Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄST häs4t, m. l. r. ((†) f. Ahrenberg Haap. 21 (1894); n. Bolinus Dagb. 83 (1682)); best. -en; pl. -ar (G1R 1: 154 (1523) osv.) ((†) -er G1R 2: 84 (1525), Granlund Ordspr. (c. 1880; rimmande med gäster) -e Stiernman Com. 1: 185 (1563: Hoffmänzheste), SkrGbgJub. 6: 113 (1589); -a Sundelius NorrköpMinne 448 (i handl. fr. 1540), Svart G1 36 (1561: medh 100 hesta)).
1) benämning på det som husdjur hållna hästdjuret Equus caballus Lin., tamhästen, tämda hästen; i allm. bl. om fullvuxen individ; ofta (i sht i folkligt spr.) liktydigt med: valack (motsatt: hingst, märr); i allmännare bem. (zool.): individ l. art tillhörande släktet Equus Lin. av ordningen uddatåiga hovdjur. Häst och karl. Häst och ryttare. Häst och vagn. Inkörd, inriden häst. Utrangerad häst (mil.). Het, istadig, kollrig, känslig, skygg, trög häst. Kallblodig, varmblodig häst. Kastrerad (förr äv. utskuren l. valackad) häst. Giva hästen sporrarna. Falla av l. kastas av hästen. Åka efter häst. Betsla l. sadla en häst. Spänna för l. (i)från hästen. Arabisk, berbisk, engelsk, finsk, hannoveransk, nordsvensk, norsk, rysk, ungersk häst. Przjevaljskijs häst, benämning på en i Centralasien levande, vild häst som står tamhästens vilda stamform närmast, Equus caballus przewalskii Pol. [efter namnet på upptäckaren, den ryske forskningsresanden N. M. Przjevalskij († 1888)]. SthmSkotteb. 1521, s. 225. Hest och wagn haffuer han (dvs. Herren) stört j haffuet. 2Mos. 15: 1 (Bib. 1541). Hästana hade icke ett strå att äta. KKD 10: 117 (1708). Det var en gång en Häst, som var på skjuts och blef rätt illa åtgången. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Valkyrier rida / på skummande hästar. Tegnér (WB) 2: 67 (1811). Min häst, låt sadla min ädla Bijou! Runeberg 2: 77 (1848). 1Brehm 1: 443 (1874). En släde, förspänd med fyra hästar. Rydberg Vigg 4 (1875). Hästen kommer till verlden seende, liksom människan, heter det; därför kan han också, liksom hon, se spöken. SvFmT 10: 161 (1898). De strimmiga hästarne i Afrika (dvs. sebran och kvaggan). Stuxberg o. Floderus 1: 493 (1900). Oädla, tunga hästar. RidI 1914, s. 206. — jfr ARBETS-, ARDENNER-, ARTILLERI-, BAGAGE-, BESOLDNINGS-, BISKOPS-, BLODS-, BOND-, BRUD-, BRYGGAR-, BÄRG-, CIRKUS-, CLYDESDALE-, DRAG-, DRAGON-, DROSK-, DVÄRG-, ELEFANT-, ENBETS-, FINN-, FJORD-, FJÄLL-, FODER-, FODRINGS-, FOGDE-, FOR-, FRAM-, FRÅN-, FULLBLODS-, FÄLT-, FÖR-, GAFFEL-, GAGNS-, GOTLANDS-, GRÄS-, GÄSTGIVAR(E)-, HAND-, HÄLSINGE-, HÖGER-, JAKT-, JORDBRUKS-, KAPPLÖPNINGS-, KAVALLERI-, KLÖV-, KLÖVJE-, KONUNGS-, KRONO-, KÖR-, LEGO-, LIV-, LÖS-, MELLAN-, MJÖLK-, NUMMER-, OFFICERS-, PACK-, PAR-, POST-, REKRYT-, RESERV-, RID-, RYTTAR-, SKJUTS-, SLAKT-, STAM-, STO-, STRIDS-, STÅNG-, TAM-, TJÄNSTE-, TROSS-, UTEGÅNGS-, UTGÄRDS-, VAGNS-, VILD-, VRENSK-, VÄNSTER-, ÅK-, ÅT-, ÖLANDS-HÄST m. fl. — särsk.
a) (†) om hanndjuret: hingst. G1R 4: 137 (1527). (På gården) är ther icke mere stod än till en hesth. BtFinlH 3: 303 (1554). När Stodet will kan man låta Hästen springa (dvs. betäcka), fast det wore i April. Rålamb 13: 123 (1690). Hernquist Hästanat. 52 (1778).
b) i uttr. till häst o. d.
α) i fråga om uppsittning o. d., i uttr. stiga, sätta sig o. d. till häst, sätta sig upp på hästryggen (för att rida); äv. elliptiskt (ss. uppmaning, kommandoord o. d.) till häst, ”sitt upp”, uppsittning! Läter resenärar stigha til hest. Jer. 46: 4 (Bib. 1541). Lät oss frukostera, och så till häst. Weste (1807). Än en blick ut öfver fältet, och till häst Dexippos sprang. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). — särsk. (†) i uttr. blåsa till häst o. d., gm hornsignal påbjuda uppsittning för ryttare. Kl. 8 blåstes till häst, då cavalleriet skulle sittia opp och marchera. KKD 3: 205 (c. 1710). Björkman (1889).
β) i fråga om befintlighet på hästryggen o. d.
α’) i allm., i uttr. färdas, komma, sitta, vara o. d. till häst, färdas osv. på hästryggen. Konunganar .. infara .. bådhe til wagn och til hest. Jer. 22: 4 (Bib. 1541). H: K: Höghet promenerade i dag til Häst. NoraskogArk. 6: 13 (1768). Riddaren infann sig (vid majfesten i hansestäderna) till häst i sin rustning. Nilsson FestdVard. 115 (1925).
β’) i fråga om strid, krigstjänst o. d. l. om krigare l. krigsfolk o. d., i uttr. till häst, förr äv. (enst.) till häste, motsatt: till fot(s). Strida till häst. Livgardet till häst (förr). Livregementet till häst. Sitt Krijgzfolck, både til Foot och Häst. G1R 1: 20 (1521). Tiäna til häst. Schultze Ordb. 1696 (c. 1755). Krigsmagten til häst och fot. RF 1809, § 80. I sin ungdom tjänade han vid gardet till häst. De Geer Minn. 1: 1 (1892).
c) [jfr t. auf ein pferd springen] (†) i uttr. springa på hästen, hoppa upp på hästen, stiga till häst. VarRerV 31 a (1579).
e) [ofta med direkt motsvarighet i andra spr.] i många ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Så få ock menigt (effter som man säija plägar) the Hästar minst uthaff Haffren, som bäst förtienan. Brahe Oec. 29 (1581; uppl. 1920). Thet är helsosammare binda sin häst wijdh sin Fiendes gärdzgårdh, än han binder wijd hans (dvs. ens egen). Rudbeckius KonReg. 210 (1615). Gifwen Häst skal man intet i munnen sij. Grubb 248 (1665) [fsv. man skal ey giffnom häste i mun see]. Herrens Öga gör Hästen feet. Hiärne Berghl. 434 (1687). Vnga hustrur och gode hester, hempte man säkrast af bekanta orter. Dens. 2Hdskr. 194 (c. 1715). Börja en ting tokot, spenna hästarne bak vagnen. Möller (1745; under charruë). Rhodin Ordspr. 47 (1807).
f) i jämförelser. — särsk.
α) i uttr. som en häst, ofta övergående i bet. av ett förstärkande adv. Han skrifver ju visor som en häst! Nordstjernan 1845, s. 14. Han talar Tyska som en häst. Blanche Föd. 18 (1846). Du spelar som en häst! Fröding ESkr. 1: 38 (1891). Essén Vap. 143 (1917). — särsk.
α’) med tanke på hästens styrka o. sundhet l. på dess förmåga o. villighet att uträtta de tyngsta arbeten. Holmberg 2: 189 (1795). Ha helsa som en häst. Atterbom Minn. 116 (1817). Det är sant att jag i förliden höst .. las som en häst. OAJärnefelt (1819) hos Heinricius ÅboAk. 47. Lena arbetade som en häst. Knorring Torp. 2: 170 (1843). Stark som en häst. Cavallin (1875).
β’) med tanke på hästens aptit o. dess ansenliga dagsranson av foder o. vatten. Han vräker i sig, Han äter som en häst. Mont-Louis FrSpr. 278 (1739). Dricka starkt, som en häst. Weste 1: 477 (1807). Schulthess 295 (1885).
γ’) med tanke på hästens goda minne; jfr HÄST-MINNE. Topelius Vint. I. 1: 76 (1863, 1880). Hafva minne som en häst. Cavallin (1875). jfr: Men för kameral’n — den saten — / fordras hufvud som en häst. JJolin (1845) i Jolin 49.
β) i uttr. ljuga som en häst travar o. d., äv. enbart ljuga som en häst, ”ljuga med besked”. Weste 1: 1644 (1807). Hülphers Ångermanl. 79 (1900).
γ) [jfr d. dum som en hest, hestedum] i uttr. tala som en häst, tala dumt. Du talar som en häst, / Upsala är bäst. Wennerberg 2: 11 (1848, 1882); jfr: ”Du talar som en häst” var ett vanligt eufemistiskt uttryckssätt i stället för det alltför bestämda: du är dum. Därs. 218 (1882). Wijkander Minn. 39 (1882).
g) om i folkfantasien (mytologi, folkdiktning o. d.) existerande hästar l. hästväsen; särsk. om den häst (l. de hästar) som troddes draga solen över himlavalvet. Solenes hästar upstiga utur salta vattnet och utsprijda dagzliuset. Ehrenadler Tel. 125 (1723). Sturzen-Becker 4: 133 (1862). — jfr BÄCKA-, HEL-, SOL-HÄST(EN) m. fl. — särsk. (†) i uttr. flygande hästen l. hästen med vingarna o. d., om Pegasus. Jagh blifwer ock så tung, at hästen medh the wingar, / Som giör Poëten snäll, migh eij i luften swingar. Spegel TPar. 139 (1705). 2VittAH 5: 88 (1789, 1796).
α) i uttr. (den) trojanska hästen, benämning på en (enl. Odysséen 8: 499 ff. samt andra antika källor) av grekerna under belägringen av Troja förfärdigad, jättestor trähäst, i vars inre ett antal grekiska kämpar gömde sig o. vars införande i staden av de nyfikna trojanerna beredde deras o. stadens undergång. Isogæus Segersk. 876 (c. 1700).
β) [namnet föranledt av pjäsens gång på schackbrädet] spelt. i schack, benämning på var särskild av de två (vanl. med hästhuvud försedda) pjäser på var spelsida vilka vid spelets början ha sina platser på vardera flygeln närmast innanför tornen, ”springare”. Königstedt Schacksp. 19 (1771). Hästen eller springaren ..: från den ruta den står på till de rutor den kan flyttas till kan man komma genom att föra den ett steg i rät och ett steg i sned riktning. Wigforss Schack 13 (1923).
j) i namn på vissa lekar i vilka en person föreställes vara en häst; äv. benämning på den deltagare som föreställer hästen. Jag leker heldre blindbock med de små / Och blifver häst och körs af dem med tömmar. JournLTh. 1810, s. 943. — särsk.
α) leka häst, benämning på en vanlig barnlek i vilken den ene av de lekande är ”häst” o. köres av den andre med ”tömmar”. Müller o. Wigert 1: Ordl. 27 (1891).
k) [jfr d. hest og vogn ss. benämning på arter av släktet Corydalis; jfr språkprovet 1911] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. häst(ar) och vagn, namn på örten Aconitum napellus Lin., stormhatt. Ungdomen .. (i Härnösand) kallade blomman (Aconitum napellus, stormhatt) Hästar och vagn, demonstrerande detta med att borttaga blomhjälmen, varefter de återstående blombladen utgjorde vagnen och honungsgömmena hästarna. Lyttkens Växtn. 1035 (1911). FoFl. 1913, s. 59 (fr. Blekinge o. Medelpad).
l) (numera bl. ngn gg mil., vard.) metonymiskt för person som sitter till häst: ryttare, beriden soldat; bl. i pl. G1R 2: 129 (1525). Wele wij gerne Haffue änn ijc (dvs. tvåhundra) Hestar och ther till någhet fotfolck. Därs. 8: 269 (1533). Fienden, .. hundrade hästar stark, hade tagit qvarter i Arvio by. Topelius Fält. 3: 205 (1858).
2) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 4). Wår lyckas blinda häst, som är så farli yrer. Runius Dud. 2: 11 (1705). Tillsammans sadlade (vi) fantasiens hästar. Bildt Ital. 173 (1896). — jfr APOSTLA-, BECK-, SOL-, SUNNAN-HÄST m. fl. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som sitta upp till häst, stiga av hästen o. d., begynna resp. upphöra att göra krigstjänst ss. ryttare. Emädan han nu haar låtet leÿa sig att sittia up till häst, och fördenskull oviss är huru länge han får vara hema. VDAkt. 1679, nr 126. Därs. 1750, nr 61.
b) [jfr d. sætte sig paa den høje hest o. d., eng. mount (ride) the high horse, fr. monter ses grands chevaux; möjl. bildat i anslutning till en under riddartiden bruklig sed att för stridsändamål, torneringar o. d. hålla särskilt stora hästar, vilka togos i bruk kort före kampen (o. sålunda ersatte eljest använda, mindre hästar)] i uttr. sätta sig på sina höga hästar, förr äv. på en hög häst o. d., uppträda överlägset o. myndigt, ”anslå en hög ton”, göra sig viktig. Chydenius 207 (1765). När man, såsom Helsingfors Tidningar, sätter sig på en hög häst och håller tal öfver sina mindre insiktsfulla medbröders ”enfald” m. m., torde (osv.). JVSnellman (1844) hos Vasenius Top. 3: 237. Sommarström Thackeray Fåf. 1: 327 (1917).
