha l. få höjd på (hoppet) o. d., särsk. i fråga om längdhopp, simhopp o. d. Du ska stampa till ordentligt på svigten och så passa, så ska du få se, du får nog höjd .. på dina svigthopp. TIdr. 1896, s. 453. Frostell IdrB 106 (1914; i fråga om längdhopp).
β) konkretare, om det mått l. avstånd (lodrätt uppåt från marken) som vid höjdhopp o. d. (är avsett att) uppnås. Frostell IdrB 113 (1914). På 3.70 föll belgaren ut .., medan .. dansken fint klarade höjden. IdrBl. 1924, nr 86, s. 3 (i fråga om stavhopp).
e) (vard.) idrott. elliptiskt för HÖJD-HOPP a. Han klarade 1,90 i höjd. Stående höjd, höjdhopp utan ansats. IdrBl. 1924, nr 31, s. 12. C. .. blev 2:a i höjd. DN(B) 1931, nr 250, s. 15.
f) (†) konkret, om var särskild av en byggnads o. d. (över varandra befintliga) avdelningar med hänsyn till utsträckningen i höjdled; våning; lag. (Husen) äre nu låga, nu högha, twå eller tre wåningar (högder). Schroderus Comenius 523 (1639). (Drivhuset för ananasodling o. d.) bör byggas med två högder fönster. Lundberg Träg. 194 (1754).
2) motsv. HÖG, adj. 3: avstånd (i lodrät riktning uppåt) från marken l. havsytan (l. från ngn annan yta l. punkt); belägenhet på dylikt avstånd. På tio meters höjd. I höjd med, förr äv. i lika höjd med, lika högt som. Runius Dud. 2: 11 (1705). PH 5: 3155 (1751: i lika högd med). Vid 2434 famnars .. höjd öfver hafvet. Linderholm (1803). Från någon höjd låter man kallt vatten eller bränvin neddroppa i hjertgropen (på den drunknade, som man vill väcka till liv). Lovén Anv. 84 (1838). Topparne (av byggnadsställningarna) kommo i höjd med det lägsta fönstret. Strindberg SvÖ 2: 105 (1883). — jfr AXEL-, BOG-, BRÖST-HÖJD m. fl. — särsk. astr. o. sjöt. om en himlakropps vinkelavstånd från horisonten (horisontalplanet), beräknat utefter en storcirkelbåge som går gm zenit vinkelrätt mot horisontalplanet; äv. om himmelspolens vinkelavstånd från horisonten (polhöjd). Ta(ga) höjden, mäta en himlakropps höjd över sjöhorisonten; särsk.: mäta solens meridianhöjd. Luth Astr. 8 b (1584). Polens högd. VetAH 1744, s. 151. Instrumenter .., hvar med stjernors högder kunna observeras. Därs. 1758, s. 169. Styrmännen stodo .. med sina octanter, för att taga solens höjd, då den passerade meridianen. Gosselman SNAmer. 1: 38 (1833). Benämningen polhöjd (för breddgrad) har uppkommit derigenom att den geografiska bredden är lika med verldspolens höjd öfver horisonten. NF 2: 1088 (1878). Mätes höjden öfver sjöhorisonten, fås observerad höjd, som, rättad för horisontens dalning .. ger apparent höjd och efter ytterligare rättelse för refraktionen sann lokal höjd. 3NF (1929). jfr MERIDIAN-, MIDDAGS-, POL-HÖJD.
3) om plats l. punkt l. område högt uppe; jfr HÖG, adj. 3. J höghdenne wart hörd en röst, stoor claghamål, gråt, och mykit skrään. Mat. 2: 18 (NT 1526; Luther: Auff dem gebirge; Bib. 1917: i Rama). Hvar som i vredes mode .. stöter (annan) neder af tak, ställning, eller annan högd, så at han theraf döden liuter; gifve lif för lif. MB 24: 7 (Lag 1734). — särsk.
a) i uttr. i höjden, upp(e) i luften l. i vädret; uppåt (jfr c); numera nästan bl. i förb. med verb som betecknar rörelse l. förflyttning. (Brahe avlade) sijn Rikz Drotzt Eed .. och holtt twenne finger j högden. RARP 3: 239 (1642). (Jag) wänder så up-neder på kärlet, at glas-rören kommer i högden. Stiernhielm Arch. D 2 a (1644). (Han) lyftade sitt spanska rör i höjden. Hyltén-Cavallius Lif 120 (c. 1880). — särsk.
