| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRODA grω3da2, f. l. r., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GRO, sbst.2
benämning på de stjärtlösa amfibierna (ordningen Anura), i sht sådana som tillhöra familjen Ranidæ (egentliga grodor) o. släktet Rana Lin., särsk. arterna Rana temporaria Lin. (vanliga grodan) o. Rana esculenta Lin. (ätliga grodan); om djur tillhörande familjen Bufonidæ (paddor) numera dock bl. i zoologiskt fackspr.; jfr FRÖ, sbst.2 VarRerV 53 (1538). Dock håller gemena hopen än i dag för ett omen till god vår, när grodor bittida och mycket skorra och skälla. Broman HelsB 159 (c. 1740). Grodan blåste sig up, men sprack på sistone sönder. Nicander GSann. 43 (1766). BonnierKL (1924). — jfr ACKUSCHÖR-, BARNMORSKE-, BÄLG-, FISK-, HORN-, JORD-, KLOCK-, KORN-, LÖK-, LÖV-, OX-, PADD-, TRÄD-, ÅKER-GRODA m. fl. — särsk.
a) i ordspråk. Dufwan måste haa en Höök, och Groodan en Storck. Grubb 160 (1665). När den ena grodan smackar, smackar den andra med. Granlund Ordspr. (c. 1880). När grodorna greto efter en kung, så fingo de en stork. Därs.
2) (i fackspr.) i oeg. anv., om vissa anordningar. l. apparater.
b) (numera knappast br.) telegr. om spänntång varigm man kan spänna telegraftråden vid dennas uppsättning på stolpar; spännklove. Nyström Telegr. 73 (1869). Cannelin (1921). — jfr SPÄNN-GRODA.
3) [jfr motsv. anv. av fr. grenouille, groda; uppkommet gm anknytning till folksagomotivet om grodorna som hoppade ur den elaka dotterns mun, då hon talade] (ngt vard.) (på okunnighet l. bristande eftertanke beroende) dumt, grovt felaktigt l. platt yttrande l. påstående. Hon är lik prinsessan i féesagan: bara hon öppnar munnen så kommer det fram en groda! Hedberg Sardou 43 (1866). Blondinerna äro som bröd utan salt / och säga den största grodan vid bordet. Heidenstam Dikt. 39 (1895). Öfversättningar, mot hvilkas fullvuxna och feta grodor skolpojkens ”und so sprach der Greis” — och så sprack den grisen — är att anse som ett oskyldigt yngel. VL 1905, nr 269 C, s. 6. Nordenstreng EurMänRas. X (1917).
-BLAD, sbst.2 [jfr -BETT] (föga br.) växten Hydrocharis morsus ranæ Lin., dyblad. Wahlenberg FlSv. 656 (1826). Schulthess (1885; med hänv. till dyblad). —
-DJUR. i sht zool. individ av den mellan reptilierna o. fiskarna stående klassen av ryggradsdjuren; batrackie, amfibie; i pl. ofta om hela denna klass. Nilsson Fauna 3: 70 (1842). Wirén ZoolGr. 1: 150 (1896). jfr FISK-, GÄL-, MASK-GRODDJUR. —
-FRÖ, n. (grod- 1804 osv. grode- 1682)
-HÅR. [jfr t. froschkraut, haarkraut samt gr. βατράχιον (till βάτραχος, groda) ss. namn på samma växt] (†) växt av släktet Batrachium E. Meyer. Hartman ExcFl. 79 (1846). Dens. Fl. 90 (1849). —
-KVABBA. [jfr t. froschfisch samt lat. rana marina, ”havsgroda”, o. rana piscatrix, ”fiskande groda”, ss. namn på samma fisk] (†) fisken Lophius piscatorius Lin., marulk. Linné MusReg. XXII (1754). —