3) i utvidgad o. oeg. anv.
a) om djur som i ngt avseende erinrar om en häst; i ssgr. — jfr FLOD-, HAV-, NIL-, RÄK-, SJÖ-HÄST m. fl.
b) om sak som i ngt avseende erinrar om en häst. — jfr BÄNK-, JÄRN-, PRESS-, RÅ-, SKJUT-, STÅL-, SÄNG-, ÅNG-HÄST m. fl. — särsk
α) gymn. gymnastikredskap (för grensprång) bestående av en läderputa av långsträckt (om en hästkropp påminnande) form, vilande på fyra stolpar (”ben”), vilka äro höj- o. sänkbara. Wallmark Resa 9 (1819). Bergqvist UndPlanRealsk. 180 (1906).
β) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (förr) straff- l. tortyrredskap bestående av en upptill med en skarp kant försedd träställning o. d., på vilken delinkventen (med tyngder fästa vid benen) tvingades att sitta grensle, ”trähäst”; i uttr. rida hästen, rida på ”trähästen”. Hallenberg Hist. 4: 939 (1794; efter handl. fr. 1617).
γ) vävn. benämning på var särskild av de små träsvänglar l. pinnar som på en vävstol uppbära skaftkäpparna. Ekenmark Hb. 22 (1820). Collin Hemväfn. 24 (1895).
4) bildl. (jfr 2), om människa.
a) (numera föga br.) person som är särskilt framstående l. hemmastadd i ngt; ofta liktydigt med: baddare, bjässe. Magister Torrberg .. var en häst i latinska glosor. JournLTh. 1813, nr 12, s. 2.
b) person som med intensitet o. iver ägnar sig åt ngt; bl. i ssgr. — jfr BETYGS-, KOLLEGIE-, KONTORS-, LÄS-, MIDDAGS-, MÖTES-, PLUGG-, SY-HÄST m. fl.
5) astr. benämning på vissa stjärnbilder. — jfr MÅLARE-HÄSTEN.
a) (numera knappast br.) i uttr. Flygande hästen, benämning på stjärnbilden Pegasus (jfr 1 g slutet). Melanderhjelm Astr. 1: 59 (1795).
b) i uttr. Lilla hästen, benämning på en mellan Pegasus o. Delfinen liggande, mindre stjärnbild. Luth Astr. 7 b (1584). Strömer Verldsr. Tafl. 2 (1879).
6) om hästkraft.
a) (†) i mera eg. anv. En ångmachin af 20 hästars kraft. Forsell PlanTransp. 6 (1820). Berndtson (1880).
b) (vard.) i överförd anv.: hästkraft. En ångbåt på 360 hästar. Skogman Eug. 2: 138 (1855). DN(B) 1927, nr 201, s. 1.
-ANTILOP. zool. individ av hästantilopsläktet; i sht om arten Hippotragus equinus Sund. 1Brehm 1: 501 (1874). 3NF (1929). —
-ANTILOP-SLÄKTE(T). zool. benämning på det till familjen Antilopidæ hörande släktet Hippotragus Wagn., vars arter bl. a. kännetecknas av stor o. yvig man. NF 6: 1267 (1883). —
-ARBETE ~020. (häst- 1746 osv. häste- 1848) arbete som utföres med tillhjälp av häst; i sht bildl., om tungt o. krävande arbete. Dähnert 220 (1746; bildl.). Ångkraften är i de flesta fall .. afgjordt billigare än hästarbete. TT 1871, s. 207. —
-ART. (häst- 1899 osv. häste- 1762) zool. art av hästsläktet. Bruno Gumm. 150 (1762). Stuxberg (o. Floderus) 1: 59 (1899). —
-AVEL. (häst- 1776 osv. häste- 1738—1762) (planmässig) uppfödning o. förädling av hästar; förr äv. konkret: hästras, hästbestånd o. d. Lind 1: 224 (1738). Häste-afvelens förökande. PH 6: 3903 (1756). Hvilken slags Häste-afvel är bäst, at utvälja til Stuteri? Bruno Gumm. 149 (1762). För att upphjelpa hästafveln i riket, äro så kallade stuterier på allmän bekostnad inrättade. Berlin Lsb. 41 (1852).
Ssgr: hästavels-fond,
-förening,
-lån m. fl. —
-BAK, r. l. m. (häst- 1638—1909. häste- 1545—1704) hästrygg; numera bl. ngn gg vard. om hästens länd l. om hela dess bakdel; förr äv. i uttr. föra ngt på hästbak(en), föra ngt på hästryggen. G1R 17: 39 (1545). Jag får väll latha henta .. (kruttunnorna) ifrå Calmara på heste back. Därs. 24: 547 (1553). KOF II. 1: 201 (1659). En fellow tar sin miss framför sig på sadelknappen, en man sin fru på hästbaken. Thorild 3: 464 (1788). Heidenstam Dag. 206 (1905, 1909). —
-BALETT. (förr) ett slags kadrilj utförd av ryttare till häst. Wikforss 2: 297 (1804). 2NF 25: 1112 (1917). —
-BANA, r. l. f. skenlagd väg för fordon dragna av hästar; motsatt: ”lokomotivbana” o. d.; numera bl. förekommande i gruvor, stenbrott, vid sågvärk o. d. I Sverige har utbildat sig två jernvägssystemer; locomotiv-banor och häst-banor. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 275 (1853). Från Strömbacka leder en under 1883—1884 byggd hästbana ned till .. Movikens masugn och lastageplats. Wengelin GMinn. 187 (1893). 3NF 7: 71 (1927). —
-BEN. (häst- 1762 osv. hästa- c. 1645—1687. häste- c. 1600 —c. 1750) [fsv. hästa ben]
1) jfr BEN, sbst.1 I 1. OMartini Läk. 52 (c. 1600). Soltorkada hvita hästeben. Rhyzelius Ant. 79 (c. 1750).
-BESIKTNINGS-MÖTE. i sht mil. möte för besiktning av hästar; jfr BESIKTNINGS-, ÅDER-, ÅDERLÅTNINGS-MÖTE. TjReglArm. 1889, s. 400. SFS 1906, Bih. nr 13, s. 3. 2NF 33: 942 (1922). —
-BESLAG. (häst- 1702—1852. häste- 1668—1842) (†)
1) skoning av häst, hovbeslag (se d. o. 1). M(äste)r Jörgen Hoffslagare för Hästebeslagh .. ”30”. BoupptSthm 10/9 1668. LMil. 4: 1629 (1718).
2) konkret: hästsko (med därtill hörande söm), hovbeslag (se d. o. 2). GenMRulla 1684, s. 308. Sylväskor med tilbehör, häste-beslag, hofslagarverktyg. KrigsmSH 1799, s. 128. ÖoL (1852). —
-BESTÅND. —
-BETE, n. (häst- 1723 osv. häste- 1723) abstr.: hästs betande l. betesgång (särsk. om mot ersättning skeende betesgång på annans mark); konkret: betesmark för häst. I Arboga ock Kiöping skall icke .. vara annan tilgång om sommaren för hästebete än at vissa hagar .. skulle lejas ock hyras. 2RA 1: 554 (1723). I Norrland plägar ett hästbete under sommaren betalas med 10 à 15 kronor. LAHT 1904, s. 197. —
-BJÖRN. (häst- 1780—1820. häste- 1820) (†) (Slagbjörnen) som äfven kallas Häst-björnen, slår och rifver ihjäl hästar och den större boskapen. Fischerström 2: 43 (1780). Nilsson Fauna 1: 119 (1820). —
-BLAD. (häst- c. 1870—1892. häste- c. 1775) [jfr ä. d. hesteblad] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hästhovsört. Landsm. 1909, s. 82 (c. 1775; fr. Västergötl.). NF 16: 1038 (1892). —
-BLOMSTER. (häst- 1747—c. 1870. häste- 1776) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -FIBLA 1. Linné Vg. 235 (1747). Fries Ordb. 46 (c. 1870; fr. Dalsl.). —
-BOK, pl. -böcker. (häst- 1792—1847. häste- 1668—1768) (numera bl. tillf.) bok som handlar om hästens skötsel o. sjukdomar. BoupptSthm 1674, s. 7 b (1668). Läk-Salwor eller Plåster, som finnas beskrefne uthi Häste-Booken. Rålamb 13: 210 (1690). Wetterbergh Penning. 285 (1847). —
-BORSTE. (häst- 1682—1885. häste- 1640—1686) (numera bl. tillf.) borste för ryktning av häst, ryktborste. OxBr. 11: 746 (1640). Schulthess (1885). —
-BOTARE. (häst- 1749—1879. hästa- 1640 —c. 1740. häste- 1640—1738) person som botar hästar; numera bl. ngn gg föraktligt om person som fuskar i botande av hästsjukdomar. Linc. (1640; under equarius). Hernquist Hästanat. Föret. 6 (1778). Landsm. 1: 252 (1879). —
-BREDD. [jfr t. rossbreite] (mindre br.) = -LATITUD. Hildebrandsson Buchan 157 (1874). BonnierKL 6: 457 (1925). —
-BRODD. (häst- (i bet. 1) 1902 osv. häste- (i bet. 2) 1659—1729)
b) gräset Milium effusum Lin., amurgräs, luktgräs, hässlebrodd. Franckenius Spec. C 1 b (1659). Bromelius Chl. 43 (1694).
c) gräset Hierochloë odorata (Lin.) Wahlenb., myskgräs, majgräs. Rudbeck CampElys. 1: 19 (1702). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 43. —
-BROMS, r. l. m. (häst- 1783. hästa- 1555)
1) broms som med förkärlek uppehåller sig på l. i närheten av hästar; i sht om arten Tabanus bovinus Lin., boskapsbroms, fäbroms. OMagnus Hist. 22: 2 (1555). Fischerström Mäl. 221 (1785).
-BRYGGA, r. l. f. i sht mil. med räck försedd brygga l. landgång använd vid lastning av hästar i järnvägsvagn l. på fartyg. SFS 1884, nr 38, s. 16. TjReglArm. 1889, s. 431. —
-BRÄNNA, r. l. f. (häst- 1776. häste- 1723—1762) (†) brännjärn för brännande av sår o. d. på hästar. BoupptToftnäs 1723. BoupptVäxjö 1776. —
-BRÖD. för hästar framställt bröd (av växlande ingredienser), avsett ss. kraftfoder l. (i sht mil. vid fältutrustning) ss. reservration. Bure Häst. 29 (1801). 2NF 22: 1058 (1915). —
-BUSS, r. l. m. (förr) omnibus dragen av hästar. Hedin Pol 2: 47 (1911). Vallentin London 243 (1912). —
-BYTARE. (häst- 1720 osv. häste- 1571) person som yrkesmässigt bedriver hästbyte (se d. o. 1); numera oftast nedsättande om opålitlig person: skojare; jfr -MÅNGLARE. SthmTb. 21/3 1571. Hästhandlare eller hästbytare, som merendels bedraga. Wingård Minn. 11: 47 (1849). Åh, icke tror jag just att han är någon ficktjuf eller någon hästbytare. Hagberg Shaksp. 6: 359 (1849). —
-BYTE. (häst- 1694 osv. häste- 1643—1779)
1) handlingen att byta hästar; jfr BYTA 3. EkenäsDomb. 1: 74 (1643). (Tattarna) vilja lefva af hästbyte och kortspel. TurÅ 1910, s. 106. särsk. (med tanke på det lättvindiga o. ofta ohederliga sätt på vilket byte av hästar stundom kan äga rum) om förkastligt l. lumpet avtal o. d.: ”skoj”. VDAkt. 1694, nr 299. SvD(A) 1929, nr 250, s. 24. jfr: Mig (dvs. Agneta Horn) tykt thet war inte häste byte (att gifta sig). Horn Lefv. 78 (c. 1657; rättat efter hskr.).
2) ombyte av häst(ar) (under landsvägsresa); jfr BYTA 6. Vi hade tre hästbyten (på sexton timmar) med en knapp timmes vila. Hedin Pol 1: 97 (1911). —
-BÅR. (häst- 1709 osv. hästa- 1538—1739. häste- 1587—1764) bår avsedd att bäras av häst(ar); äv. om ett slags med hjul försedd kärra (dragen av häst); jfr BÅR, sbst.1 2. VarRerV 31 (1538). Wår nådige konung (K. XII) .., som .. icke annors än ett lik .. uppå en häst-bård fördes .. qvitterade hästbården ock satte sig sielf till häst. KKD 2: 73 (1709). Ett slags åkedon (började vid medeltidens slut) brukas, som kallades Karm eller Hästebår. Botin Utk. 659 (1764). Högberg Vred. 3: 79 (1906). —
-BÄNDARE, m. [efter t. ross(e)bändiger] (†) ridk. person som har till uppgift att rida in hästar; jfr BÄNDA v.1 II. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 36 (1836). KrigVAT 1841, s. 265. —
-BÖNA. i sht bot. o. landt. bondböna; numera i sht om en varietet av denna, med smärre, vanl. mörkbruna frön, Vicia Faba equina Lin. I England är icke mera än et slags Bönor som .. kallas hästbönor, efter de merendels fodra sina hästar eller svin dermed. Serenius EngÅkerm. 206 (1727). Fries Ordb. 18 (c. 1870). 3NF 4: 435 (1925). —
-BÖRDA. (häst- 1906 osv. hästa- 1730) börda för en häst; i sht ss. måttsbestämning: så mycket som en häst lämpligen kan bära. Laga Rå skal vara femb stenar, hvar sten mehra än ens mans börda, och mindre än hästa-börda. Arnell Stadsl. 406 (1730; efter ä. handl.). Fördela .. packningen i lämpliga hästbördor. TurÅ 1906, s. 240. Fyra hästbördor korn och majs hade blifvit uppätna vid detta läger. Hedin Transhim. 1: 154 (1909). —
-CHEVRÅ. skom. imiterad chevrå av hästläder. SvLädSkoInd. 1910, s. 19. Den främre delen av hästhuden beredes genom kromgarvning till hästchevreaux. SvSkoT 1926, nr 12, s. 8. —
-DAGSVÄRKE~020, äv. -DAGSVÄRK~02 l. ~20, n. (häst- 1804 osv. häste- 1551) dagsvärke av häst (o. karl). Johansson Noraskog 2: 166 (cit. fr. 1551). LB 4: 100 (1904). —
-DEPÅ. mil.
1) benämning på den till en armékårs l. en arméfördelnings stora träng hörande avdelning som i fält medför ett antal hästar avsedda att efter hand ersätta sjuka l. stupade hästar. Flyttande hästdepån. BtRiksdP 1869, I. 1: Mem. 2, s. 6. Tingsten o. Hasselrot 36 (1902).