α) i uttr. växa l. skjuta i höjden, växa o. bliva hög (l. lång); föra (ngt) i höjden, uppföra (hög byggnad o. d.). Pojken har skjutit i höjden. Schultze Ordb. 1933 (c. 1755). Man har .. (av cypressen) tvänne märkelige förändringar (dvs. varieteter), hvaraf den ena skjuter rakt i högden. Retzius FlVirg. 38 (1809). Vi se byggmästarne, sedan de fört huset i höjden, störta hvarandra utför murarne. Geijer SvFolkH 1: 175 (1832; bildl.). Mark. 4: 27 (Bib. 1917). Siwertz JoDr. 36 (1928).
β) (†) i uttr. uppresa sig i höjden, resa sig upp; springa i höjden, springa i luften. I dagningen sprangh .. (Koblens’) skantz i högden. KKD 3: 120 (c. 1710). Humbla Landcr. 75 (1740).
b) jäg. i uttr. ta höjden, om fågel: flyga upp. Skotten brakade, fjädrar hvirflade, men alla fem fåglarne togo höjden. Jäg. 1897, 2: 44. SDS 1897, nr 5, s. 2.
c) om de övre luftlagren, rymd(en), himmel(n); äv. i uttr. himmel(e)ns höjd. Fenstren j höghdenne äro vplåten, och iordennes grundwalar bäffua. Jes. 24: 18 (Bib. 1541). Ehwem är vnder himmelens högd, / som lÿckan haar altidh i händer? Wivallius Dikt. 87 (1632). Det bar av mot höjden så fort, att pojken (på gåsens rygg) hisnade. Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). Från höjden (i flygmaskinen) kan man knappast se, att det är halv storm. Fogelqvist ResRot 64 (1926). — särsk. (i religiöst spr.) om himmelen betraktad ss. Guds (o. änglarnas o. de saligen avlidnas) boning. Hosanna j höghdene. Mat. 21: 9 (NT 1526). J warden beklädde medh krafft aff höghdenne. Luk. 24: 49 (Bib. 1541; NT 1526: krafftena offuaneffter). Herren Gud i höjden. Lagerlöf Drottn. 31 (1899).
d) bildl. — särsk.
α) (föga br.) med anslutning till HÖG, adj. 10, i uttr. komma i höjden, ”komma sig upp”, nå hög social ställning o. d.; förr äv. vilja upp till l. fara i höjden, sträva upp till hög social ställning. Faren icke j höghdena. Luk. 12: 29 (NT 1526; Bib. 1917: begären icke vad som är för högt). The ogudachtige uphöija sig sielfwa och willia up till högden. Rudbeckius KonReg. 386 (1618). Han kom i höjden i en hast (om en som oförmodadt gjort lycka). Nordforss (1805).
β) med anslutning till HÖG, adj. 12, i uttr. driva l. pressa (ngt) l. stiga i höjden (jfr a), i fråga om pris o. d.: driva osv. resp. stiga högt upp; jfr 11 a. Jungberg (1873). VL 1895, nr 158, s. 2.
4) (utom i c numera bl. i vitter stil) om den högsta l. översta delen av ngt; särsk. i fråga om bärg, kullar o. d.: topp; jfr HÖG, adj. 3. Stijgh vp på höghden aff berghet Pisga. 5Mos. 3: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: toppen). Ofta från dess (dvs. ättehögens) höjd jag skådar glad / sommarns prakt och Saxos gamla stad. Tegnér (WB) 2: 211 (1816). Gud Fader sitter glad på tronens höjd. Fröding NDikt. 25 (1894); jfr 3. — särsk.
a) om den översta punkten av en (tänkt) bågformig bana. JGOxenstierna 4: 163 (1815). Solen har hunnit höjden af sin bana, då dagen är längst. Franzén Pred. 5: 176 (1845).
b) (†) om den översta delen av ett (slutet) rum, av torn, vagn, hatt o. d.: spets; topp. Låter oss byggia .. itt torn, huess högd skal reckia vp j himmelen. 1Mos. 11: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: spets); jfr 1. Hatt (hwilkens högd kullen är). Schroderus Comenius 514 (1639). Vthi högden eller spitzen på Wagnen wore infattade många Edle Stenar. Sylvius Curtius 224 (1682). Andromakhe .. / .. / stod uti tornets höjd. VLitt. 1: 8 (1902).
