| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FORS for4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) konkret; i vattendrag: (ställe l. sträcka med) häftigt framströmmande o. brusande vattenmassor; (långsluttande) vattenfall; särsk. i inskränktare anv., om vattenmassa framstörtande utför flodbädd som sluttar (starkt) utan att ett stup bildas, motsatt: vattenfall; äv. (i sht i vitter stil) i utvidgad anv., om vatten- l. vätskemassa som strömmar som en fors. En strid, en brusande fors. Flodfarten hindras av talrika forsar och fall. Bo vid forsen. HH XI. 1: 16 (1530). (Donau) sigh daglig öker / Medh sextj strömars fors, som han tilsamman söker. Spegel ÖPar. 39 (1705). (Camilla) slöjan .. i stycken rifver, / At hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver. Creutz Vitt. 20 (1761); jfr 2. Vid Trollhätta äro många forssar. Möller (1790). Det öfriga af hela fallhöjden 114 fot emellan sjöarne, upptages af forssar mellan fallen. JernkA 1822, s. 208. Den hväsande forssen framför skeppsbogen. Gosselman SNAmer. 1: 129 (1833). Almqvist Törnr. 1: 14 (1839). Af forsens fall / höres helt sakta bruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Imatra är egentligen icke ett fall, utan en fors af 850 meters längd med 19 meters fallhöjd. LfF 1903, s. 270. särsk. bildl. Columbus Ordesk. 9 (1678). Det flödar ord i forsar och kaskader. Koch Arb. 194 (1912). — jfr BRUKS-, KLIPP-, SKOGS-, STRÖM-, VIRVEL-FORS m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. brinnande fors, våldsam fors; jfr BRINNA 2 e. Rudbeck Atl. 3: 220 (1698). Linné DelNat. 28 (1773).
b) (i Norrland) i uttr. ränna en fors, låta en båt gå utför en fors (varvid forskarlen står i aktern o. styr). Östergren (1921).
c) (mindre br.) om det i ett vattendrags midt hastigare (med forsande) framrinnande vattnet; (starkaste) strömfåra(n). Han kom med båten midt i forsen af strömmen. Sahlstedt (1773). Dalin (1851).
d) i oeg. anv.
α) forsande (mindre) vattendrag. Schultze Ordb. 1270 (c. 1755). En mäktig, af nya strömmar ständigt växande fors, som rinner ned till Medelhafvets strand. Beskow Res. 404 (1861). Auerbach (1908).
β) (numera föga br.) skum, fradga; särsk. i uttr. vita forsen, om vitt skum på forsande (upprört) vatten. Lind (1749). De seglade så, at hvita forsen stod fram för fartyget. Sahlstedt (1773). Dalin (1851).
2) abstr.: forsande; äv.: stridt lopp. Min hustro .. (slog han till med en tallrik) att bloden i fors af huufvudet gick. VDAkt. 1681, nr 70. (Vid underfall sker) driften (av kvarnar o. d.) .. genom vattnets forss, men vid öfverfall sker driften genom vattnets tyngd. König Mec. 46 (1752). Strömmar med stark fors. Nilsson Ur. I. 1: 70 (1843). Nedanför det vita fallet lågo några stenar, mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors. Lagerlöf Holg. 1: 106 (1906). — särsk. mer l. mindre bildl. Gled så utan fors och fragga / Tidens ström i sakta mak. Snoilsky 2: 39 (1881).
-BYGGNAD. (i fackspr.) för (lax)fiske avsedd inrättning i fors. Tideman JämtelAfradsl. 23 (1750). LAH 25: 107 (1867). —
-BÅT. (i fråga om förh. i Norrl. o. Finl.) snipa tillspetsad i för o. akter o. vanl. försedd med två par årtullar samt avpassad o. inrättad så att den skall kunna genomfara forsar. Forsbåtarna äro 4 à 5 famnar långa, breda 1 famn i medio. Linné Ungd. 2: 191 (1732). Forsbåt eller s. k. älfgädda. TurÅ 1904, s. 156. Sandström NatArb. 2: 200 (1910). —
(jfr 1 c) -DRAG. Hallström DödaFall. 140 (1902). Båten utstakades från det lugnare strandvattnet för att medfölja forsdraget. TurÅ 1910, s. 364. —
-FALL. (fors- 1630 osv. forse- 1686) vattenfall (i fors), fors. BtKyrkRiksdH 3: 70 (1630). Farledshinder (i segelbara floder), såsom forsfall, klippor .. eller grunda ställen. TT 1894, B. s. 77. Högbom Norrl. 224 (1906). —
-FÄRD. färd genom en fors l. rad av forsar. WoJ (1891). Göra en forsfärd. Sandström NatArb. 2: 200 (1910). —
-GRYTA. (i Finl., mindre br.) jättegryta. Forsgrytor och isgångsslipning märkas vid många forsar (i finska Lappmarken). Fennia XX. 1: 18 (1902). —
-GUBBE. (i vissa trakter) väsen som enligt folktron bor i en fors; jfr -KARL, STRÖMKARL. Dahlgren Verml. 33 (1846). —
-HUVUD. den del av ett vattendrag där en fors börjar; jfr -NACKE. VetAH 1751, s. 113. Tag båtskjuts öfver forshufvudet. TurÅ 1907, s. 144. —
-KARL. [fsv. forsa karl (i bet. 2)]
1) person som för fram (har till yrke att föra fram) en båt gm forsar. Strinnholm Hist. 4: 637 (1852). Båten (vari man gör forsfärder) måste skötas av vana ”forskarlar”, som grundligt känna till farleden. Sandström NatArb. 2: 200 (1910).
-PYNDARE. (förr) av S. Chydenius († 1757) konstruerat o. benämnt redskap för mätande av vattnets tryck i ett fall. SvMerc. V. 1: 236 (1759). —
-RÄNNA, r. l. f. = FORS, sbst.2 1 c. Finland 46 (1893). (Roddaren) såg äfven en flik af gossens kolt ute i forsrännan. Berg Sjöf. 12 (1910). —
-STEN. särsk. (i Finl., föga br.) imatrasten; jfr MARLEKA. (Drakhuvudena som prydde båtarna voro) utsirade med ögon af förgyllda forsstenar samt med i blodrödt målade gap. Ahrenberg StRätt 58 (1899). —
-VATTEN. (fors- 1890 osv. forse- 1556) forsande (rinnande) vatten; förr möjl. äv.: vattendrag med forsar. Och ther til fåss udi samme åå och fårsse watnn siik .. och lax. Teitt Klag. 150 (1556). Till sist bör (tyg-)stycket gå i (dvs. dragas i) forsvatten. TT 1890, s. 158.
B (†): FORSE-FALL, se A. —
-MUN. den del av ett vattendrag där en fors slutar o. vattnet börjar flyta lugnare. Teitt Klag. 159 (1556). —
-VATTEN, se A.
Spalt F 1168 band 8, 1925