2) samlingsplats för sådana för armén anskaffade hästar som äro för unga att omedelbart tagas i bruk av trupperna, remontdepå. FörslHärordn. 1876, s. 48. —
-DJUR. zool. särsk. i pl., benämning på den till hovdjuren hörande familjen Equidæ J. E. Gray, vars arter kännetecknas av lång, bred nos, smärt kropp samt smala ben vilka beröra marken endast med den hovbeklädda ändfalangen av tredje tån. 1Brehm 1: 436 (1874). 2NF (1909). —
-DOKTOR. (numera bl. ngn gg skämts.) jfr -LÄKARE. SedolärMercur. 3: nr 19, s. 7 (1731). Antagen för Länet som Beridare och Hästdoctor. VexiöBl. 1820, nr 45, s. 4. WoJ (1891). —
-DRIFT. (häst- 1752 osv. häste- 1669—1740)
1) (†) = -HJORD; jfr DRIFT 1 b. Ifrån Casan och Astarachan (blir) förskickat åth Muscou store Hästedriffter, af de Nagaiske och Tartarske Hästar. Barckhusen Cotossichin 97 (1669).
2) i fråga om maskin, vagn o. d.: drift medelst hästkraft (se d. o. 1); jfr DRIFT 14 a. VetAH 1740, s. 357. Hästdriften (vid Fryksta järnväg) utbyttes (1855) mot ångdrift. 2NF 16: 1027 (1912). —
-DROSKA. (i sht förr) Hellström Kusk. 197 (1910). Automobilen har fullkomligt ersatt den gamla hästdroskan. 2NF 34: 393 (1922). —
-DYNGA. (häst- 1651 osv. hästa- 1640—c. 1645. häste- 1579—1795) [fsv. hästa dyngia] hästspillning; äv. om gödsel av dylik spillning. VarRerV 50 a (1579). Blomkåhlen .. (skall) såås vthi Dyngesängiar, the ther aff Hästedyngia äre giorde. Salé 213 (1664). Några skåttkiärror brunnen hästdynga. Stridsberg Åkerbr. 73 (1727). Keyland Allmogekost 42 (1919). —
-FETT. (i sht i fackspr.) Ekenberg (o. Landin) 426 (1891). Hästfett, .. såväl den råa som den smälta produkten af fettaflagringen hos hästar. VaruförtTulltaxa 1: 379 (1912). —
-FIBLA, äv. -FIBBLA.
1) bot. örten Arnica montana Lin. Linné FlLapp. nr 304 (1737; fr. Smål.). Lindman FanerogFl. 543 (1918).
2) (†) örten Hypochoeris maculata Lin., slåtterfibla; anträffat bl. i pl. Liljeblad Fl. 275 (1792). —
-FIKON. (häst- 1749. häste- 1756) [jfr t. pferdefeige, rossfeige] (†) om de bollar varav hästens exkrementer bestå. Lind 2: 217 (1749). Boije Landth. 144 (1756). —
-FILT. filt l. täcke för häst (ofta tillika tjänstgörande ss. ridfilt). En hvit Hästfilt med röda ränder. DA 1793, nr 171, s. 3. Hamilton Ridn. 25 (1923). —
-FISK. [namnet givet på grund av huvudets likhet (i ställning o. form) med ett hästhuvud] (mindre br.) zool. individ av det till benfiskarna hörande släktet Hippocampus Lin.; särsk. i uttr. kortnosiga hästfisken, om arten Hippocampus brevirostris Cuv.; jfr HAV-HÄST 4. Thorell Zool. 2: 277 (1861). —
-FLUGA.
1) insekt som med förkärlek uppehåller sig på häst l. i en hästs organ o. d.; numera bl. om den till ordningen tvåvingar hörande arten Hippobosca equina Lin., som uppehåller sig företrädesvis under hästens svans i närheten av anus. Dalin Arg. 1: nr 14, s. 4 (1733). 1Brehm III. 2: 124 (1876).
2) (†) om skalbaggen Scarabæus stercorarius Lin., tordyvel, som med förkärlek uppehåller sig i hästspillning. Häst- och Spanske flugor. Schroderus Comenius 223 (1639). Hamb. 1: 101 (1700). —
-FLÅARE. (†) person som flår hästar, ”rackare”. Lind 2: 223 (1749). Schultze Ordb. 1161 (c. 1755). —
-FODER. (häst- 1547 osv. hästa- 1523—1899. häste- 1532—1756) [fsv. hästa foþer]; jfr FODER, sbst.1 1. G1R 1: 154 (1523). Hästefoder skal (gästgivare) .. altid för vägfarande i förråd hafva. BB 28: 4 (Lag 1734). —
-FODRING. (häst- 1799 osv. häste- 1660—1869) [fsv. hästa fodhring]
1) utfodring av häst. Höö och hafre till hästeforingh. RARP 7: 84 (1660). Wrangel HbHästv. 14 (1884).
2) (förr) kam. om skyldigheten att utfodra kronans hästar vid ”hästlopp” (jfr -LOPP 2). Desse Persedlar, dagsvärken och Hästefordring, kallades med ett allmänt namn Jorde-Boks Ränta. Botin Hem. 2: 139 (1756). —
-FOLK. (häst- 1808 osv. häste- 1682)
1) ryttarfolk, hästuppfödande folk. Mazepa, hästfolkets, kosackernas hövding. Heidenstam Svensk. 2: 191 (1910). Östergren (1928).
2) (numera knappast br.) koll.: rytteri, kavalleri; ofta motsatt: fotfolk. DA 1808, nr 77, s. 3. Häst- och fotfolk. Fryxell Ber. 7: 147 (1838). Östergren (1928).
-FORDON~20 l. ~02. fordon som drages av häst; motsatt: fordon som drives med motor. GHT 1895, nr 235 A, s. 3. SD(A) 1915, nr 66, s. 2. —
-FOT. (häst- 1678 osv. hästa- 1679. häste- 1640—1876) [fsv. hästa foter, hästfoter]
1) fot på en häst l. som liknar en hästs. Linc. (1640; under equestris). Hundetanden och Hästefooten äre intet troendes .. (dvs.) Dhe äre liumske och småfalske. Grubb 336 (1665). Då hördes ett starkt dån af hästfötter. Sparre Frisegl. 2: 76 (1832). särsk. [jfr motsv. anv. av d. hestefod, t. pferdefuss; jfr BOCK-FOT] med anknytning till folkföreställningen om djävulen ss. försedd med hästfot (som han icke vill visa), i sht i bild, om ondska l. illvilja som man icke alltid lyckas dölja; särsk. i uttr. visa hästfoten, visa sin värkliga natur, sina värkliga avsikter, sitt sanna (ondskefulla) jag o. d. Leopold 3: 164 (1798, 1816). Tag han min bästa helsning mot, / Herr riddare med hästefot. Rydberg Faust 115 (1876). Att en orättvis kritik .. då och då sticker fram hästfoten. Östergren (1928).
2) (mindre br.) med. benämning på missbildning av en människas fot, bestående i långt uppdragen häl, nästan lodrät fotrygg samt liten, huvudsakligen av tårna bildad trampyta. Svalin Ordl. (1847). Wretlind Läk. 2: 83 (1894). —
-FOTAD, p. adj. som har hästfötter l. fötter som likna en hästs. Rudbeck Atl. 1: 483 (1679). Dalin (1852). —
-FRÄTARE, m. (†) nedsättande benämning på person som förtär hästkött. Om de Svenska sade han (dvs. Olof Tryggvesson), .. at ingen ting vore at frukta för dessa hästfrätare. Lagerbring 1Hist. 1: 197 (1769; utan direkt motsvarighet i den isländska källskriften). —
-FÄNKÅL. (häst- 1809. häste- 1694) (†)
1) [jfr t. rossfenchel] om växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench., mossrot (l. närstående art). Bromelius Chl. 107 (1694).
-FÄNNE, n. [med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. fänne, om vissa fräkenarter m. m.; av ovisst urspr.] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) benämning på vissa arter av släktet Equisetum Lin.; särsk. om arterna Equisetum silvaticum Lin., skogsfräken, o. Equisetum palustre Lin., kärrfräken. Kröningssvärd FlDal. 62 (1843; om Equisetum silvaticum Lin.). LAHT 1891, s. 117 (om Equisetum palustre Lin.). —
(1 a) -FÖL. (häst- 1556—1896. häste- 1549—1912) [fsv. hästfyl] (†) hingstföl. BtFinlH 3: 234 (1549). PopEtnolSkr. 8: 132 (1912; efter handl. fr. 1687). —
-FÖRARE. (häst- 1853—1886. häste- 1530)
1) (numera bl. tillf.) person som har till uppgift att leda l. föra häst (vid tygeln) o. d. Andersson Verldsoms. 1: 47 (1853). KrigVAH 1886, s. 46.
2) (†) person som leder transport av hästar. The skole her epter noghare see til med för:da hesteförare (som trotsa konungens förbud att utföra hästar av mer än tio marks värde). G1R 7: 49 (1530). —
-FÖRSÄKRING. försäkring (se d. o. 2) mot skada på häst, hästsjukdomar o. d. Ahlström Eldsl. 443 (1879).
Ssgr: hästförsäkrings-aktiebolag,
-avgift,
-bolag m. fl. —
-GALÄR. (förr) galär (se d. o. 2) för transport av hästar. KrigVAH 1822, s. 77. 2NF 9: 680 (1908). —
-GARDE. mil. garde till häst; i sht (förr) i sg. best. om det år 1928 med Livregementets dragoner sammanslagna Livgardet till häst. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 97 (1808). En ung löjtnant vid Hästgardet. Almqvist AMay 32 (1838). Auerbach (1909). —
-GRÅTARE. (numera bl. i Finl.) om person som visar överdriven skonsamhet mot häst. Topelius Fält. 4: 94 (1864). Hästgråtare, som åländingarna i allmänhet äro, skydde de ej nu på marknadsresan att taga fram pisken och klatscha efter Brunte. Rönnberg Bredbolstad 30 (1907). —
-GRÄS. (†) bot. benämning på ett flertal olika örter. Stort Hästgräs. Miölktistel. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 51 (om Sonchus oleraceus Lin., mjölktistel). Dens. Därs. (om art av släktet Hieracium Lin.). Nyman HbBot. 365 (1858; om Holcus lanatus Lin., luddtåtel). —
-GRÖNING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på växten Equisetum silvaticum Lin., skogsfräken; jfr -FÄNNE. Linné Fl. nr 927 (1755; fr. Jämtl.). 3SvGeolU 145: 72 (1895; fr. Jämtl.). —
-GÅNG. (i sht förr) = -VANDRING. Weste (1807). Anlägga en häst- eller oxgång. KrigVAT 1834, s. 335. —
-GÅRD. (häste-) (förr) kam. mindre gård vars ränta (under indelningsvärkets tid) var anslagen till underhåll av ryttares häst; jfr -HEMMAN. Corporal Oluf Bergh .. boor på sin Hästegårdh, ligger i Corporalskapet. GenMRulla 16/10 1683. —
-GÄRD. (häst- 1878. hästa- 1557. häste- 1557 (: hästegiärdzpeninger)—1904) (förr) kam. gärd (se GÄRD, sbst.1 2) bestående i (deltagande i) utrustning av häst (för krigsbehov). G1R 27: 57 (1557). Hästegärden: 50 bönder eller 3 prester om en häst. Widmark Helsingl. 1: 340 (1860). NoraskogArk. 5: 32 (1904). —
-GÄRDS-PÄNNINGAR, pl. (förr) kam. avgift som erlades i stället för hästgärd. G1R 27: 29 (1557). Därs. 28: 103 (1558). —
-GÖDSEL. (häst- 1757 osv. häste- c. 1645—1758)
1) till 1: gödsel av hästspillning. Linné Bref I. 1: 161 (1757). Hästgödseln är ganska qväfverik, sönderdelas (brinner) lätt i gödselhögen och säges derför vara en het gödsel. Holmström Naturl. 2: 55 (1889).
2) (†) till 1 a: gödsel av hingsts spillning; motsatt: stogödsel. Häste- och Stoogödzle tiänar bäst på itt kalt Land ther sidt är. —
-HACKA, r. l. f. IErici Colerus 1: 93 (c. 1645). landt. hacka (se HACKA, sbst.1 1 a slutet) som drages av häst. Möller (1807). Juhlin-Dannfelt (1886). —
-HACKA, v., -ning. landt. utföra rensning, luckring o. d. med av häst draget jordbruksredskap; ofta motsatt: handhacka. Arrhenius Jordbr. 2: 211 (1860). Betorna böra hästhackas fyra gånger, .. så att jorden blir lös och lucker. LAHT 1897, s. 246. —
-HAGE. (häst- 1540 osv. hästa- c. 1645. häste- 1528—1554) [fsv. hästa haghi, hästhaghi] inhägnad betesmark för hästar. G1R 5: 117 (1528). PT 1902, nr 82 A, s. 4. —
-HAJ. [efter t. pferd(e)hai] (†) zool. hajfisken Selache maxima Gunn., brugd. SvTyHlex. (1851). WoJ (1891). —
-HANDEL. (häst- 1663 osv. hästa- 1730. häste- 1663—1733) handel med hästar. Stiernman Com. 3: 165 (1663). Vid hästhandel har köparen enligt lag 3 dagars ”frestetid”. PrHb. 1: 525 (1885). —
-HANDLARE. (häst- 1737 osv. häste- 1703—1756) person som har till yrke att köpa o. sälja (l. byta) hästar. VDAkt. 1703, nr 1. —
-HARNESK. (förr) harnesk för häst; jfr -PANSAR. Möller (1745; under caparaçon). Wikforss 2: 297 (1804). —
-HARV. landt. harv (se HARV, sbst.1 2) avsedd att dragas av häst. Alm(Sthm) 1768, s. 41. TT 1872, s. 227. —
-HEMMAN. (häst- 1682—1922. häste- 1678—1891) (förr) kam. kronohemman vars ränta (under indelningsvärkets tid) var anslagen till underhåll av kavalleriofficers (l. vederlikes) hästar (o. mundering). HH XVIII. 2: 2 (1678). Branting Förf. (1827). 2NF (1909). —
-HEMMANS-RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. (jordeboks)ränta av ”hästhemman”. LMil. 1: 164 (1682). 2RA 1: 570 (1723). HT 1922, s. 242. —
(1 a) -HETSNING. [jfr isl. hestaat] (i fråga om ä. nordiska, i sht fornnordiska förh.) hetsning av hingstar till strid med varandra; äv. om dylik strid; jfr HINGST-HETSNING. LfF 1870, 2: 96. Bååth Grette 83 (1901). —
-HJORT. [namnet givet på grund av ifrågavarande djurs karakteristiska, om en hästman påminnande hårväxt på hals o. bröst] zool. benämning på den till släktet Rusa H. Sm. av familjen hjortar hörande arten Rusa unicolor equinus Cuv. Scheutz NatH 47 (1843). 1Brehm 1: 481 (1874). —
-HOV, se d. o. —
-HUD. (häst- 1740 osv. hästa- c. 1645. häste- 1658—1671) IErici Colerus 1: 324 (c. 1645). Hästhudar garfvas och brukas af sadelmakare till allahanda seldon och remtyg. Wahrman Manski o. Wolstein 202 (1807). Hirsch Lb Garfv. 22 (1898). —
-HUVUD. (häst- 1745 osv. häste- 1563—1572) [fsv. hästa hovudh (i bet. 1)]
2) (†) av metall förfärdigat skydd för en stridshästs huvud; jfr -PANNESKÖLD. Twå swartte fiederbusker på hestehuffuud. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 29. KrigA 1560: 1 (1572).