c) (fullt br.) bildl. i fråga om tillstånd, egenskap, värksamhet o. d., om det högsta (tänkbara l. uppnåeliga o. d.) av ngt; höjdpunkt; kulmen; ofta med anslutning till HÖG, adj. 13, 15. Höjden av lycka, sällhet, tapperhet, visdom, snille, dumhet, lättja, oförskämdhet, fräckhet. Stå l. vara på höjden av (ngt). Hinna till l. nå höjden av (ngt). Komma l. stiga till l. nå l. hinna (förr äv. vinna) sin höjd, förr äv. vara i sin höjd. Driva ngt till sin höjd. Vetenskaper och konster hafva hos fria Nationer stigit til sin högd. Oelreich 310 (1755). Detta stora konststycke må billigt anses för höjden af en Skalds dikts- och inbildningskraft. Bergklint Vitt. 144 (1761). Segren öfver de alierade för almanza, hvarigenom Philip den 5:tes affairer vunno sin högd. Posten 1769, s. 826. Glädjen var i sin högd. Lagerbring 1Hist. 3: 119 (1776). Han stod på höjden af sin tids upplysning. Tegnér (WB) 4: 126 (1824). Ahrenberg Männ. 2: 315 (1907). — särsk.
α) (vard.) i sådana elliptiska uttr. som (å) det var (väl) höjden (näml. av oförsynthet l. otur o. d.), ss. uttr. för förtrytelse l. häpnad o. d. Hör, du vill ju inte förneka mig goda afsigter? — Det skulle då vara höjden! Almkvist Turgenjef 2: 195 (1883). Skulle inte någon komma (till examen) nu heller? Det vore höjden! Ottelin BSorl. 105 (1904).
β) i uttr. på sin (högsta) höjd, (allra) högst (se HÖG, adj. 12 b); icke mer än. VDAkt. 1789, nr 50. Utan pappas lof göra vi på sin höjd en liten spatserfart til vår Nådiga Tante! Altén Fästm. 13 (1796). En rehnko lärer svårligen gifva mera än på sin höjd en jumfru mjölk. Læstadius 1Journ. 224 (1831). Hallström Händ. 68 (1927).
5) om föremål som bildar en upphöjning.
a) (i allm. större) naturlig upphöjning i jordens yta; jfr BACKE 1, BÄRG 1, KULLE, ÅS. Staden ligger på en höjd. 5Mos. 33: 29 (Bib. 1541). Fienden hade .. stelt sig baak om een högd utj een daal. Spegel Dagb. 77 (1680). Ej lyfts en höjd mot himlens rand, / Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, / Mer älskad än vår bygd i nord. Runeberg 2: 3 (1847). Djävulen förde .. (Jesus) upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen. Luk. 4: 5 (Bib. 1917; NT 1526: högt bärgh). — jfr BÄRGS-, JORD-, LAND-, SKOGS-, -UTSIKTS-HÖJD m. fl. — särsk.
α) (i sht i bibeln) om (naturlig) höjd som av kananéer o. israeliter användes ss. gudstjänst- o. offerplats; äv. oeg. om på dyl. höjd uppbyggt altare o. d.; offerhöjd. Baals högdher. 4Mos. 22: 41 (Bib. 1541). The haffua bygdt höghder til Baal. Jer. 19: 5 (Därs.). Den högden, som bar brännoffers-Altaret. Ödmann StrFörs. 1: 137 (1799).
β) bildl., särsk.
α’) (i bibeln) ss. beteckning för väl skyddad tillflyktsort. Han gör mina fötter lika som hiortars, och sätter migh vppå mina höghder. 2Sam. 22: 34 (Bib. 1541). Then som wandrar vthi rettferdigheet .. Han kan boo j höghdenne, och klipponar skola wara hans fäste och beskydd. Jes. 33: 16 (Därs.).
