| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUBBE gub3e2, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
I. (i sht i ssgr o. elliptiskt för dessa l. bygdemålsfärgat i vissa trakter) om olika slags föremål; ofta o. sannol. urspr. om sådana av tjock, rund l. klumpig form; stundom svårt att skilja från II 3 c α; jfr II 2 f β.
1) [sv. dial. gubbe (i sht i ssgr), om vissa bär; jfr sv. dial. klövergubbe, blomhuvud på klöver] i ssgn JORD-GUBBE; jfr II 3 b.
3) (i Västergötl. o. Smål., bygdemålsfärgat) sädesskyl (rök) bestående av ett antal kärvar uppresta kring nedre delen av en stör o. upphängda i olika riktningar på övre delen av denna. LD 1910, nr 216, s. 2. jfr ASmedberg hos Friesen Mediagem. 41 f. (1897).
4) (i norra Sv., bygdemålsfärgat) till höhässja hörande stolpe med vågrätt isatta pinnar (l. ställning av två upptill hopgående störar förenade med vågräta spjälor) som uppbära vågräta tvärstänger; hässjestolpe; vanl. i ssgn HÄSSJE-GUBBE. Juhlin-Dannfelt 161 (1886).
5) [sv. dial. molngubbe o. gubbar, pl., torrvädersmoln, äv.: uppstigande åskmoln o. d.; jfr MOLN-BUT] i ssgn MOLN-GUBBE.
6) (i vissa trakter) stort isstycke; nästan bl. i ssgr, ss. IS-, SVARTBÄCKS-GUBBE. Schulthess (1885).
7) [jfr sv. dial. (Norrl.) vitgubbar, pl.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., om (vita) vågkammar, ”vita gäss”. Hvita gubbar i lovart lofvade friskare bris. SD(L) 1897, nr 313, s. 3.
II. om person o. i därav härledda bet.
1) (i sht ngt vard.) gammal, ålderstigen man; ss. första led i ssgr äv. i fråga om gamla personer utan hänsyn till kön. En åttioårs gubbe. Redan vid 50 års ålder såg han ut som en gammal gubbe. Bli gubbe, om man: åldras. Den gubbe som .. Hans Vestgöte och Lasse Sunesson skulle mördat. Johansson Noraskog 2: 306 (i handl. fr. 1545). VarRerV B 8 b (1579). Den guldglimmande pilten (dvs. kärleksguden) .. / .. upwärmer kalleste Gubben. BrölBesw. 48 (c. 1670). När I sen gubbar fiolla som ynglingar, så blifven I harmse, det blir ock jag. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Männer komma, gubbar komma, allt till vapen gripit har. Rydberg Dikt. 1: 31 (1876, 1882). jfr ALLMOSE-, BOND-, FATTIG(HUS)-, FINN-, FISKAR-, FÖDORÅDS-, KRUT-, KÄRN-, PRÄST-, STRUNT-, TIGGAR-, TORPAR-GUBBE m. fl. — särsk. (vard.) framför namn. Gubben Noach, Gubben Noach var en hedersman. Bellman 4: 80 (1791); jfr 2 a. Bland mina litterära relationer var gubben Brinkman. De Geer Minn. 1: 69 (1892).
2) i utvidgad l. oeg. anv.
a) (i sht i vard. l. förtroligt spr.) fryntlig l. jovialisk (urspr. o. vanl. äldre) herre, ”farbror”; icke alltid möjl. att skilja från 1; äv. med ngt vanvördig bibet.; jfr b. En Pythagoras, en Socrates, en Plato, en Zeno, en Chrysippus, Plutarchus, Epictetus och flera sådana Gubbar. Rydelius Förn. Föret. § 3 (1718, 1737). Bondsekreteraren söp champagne med gubbarne på bondklubben i går afton. Liljecrona RiksdKul. 23 (1840). Greven ville .. förmå gubbarna (dvs. landtmännen) att röra på glasen. Nilsson FestdVard. 38 (1925). — jfr DUNDER-, HEDERS-, RIKSDAGS-, STOR-, TODDY-GUBBE m. fl.