-HÅLL. (häst- 1723—1903. häste- 1680—1749)
1) (†) = -HÅLLNING. Alle Skatte-bönder, som sortera under gement Hästehåld. LMil. 1: 38 (1680). (”Postbonden” är befriad från) hästhåld vid Giästgifvaregårdarne. ResolAllmBesvär 1723, § 81. Uppl. 2: 89 (1903).
2) (numera knappast br.) eg.: ställe där man håller (l. tillhandahåller) hästar (för resande); gästgivargård, skjutsstation. Häste-håll, skjuss-håll, gjästgifvare-gård. Lind (1749; under post). —
-HÅLLARE, m. särsk. mil. person som vid strid har till uppgift att hålla frånspända hästar l. lösa ridhästar o. d. KrigVAH 1823, s. 72. Dragonerne .. stridde till fots samt hade särskilda hästhållare bakom sig (under K. X G:s fälttåg i Polen). Mankell Fältsl. 573 (1859). Aminoff Krigsg. 315 (1904). —
-HÅLLNING. (häst- 1844 (: hästhållningsskyldighet) osv. häste- 1656) om förhållandet att ngn håller häst (l. är skyldig att hålla häst); i sht (förr) om skyldighet att hålla häst för krigstjänst; jfr RUST-HÅLL. HA 9: 342 (1656). Kungörelse angående hästhållningen för officerare och vederlikar vid armén. SFS 1916, s. 937.
-HÅR. (häst- 1734 osv. hästa- 1668. häste- 1545—1705) hår på l. av häst; särsk. (numera bl. i fackspr.) om hästtagel. G1R 17: 188 (1545). Strumperna och skona (på gråmunken) woro aff hästa håår. Bolinus Dagb. 33 (1668). Det äkta hästhåret härstammar från manen. Hirsch LbGarfv. 338 (1898). —
-IGEL. i sht zool. benämning på den till iglarnas klass hörande arten Hæmopis (Hirudo) sanguisuga Bergm. Palmchron SundhSp. 315 (1642). Hästigeln .. biter sig fast i munnen eller svalget hos hästar och boskap, som dricka af det vatten, där igeln finnes. 2NF (1909). —
-IMPORT. —
-ISTER.
2) garv. benämning på ett slags fett som utfälles vid hornhovens kokning i vatten o. som användes vid garvning av hudar; jfr HÄSTHOV-OLJA. AHB 52: 22 (1871). —
-JÄGARE. (förr) mil. soldat tillhörande jägarregemente till häst. KrigVAH 1805, s. 120. 3NF 11: 4 (1929). —
-JÄGAR-KÅR. (förr) mil. särsk. i uttr. Jämtlands hästjägarkår, mellan 1834 o. 1893 benämning på en jämtländsk kavallerikår (bildande stommen i det 1893 nyuppsatta Norrlands dragonregemente). KrigVAT 1834, s. 463. —
-JÄGAR-SKVADRON, förr äv. -ESKADRON. (förr) mil. särsk. i uttr. Jämtlands hästjägarskvadron, benämning på äldre kavallerienhet(er) i Jämtland, 1834 utvidgad(e) o. övergående i Jämtlands hästjägarkår. Hofcal. 1821, s. 160. KrigVAT 1834, s. 463. En i Norrbotten såsom nödvändig ansedd hästjägareskvadron. RiksdRevStatsv. 1903, s. 208. —
-JÄRNBANA~020, r. l. f. (i sht förr) jfr -BANA. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 275 (1853). Björkman (1889; med hänv. till hästbana). —
-JÄRNVÄG~20 l. ~02. (i sht förr) jfr -BANA, -JÄRNBANA. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 279 (1853). Vi se, huru från grufvorna här och hvar anläggas hästjärnvägar för att frakta produkterna ned till närmaste sjö. Ymer 1913, s. 332. —
-KADAVER. —
-KAM. (häst- c. 1755 osv. häste- 1637—1645) [jfr ä. d. hestekam, t. rosskam, eng. horsecomb] stor o. bred kam med glest sittande tänder, avsedd för utkamning o. putsning av hästs man l. svans; äv. om hästskrapa; äv. bildl. OxBr. 11: 698 (1637). (Sv.) Hästkamm, (lat.) Strigilis. Schultze Ordb. 2140 (c. 1755). CAEhrensvärd Brev 2: 180 (1797; bildl.). Fornv. 1907, s. 317. —
(1 a) -KAMP. (i fråga om ä. nordiska, i sht fornnordiska, förh.) jfr -HETSNING. Den i den nordiska forntiden så högt värderade häst-kampen .., hvarvid man hetsade illskna hästar till strids mot hvarandra. UpplFmT I. 1: 52 (1871). Engström Häckl. 223 (1913). —
-KARL. (häst- 1831 osv. häste- 1712) person som är kännare av l. ägnar sig åt hästavel, hästsport o. hästars skötsel m. m.; äv. (numera knappast br.) om hästskötare, kusk o. d. Wij .. begåfwo oss .. d. 31:ste (juli) .. på wägen, 8 personer starcke med häste-karlarna. KKD 5: 319 (1712). Renner är .. utmärkt skickelig hästkarl och praktisk djurläkare. Retzius BrefFIorman 95 (1831). Våra inhemska (hästhandlare) äro .. för litet ”hästkarlar” för att känna och draga nytta af alla yrkets finesser. Wrangel HbHästv. 108 (1884). Tag en erfaren hästkarl till hjälp (vid hästköp). Hamilton Ridn. 16 (1923). —
-KASTANJ, äv. -KASTANJE. (häst- 1748 osv. häste- 1756) [jfr d. hestekastanie, t. pferdekastanie, eng. horse chestnut] (art av) det till familjen Hippocastanaceæ hörande släktet Aesculus Lin.; i sht om arten Aesculus hippocastanum Lin., vars frön förr torde ha användts till utfodring av hästar; äv. om frukten av nämnda art. Linné HortUps. F 6 b (1748). Sköna Alléer af Lind, Lön, häst-Castanier. Dens. Sk. 254 (1751). Orrelius (1797). Den från Asien härstammande, i Europa sedan medlet af 1500-talet odlade hästkastanjen. NF 1: 187 (1875). Hästkastanjer äro frukterna af hästkastanjeträdet. Ekenberg (o. Landin) (1891). Jönsson Gagnv. 141 (1910).
Ssgr: hästkastanje-bark. i sht farm. (Av hästkastanjeträdets) 4—6 års gamla grenar samlas om våren Hästkastanjebarken .., hvilken .. håller ett jernoxidsalter grönfärgande garfämne. Forshæll OrgPharm. 216 (1836). Lindgren Läkem. (1902).
-olja, r. l. f. (i sht kem.) Hästkastanjeolja .. framställes ur hästkastanjer genom kokning med svafvelsyrehaltigt Vatten .. användes vid tvålfabrikation och som lysolja. Ekenberg (o. Landin) (1891).
-tinktur. farm. tinktur som beredes av de färska blommorna av hästkastanjen. Lindgren Läkem. (1902). Därs. 126 (1920).
-KLÄDE. (häst- 1639—1792. hästa- 1547—1742. häste- 1555—1690) (†) hästtäcke. SkeppsgR 1547. Florman Abildgaard 58 (1792). —
-KLÖV l. -KLEV. (häst- c. 1755. hästa- 1681—1739. häste- c. 1606—1671. -klev 1671—c. 1755. -klöv c. 1606) [fsv. häst klif] (†) klövjebörda som bäres av häst; i sht om så stor dylik börda som kan (bekvämligen) bäras av en häst; äv. om det underlag (av trä o. d.) på vilket bördan vilar. Lagförsl. 542 (c. 1606). VDAkt. 1671, nr 15. Wagn, Sleda, Hästakleef, eller annor träredskap. Verelius 296 (1681). Schultze Ordb. 2335 (c. 1755). —
-KOLONN. i sht mil. kolonn av hästar (med ryttare); jfr -DEPÅ 1. Flyttande hästkolonnen, flyttande hästdepån. Tingsten o. Hasselrot 36 (1904). Christiernsson Med Mack. 100 (1915). —
-KONST. (häst- 1788 osv. häste- 1779) (förr) bärgv. uppfordringsvärk för vatten (vid gruva), drivet med hästkraft. Fernow Värmel. 657 (1779). Rinman (1788). Roos Son 132 (1904). —
-KORN. (häst- 1903. hästa- 1527—1530. häste- 1524—1595) [fsv. hästa korn] (†) havre. G1R 1: 231 (1524). Hestekorn eller hafra. Stiernman Com. 1: 441 (1595). Uppl. 1: 441 (1903). —
-KRAFT.
1) om hästs l. hästars kraft använd till utförande av visst arbete. VetAH 1799, s. 59. Bräderna .. skulle .. på en eländig väg .. framforslas genom hästkraft. Englund Ged. 123 (1853). Transport medelst hästkraft. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 19, s. 1.
2) [efter eng. horsepower] för angivande av en kraftkällas effekt använd enhet, lika med det arbete som åtgår för att på en sekund lyfta 75 kg. en meter (l. 600 skålpund en fot) i lodrät riktning; i skrift vanl. förkortat HK l. hkr. Effektiv(a) hästkraft(er), se EFFEKTIV 1 c. Indicerad(e) hästkraft(er), se INDICERAD. Broling Ångb. 13 (1816); jfr 1. JernkA 1824, s. 375. Watt kallade .. 33000 engelska minut-skålpund-fot för en hästkraft. Frykholm Ångm. 231 (1881). Westin Hållf. 22 (1888). jfr NATUR-, VATTEN-, ÅNG-HÄSTKRAFT.
Ssgr (till -KRAFT 2, i sht i fackspr.): hästkraft-timme. det arbete som uträttas under en timme, om effekten är en hästkraft. TSjöv. 1891, s. 29. 1 hästkrafttimme är 75 × 60 × 60 = 270,000 mkg. LB 4: 14 (1903).