β’) i uttr. som beteckna hög samhällsställning, socialt högtstående kretsar o. d.; särsk. i sådana uttr. som på (l. till) samhällets, ärans o. d. höjder, äv. enbart på höjderna. Jag ville Ärans höjder hinna. Kellgren 2: 199 (1790). Den så kallade Decencen .. blef en hufvudsaklig national-egenskap (i Frankrike), hvaraf exempel gåfvos från högden. LBÄ 25—26: 42 (1799). På samhällets höjder. ÖgCorr. 1854, nr 4, s. 4. Adertonhundratalets början var i sedligt avseende, åtminstone på höjderna, ännu en fortsättning av den förrevolutionära débaclen. Hallström LevDikt 108 (1914). — jfr SAMHÄLLS-HÖJD.
b) (†) (gm sammanförande l. uppkastande av jord, grus, stenar o. d. åstadkommen) hög (se HÖG, sbst. 2). RelCur. 327 (1682). (Vid kvarnstensbrotten i Malung) sågs stora högder af .. sönderslagne stenar och upkastadt Qvarnberg. Hülphers Dal. 278 (1762).
c) (†) allmännare: upphöjning (på en yta). Hufvudet .. (på bilarven) börjar komma til större fullkomlighet, i det man der på begynner blifva varse små högder, som tvifvelsutan äro första början eller tungans rötter. Triewald Bij 49 (1728).
6) (†) mil. i fråga om trupps uppställning: avstånd från o. med det främsta till o. med det eftersta ledet, djup (se DJUP, sbst. 4 b α); jfr HÖG, adj. 6. Högden aff een Batallion, när man will fächta, är gemenligen aff 6 Leder. Söderman ExBook 7 (1679). SvTyHlex. (1851, 1872).
7) geogr. o. sjöt. (en orts) avstånd från ekvatorn, mätt i grader på ortens meridian, (geografisk) bredd; jfr POL-HÖJD. På (förr äv. vid) höjden av, förr äv. på höjden vid (en ort), på (förr äv. under) samma l. lika höjd med (en ort), på samma breddgrad som (en ort), på den latitudparallell som genomgår orten; midt (utan)-för; förr äv. ligga under en höjd, ligga på samma breddgrad. (Ett holländskt skepp) hafwer på högden widh Hitland råkat 4. Danske Örlig Skepp. OSPT 1687, nr 34, s. 7. Sveriges Södra och Englands Norra delar ligga med hvar andra under en Högd. Serenius EngÅkerm. Föret. 7 (1727). De .. (i Amerika) med England under lika högd liggande provincier. Linné Bref I. 1: 129 (1746). (Vi) voro .. vid högden af Canarie-Öarna. Säfström Banquer. Ll 4 b (1754). På samma högd (som Barima) .. ligger öen Tabago. Höpken 2: 277 (1756). Smith (1916). (†) Conchinchina .. ligger .. vppå Högden ifrån 11 til 17 Grader Nordiske Bredden. RelCur. 135 (1682). — särsk.
a) (†) i förb. polens höjd, latitud, breddgrad; jfr POL-HÖJD. Krok Alm. 1708, s. 35. De växter, som framkomma af sig sjelfva under lika Latitude eller Polens högd. Linné Bref I. 2: 58 (1746). Sahlstedt (1773).
b) i allmännare o. oeg. anv. i fråga om läge l. befintlighet midtför l. lika långt fram som ngn l. ngt.
α) i förb. i höjd med, i jämbredd med, jämsides med; lika långt framme som. ExFältart. 1893, 1: 8. Samtliga fartyg höllo .. västlig kurs, amerikanarna .. i höjd med de fientliga skeppen. IllMilRevy 1898, s. 158. Sidopatrull bör om möjligt hålla sig i höjd med förpatrull. FälttjRegl. 1900, s. 67. Ekipaget kom upp i höjd med grinden. Dahlbäck Åb. 143 (1914).
β) (mindre br.) sjöt. i uttr. hava höjden av en udde o. d., hava nått framom en udde. Hafva högden af någon udde är när man är så mycket i lofvart at man kan segla honom förbi. Dalman (1765). TörngrenMål. 5 (1801). ÖoL (1852).
8) mus. motsv. HÖG, adj. 7 a, i fråga om ton(er): (mer l. mindre högt) läge på tonskalan; särsk. om högt tonläge. Hülphers Mus. 309 (1773). En viss tons större eller mindre ”höjd” (beror) på hastigheten hos den ljudande kroppens .. vibrationer. Noreen VS 2: 429 (1910). Särskildt på höjden gjorde sig den vackra varma mezzosopranstämman väl gällande. PT 1914, nr 245, s. 3. — jfr TON-HÖJD.
9) (†) motsv. HÖG, adj. 8, i fråga om färg: glans. Efter aftryckning sågo färgorne (i kattun vid kattuntryckeri) helt matte och oansenlige ut, men få sin högd, då Cattunet kokas efteråt i en särskildt tilred lut. Thunberg Resa 1: 77 (1788).