b) (numera bl. vard.) benämning på man med viss (ofta föraktlig) sysselsättning l. av viss (föraktad) kategori; ”karl”. KungörÅboHofr. 22/8 1698 (om män som förde bort lik av fångar). Gubbarne, som de fattiga liken skola utbära. SthmStadsord. 2: 240 (1710). Ridderstad Samv. 3: 237 (1851; om logerare i natthärbärge). Gubben med skåpet. (Lundin o.) Strindberg GSthm 135 (1880; om en Sthmsfigur under slutet av 1700-talet). Linder Tid. 53 (1924; om ”natthämtare” på 1870-talet). jfr BI-, HUMLE-, HUND-, KO-, KYRKO-, SPÖ-, TROLL-, VED-GUBBE m. fl. — särsk. i uttr. klok gubbe, kvacksalvare, se KLOK.
c) (vard.) om ngns far; pappa; äv. om annan nära äldre manlig släkting; vanl. i sg. best. Gubben far. Brasck FörlSon B 2 a (1645). Jag har ej haft ett bref ifrån Gubben på hela hösten hvari han ej omtalar hur tomt det är efter Anna Lisa. Geijer Brev 148 (1813). Det är vår plikt att underrätta gubben (dvs. pappa). Bergman JoH 89 (1926). — jfr FARS-GUBBE.
d) (inom vissa kretsar; i sht vard.) underordnades benämning på chef l. annan överordnad; i sht om kapten på fartyg. ”Gubben”, som vi på kontoret gemenligen benämde vår husbonde. Schröder MinnSkog. 35 (1888). Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Engström Äfv. 53 (1908). Verd. 1912, s. 45.
e) [jfr anv. av gubbe i vissa sv. dial. bl. om gift (äldre) man] (vard., i sht skämts. l. smeksamt) äkta man, make. Så far tu wäll, gubbe käre. Moræus Schonæus 399 (c. 1685). Min gubbe och jag skola följa henne i vagn. Bremer Grann. 1: 203 (1837). Lagerlöf ChLöw. 154 (1925). jfr: Hon bjuder mig .. komma hem till en gubbe, som hon kallar sin egen. Ekeblad Bref 1: 349 (1654).
f) (vard.) smeksam l. förtrolig l. ringaktande benämning på person av mankön utan hänsyn till ålder: ”vän”, ”gosse”, ”gynnare”; i sht i tilltal, ofta ngt hotfullt. Nej, låt aldrig Er inbilla, / At jag tar nå’n Moral af Er min Gubbe lilla. Knöppel Mannsschol. 3 (1741; yttrat av en gubbe till äldre bror). ”Ja ja! min gubbe, gör dig ej så säker!” Tersmeden Mem. 1: 106 (c. 1780; yttrat av amiral till sjökadett). När kamraterna resa in till Helsingfors, skrifver .. (Topelius): ”Res ni gubbar”. ZTopelius (1835) hos Vasenius Top. 2: 47. Nordström Landsortsb. 386 (1911). — särsk.
α) i numera obr. anv. Far wäl min redlige gode gubbe. Rudbeck Bref 359 (1697; till en 50-års man). Wälachtat Hr Handelsman Min K: gubbe. ÅgerupArk. Brev 2/6 1706 (överskrift i brev från ämbetsman). Den gubben går icke af för svafvelstickor! Læstadius 2Journ. 490 (1833); jfr 3 f.