-KRAKE. mager o. utmärglad häst, skral häst; äv. i allmännare anv. (i sht skämts. l. medlidsamt): ”häststackare”. Hagberg Shaksp. 7: 185 (1849). Jag (bet) ihop tänderna och gaf hästkraken en förfärlig klatsch. Ödman UngdM 1: 5 (1862, 1881). Två hästkrakar som knappast kunde stå för sig sjelfva. Blanche Bild. 2: 96 (1864). Anderson Stadsl. 1 (1912). —
-KREATUR~002, äv. ~200. (häst- 1712 osv. hästa- 1666. häste- 1720—1803) (numera mindre br.) häst; i sht vid angivande av antal l. då särskilt skall framhållas att intet avseende fästes vid ifrågavarande djurs kön. VDP 1666, s. 787. Et godt Häst-Kreatur så väl för Lass som Slädlöpare, är til salu. DA 1771, nr 32, s. 4. Den 12 .. September blifver Auction vid Strömsholm på någre äldre och yngre Hästkreatur. IT 1791, nr 70, s. 3. Östergren (1928). —
-KROPP. [fsv. hästa kropper] numera särsk. om kropp av död häst. ARetzius hos Billing Hipp. 3 (1836). Dit (dvs. till gränsmarken mot landet) kördes .. hela hästkroppar, som de stupat på gatan. Hallström Händ. 30 (1927). —
-KRUBBA. (häst- 1752—1872. häste- 1635—1749) (numera bl. tillf.) Schroderus Os. 1: 605 (1635). SvTyHlex. (1872). —
-KRÄK. (vard.) jfr -KRAKE. Nu är det tre dagar som vi icke sett till hvarken .. (don Quijote) eller hästkräket. Lidforss DQ 1: 42 (1888). Lagerlöf Holg. 2: 71 (1907). —
-KRÖGARE, äv. -KROGARE. (häst- 1637—1735. hästa- 1671. häste- 1692) (†) krögare skyldig att hålla häst för resande. Stiernman Com. 2: 100 (1637). Giordes och een ordningh emällan hästa krögarne, att en kafla skall brännass och gå dhem emällan, och hvar dhera skall siussa sin gångh. VRP 1671, s. 420. Därs, 12/7 1735. —
-KULT. rel.-hist. Isländaren Brandur trodde på sin häst Freyfar, och Häst-culten var, som bekant, allmän här, äfvensom i Tyskland. 2VittAH 11: 286 (1822). —
-KULTUR. (numera mindre br.) förädling o. uppfödning av hästar, hästavel. KrigVAH 1830, s. 116. De skånska stuterierna äro den svenska hästkulturens historia. TLandtm. 1900, s. 350. 2NF 29: 550 (1919). —
-KUR, pl. -er. [jfr d. hestekur, t. pferdekur, rosskur] kur för botande av sjukdom hos häst; numera bl. i utvidgad anv. samt bildl.: kureringsmetod som värkar med (våldsam) kraft, drastisk kur. Det var en riktig hästkur. HushBibl. 1755, s. 334 (i eg. bet.). På fånghus äro nerverna ej så svaga, religiösa hästkurer äro der på sitt ställe. Tegnér (1826) i VäxjöStHembKal. 1924, s. 54. Hästkurer, som bringa hela organismen i omvältning. Verd. 1891, s. 83. (Lloyd Georges) häpnadsväckande hästkur mot arbetslösheten. SvD(A) 1929, nr 139, s. 3. —
-KVARN. (häst- 1746 osv. häste- 1556—1909) [fsv. hästa qvärn] (i sht i fråga om ä. förh.) kvarn som drives med hästkraft. G1R 26: 538 (1556). Hästqvarn, med 4 par stenar .. Til denna qvarn brukades 4 par hästar. BtVLand 5: 89 (1764). GotlAlleh. 1904, nr 35, s. 1. —
-KÄLKE. (häst- 1856. häste- 1673) (†) av fram- o. bakkälke bestående körredskap för forsling av timmer o. d.; anträffat bl. i pl.; jfr TIMMER-KÄLKE. BoupptSthm 12/3 1673. 2. par Hästkälkar. BoupptVäxjö 1856. —
-KÄNNARE. hippolog. Florman HästKänned. 1 (1794). Många hästkännare anse spatt vara ärftlig. Billing Hipp. 119 (1836). —
-KÄNNEDOM~002 l. ~200. kännedom om hästens byggnad, vanor, egenskaper osv.; särsk. om dylik kännedom ss. undervisningsämne vid veterinärhögskola, militärskola o. d. Wikforss 2: 298 (1804). SFS 1913, s. 481. —
-KÖP. (häst- c. 1755 osv. hästa- c. 1540—1643. häste- 1665—1847) [fsv. hästa köp] jfr -BYTE 1. OPetri Kr. 145 (c. 1540). Hästekiöp behöfwer Ögon. Grubb 363 (1665). Taga sig hustru äller gifta sig är intet hästköp. Schultze Ordb. 2373 (c. 1755). Angående hästeköp är särskildt stadgadt, att köparen skall hafva tre dygns frestetid. Schrevelius CivR 2: 418 (1847). —
-KÖRARE, m. (i vissa trakter) benämning på kusk. NerAlleh. 1896, nr 20, s. 4. PT 1916, nr 297 A, s. 3. —
-KÖTT. (häst- 1681 osv. hästa- 1841. häste- 1614—1790) OxBr. 5: 77 (1614). Hästkjött äta tiggare lappar, äfven Kossaker. Rothof 206 (1762). Hästkött är mycket mörkt och fettet nästan brandgult. Langlet Husm. 59 (1884). —
-KÖTT-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (-kött- 1873 osv. -kötts- 1815) [jfr d. hestekødtræ, t. pferdefleischholz, eng. beefwood; namnet beror på virkets högröda färg] (i fackspr.) virke (kärnved) av vissa tropiska trädarter. Häst-Kötsträd, .. hvilket färskt ser ut som rödt kött, fås från Surinam, är hårdt, och brukas till manglar. Synnerberg 2: 182 (1815). (Ekenberg o.) Landin 561 (1893; om trä av art tillhörande släktet Robinia Lin.). —
-LASARETT. mil. lasarett för sjuka l. skadade hästar. Häst-Lasaretten .. äro af 2:ne slag: Flyttbara, som anläggas nära armén, samt Stående, som anläggas på längre afstånd. Lefrén Förel. 1: 212 (1818). TjReglArm. 1858, 1: 82. —
-LASS. (häst- 1597 osv. häste- 1547—1750) av häst(ar) draget lass; i sht om så stor mängd av ngt som kan (bekvämligen) forslas på en vagn o. d. dragen av en l. två hästar; äv. i mer l. mindre bildl. anv., om myckenhet, stor mängd o. d. av ngt. Ett hästlass ved. Trij eller tu heste lass söölff, gwll och peninger. G1R 18: 316 (1547). CAEhrensvärd Brev 2: 144 (1797). Här är jag nu .. med ett helt hästlass hälsningar från fru Aurell. Roos Skugg. 266 (1891). —
-LATITUD. [jfr t. rossbreiten, pl., eng. horse latitudes, pl.; namnet anses hava uppkommit därav att seglare som förde hästtransporter från Europa till Amerika ofta måste, då de råkade ut för vindstilla med åtföljande vattenbrist inom ifrågavarande stiltjebälte, kasta en del av hästarna över bord; jfr dock OxfDict. H 400 (1899)] benämning på ett område i Atlanten vilket ligger mellan nordöst- o. sydvästpassaderna intill norra vändkretsen o. inom vilket vindstilla ofta råder; äv. om motsvarande område vid södra vändkretsen; i sht i pl. best.; jfr KALMREGION. NF 7: 305 (1883). Vi humbugade oss långsamt igenom den sydliga hästlatituden. GHT 1905, nr 221 B, s. 3. 3NF (1929). —
-LEGA. (häst- 1615 osv. hästa- 1573—1734. häste- 1555 (: hestelego kornn)—1752)
1) (†) = -LEJNING. BtSödKultH 12: 75 (1597). Bethalning för täringh och hästeleijo. RARP V. 1: 139 (1652). ConsAcAboP 3: 75 (1665).
2) (numera bl. i juridisk stil) ersättning för lejd häst. RA I. 2: 461 (1573). Hästlegan betales efter mihltalet. Abrahamsson 196 (1726; efter handl. fr. 1718). SFS 1920, s. 2042. —
-LJUNG. [jfr nor. dial. hestelyng (Nemnich Naturg. 1: 1517 (1793)), ävensom sv. o. nor. dial. rossling] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) benämning på grovvuxenljung. Fries Ordb. 72 (c. 1870). Lindman NordFl. 3: 106 (1902) Norrl. 7: 21 (1907). —
-LOPP. (häst- c. 1755—1881. hästa- 1526—1527. häste- 1533—1927)
2) [fsv. hästa lop; motsv. fnor. hæstalaup] (i fråga om ä. förh.) om kringförande av kronans l. frälsemans l. andlig ämbetsmans hästar från den ena byn l. gården till den andra för utfodring ngn tid på vart ställe; äv. om ersättning för befrielse från dylik fodringsskyldighet; jfr FODER-LOPP, FODRING 2. Huar bondhe j samma hærede (skall giva) iiɉ (dvs. två och en halv) span korn för hestaloopet. G1R 3: 304 (1526). Därs. 17: 68 (1545; om ersättning för befrielse från ”hästlopp”). Nu sedan iag kom hijt har iag begärat halm af allmogen i stället för hästeloppet. VDAkt. 1709, nr 170 (yttrande av kyrkoherden i Vetlanda I. Barchenius). Hildebrand Medelt. 1: 269 (1881). —
-LORT. (häst- c. 1715 osv. häste- 1665) (vard.) Grubb 363 (1665). Hiärne 2Hdskr. 194 (c. 1715). Kellgren (SVS) 6: 228 (1789). —
-LUKT. (häst- 1832 osv. häste- 1690) Rålamb 13: 85 (1690). Det är .. en gammal erfarenhet att malen aldrig kommer i stall; förmodligen är den starka hästlukten orsaken dertill. Svederus Jagt 302 (1832). —
-LYCKA, r. l. f. (häst- 1917. häste- 1621—1924) (numera bl. tillf.) lycka l. tur med hästar. Papisterna lära åkalla .. S. Staffan om godh Hestelycka. OAndreæ Upp. Ee 3 a (1621). NoK 29: 109 (1924). —
-LÄDER. av hästhud beredt läder. BoupptVäxjö 1792. Såkallade ”Gustaf Adolfsstöflor” .. af mjukt hästläder. KrigVAT 1844, s. 278. 2UB 8: 544 (1900). —
-LÄKARE. (häst- 1741 osv. hästa- 1526. häste- 1640—1736) (numera mindre br.) veterinär. G1R 3: 123 (1526). TjReglArm. 1858, 3: 30. Östergren (1928). jfr REGEMENTS-HÄSTLÄKARE. —
-LÄND. (häst- 1839 osv. häste- 1707) hästs länd. VDAkt. 1707, nr 480. (Hon) slog ett sakta slag med tömmen på hästländen. Almqvist Grimst. 32 (1839). —
-LÄNGD. sport. avstånd motsvarande en hästs längd; äv. mer l. mindre bildl. i uttr. som åsyfta avsevärdt l. obestridligt försprång som ngn (l. ngt) innehar vid jämförelse med ngn annan (l. ngt annat). Ryttaren vann med en (full, halv, knapp) hästlängd, flera hästlängder. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 97 (1836). (Hästen) Columbia förlorade fyra hästlängder vid starten. TIdr. 1881, s. 29. I praktiken, hvilken som bekant ofta går några hästlängder före teorier och lagar, har man (osv.). VL 1905, nr 236, s. 2. —
-LÖS. (häst- 1632 osv. häste- 1683—1756) som saknar häst, (som är) utan häst. MRulla 31/12 1632. VDAkt. 1720, nr 193. ”Framtidens åkdon”, den hästlösa vagnen. GHT 1896, nr 290, s. 3. Den hästlösa bonden (i Sovjetryssland) får spänna sig själv eller sin hustru för plogen. Karlgren BolsjevRyssl. 183 (1925). —
-MAN ~ma2n, sbst.1 (häst- 1738 osv. hästa- c. 1550. häste- 1690)
2) [namnet givet på grund av ifrågavarande örts tätt sittande, trådsmala blad] (†) örten Hippuris vulgaris Lin., ledgräs. 2LinkBiblH 4: 72 (c. 1550). —
-MAN ~man2, sbst.2 (mindre br.) = -KARL. (Namnet) Georg Arsenius .. är af hvarje svensk hästman väl kändt. TIdr. 1894, Julnr s. 11. Hedin Transhim. 2: 439 (1909). —
-MANGEL. (häst- 1755—1835. häste- 1885) (förr) mangel som drages med häst. HushBibl. 1755, s. 335. BL 1: 153 (1835). —
-MATERIAL, äv. -MATERIELL. (i sht i fackspr.) hästbestånd. Wrangel HbHästv. 1122 (1886). Uppvisning av depåns och stuteriets hästmateriell. SFS 1923, s. 759. —
-MEDEL, pl. (förr) mil. ersättning till krigsman som var skyldig att hålla egen häst. KrigVAT 1844, s. 101. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 2, s. 45. —
-MEDICIN.
1) (numera knappast br.) botande av hästsjukdomar; veterinärvetenskap; i sht i sg. best. Han .. var en stor Mästare i Häst-Medicinen. Björnståhl Resa 1: 40 (1769). KrigsmSH 1800, s. 10.
2) läkemedel för hästar. Anslag till remontering, skoning och hästmedicin. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. nr 3 a, s. 42. —
-MEDIKAMENT. (häst- 1702—1892. häste- 1718) (mindre br.) hästmedicin (se d. o. 2); numera bl. i pl. KKD 10: 217 (1702). BtRiksdP 1892 B, I. 1: nr 1, Försl. s. 261. —
-MINNE. bildl.: ovanligt starkt minne, utmärkt minne; jfr HÄST 1 f α γ’. Han har ett riktigt hästminne. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-MUNDERING, förr äv. -MONTERING. (häst- 1795 osv. häste- 1720—1858. -montering 1726. -mundering 1720 osv.) vad som hör till en ridhästs utrustning; i sht om militärhästs fältmässiga utrustning. PH 1: 183 (1720). Nylands dragouner äro i fullkomligit godt stånd både till karle- och hästemonderingen. 2RA 3: 555 (1734). Af hästmunderingar underhållas vanligen en krigsmundering och en i bruk varande. 2NF 18: 1329 (1913). —
-MUNDUR. (†) = -MUNDERING. 300 d:lr sr:mt til kläder och häst-mundur, förutan en skjön värja och goda pistoler. Dahlberg Lefn. 79 (c. 1755; uppl. 1911). —
-MUSSERON. (mindre br.) svampen Tricholoma equestris Lin., riddarmusseron; i sht i uttr. gula hästmusseronen. Strömbom Svamp. 21 (1882). —
-MYNTA, r. l. f. (häst- 1642 osv. häste- 1694) bot. örten Mentha aquatica Lin.; förr äv. om Mentha arvensis Lin., åkermynta; jfr HORS-MYNTA. Bromelius Chl. 65 (1694; om Mentha aquatica Lin.). VetAH 1741, s. 86 (om Mentha arvensis Lin.). Fries Ordb. 83 (c. 1870; om Mentha aquatica Lin.). jfr: (En havande kvinna) skal .. fly .. Skarp rykande saker, såsom .. Hästmynta. Palmchron SundhSp. 352 (1642). —
-MYRA. (häst- 1741 osv. häste- c. 1645) [jfr d. hestemyre, t. rossameise] art l. individ av myrsläktet Camponotus Mayr.; i sht om den stora, svartbruna myran Camponotus herculeanus Lin.; förr äv. ngn gg om den vanliga stackmyran Formica rufa Lin. IErici Colerus 2: 195 (c. 1645; om Formica rufa Lin.). VetAH 1741, s. 39 (om Camponotus herculeanus Lin.). Hästmyran .. bygger i gamla trädstubbar. Berlin Lsb. 132 (1852). —
-MÅNGLARE. (häst- 1734—1928. hästa- c. 1730) (numera knappast br.) hästhandlare; ofta i nedsättande anv.: hästskojare. Swedberg Ordab. (c. 1730). Han liuger som en hästmånglare. Mont-Louis FrSpr. 293 (1739). Östergren (1928). —
-MÅTT. (i sht i fackspr.) måttstav o. d. för mätande av hästs höjd. Weste (1807). SFS 1924, s. 943. —
-MÄNNISKA.