10) motsv. HÖG, adj. 10: social(t) plan l. nivå; numera nästan bl. om hög social ställning l. nivå, ställning som är förenad med stort anseende o. d. Ur medelmåttan återfördes Sverige .. (under Karl XI:s envåldsstyrelse) till en förvånande inrikes och utrikes högd och var arbitern i Europas tvister. HSH 7: 193 (c. 1750). Kammarjungfrur och hvarje person på folkets höjd (hade) i friherrinnans ögon .. inemot ingen betydelse. Almqvist AmH 2: 75 (1840). Helt nyss var det jag som föraktade alla / Djupt, från min storhets höjd. Wulff Petrarcab. 195 (1905).
a) i fråga om antal, pris o. d., ävensom fordringar o. d.: hög nivå; storlek. (Examens-)Fordringarnes höjd. Agardh BlSkr. 1: 366 (1836). (Han) ville .. uppbringa sitt capital till en viss höjd. Palmblad Nov. 3: 10 (1841). (Köttpriserna) ha .. nått betydliga höjder. SDS 1891, nr 356, s. 1. EkonS 1: 421 (1894).
12) motsv. HÖG, adj. 13: nivå l. plan l. mått av utveckling l. skicklighet l. kultur o. d.; numera i sht om hög dylik nivå osv. I (äv. på) höjd med (ngt), i nivå med, i jämhöjd med, lika högt som. PH 5: 3206 (1752). Vettenskaperna .. nådde en förut okänd höjd. Tegnér (WB) 3: 147 (1817). Orsakerna, hvarför Greker och Romare hunnit till en så stor höjd i vältaligheten. Böttiger i 2SAH 49: 250 (1873). Dikten står väl ej i höjd med skaldens bästa men (osv.). Vetterlund Skissbl. 304 (1914). Visa sig, vara på höjd med situationen (dvs.) kunna behärska den. Östergren (1928); jfr 2. (†) Utmärka hvad, som i hvarje klass eller på hvarje särskild höjd af undervisningen bör läsas. Almqvist SvSpr. Föret. 2 (1832).
13) (i vittert spr.) motsv. HÖG, adj. 14: hög ståndpunkt; upphöjdhet. Den .. känner icke sin egen själ och sin kallelses högd, som önskar sig en lefnad utan alt lidande. Mennander ÅmVetA 1766, s. 39. Du, som Pindars höjd med Sapphos ömhet parar, / .. Horats! Kellgren 2: 47 (1777). Det man i Konsterna kallar Högd eller det Höga (le Sublime). Bergklint MSam. 1: 192 (1781). (Guds) magt man i naturen ser, / Der vinner tankan höjd och styrka. GFGyllenborg Vitt. 1: 148 (1795).
14) motsv. HÖG, adj. 15: (grad av) styrka, intensitet; grad; särsk. i uttr. stiga till l. nå o. d. en viss höjd. Palmquist Alg. 1: 29 (1745). Igenom sedernas förbättring (ha) hvarken brand eller plundring stigit till den högd, som de den tiden (dvs. under 30-åriga kriget) vore. Höpken 2: 631 (1760). När .. (lidelsen) hunnit den höjd, att den utesluter alla andra känslor. Beskow i 2SAH 30: 205 (1857). (Vid våren 1630) hade spänningen mellan (Sverge och Danmark) .. nått en sådan höjd, att krisen kunde betecknas som akut. HT 1917, s. 279. — särsk. i vissa numera obr. uttr. o. förb. Som mörkret lärer osz at skatta liusets högd, / Så werldens vselhet at wörda himlens frögd. Spegel ÅPar. 19 (1711). En Frantzysk läkare .. har med flit försökt finna höjden af elden (som behövs för utkläckningen av hönsägg). Eneman Resa 1: 208 (1712). Jag visade .. min tacksamhet i all möjelig högd. Ullman GrefvHänd. 138 (1782). Att få råkas åter, hvilken höjd / Af glädje. Runeberg 6: 21 (1862). särsk. i uttr. till l. i den höjd, till den grad, så mycket l. intensivt (att l. som osv.). Kellgren 2: 18 (1780). Lyckligt .. det Land, hvars Konungar älska sit Folk til den höjd, som Svenska Bonden sina Hästar. Dens. 3: 199 (1792).