β) bildl., om djur l. föremål (jfr 3 a, I). Hvad äro desse Gubbar i sig sjelfvom? CAEhrensvärd Brev 2: 45 (1795; om meteorerna). Bland annat hade de fått flera lakar, hvilka fransmännen tyckte vara några besynnerliga gubbar. Schröder MinnSkog. 254 (1888).
g) (numera bl. i ssgr) om olika i folktron förekommande, manliga väsen vilka man urspr. föreställt sig ss. gamla män. Thenne gamle Thor .. nämnes jämväl Gubbe, God Gubbe, Gubbe-Thor. Broman Glys. 1: 45 (1726). Gubbens eller Resens barn. Wettersten Forssa 22 (c. 1750). — jfr BÄRG-, GOD-, HOBÄRGS-, JUL-, KORN-, LUSSE-, STRÖM-, TOMTE-GUBBE m. fl., ävensom LYKT-GUBBE.
h) om i förtid (till sinnet) gubbaktig man; i sådana förb. som (de) unga gubbar(na). Den unge gubben (D. U. G.) [jfr språkprovet från 1865], namn på en i Lund c. 1887—1892 värkande, radikal studentförening (urspr. namn på föreningens skämttidning), efterföljd av Den yngre gubben (D. Y. G.), stiftad 1896. Våra unga gubbar .. likna (icke) de tyska Vinerna, som ligga till sig, utan tvertom. AJourn. 1815, nr 65, s. 2. Unga gubbar. En tidsbild med tillämpning. OPSturzenBecker i AB 1865, nr 295, s. 3 (rubrik; med syftning på Lunds studenter, som icke firat representationsreformen). jfr: Det är en dägelig, tjock, kort, ung gubbe. Björn Barb. 13 (1785; fr. orig.: un beau gros, court, jeune vieillard).
i) (vard.) i lindrigare svordomar, ss. för (sju) hundra gubbar. Jag rökte min första pipa, när jag var nio år. Å fy för hundra gubbar så illa jag mådde! Janson Gast. 74 (1902).
3) i bildl. o. överförd anv.
a) (föga br.) om djur (jfr 2 f β).
β) om fågeln nötkråka; i ssgn NÖT-GUBBE.
c) (i sht vard.) bild, figur, urspr. föreställande man; dels (i sht i ssgr): plastisk figur; dels (ofta i barnspråk): ritad l. målad o. d. avbildning; illustration. Rita gubbar. En bok med roliga gubbar i. Schulthess (1885). Gubbar af sachsiskt porslin. AB(L) 1895, nr 269, s. 2. Det är en ovanligt levande gubbe han ritat med klåfingriga streck. Böök 4Sekl. 166 (1925, 1928; i bild). — jfr HALM-, KORK-, PEPPARKAKS-, PORSLINS-, PÅSK-, SNÖ-, SPRATTEL-, TRÄ-GUBBE m. fl. — särsk.
α) om föremål l. anhopning som liknar en gubbe; icke tydligt skilt från I. Skulle kolen (vid eldningen) komma att ligga för tjockt å något ställe (bilda s. k. ”gubbar”). Lundberg Lok. 278 (1902). — jfr RÖK-GUBBE.
β) [jfr gr. (Plutarchos) τὸ πρόσωπον τῆς σελήνης; jfr WNorlind i Eranos 1927, s. 265 ff.] (i sht vard.) om den ansiktsliknande figuren i (full)-månen. Gubben i månen. Kellgren 3: 116 (1794). Hedin Pol 2: 578 (1911).
γ) (vard., mindre br.) om bild (i allm. av regent) på aversen av mynt; i sådana uttr. som spela gubbe och (eller) pil, förr äv. spela gubben opp, spela krona l. klave. Nyblom Twain 1: 27 (1873). Jag kan ett ofelbart sätt att vinna, när man spelar gubbe och pil. IdrBl. 1929, nr 71, s. 6. — särsk. [jfr sv. dial. levä gubben opp, leva överdådigt] (starkt vard., numera knappast br.) bildl., i uttr. det är gubben opp, det, det är förträffligt. Björkman (1889).