2) människa som påminner om en häst; anträffat bl. i bildl. anv., om person som är klumpig o. hänsynslös i sitt framträdande? Kellgren 3: 204 (1792). —
-MÄRKE. (häst- 1690. häste- 1690) (†) om yttre tecken o. d. på en häst (varav man kan sluta sig till dess egenskaper o. duglighet). Rålamb 13: 117, 214 (1690). —
-OK. (häst- 1734 osv. hästa- 1804. häste- 1744—1756) (i sht förr) dragok för hästar (i sht vid dragning av plog o. ”ärjkrok”). BoupptVäxjö 1734. 4GbgVSH V—VI. 4: 37 (1903). —
-OMBYTE~020. (i sht i fråga om ä. förh.) ombyte av hästar (vid skjutsstation o. d.) under resa l. ridt; äv. om platsen för dylikt ombyte. Bladh (o. Hornstedt) 41 (1799). Wretstorp är det angenämaste hästombyte, jag sett under hela vår resa. Almqvist JK 111 (1835). Östergren (1928). —
-OPERA. (skämts., numera mindre br.) cirkus (se d. o. 2 b). Lundin NSthm 284 (1888). Hirn Barnlek 319 (1916). SvD(A) 1931, nr 112, s. 9. —
-PANNE-SKÖLD. av metall förfärdigat skydd för en stridshästs huvud; anträffat bl. (konsthist.) om sköldmotiv (i sht i ungrenässansens konst) påminnande om dylikt skydd. Hahr ArkitH 329 (1902). —
-PANSAR. (i fråga om ä. förh.) skyddspansar för stridshäst. Från saracenerna lånade man (dvs. västerlandets riddare) förmodligen .. det fullständiga hästpansaret, och kyllret. Rydberg KultFörel. 6: 433 (1888). särsk. (†) om av metall förfärdigat skydd för en stridshästs huvud. Dalin (1852). —
-PATRULL. (numera knappast br.) mil. ryttarpatrull. Dalin Vitt. 5: 32 (1751). LvHausswolff (1810) i För hundra år sen 1: 231. —
-PEST. (numera bl. tillf.) om elakartad epizootisk hästsjukdom. HH XVIII. 3: 64 (1721). Auerbach (1909). —
-PREMIERING. LAHT 1885, s. 190. Hästpremiering, av statsmedel underhållen bedömning och belöning av avelsdjur och till avel lämpliga unghästar .. infördes 1874 i Sverige. BonnierKL (1924).
Ssgr: hästpremierings-nämnd.
-reglemente. —
-PRIS, n. pris på hästar; i sht i pl. (Agardh o.) Ljungberg 4: 46 (1863). Gällande hästpriser. SFS 1893, nr 14, s. 3. —
-PRODUCERANDE, p. adj. Wrangel HbHästv. 326 (1885). Sedan gammalt har Danmark varit ett hästproducerande land. LAHT 1902, s. 344. —
-PRYDNING. (häst- 1695—1734. hästa- 1640. häste- 1640—1700) (†) prydnad på en häst; i sht om tofs på huvudlaget l. om spänne o. d. på seltyget. Linc. (1640; under phaleræ). Serenius (1734; under gear). —
-PRÅNGLARE. (numera knappast br.) person som bedriver ohederlig hästhandel, hästskojare. Serenius (1741). Bonden köper Hästen af Skåjarn eller Hästprånglarn. Brauner Bosk. 42 (1756). Strindberg GVasa 86 (1899). —
-PULVER. (häst- 1773 osv. häste- 1751) benämning på olika slag av pulver, använda (i sht i folkmedicinen) för botande av hästar. PH 5: 3116 (1751). KrigsmSH 1800, s. 19. Lindgren Läkem. 127 (1920). —
-PUMP. (i sht förr) vattenuppfordringsvärk drivet med hästkraft; jfr -KONST. Hülphers SvStäd. 1: 24 (1778). JulhälsnLinköp. 1909, s. 100. —
-PÄNNINGAR, pl. (häst- 1842. häste- 1602—1703) (förr)
1) ersättning för befrielse från ”hästlopp”? Vthi Ångermannelandh, ther hafue the her till gifuit af ett sedeslandh jordh .. hestepenninger tuå penninger (osv.). Thulin Mant. 1: 75 (i handl. fr. 1602).
2) = -RÄNTA? Vill han (dvs. generallöjtnant Stuvert) betalla 120 D:r Sölf:t till Månss och Joen i Ömestorp hestepäningar, så vill iagh her kiöpa hanss Anderss en rytt(are) häst igen. KKD 7: 52 (1703). —
-PÄRON. (numera bl. tillf.) skämts. om de bollar varav hästens exkrementer bestå. Dähnert 220 (1746). TurÅ 1930, s. 113. —
-RAS, r. Bure Häst. 42 (1825). Den inhemska Häst-racen (i Norge) är småväxt. Palmblad Norige 93 (1846). —
-RATION. (häst- 1792 osv. häste- c. 1710) dagsranson av hö o. havre för en häst. KKD 1: 125 (c. 1710). —
-RENSA. (†) rensa (ett åkerland o. d.) med av häst draget jordbruksredskap; jfr -HACKA, v. (Hästbönorna) ersätta, då de radsås och hästrensas, bruket af träda. QLm. I. 4: 37 (1833). —
-RENSARE, r. l. m. (†) av häst dragen hacka (se HACKA, sbst.1 1 a) för bortrensning av ogräs o. d.; jfr -HACKA, sbst. LAA 1813, s. 353. —
-RIVA, r. l. f. [jfr d. hesterive] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -RÄFSA. Lönqvist Bara 7 (1775). LdVBl. 1842, nr 50, s. 3. Wåhlin Skåne 67 (1930). —
-RULLA, r. l. f. mil. förteckning över hästar; i sht om den årligen upprättade förteckningen över sådana hästar som i händelse av mobilisering skola uttagas för krigsmaktens behov. SFS 1916, s. 937. 2NF 36: 558 (1924). —
-RUMPA. (häst- 1685 osv. hästa- 1548—1640. häste- 1659—1711. hästu- 1681)
1) (numera bl. starkt vard.) hästsvans. HH 2: 20 (1548). Dähnert (1784). särsk. (†) = -SVANS 1 slutet. Isogæus Segersk. 416 (c. 1700). På complimentet fölgde strax en ny krigsdeclaration emot Ryssland, och blef hästrumpan åter utstucken. KFÅb. 1913, s. 293 (c. 1730).
2) [jfr -SVANS 3] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) benämning på arter av växtsläktena Equisetum Lin. o. Hippuris Lin.
a) (individ l. art av) släktet Equisetum Lin.; jfr -SVANS 3 a. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Rudbeck HortBot. 40 (1685; om Equisetum palustre Lin.). Bromelius Chl. 26 (1694). Fries BotUtfl. 3: 218 (1864).
-RUSTNING. (häst- 1846 osv. häste- 1749) (i fråga om ä. förh.) av pansar o. d. gjord rustning för häst; jfr -PANSAR. Lind 1: 1567 (1749). På sextonhundratalet togo häst- liksom mansrustningarna slut. KrigVAT 1846, s. 136. —
-RYGG. (häst- 1727 osv. häste- 1712—c. 1755) rygg på en häst; särsk. i uttryck som beteckna att ngn färdas ridande o. d. l. att ngt forslas på häst. Forsla, föra osv. ngt på hästryggen. Han har aldrig suttit på en hästrygg (äv. på hästrygg), han har aldrig suttit till häst. Han sitter bittida och sent på hästryggen. Aldrig lämna (förr äv. ligga av) hästryggen. KKD 5: 323 (1712). Alt fält-bagagie .. skulle fortskaffas på hästeryggen. Dahlberg Lefn. 89 (c. 1755; uppl. 1911). Man .. skulle kunnat tro, att han aldrig suttit på hästrygg. De Geer Minn. 1: 205 (1892). —
-RÄFSA, r. l. f. landt. för hopräfsning av säd, hö o. d. användt, av häst draget jordbruksredskap, i sin tidigare form bestående av en mot marken liggande räfskam (av trä) från vilken ett antal med jämna mellanrum fästa pinnar (av trä) horisontellt utgår, i sin senare form av en på hjul gående ställning på vilken krökta, fjädrande järntenar äro fästa i riktning mot marken. Brauner Åker 62 (1752). Arrhenius Jordbr. 3: 386 (1861). —
-RÄKA. [jfr d. hestereje, t. pferdekrabbe] zool. räkarten Crangon vulgaris Fabr., räkhäst(en). (Stuxberg o.) Floderus 3: 439 (1904). 2NF 24: 59 (1916). —
-RÄNNANDE, n. (†) = -RÄNNING. (Engelske konungen) beseer i dag en Horseraise eller hästrännande. HSH 10: 181 (1715). Heinrich (1814). —
-RÄNTA, r. l. f. (häst- 1924 osv. häste- 1702—1734) (förr) ersättning tillkommande sådan person vid den indelta armén som hade skyldighet att hålla sig med häst(ar); jfr -PÄNNINGAR 2. RegementzPrästerne .. böre wedh Regementet åthniuta deras Häst- och FördehlsRentor, till des dhe Pastoralia wärckeligen komma att tillträda. VDAkt. 1702, nr 136. HT 1924, s. 253. —
-SALVA, r. l. f. (häst- 1540. hästa- 1547. häste- 1548—1549) (†) salva avsedd för häst. 2VittAH 8: 106 (1540, 1808). GripshR 1549. —
-SAX. (i sht i fackspr.) sax för klippning av man, svans resp. hårrem på häst. BoupptRasbo 1760. AlnarpInvB 1892, s. 16. —
-SENA. sena av häst. PH 6: 3994 (1756). Häst-senor och tarmar spinnas til snören, som äro rätt starka. Rothof 207 (1762). —
-SILJA. (häst- 1745—1836. häste- 1738. -selja 1738—1836. -silja 1829) [med avseende på senare ssgsleden jfr sv. dial. silja, selja samt nor. dial. silja, bröstrem på häst] (†) bröstrem på häst. Lind (1738; under kommet). Deleen (1836; under kummet). —
-SJUKA. (häst- 1746—1858. häste- 1727—1756) (numera bl. ngn gg vard.) hästsjukdom; i sht om vissa slag av epizootiska sjukdomar bland hästar; jfr -PEST. Salander Gårdzf. 30 (1727). PH 5: 3116 (1751). Den Boskaps- och Hästesjukan, som heter qvarkan. Hastfer Får 102 (1752). Mankell Fältsl. 402 (1858). —
-SKALLE. (häst- c. 1755 osv. häste- 1681) kranium av häst. Verelius 229 (1681). Schultze Ordb. 4193 (c. 1755). —
-SKED. (häste-ske) [med avseende på senare ssgsleden jfr fnor., isl. skeið, ävensom fsv. skedhe, lopp, fart, sv. dial. ria skee, ria te skees m. m., rida i kapp] (†) om kapplöpning mellan hästar. Œdman Bahusl. 271 (1746). jfr EWessén i NoB 1921, s. 103 ff. —
-SKO, se d. o. —
-SKOJARE. person som bedriver ohederlig hästhandel. SvTyHlex. (1851). En hästskojare i färd med att schackra bort en spattig krake. Bergman Mark. 38 (1919). —
-SKONING. (häst- 1785 osv. häste- 1749) skoning av häst; äv. konkret: hovbeslag (se d. o. 2). Lind (1749; under pferd-beschlag). KrigVAT 1846, s. 138. Undervisning i hästskoning. SFS 1870, nr 4, s. 65. —
-SKRAMLA, r. l. f. (i sht förr) träskramla att skrämma hästar med; jfr -SKÄRRA. Juslenius 143 (1745). 3SkånS III. 1: 53 (1894). —
-SKRAPA, r. l. f., förr äv. -SKRAPE. (häst- 1661 osv. häste- 1549—1799) med taggar l. tänder försett värktyg av metall vilket begagnas vid ryktning av häst, företrädesvis för att borttaga grövre smuts o. d. (numera i sht användt ss. redskap för rengöring av ryktborste). BtFinlH 3: 238 (1549). Auerbach (1909). —
-SKRÄPPA, r. l. f. = -SYRA 1. Retzius FlOec. 629 (1806; om Rumex obtusifolius Lin., tomtskräppa). Nyman VäxtNatH 2: 186 (1868; om Rumex hydrolapathum Huds., vattenskräppa, o. Rumex maximus Schreb., storskräppa). Lindman FanerogFl. 212 (1918; om Rumex aquaticus Lin.). —
-SKUTA. (häst- c. 1755. häste- 1521—c. 1605) (†) fartyg för transport av hästar. SthmSkotteb. 1521, s. 225. UrkFinlÖ II. 1: 18 (c. 1605). Schultze Ordb. 4441 (c. 1755). —
-SKYDDARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) benämning på var särskild av de av spiralfjädrar (förr äv. kautschukringar) gjorda inrättningar som fästas mellan vagnen o. draglinorna för att åstadkomma elasticitet vid hästens dragning. LAHT 1883, s. 160. Juhlin-Dannfelt (1886). —
-SKYFFEL. landt. skyffel som drages av häst. Med hästskyffel bortskyffla ogräset mellan träden. HbTrädg. 8: 121 (1884). Key HjälpDSjälv 93 (1917). —
-SKYLT. [jfr t. rosschild] garv. benämning på det ur en (beredd) hästhud utskurna ländstycket. Hirsch LbGarfv. 265 (1898). S. k. hästskylt (af bakre ryggdelen), som vanligen utskäres och garfvas för sig, skattas särskildt högt för åtskilliga ändamål. 2UB 8: 544 (1900). —
-SKÄRRA, r. l. f. (häst- 1918. häste- 1751) (i sht förr) hästskramla; jfr HORSA-SKÄRRA. Linné Sk. 144 (1751). RedNordM 1918, s. 12. —
-SKÖTARE. (häst- 1849 osv. häste- 1652—1654) i sht mil. person som har till yrke l. åliggande att sköta hästar; förr äv. om veterinär. (Sv.) hästeskötare .. (lat.) veterinarius. Wollimhaus Ind. (1652). SFS 1908, Bih. nr 104, s. 3. —
-SKÖTAR(E)-SKOLA. (i sht om förh. i Finl. o. om ä. förh. i Sv.) skola för utbildning av hästskötare (i Sv. i senare tid ersatt av körskola). Allmänna nordiska hästskötareskolan (inrättad vid Klämestorp i Jönköpings län 1877, nedlagd 1884). Inbjudning till aktiebolag för anläggande af en allmän nordisk hästskötareskola och dressyranstalt. (1873; titel). FinlStatskal. 1925, s. 217. —
-SKÖTSEL. (häst- c. 1755 osv. häste- 1758)
1) den dagliga vården av en häst (ss. utfodring, vattning, ryktning o. d.). KrigVAH 1823, s. 14. Professorn i veterinärlära (vid Ultuna landtbruksinstitut) åligger: att undervisa i .. hästskötsel och hovbeslagslära (osv.). SFS 1918, s. 762.