-LEK. (grod- 1714 osv. grode- 1727) (numera bl. i folkl. spr.) grodornas lek l. lektid. Hudar barka låta för (dvs. före) Grodleken. Wallerius Alm(Sthm) 1714, s. 35. Sådant väder det är under grodleken, blir det, då rågen blommar. Norlind AllmogLif 501 (1912). —
-LIK, adj. äv. i överförd anv. Den dåvarande grodlika Smaken. Phosph. 1811, s. 278. Grodlika ödlor. Holmström Geol. 77 (1877). —
-LÅT. (i sht i vitter stil) jfr -LÄTE. Det drillar som grodlåt en sommarqväll. Rosenius Himmelstr. 267 (1903). —
-MUN. särsk. (mindre br.) i överförd anv., om stor o. bred mun. Lind 1: 754 (1749). Dalin (1852; anfört ss. ”fam.”). —
-NATE. [jfr -HÅR] växt av släktet Batrachium E. Meyer, möja. Fries BotUtfl. 3: 210 (1864). Rosenius Naturst. 9 (1897). —
-PERSPEKTIV. förhållandet att se ngt (snedt) underifrån; motsatt: fågelperspektiv; ofta bildl. NF 12: 1116 (1888). (Nietzsches ”hjordmänniska”) har hvad målarne kallar grodperspektiv som synmått på allting. OoB 1892, s. 504. Hallström LevDikt 233 (1914). —
-PLÅSTER. (förr) elliptiskt för GRODROMS-PLÅSTER. Grod-Plåster med Qvicksilfver. ApotT 1698, s. 23. —
-ROM. (grod- 1690 osv. grode- 1654—1727) koll.: rom av groda. Hildebrand MagiaNat. 249 (1654). Vattusot hos Får botades med svälgd fisk .. eller det, som här hölts för et secretum, torkad grod-rom. Linné Vg. 236 (1747).
-RÄGN. (grod- 1835 osv. grode- 1748) naturfenomen varvid grodor (grodyngel) nedfalla på marken ur luften; jfr FISK-, MASK-RÄGN. Wallerius Hydrol. 8 (1748). Fries ÅrsbVetA 1835—36, s. 73. —
-SIM. i simidr., benämning på ett slags simning, då armarna hållas intill sidorna o. utföra små simtag utifrån o. inåt samt förflyttning framåt sker huvudsakligen med tillhjälp av fötterna. Simma grodsim. Landsm. XVIII. 10: 19 (1901). IdrB 7: 143 (1910). —
-SPOTT, r. l. m. en skumliknande vätska varmed grodsputens larv omger sig (och som ofta anträffas på växter). Allestäds på gräset satt liksom spott, hvilken gemene man kallar grodspott, hvilken, då den strykes af, sitter allenast ett litet insect, liffärgat. Linné Ungd. 2: 79 (1732). —
-STEN. (grod- 1673 osv. grode- 1670—c. 1753) (förr) sten som man ansåg vara avsöndrad av en groda l. som liknade en groda o. som användes till prydnad l. ss. amulett o. d.; jfr PADD-STEN. (Guldring) medh een Grode steen. BoupptSthm 1671, s. 117 Bil. (1670). Jag vil bli en Grode-sten, .. / God för spöken, krank och men. Dalin Vitt. 5: 342 (c. 1753). Den ytterst dyrbara ”grodstenen” hvilken (enligt folktron) alltid blir våt när den kommer i närheten af gift. SvFmT 10: 178 (1898). —
-SVULST. [jfr lat. ranula, diminutiv till rana, groda] med. cysta i spottkörtlarna under tungan. Sönnerberg Loder 414 (1799). Wretlind Läk. 5: 13 (1897). —
-SÅNG. (grod- 1791 osv. grode- 1745) om grodornas läte; äv. bildl. Kolmodin Dufv. 77 (1745). Hela Grodsången af Dagblads-Snillen. Thorild 3: 131 (1791). Nilsson Fauna 3: 100 (1860). —
-UNGE. jfr -FRÖ 2, -LARV samt KLUMP-MASK o. PINGLA. Lind 1: 1035 (1749). Grodungarne, som komma fram ur grodrommen, äro lika fiskar. Berlin Lsb. 105 (1852).
-ÄGG.
B (†): GRODE-FRÖ, se A. —
-LEK, -ROM, -RÄGN, se A. —
-STEN, -SÅNG, se A.
Spalt G 954 band 10, 1929