d) (vard.) grimas; i sht i uttr. göra gubbar. Schulthess (1885). Hvarför står mutter och gör gubbar åt mig? Michaelson Ungk. 193 (1892). Nordström Amer. 265 (1923).
e) (vard.) misstag, fåt, dumhet; särsk. spelt. i biljard, t. ex. då en boll, på grund av felspelning, faller ned i ett annat hål än det av spelaren avsedda, fux. Göra en gubbe. Wilson Spelb. 67 (1888). Då han .. hade ”gjort någon gubbe”. PT 1908, nr 283 A, s. 3.
f) [jfr uttr. den dalkarlen (dvs. lögnen) gick inte i mej, ävensom sv. dial. (Finl.) narr dalagobbar i någon, ljuga ngn full] (vard.) klumpigt försök att lura ngn, grovt knep; i sådana uttr. som den gubben går l. gick inte. Holmström Sa’ han 12 (1880). Skall jag läsa opp något mera för farbror? — Nehej du, den gubben går inte! Du vill pumpa mej. Engström 2Bok 18 (1909).
(II 2 e) -DANS. (gubb- 1851 osv. gubba- 1881) (förr) dans som vid bröllop bland allmogen i vissa trakter utfördes av de gifta männen o. brudgummen; jfr GUM-DANS. Afzelius Sag. 6: 230 (1851). Uppl. 2: 365 (1908). —
-GRÄS. [jfr t. greiskraut, lat. senecio (till senex, gubbe); benämningen beror på att blomställningen hos ifrågavarande växt vid frömognaden påminner om ett grått gubbhuvud] den korgblomstriga örten Senecio vulgaris Lin., korsört. BotN 1903, s. 99 (fr. Uppl.). —
-HOSTA, r. l. f. (folklig) benämning på hosta utan egentliga infektionssymtom (”torrhosta”) hos gamla personer. Möller (1807). Hon hörde hans skrabbiga gubbhosta. Eklundh Folk 36 (1918). —
-HUS. (gubb- 1807 osv. gubbe- 1799) ålderdomshem för män; numera bl. ss. egennamn. Flintberg Lagf. 3: 464 (1799). Borgerskapets (i Sthm) .. Gubbhus. VL 1908, nr 227, s. 5. —
-KLÅDA. [jfr nylat. pruritus senilis] (vard.) benämning på visst slags hos gamla personer uppträdande klåda. 2NF (1908). särsk. (tillf., skämts.) bildl., om skrivklåda hos gammal man. Franzén (1831) i TegnérPpr 329. —
-SILVER. [anledningen till benämningen är oviss] (†) Den underliga järnmalmen från Lule Lappmark, gubbsilfver kallad. Linné Skr. 5: 95 (1732). —
-SKINN. [benämningen beror på att den ifrågavarande pastan i sht förr vid torkningen erhöll ett ojämnt, rynkigt utseende] farm. lakritspasta (i form av små gula karameller). Lindgren Läkem. (1891). Siwertz Varuh. 34 (1926). —
-SKÄGG. särsk. oeg.
a) (vard., föga br.) nedsättande benämning på gubbe. Fördömda Gubbskägg! Envallsson TalTafl. 16 (1782). Leopold 1: 431 (1814).
b) benämning på växter.
β) det lågväxta, styva gräset Nardus stricta Lin., stagg. Aspegren BlekFl. 5 (1823). jfr Landsm. 1911, s. 721. —
-STOL. (gubb- 1674 osv. gubbe- 1653—1659)
1) (vard., numera knappast br.) länstol. BoupptSthm 19/7 1653. Dalin (1852; angivet ss. ”familjärt”; med hänv. till länstol). Schulthess (1885).