15) [eg. åsyftande höjandet av glaset, möjl. med skämts. ordlekande anslutning till uttr. ta höjden (se 2 slutet)] (skämts. i sjömansspråk) (klunk av) grogg; urspr. i uttr. ta (sig) en höjd, eg.: höja grogglaset, ta sig en klunk. In uti min kajuta, så skola vi taga oss en höjd. Trolle Sjöoff. 1: 38 (1869). (Sjömannen) Joe Smith .. blandade en ”höjd” af den mest mörkbruna, ”spirituella” färg. Dens. Duvall 2: 204 (1875). (Han) tog ett par rediga höjder. Janson Gast. 121 (1902).
1) till 1: lodrät axel (se AXEL, sbst.1 I 5). TByggn. 1859, s. 70. (Ostarna) böra .. vändas både efter höjdaxeln och den vågräta diametern. Grotenfelt Mejerih. 174 (1881).
2) till 4, 5: den längdsträckning l. axel (se AXEL, sbst.1 II 6) som utgör den högsta delen av ngt. SvRike I. 1: 34 (1899). Nordenskjöld Polarv. 3 (1907). —
(1, 2) -BESTÄMNING. (i fackspr.) jfr BESTÄMNING 6. Palmblad LbGeogr. 39 (1851). Höjdbestämningar med barometer. SFS 1894, nr 106, s. 8. —
(1) -BETECKNING. (i fackspr.) särsk. å karta. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. nr 5 b, s. 31. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 21. —
(5 a) -BILDNING. (i fackspr.) särsk. konkret. SFS 1874, nr 34, s. 4. Höjdbildningens återgifvande (på kartan) medelst nivåkurvor. KrigVAH 1883, s. 250. —
(1) -BOLL. idrott. i fotboll: hög boll. IdrBl. 1924, nr 78, s. 13. Det var en himmelsvid skillnad mellan dagens vackra spel med bollen efter marken och gårdagens med ideliga höjdbollar. SDS 1924, nr 156, s. 9. —
(1) -CIRKEL.
1) storcirkel på himmelssfären, dragen genom zenit, vertikalcirkel. Lindhagen Astr. 149 (1858). NF 1: 1381 (1876).
2) å astronomiska o. geodetiska instrument till höjdvinklars uppmätning anbragt cirkel. Möller (1790). Lindhagen Astr. 164 (1858). Fennia VI. 1: 19 (1892). —
(2) -FLYGNING. (i fackspr.) flygning (med flygmaskin o. d.) till l. på ansenlig höjd. Cannelin (1921). —
(1) -FORMAT. (i sht i fackspr.) format (på papper, fotografi o. d.) med höjden större än bredden; motsatt: tvärformat. Roosval Schmidt 8 (1896). NordBoktrK 1906, s. 60. —
(1) -FÖRHÅLLANDE, n. särsk. i pl. Svedelius Statsk. 1: 2 (1868). Å .. (stadsplanekartan) .. skola .. markens höjd- och lutningsförhållanden .. angifvas. SFS 1884, nr 26, s. 1. Zethelius Fältarb. 119 (1892). —
(7) -GRAD. (höjd- 1698—1889. höjds- 1679—1847) (numera knappast br.) breddgrad, latitud; särsk. i uttr. på, förr äv. i den l. den höjdgraden. Rudbeck Atl. 1: 506 (1679). 60. och 61. högd-graden. Därs. 3: 209 (1698). Björkman (1889). —
(2, 4) -GRÄNS. (i fackspr.) gräns som angiver den högsta höjd på vilken ngt (särsk. djur l. växt) förekommer; jfr GRÄNS 1 c. Palmblad Norige 39 (1846). Ljungens höjdgräns uppgifves vanligen vara lika med björkens. LAHT 1893, s. 252. —
(1) -HINDER. sport. vid hinderridt; motsatt: bredd-, längdhinder. TIdr. 1882, s. 166. RidI 1914, s. 127. —
(1) -HOPP. idrott.
a) (fritt) hopp över (ribba, snöre o. d. på) viss höjd; motsatt: längdhopp. Höjdhopp med l. utan ansats. Stående höjdhopp, dvs. utan ansats. NordIdrL 1900, s. 275. IdrBibl. 2: 38 (1918).
b) simhopp vid vilket den hoppande kommer avsevärdt högre än den trampolin l. svikt från vilken han hoppar. TIdr. 1896, s. 444.
