Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GROTT, adj. -are; förr äv. GROT, adj.
1) (numera bl. i Finl.) stor o. grov (till växten), grovlemmad, tjock; förr äv., i ssgr, i allmännare anv.: stor. Börk Darius 610 (1688). Må man icke le när man ser en tocken grotter ko (som ”den jämntjocka tokan”, dvs. tjänstepigan) vilja vara vacker? Dalin Arg. 2: 78 (1734, 1754). En Bonde .. på Skåne slätt, som äter Ärter, mycket Bohvets gröt (osv.) .., blifver stor, grott, styf, stark, sen, tung. Linné Sk. 154 (1751). ÖoL (1852). Stora grotta karlar. Ahrenberg An. 156 (1891).
2) [trol., åtm. delvis, utvecklat ur GROT-HANS] (†) med hög rang l. stort anseende, förnäm; äv.: kaxig, pösande. The grota hansar, the ther wijse och klooke warit haffua effter Werldena, haffua .. förachtat Christi Euangelium, för theras skul som thet predicat haffua. OPetri 3Förman. 47 (1535). The store grotte och anseende andelige Fäder. Rudbeckius Luther Cat. 129 (1667). Achrelius Jos. A 4 a (1692).
(1) -GLAS. (grot-) förstorings glas; anträffat bl. i bildl. anv. Et grotglas, hvar uti al dygd än större blef. ORudbeck d. y. Vitt. 48 (1693). Fabricius Amar. 4 (c. 1740). Nordenflycht QT 1745, s. 142. —
(jfr 2) -HANS, m. (grot- c. 1585. grotte- 1535—1561) [av mnt. grōthans] förnämlig man, storman; äv. om person som innehar högt befäl inom hären; äv. föraktligt: storkaxe. GR 10: 25 (1535). Då gick jag till och länte the störste Snorckare och Grottehanser 150 Gyllen. HSH 2: 39 (c. 1550). Några grothansser .. slogo .. (greve Hoya) ihiäll. Brahe Kr. 13 (c. 1585). —
(1) -SPRÅKARE. skrävlare; jfr GRÅMUN. Hör tu Grotspråkare och Snuszhane. Chronander Bel. F 5 a (1649). —
(2) -VIKTIG. stormäktig. Gwrotwiktwgher, s(t)ormecktwgher .. konnwngh Göstaff. BtFinlH 3: 65 (1536; utanskrift på brev).
B: GROTTE- l. GROTE-FURSTE, -HANS, se A.
Spalt G 971 band 10, 1929