2) [möjl. ombildning av KUBBSTOL] (i vissa trakter) av en grov, urholkad stock (kubbe) förfärdigad stol, i sht avsedd för husfadern. Landsm. Bih. 15: 66 (1916). Erixon Möbl. 2: XXVI (1926). —
-STRUFF. (vard., föraktligt, numera knappast br.) ”struntgubbe”, ”gubbstut”. Dalin (1852; angivet ss. ”familjärt föraktl.”). Strindberg SvÖ 1: 329 (1883). Björkman (1889). —
-STRUNT, m. (vard., föraktligt) ”struntgubbe”. Ja, har du sett på fanken din gamle gubbstrunt. Fröding Eftersk. 2: 217 (1891, 1910). —
-STRUTT. (vard., föraktligt, föga br.) ”gubbstut”. Blanche Bild. 5: 15 (c. 1865). Cederschiöld Kerg. 164 (1917). —
-STUT, m. (vard.) föraktlig benämning på (skröplig) gubbe. SöndN 1862, nr 9, s. 4. En knarrig och lomhörd gubbstut. Paulson Aristoph. 1: 50 (1901). —
-TAND. (gubb- 1803 osv. gubbe- 1793) benämning på vissa fjärilsblomstriga växter; vanl. i pl.
a) Lathyrus pratensis Lin., gigelsärt, ängsvial. NJournHush. 1793, s. 13 (fr. Värml.). Iverus VästmFanerog. 217 (1877).
b) (föga br.) Lathyrus montanus Bernh. (Orobus tuberosus Lin.), gökmat. Nyman VäxtNatH 2: 140 (1868). Kindberg SvFl. 266 (1877).
-VÅRTA. (vard., föga br.) folklig benämning på ett slags vårtor hos gamla personer; jfr GUM-VÅRTA. Wretlind Läk. 1: 113 (1893). —
-ÅR. (gubb- 1768—1900. gubbe- 1763) (mindre br.) vanl. i pl. (De som) äro antingen i gosse- eller gubbe-åren. PJBergius PVetA 1763, s. 34. KyrkohÅ 1900, s. 9 (bildl.).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): GUBBA-DANS, se A.
C (numera knappast br.): GUBBE-GLOP. (†) eg.: ohyfsad gubbe; nedsättande benämning på gubbe. Een unger Mö och Gubbe-Gloop / De skicka sig eij wäl i hoop. Lucidor (SVS) 467 (1674). —
-HUS, se A. —
-KANNA. [jfr t. bartmännchen i liknande anv.] (†) (silver)kanna dekorerad med ett (skäggigt) gubbansikte. MeddSlöjdF 1899, 2: 34 (1655). —
-LIK, se A. —
-NAMN. särsk. (†) till II 2 e. Min b(roder) liknar gubbenampnet, som jagh i min ungdom hafft haffuer, vidh gummetröstare. OxBr. 3: 227 (1631). —
-STOL, -TAND, -ÅLDER, -ÅR, se A.
Avledn.: gubbaktighet, r. l. f. Weste (1807). En tid av stagnation och snusförnuftig gubbaktighet. Lamm UpplRom. 1: 4 (1918). —
GUBBELIN, m. (i Finl., i sht i skolpojksspråk, skämts.) pojke, kamrat; äv.: mansperson, karl; jfr GUBBE II 2 f. FoU 15: 47 (1902). Bolmande danska gubbeliner. Mattsson VSkr. 1: 85 (1906). —
GUBBELUR, m. [jfr FILUR] (enst., †) illistig man; jfr GUBBE II 2 f. Jag .. tänkte: godt, min gubbelur, jag skall lura dig, såsom rätt är. Almqvist Ekols. 1: 288 (1847). —
GUBBIG, adj. (vard.) till II 1: gubbaktig, gubblik; äv.: ålderdomssvag, senil. Tholander Ordl. (c. 1870). Du .. förefaller lite gubbig. Hedenstierna Svenssons 119 (1903). Gubbigt ryggsim. Karlfeldt FlPom. 104 (1906).
Spalt G 1235 band 10, 1929