2) om planmässigt uppfödande av hästar (för erhållande av god ras o. d.); jfr -AVEL. Salander Gårdsf. 59 (1758). Befolkningen (i norra Jylland) drifver stark häst- och biskötsel. NF 1: 7 (1875). Ymer 1918, s. 260. —
-SLAG. (häst- 1795 osv. häste- 1747) slag av häst; hästras. Linné Vg. 38 (1747). Denna race (dvs. den norska hästrasen) .. företer i formerna inblandning af åtskilliga andra hästslag. (Agardh o.) Ljungberg 4: 42 (1863). —
-SLÄKTE(T).
1) zool. i sg. best.: det till ordningen Ungulata, hovdjur, hörande släktet Equus Lin., vars mest bekanta representant är hästen. Nilsson Fauna 1: 319 (1820). 3NF 10: 323 (1929).
2) (numera knappast br.) hästras. Berlin Lsb. 40 (1852). Till förädlande af landets hästslägte skapa en svensk stam af engelska fullblodshästar. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. nr 5 a, s. 117. —
-SPJUTA, r. l. f. (†) bot. växten Rumex hippolapathum Hudson; jfr -SKRÄPPA, -SYRA 1. Nyman FanerogFl. 89 (1873). —
-SPORT. Balck Idr. 1: 209 (1886). Inom modern hästsport skiljer man på travsport och ridsport. 3NF 10: 330 (1929). —
-SPÅRVAGN~20 l. ~02. (förr) spårvagn dragen av häst(ar). Lundin NSthm 93 (1887). I vårt land har man nu i Göteborg beslutat utbyta hästspårvagnarna mot elektriska sådana. 2UB 3: 333 (1897). —
-STALL. (häst- 1755 osv. hästa- 1538—1739. häste- 1529—1773) stall, i sht i motsats till: kostall, oxstall o. d. G1R 6: 239 (1529). Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet .. och begav sig in i häststallet. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907). —
-STAM. hästbestånd l. häststock; äv. (numera mindre br.) liktydigt med: hästras. TIdr. 1882, s. 42. Af landets hela häststam 501,157 stycken, tillhöra 102,458 provinsen (Skåne). Nathorst LandtbrSk. 27 (1896). Goda och för olika trakter .. fullt lämpliga häststammar. SFS 1909, nr 19, s. 1. —
(1 a) -STAV. (häst- 1901 osv. häste- 1868) [efter isl. hestastafr] (i fråga om ä. förh. på Island) stav som användes vid hingsthetsning för att driva på djuren. LfF 1868, s. 156. Grimberg SvFolk. 1: 177 (1913). —
-STEN. (häst- 1698—1747. häste- 1778) (†)
-STJÄRNA. (häst- 1622 osv. häste- 1562—1853) [sannol. (folketymologiskt) bildat i anslutning till t. rossstirn, hästpanna] (förr) (med utåtstående spets försett) metallskydd l. pansar för en stridshästs panna; jfr -PANSAR slutet. KrigA 1560: 1 (1562). Stiernman Com. 1: 796 (1622). Ett Complet harnesk, sampt Hestestierna. HSH 34: 112 (1657). BonnierKL 9: 1479 (1926). —
-STO. sto av hästras; motsatt: åsnesto. Mulåsnan eller mulan är .. uppkommen genom parning med åsnehingst och häststo. SD(L) 1895, nr 61, s. 4. —
-STOCK. hästbestånd (i ett land, på en gård osv.). Wrangel HbHästv. 1146 (1886). Hela Sveriges häststock uppgår blott till omkring 500000. SD(L) 1897, nr 183, s. 2. —
-STOD. (mindre br.) ryttarstaty. Agrell Maroco 2: 335 (1800, 1807). Häststoden på n. v. Gustaf Adolfs torg. Lundin o. Strindberg GSthm 154 (1880). Jfr C. —
-STRÖ, n. (häst- c. 1755 osv. häste- 1749—1754)
2) (mindre br.) i sht trädg. obrunnen hästgödsel (ofta blandad med ströhalm o. använd i sht för drivbänkar o. d.). Lundberg Träg. 177 (1754). (Hästgödsel) användes obrunnen till drifbänkar, s. k. hästströ. Juhlin-Dannfelt 166 (1886). Östergren (1928). —
-STYNG. zool. (individ av) den till familjen Oestridæ Leach, styngflugor, hörande arten Gastrophilus equi Fabr. VetAH 1786, s. 140. Häststynget, hvars ägg läggas på hästens framdel; de derur utvecklade larverna komma in i munnen, då hästen slickar sig, och lefva sedan nära ett år i tarmkanalen; de bortgå slutligen med spillningen och förpuppas i jorden. Holmström Naturl. 1: 142 (1888). 2NF (1909). —
-SVAMP. [jfr d. hestesvamp, t. pferdeschwamm] zool. benämning på en i Medelhavet o. vid Bahamaöarna levande, grövre badsvamp, Hippospongia equina Schmidt; i sht om den tvättsvamp som härav erhålles. Forshæll OrgPharm. 84 (1836). (Stuxberg o.) Floderus 3: 366 (1904). —
-SVANS. (häst- 1686 osv. häste- 1640—1728)
1) hästs svans. Linc. (1640; under muscarium). I Stockholm betales för Hästsvansar 1 R:daler 32 skilling lispundet. Alm(Ld) 1786, s. 43. särsk. [efter turk. tūg, stång, i toppen försedd med hästsvans] (i fråga om förh. i Turkiet intill 1820-talets senare hälft) om de hästsvansar (tidigare svansar av grymtoxe) som i Turkiet användes ss. värdighetstecken för de högsta (militära) befattningarna l. ss. stridstecken vid krigsförklaringar o. dyl. o. som i sht under fälttåg o. d. fästes på en stång (i toppen försedd med en förgylld halvmåne) o. fördes framför innehavaren. Voigt Alm. 1686, s. 38. (Ali pascha Tsourluli) brachte .. sig så wijda att han wardt Bascha af 3 hästeswantzar. KKD 5: 111 (1710). 9:de (februari) wardt ett Tugh eller hästeswantz utsat för lilla Divanen, till ett teckn, att uppbråt och march snart skall gå för sig, hwilket här wijd alla krijgståg brukeliget är. Därs. 207 (1711). jfr: Sultanen hade 6 hästsvansar, storvesiren och en pascha av första rangen 3 (”pascha av tre hästsvansar”) o. s. v. 3NF (1929).
2) [efter nylat. cauda equina] anat. benämning på det kvastliknande knippe av nervtrådar som utgår från ryggmärgens nedersta del o. genomlöper ryggmärgskanalens länd- o. korsregion. Sönnerberg Loder 321 (1799). 2NF 23: 1332 (1916).
3) [namnet givet på grund av ifrågavarande växters likhet med en hästsvans] benämning på arter av växtsläktena Equisetum Lin. o. Hippuris Lin.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (individ l. art av) släktet Equisetum Lin.; särsk. om arten Equisetum palustre Lin., kärrfräken. Tillandz B 6 b (1683). Bromelius Chl. 25 (1694; om Equisetum palustre Lin.). Fries Ordb. 157 (c. 1870; om Equisetum silvaticum Lin., skogsfräken).
b) bot. växten Hippuris vulgaris Lin., ledgräs. VetAH 1774, s. 22. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 248 (1901). —
-SVANS-ÖRT. (numera knappast br.) bot. = -SVANS 3 b. Nyman VäxtNatH 2: 41 (1868). MosskT 1891, s. 359. —
-SVAVEL. (häst- 1747—1891. häste- 1690) (numera knappast br.) den vid utsmältning av svavel uppkommande, gråa bottensatsen, förr ofta använd ss. hästmedicin. Tag 3 Lod grådt Häste-Swafwel (osv.). Rålamb 13: 127 (1690; ss. hästmedicin). Rinman 2: 923 (1789). WoJ (1891). —
-SVEN. (häst- 1873 osv. hästa- 1769. häste- 1840—1924) [fsv. hæsta sven, isl. hestasveinn] (numera bl. i historiskt arkaiserande stil) yngling som sköter en (högt uppsatt) persons ridhäst(ar), ridknekt, hästskötare. Ihre (1769). Afzelius Sag. 2: 128 (1840). —
-SYRA, r. l. f. (häst- 1685 osv. häste- 1638—1755) bot.
1) om högväxta arter av växtsläktet Rumex Lin., i sht om Rumex hippolapathum Fr.; numera bl. om arten Rumex aquaticus Lin., hästskräppa. Franckenius Spec. C 4 b (1638; om Rumex acutus Lin.). Rudbeck HortBot. 62 (1685; om Rumex alpinus Lin., munkrabarber). Blodröd hästsyra. Därs. (om Rumex sanguineus Lin., skogsskräppa). Stoor Wattuskräppa eller Hästesyra, Tara. Bromelius Chl. 54 (1694; om Rumex aquaticus Lin.). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 580 (1901; om Rumex aquaticus Lin.).
2) (†) växten Oxyria digyna Hill. (Rumex digynus Lin.), fjällsyra? Rudbeck HortBot. 62 (1685). Bromelius Chl. 54 (1694). —
-SYRE-ROT. i sht farm. till -SYRA 1: rot av växten Rumex obtusifolius Lin. Haartman Sjukd. 18 (1759). Lindgren Läkem. (1920). —
-SÅG. (häst- 1870 osv. häste- 1669) (förr) maskin för sågning, driven med hästkraft. Sågare .. med Watn-Wäder-Häste-och Handsåg. Risingh KiöpH 93 (1669). Bergman GotlGeogr. 23 (1870). —
-TAGEL, förr äv. -TAVEL. (häst- 1679 osv. hästa- c. 1645. häste- 1535—1725) [fsv. hästa taghl] TullbSthm 1535, s. 35 b. Repet af Hästtafwel giordt. Rudbeck Atl. 3: 666 (1698). Hästtagel utgör äfven ett material för borstbinderiet; deraf tillverkas skur- och tandborstar. UB 6: 547 (1874). —
-TAND. (häst- 1792 osv. hästa- c. 1645. häste- 1690) tand hos (fullvuxen) häst; ofta motsatt: föltand. IErici Colerus 2: 327 (c. 1645). Tag Häste-Tänder och bränn dem till Pulfwer. Rålamb 13: 183 (1690). Hästtanden är .. betydligt större än föltanden. Wrangel HbHästv. 634 (1885). —
-TAND-MAJS. i sht landt. majs vars korn till formen påminna om hästtänder. Arrhenius Jordbr. 3: 82 (1861). Odling af amerikansk hästtandmajs till grönfoder. LAHT 1883, s. 4. —
-TARM. Rothof 207 (1762). Svarfstolssnören .. förfärdigas af häst-, åsne- eller mulåsne-tarmar. JournManuf. 1: 166 (1825). —
(1 a) -TING. (häst- 1870—1883. hästa- 1871. häste- 1868—1896) [efter isl. hestaþing] (i fråga om ä. förh. på Island) sammankomst till ”hästkamp”. LfF 1868, s. 156. TIdr. 1896, Julnr. s. 17. —
-TOFS. (†) borste, vippa o. d., gjord av hästtagel. BoupptSthm 12/11 1689. En Häst-Tofs med Mässingsbeslag (är borttappad). DA 1771, nr 32, s. 4. —
-TOMMA. [med avseende på senare ssgsleden jfr sv. dial. (Ångermanl.) tomma, plats där häst tumlat sig] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -TUMLA. Molin FrÅdal 30 (c. 1895). Dens. ÅdalP 54 (c. 1895). —
-TORG. (häst- 1655 osv. hästa- 1614. häste- 1669) torg där hästar saluföras. Petreius Beskr. 1: 5 (1614). —
-TRAMP. Ling As. 620 (1833). Man kan .. höra .. hästtramp på mycket långt håll, om man lägger örat till marken. Berlin Lrb. 111 (1852). —
-TRAV. (häst- 1839 osv. häste- 1626—1749) om hästs (l. hästars) travande; i sht om det härvid uppkommande ljudet. Schroderus Liv. 257 (1626). Bremer GVerld. 2: 16 (1860). Hästtrafvet kom närmare. Rydberg Vap. 302 (1891). —
-TRYGA l. -TRUGA, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ett slags rund träskiva l. av vidjor l. trästycken sammansatt platta som fästes under var o. en av hästens hovar vid färd på sank mark l. genom djup, lös snö. RedNordM 1907, s. 36. PåSkid. 1928, s. 15. —
-TRÄCK. (häst- 1745. hästa- c. 1645. häste- 1635— c. 1750) (†) = -SPILLNING. Schroderus Os. 2: 436 (1635). Linné Diet. 2: 14 (c. 1750). —
-TUMLA, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) plats (i gräset) där häst tumlat sig (så att gräset pressats ner); jfr -TOMMA. Fatab. 1908, s. 107. —
-TYG. (häst- 1705—1814. hästa- 1640. häste- 1644—1847) (†) vad som hör till en rid- l. körhästs utrustning (oftast med undantag av sadel resp. sele); jfr -MUNDERING. Linc. (1640; under antilena). Zelar och hestetygh. BoupptSthm 15/7 1657. Sadlar och hästetygh. RARP 9: 320 (1664). Ett häste-tyg kostade år 1625 fem daler. KrigVAT 1847, s. 93. —
-TÄCKE, förr äv. -TÄCKJA, f. (häst- 1637 osv. hästa- c. 1730—1788. häste- 1561—1799. -täcke 1612 osv. -täckja 1561 (: Hesteteckior)) täcke (av ylle, skinn o. d.) till skydd för häst. KrigA 1561: 3 (1561—63). Tegel E14 242 (1612). —
-TÄMJARE. (häst- 1804 osv. hästa- 1538) person som tämjer (l. rider in) hästar. VarRerV 36 (1538). Wrangel HbHästv. 177 (1885). —
-TÄVLING. sammanfattande benämning på ryttar- o. travtävlingar. BtRiksdP 1911, Saml. 1. II. 2: nr 263, s. 4. Vadhållning medelst s. k. totalisator vid hästtäflingar. Därs. 1920, IV. 1: nr 91, s. 2. —
-TÖM. (häst- 1785 osv. hästa- 1685) töm för körning av häst; motsatt: oxtöm. Spegel GW 219 (1685). —
-UPPFÖDNING~020. jfr -AVEL. KrigVAT 1845, s. 182. Ölänningarna lägga an på hästuppfödning. Sandström NatArb. 1: 208 (1908). —
-UTREDNING~020. (häst- 1844 osv. häste- 1839) (i fackspr.) (fältmässig) utrustning för häst; jfr -MUNDERING. Hazelius Förel. 102 (1839). Sadlar och filtar, betseltyg och grimmor, ja hela hästutredningen. TIdr. 1897, Julnr s. 14. —
-UTSKRIVNING~020. anskaffning av hästar (från landets hästägare) för krigsmaktens behov vid mobilisering.