Ssgr (idrott.): höjdhopps-mästare,
-rekord,
-tävlan,
-tävling. —
(1) -KARTA. geogr. karta angivande ett områdes höjdförhållanden o. dess höjd över ett antaget horisontalplan (vanl. havsytan). NF 1: 237 (1875). SFS 1905, Bih. nr 2, s. 78. —
(1) -KLAVE. skogsv. instrument för mätning av träds diameter vid större höjd. Höjdklafvar .. äro gjorda som vanliga klafvar, ehuru siffrorna äro så stora, att de kunna läsas på den höjd, där klafningen göres, vanligen på 16 eller 20 fots höjd. 2NF 12: 249 (1909). HbSkogstekn. 208 (1922). —
(1) -KURVA. (i fackspr.) kurva som (på en karta) förenar punkter som befinna sig på samma nivå. NF 1: 237 (1875). Höjdkurvan för 1000 meter över havet. TurÅ 1929, s. 189. —
(1) -LED. i uttr. i höjdled, i riktning uppåt l. nedåt, i vertikalled; motsatt: i sidled. EldhandvSkjutsk. 1: 61 (1876). BygdFolk 188 (1927). —
(1) -LINJE. särsk. mat. lodrät linje från spetsen mot basen i en triangel, pyramid o. d. Bergroth Geom. 34 (1876). —
-LÄGE.
1) (i fackspr.) till 1, 2: läge l. belägenhet med avs. på höjden (särsk. med avs. på höjden över vattenytan), den höjd på hvilken ngt befinner sig, nivå. TT 1875, s. 157. Plan .., angivande .. i vilket höjdläge trummor eller andra vattenöppningar i banvallen skola finnas. SFS 1920, s. 1117. TurÅ 1929, s. 71.
2) (i fackspr.) till 1, 2: högt läge; äv. konkret: högt belägen plats. Där låg han nu med armen i höjdläge väntande på amputation. Lindhé Ledf. 274 (1903). Frö från höjdlägen gifva å lägre trakter ett svagare plantmaterial än låglandsfröet. SkogsvT 1905, s. 183.
3) mus. till 8: tonläge; särsk.: högt tonläge. Beyer Sång. 22 (1887). Hon äger en i olika höjdlägen klangrik .. sopran. Upsala 1927, nr 75, s. 3. —
(1) -METER. (i fackspr.) en meter högt parti av ngt i hela dess längd o. bredd; motsatt: längd-, sträckmeter. (I schaktet) har .. uppmurats 22—23 höjdmeter pr månad. TT 1901, K. s. 103. —
(1) -MÅTT.
1) mått på ngts höjd; äv. övergående i bet.: höjd. Menniskan har som naturväsende (under medeltiden) icke uppnått fullkomligt höjdmått och styrka. Lysander Faust 141 (1875). Till följd af tunnelns ringa höjdmått och djupläge hafva trapporna kunnat göras korta. 2UB 9: 290 (1905). SFS 1909, nr 19, s. 17.
2) mått (mätinstrument) att mäta ngts höjd med; särsk. boktr. om mått för mätning av stilhöjd. Nordin Boktr. 312 (1881). —
(1) -MÄTA. (i fackspr.) uppmäta höjden av (ngt) l. höjdförhållandena hos (ngt). TT 1871, s. 330. Det allmänna ekonomiska kartverket har .. kartlagt omkring 305 qvadratmil, hvilka .. skulle .. höjdmätas och topografiskt kartläggas. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 1, Bil. nr 5 a, s. 21. Geete o. Grinndal 70 (1923). —
(1, 2) -MÄTARE, r. l. m. (i fackspr.) höjdmätningsinstrument; särsk. dels (astr. o. sjöt.) om instrument för mätning av himlakroppars höjd över horisonten (jfr ASTROLAB, KVADRANT), ävensom om instrument för mätning av en punkts höjd över havsytan, dels (skogsv.) om apparat för mätning av höjden av rotstående träd. Nordforss (1805). KrigVAH 1881, s. 154. SkogsvT 1903, Bil. 1, s. 12. —
(1, 2) -MÄTNING. (i fackspr.) uppmätning av höjd (t. ex. av himlakropps höjd över horisonten, av en punkts höjd över havsytan l. av ett föremåls, t. ex. rotstående träds, höjd). Rosenfeldt Nav. 48 (1693). Högdmätning med tillhjelp af Barometern. VetAH 1818, s. 188. Höjdmätning av träd. Juhlin-Dannfelt (1886).