-nämnd. benämning på en inom varje kommun befintlig nämnd som har att bestämma vilka hästar (o. fordon) som skola uttagas vid inträffande mobilisering. SFS 1900, nr 32, s. 4.
-UTSTÄLLNING~020. Wrangel HbHästv. 468 (1885). Hästutställning, uppvisning af hästar, hvarvid bedömningen af de utställda hästarna göres af särskildt utsedda prisdomare och pris till de bästa hästarna utdelas. 2NF (1909). —
-VAD, n. (häst- 1785 osv. häste- 1738—1749) vadställe för hästar. Lind 1: 224 (1738). Östergren (1928). —
-VAGN.
1) (förr) på spår gående vagn som drages av häst; motsatt: motorvagn, ångvagn. JernkA 1836, s. 142. Lundin NSthm 101 (1887).
2) järnv. järnvägsvagn avsedd för transport av hästar. TByggn. 1859, s. 122. SFS 1911, nr 37, s. 7. —
-VAKANS. mil. vakans i föreskrivet hästbestånd; särsk. (i fråga om förh. under indelningsvärkets senare tid) om dylik, permanent vakans (vid avsuttna kavalleriregementen) för vilken rusthållare hade att erlägga en särskild avgift (hästvakansavgift). KrigVAH 1840, s. 174. Det åligger rusthållaren att inom 6 veckor, efter det hästvakans inträffat, så väl under fred som krig anskaffa ny häst. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 36 (1879). SFS 1916, s. 938.
Ssgr (mil.): hästvakans-avgift. (i fråga om förh. under indelningsvärkets senare tid) avgift vilken (ss. ersättning för befrielse från att hålla häst) erlades av rusthållare vid avsuttet kavalleri. AdP 1823, IX. 2: 219. KrigVAT 1840, s. 281.
-spannmål. spannmål (l. mot spannmål svarande pänningar) som lämnades ss. ersättning för hästvakans. Backman Lags. 1: 163 (i handl. fr. 1830). KrigVAT 1845, s. 44. —
-VAKT. (häst- 1700 osv. häste- 1703—1723) mil. vaktande av hästar (i stall l. bivack); äv. om person (l. manskap) som fullgör dylik vakthållning. KFÅb. 1912, s. 331 (1700). Officerarne som hafwa hästwakt, liggia uhte om nätterne. KKD 10: 213 (1702). (Fienden) giorde .. ett anfall .. på wåra boskaps och hästwachter. Därs. 8: 57 (c. 1710). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 331 (1882). —
-VANDRING. (i sht förr) ”vandring” dragen av häst(ar). SvT 1852, nr 190, s. 4. Vanligast äro häst- eller oxvandringar, i hvilka dragarna anspännas vid från axeln horisontalt utgående bommar (dragbommar). 2NF 31: 593 (1920). —
-VICKER, förr äv. -VICKA l. -VICKE. (häst- 1734. häste- 1659—1757) (†) om arter av växtsläktena Ervum Tourn., Lathyrus Lin. o. Vicia Lin. Franckenius Spec. B 4 a (1659; möjl. om Ervum ervilia Lin.). Serenius (1734; under vetch; om art av släktena Lathyrus l. Vicia). —
-VIND. (häst- 1684 osv. häste- 1549—1621) (i sht förr) vanl. bärgv. vindspel som drives med hästkraft; jfr -VANDRING. G1R 20: 147 (1549). Malmen vpdrages med 2:ne hästwindar. Johansson Noraskog 3: 143 (i handl. fr. 1684). För uppfordring af det lösbrutna berget .. användes .. då schaktet blir djupt, hästvind. LfF 1875, s. 91. TT 1894, Byggn. s. 28 (om vindspel för upphissande av hö l. säd i lada). —
-VIVEL. (†) zool. vivelarten Lixus paraplecticus Lin. (som troddes kunna ådraga hästarna lamhet, om dessa åto av de vattenväxter på vilka arten i fråga lever). Fischerström Mäl. 204 (1785). —
-VÄPPLING. (häst- 1748. häste- 1750) (†) växten Melilotus Officinalis (Lin.) Willd., melot. Häste-Väpling .. hästarne välja gerna denna ört sig til foder framför annat gräs. Dahlman Humleg. 121 (1748). Dens. HushRön 2: 102 (1750). —
-VÄRNPLIKT~20 l. ~02. (nästan bl. i Finl.) hästägares skyldighet att vid mobilisering ställa häst till förfogande. FinBiogrHb. 1920 (1902). Frågan om hästvärneplikten kom i vårt land (dvs. i Finland) första gången på dagordningen år 1894. Hufvudstadsbl. 1911, nr 76, s. 5. Försvarsfrågan 44 (1913). —
-ÖGA.
2) [namnet givet på grund av ifrågavarande fröns likhet med hästögon] (†) om frön av det till familjen Leguminosæ hörande släktet Mucuna Marcgr. UVTF 25: 36 (1880).
3) (i fackspr., ngt vard.) ”öga” l. blick för hästar (deras ras, egenskaper, duglighet osv.). Det s. k. ”hästögat” måste i likhet med det musikaliska örat vara medfödt. Wrangel HbIIästv. 678 (1885). TIdr. 1897, Julnr s. 8. —
-ÖK. (numera bl. ngn gg vard. l. skämts.) VDAkt. 1694, nr 417. Grofva hästök lunkade förbi. Öberg Son. 86 (1905). —
-ÖL. (†) dryckesgille efter avslutat hästköp o. d. Verelius 269 (1681). SvMerc. IV. 1: 250 (1758). —
-ÖRT. (häst- 1685—1884. hästa- 1638—1683) (†) hästhovsört. Franckenius Spec. A 4 b (1638). Hjortberg Boskapsafv. 440 (1776).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): HÄSTA-BACKE. (hästa- 1667—1868. häste- 1664) (†) eg.: backe bredvid kyrkan där kyrkobesökare lämna sina hästar; dylik plats använd ss. begravningsplats för sådana avlidna personer som icke ansågos värdiga att ligga i vigd jord. Att the icke skola see then ömkan och skamfläcken på sin son, att hanss lekamen skulle läggias i hestebacken, .. uthan .. niuta een christelig begraffning. VDAkt. 1664, nr 118. VDP 1668, s. 162. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 304 (1868). —
-BEN, se A. —
-BET, f. (hästa- 1611. häste- 1630) (†) hästbete. HammarkDomb. 20/5 1611. En Engh wedh Nambn Gäddersta medh någen Hästebeet. Därs. 26/10 1630. —
-BOTARE, -BROMS, se A. —
-BRYNA, f. (-brynu) (†) benämning på växten Astragalus glycyphyllus Lin., backsöta, svensk lakrits. (Lat.) Glycyrriza sylv. major supina. (Sv.) Hestabrynw, then stoore krypande wild Lakrijs. Franckenius Spec. C 1 a (1659). —
-BÅR, -BÖRDA, -DYNGA, -FODER, -FOT, -GÄRD, se A. —
-HAGE, -HANDEL, se A. —
-HUD, -HÅR, -KLÄDE, -KLÖV, -KORN, -KREATUR, -KRÖGARE, se A. —
-KRÖGERI, se C. —
-KÖP, -KÖTT, -LEGA, -LOPP, -LÄKARE, -MAN, -MÅNGLARE, -OK, -PRYDNING, -RUMPA, -SALVA, se A. —
-SPIK. (†) hästskosöm; anträffat bl. i ssgn HÄSTASPIKS-GÄRDASMÖR, skämts. benämning på i smör erlagda ”hästgärdspänningar”? Här haffwe wij thz hestaspijks gärda smöret, / Wårt affradh, wår skatt och wåra matu. Rondeletius 85 (1614). —
-STALL, se A. —
-SVEN, -TAGEL, -TAND, -TING, -TORG, se A. —
-TRÅD, n. (†) tramp av häst. Att Mickill Nillsson alldrigh bleff dödh af hästatrodh uthan af pestilentz. VRP 1641, s. 955. —
-TRÄCK, -TYG, -TÄCKE, -TÄMJARE, -TÖM, -VAKTARE, se A. —
-VÄRJA, r. l. f. [med avseende på senare ssgsleden jfr isl. verja, kläde med vilket man täcker över ngt l. i vilket man sveper in ngt, nyisl. verja, hästtäcke] (†) hästtäcke. VarRerV 19 (1538). —
-ÖRT, se A.
C (†, utom i -FÖRDELSHEMMAN): HÄSTE-ARBETE, se A. —
-ART, -AVEL, se A. —
-BACKE, se B. —
-BAK, se A. —
-BARS l. -BARSE, sbst., anträffat bl. i pl. -er. (-bartzer) [med avs. på senare ssgsleden jfr fsv. baza, ä. d. barse, sadeltäcke m. m., mnt. barsse, barsie, basse, mnl. barde, baerdgie, hästharnesk, ävensom t. barsche m. m., skyddstäcke för häst; med avs. på ordets urspr. se NOHeinertz i FrFilolFLd 4: 48 ff. (1915)] hästharnesk (l. del därav). KrigA 1560: 1 (1562). Därs. (1572). —
-BEN, -BESLAG, se A. —
-BET, se B. —
-BETE, -BJÖRN, -BLAD, -BLOD, -BLOMSTER, -BOK, -BORSTE, -BOTARE, -BRODD, se A. —
-BRÄNNA, -BYTARE, -BYTE, -BÅR, -DAGSVÄRKE, -DRIFT, se A. —
-DYNGA, -FIKON, -FODER, -FODRING, -FOLK, -FOT, -FÄNKÅL, -FÖL, -FÖRARE, se A. —
-FÖRDELSHEMMAN~1020. (förr) kam. fördelshemman vars avkastning var anslagen till ryttares (o. hästs) underhåll vid den indelta armén. LMil. 1: 328 (1684). —
-GÅRD, -GÄRD, -GÖDSEL, -HAGE, -HALS, -HANDEL, -HANDLARE, -HEMMAN, se A. —
-HUD, -HUVUD, -HÅLL, -HÅLLNING, -HÅR, -KAM, -KARL, -KASTANJ(E), -KLÄDE, -KLÖV, se A. —
-KLÄDNING. schabrak; jfr HÄST-KLÄDE. 1 heehl hästeklädning eller Schabbrach .. medh Pärlestickarearbete. BoupptSthm 9/11 1680. —
-KNOKA, -KONST, -KORN, -KREATUR, -KRUBBA, -KRÖGARE, se A. —
-KRÖGERI. (hästa- 1658. häste- 1657) idkande av sådan krögarrörelse med vilken var förbunden skyldighet för krögaren att hålla häst åt resande; jfr HÄST-KRÖGARE. VRP 1657, s. 1062. Därs. 1658, s. 1131. —
-KVARN, -KÄLKE, -KÖP, -KÖTT, -LASS, -LEGA, -LOPP, -LORT, -LUKT, -LYCKA, -LÄKARE, -LÄND, -LÖS, -MAN, -MANGEL, -MARKNAD, -MEDIKAMENT, -MUNDERING, -MYNTA, -MYRA, -MÄRKE, se A. —
-NOS, -OK, -PRYDNING, se A. —
-PRÅNG. (ohederlig) hästhandel. G1R 27: 142 (1557). Thätt kann väl hände, ath the (dvs. fogdarna) sijne rikedommer .. bekommeth egenom theris hästeprång och annen köpenskap. Därs. 28: 221 (1558). —
-PRÅNGARE. [jfr d. hestepranger] hästhandlare. VocLib. avd. 25 (c. 1580). Risingh KiöpH 97 (1669). —
-PULVER, -PÄNNING, -RATION, -RUMPA, -RUSTNING, -RYGG, se A. —
-RYMNING. bärgv. bortskaffande av jord o. grus från ett malmbrott (”rymning”) med tillhjälp av häst. Bergv. 1: 44 (1621). Hwilken som icke håller then Dagh, som honom bör, böthe för Wattubärningh .. Fyra Daler; för Hästerymbningen, Gråbergzbärningen (osv.) .. Een Daler. PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 14. —
-RÄNTA, -SALVA, -SILJA, -SJUKA, -SKALLE, se A. —
-SKONING, -SKRAPA, -SKUTA, -SKÄRRA, -SKÖTARE, -SKÖTSEL, -SLAG, -STALL, se A. —
-STAV, -STEN, -STJÄRNA, se A. —
-STOD, m.? hästbestånd. Att taled på hästerne siig mere föröker, hvilket vij försee oss innen en kortt tijdh väll skee kan, när man mere beflither sig, att hestestoden måtte bliffve föröket och förvidgat. G1R 25: 130 (1555). Jfr A. —
-STRÖ, se A. —
-STÅND, se d. o. —
-STÖLD, -SVANS, -SVAVEL, -SVEN, -SYRA, -SÅG, -TAGEL, -TAND, -TING, -TJUV, -TORG, -TRAV, -TRÄCK, -TYG, -TÄCKE, -UTREDNING, -VAD, -VAKT, -VAKTARE, -VICKER, -VIND, se A. —
-VISKARE. [efter ä. t. rosswischer] person som ryktar hästar, ryktare. Linc. (1640; under hippocomus). —
-VÄPPLING, -ÖRA, se A.
D (†): HÄSTU-RUMPA, se A.
Spalt H 2150 band 12, 1932