(1) -NOLLPUNKT ~02 l. ~20. (i fackspr.) ss. utgångspunkt för höjdmätningar i Sverge antagen punkt belägen 11,800 m. över medelvattenståndet vid landets kuster vid 1900-talets början, normalhöjdpunkt. TT 1900, Allm. s. 353. —
(2) -PARALLAX. (höjd- 1860—1893. höjds- 1795) astr. parallaxen för en himlakropp över horisonten. Melanderhjelm Astr. 2: 378 (1795). Lindhagen Astr. 296 (1860). —
(2) -PARALLELL, r. astr. med horisonten parallell cirkel på himmelssfären, almukantarat. NF (1883). —
(4) -PUNKT. den högsta punkten av ngt. Aurén Ljudl. 8 (1869). Rydberg Varia 1: 286 (1890, 1894). särsk. bildl.: det högsta l. förnämsta; kulmen. Snellman Stat. 29 (1842). Den hel. Nattvarden ansågs i den äldsta kyrkan såsom gudstjenstens höjdpunkt. Cornelius LbKyrkoh. 10 (1860). Geijerstam LycklMänn. 210 (1899). —
(1) -RATT. mil. på kanon, kulspruta o. d.: inrättning varmed pjäsens riktning förändras i höjdled. IllMilRevy 1900, s. 376 (på kulspruta). 3NF 12: 878 (1930). —
(8) -REGISTER. mus. sammanfattningen av en sångrösts höjdtoner. Den skära välklangen i sångerskans höjdregister. PT 1897, nr 68 A, s. 3. —
(1) -RIKTA. mil. rikta (kanon, kulspruta o. d.) i höjdled, elevera (se d. o. 1 a); motsatt: sidorikta. NF 5: 1427 (1882). UFlott. 3: Bih. s. 17 (1906).
(1) -RIKTNING, sbst.1 mil. riktning (av kanon, kulspruta o. d.) i höjdled, elevation (se d. o. 1 b); jfr -RIKTA. Hazelius Artill. 81 (1833). IllMilRevy 1900, s. 257.
(1) -RIKTNING, sbst.2 i uttr. i höjdriktningen, i riktning uppåt l. nedåt, i höjdled. Lindhagen Astr. 163 (1858). JernkA 1872, s. 12. —
(1) -RODER. (i fackspr.) på flygmaskin l. luftskepp: roder varmed maskinen bringas att stiga l. sänka sig. PT 1915, nr 133 A, s. 2. FlygHb. 13 (1921). —
(5 a) -RYGG. geogr. långsträckt, uppåt avsmalnande höjd. Wikström ÅrsbVetA 1850, s. 90. Skottsberg Båtf. 274 (1909). —
(1, 2) -SIFFRA. (i fackspr.) siffra angivande en orts l. punkts höjd över (ett antaget) grundplan, i sht havsytan; särsk. om dyl. siffror på karta o. d. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 136 (1880). SFS 1891, Bih. nr 6, s. 9. —
(1) -SPRIDNING. mil. vid skjutning med eldvapen: kulornas spridning i höjd- l. djupled; motsatt: sidspridning. Billmanson Vap. 179 (1880). —
(5 a) -STRÄCKNING. långsträckt höjd l. rad av höjder; bärgsträcka. Hisinger Ant. 4: 19 (1828). IllSv. 2: XVI (1882). —
(3) -SVINDEL. Den s. k. höjdsvindeln .. uppstår vid nedblickandet från en ovanlig höjd, då fruktan att falla framkallar svindelkänslan. Wretlind Läk. 9—10: 105 (1901). —
(1) -TILLVÄXT~02 l. ~20, r. l. f. skogsv. (träds) tillväxt på höjden. Björkman Skogssk. 25 (1868). Haller o. Julius 264 (1908). —
(8) -TON ~tω2n. mus. om var särskild av en sångrösts, ett instruments o. d. högsta toner; hög ton. Beyer Sång. 22 (1887). GHT 1896, nr 245 A, s. 3. —
(1, 2) -VINKEL. (höjd- 1795 osv. höjds- 1795) (i fackspr.) höjden av ngt, uttryckt i vinkelmått; särsk. astr. om en himlakropps i vinkelmått uttryckta höjd över horisonten. Melanderhjelm Astr. 2: 389 (1795). VetAH 1818, s. 135. Ymer 1918, s. 151. —
B (†): HÖJDS-GRAD, -PARALLAX, -VINKEL, se A.
Spalt H 2328 band 12, 1932