Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DUFVA dɯ3va2, sbst., f. l. r.; best. -an; pl. -or.
1) fågel tillhörande (det omkr. 80 arter omfattande) släktet Columba Lin.; äfv. i allmännare anv., om fågel tillhörande familjen Columbidæ. Hvita, blå, tama, vilda dufvor. Smekas, kyssas som ett par dufvor. Hvit som en dufva, alldeles hvithårig. From, menlös, mild, oskuldsfull som en dufva. Hök och dufva, se under HÖK. (Jesus till lärjungarna:) Warer .. snelle såsom ormar, och enfåldighe (dvs. menlösa) som duffwor. Mat. 10: 16 (NT 1526). Iagh lät såsom een Trana och een Swala, och knulladhe (dvs. kurrade) såsom een Duffua. Jes. 38: 14 (Bib. 1541). Tu late Booff, hwi sitter tu och gapar, lijka som stekta Duffuor skulle flygha tigh j munnen. Balck Es. 221 (1603). Dufwan måste haa en Höök, och Groodan en Storck. Grubb 160 (1665). Och dufvan uti skuggrik dal / Ömt kuttrade sitt kärlekstal. Arnell Scott 78 (1829). — jfr BLÅ-, BREF-, HÖNS-, KLIPP-, KRAG-, RING-, SKOGS-, TAM-, TOFS-, TURTUR-, VILD-DUFVA m. fl.
3) mer l. mindre bildl., i sht med tanke dels på dufvans intagande sätt o. menlösa, fromma väsen, dels på berättelsen i 1Mos. 8 om dufvan som utsläpptes från Noas ark (o. återvände med ett olivblad). Een Dufwa kleen, / Är iagh alleen, / På torran Green. Wivallius Dikt. 56 (1630). På hvita vingar, / och oskuldsfull och ren / Religionens dufva svingar / kring Haf och Land. Tegnér (WB) 3: 37 (1817). Tankens duva. Heidenstam NDikt. 40 (1915). — särsk.
a) användt ss. smekord till l. om (älskad) kvinna; stundom ironiskt. Lät migh vp mijn kära, mijn sijster, mijn duffua, mijn froma. HögaV 5: 2 (Bib. 1541). Skål, mina dufvor. Bellman 4: 129 (1791). En liten femtonårig landtlig dufva! Sturzen-Becker 6: 61 (1868). Snoilsky 2: 102 (1881).
b) [med anslutning till NT:s berättelse om Jesu dop] relig. om den Helige ande. Then himmelska dufwan then Helge Ande. Swedberg SabbRo 867 (1689, 1710). Thomander 1: 3 (1829).
4) i växtnamn. — jfr GRÄS-DUFVA.
a) i uttr. Noaks dufvor (i Söderm.), två dufvor i vagn (i Medelp.) o. d., om ranunkelväxten Aconitum napellus Lin. (med mörkblå blommor hvilkas kronblad sitta gömda inom det största foderbladet o., om detta aflägsnas, komma till synes som ett par dufvor spända för en vagn), stormhatt. BotN 1893, s. 13. FoFl. 1913, s. 59. — jfr BLÅ-DUFVA.
b) [jfr DUF-BLOMMA 2] (föga br.) i uttr. hvita dufvor o. hvita dufvan, om ört af liljesläktet Ornithogalum Lin., särsk. om arten Ornithogalum nutans Lin.; stjärnlök, aftonstjärna. Retzius FlOec. 478 (1806). Fries Ordb. 44 (c. 1870).
5) [efter lat. columba i motsv. anv.] (†) astr. benämning på en södra hemisfären tillhörande stjärnbild. Spegel GV 163 (1685). Melanderhjelm Astr. 1: 59 (1795).
6) fyrverk. (dufliknande) föremål som utsändes längs efter ett utspändt snöre för att antända ett fyrverkeri; jfr SNÖRLÖPARE. Nordforss (1805). EHTegnér i 1LundagKron. 483 (1918).
7) [efter motsv. anv. i t.] (ny anv.) flygväs. ett slags monoplan. De olika dubbeldäckarna och duvorna. Hedin KrRyssl. 404 (1915).
Sammansättningar (till 1). Anm. I ssgr som uppträda så väl i formen duf- som i formen dufvo- föredrages den senare vid jämförelse l. bildl. anv. af mera poetisk innebörd.
(jfr 4) -BLOMMA. (föga br.)
2) [jfr anm. under -TRÄCK] ört af släktet Ornithogalum Lin.; jfr DUFVA, sbst. 4 b. Hartman Fl. 236 (1849). NF (1880). —
-BLÅ. äfv., i sht i n. sg., i substantivisk anv. (De andalusiska hönsens) fjäderbeklädnad är blågrå, varierande från blekt dufblått till mörkt skifferblått. Möller Fjäderfä. 19 (1885). —
-BO. (dufve- Linc. (1640; under columbarium), Nordenflycht QT 1745, s. 103. dufvo- Linc. (1640; i reg.), Wirsén) bo för dufvor, dufslag; äfv. bildl. Linc. (1640; under columbarium). Fridens dufvobo. Wirsén Vint. 113 (1890). —
-BONDE. (dufve- Schroderus) (numera föga br.) dufhanne. Schroderus Albert. 3: 10 (1638). SAOL (1900). —
-BRODD l. -BRODT, se C. —
-FOT. (dufve- Linc., Dalin)
-GRÅ. Ett Barn mäd Dufw-gråt Håår. Lucidor (SVS) 225 (1672). Dufgrå sidenbrokad. PT 1900, nr 202 A, s. 3. —
-GRÄS. (dufva- Linc., Wahlenberg FlSv. 97 (1824)) (†) den lilla hvitblommiga örten Centunculus minimus Lin., knutarv. Linc. (1640; under centunculus). Högberg Fl. 2: 36 (1843). —
-HALS-FÄRG, förr äfv. -HALS-FÄRGA. (dufve- Mollet) färg skimrande i blått o. rödt. Mollet Lustg. D 1 b (1651). —
-HUS. (dufve- Palmcron, Ekblad (1764)) jfr -SLAG. Palmcron SundhSp. 208 (1642). Dufwehuus (med) .. många tusende tamma Dufwor. Kiöping Resa 54 (1667). —
-HÖK. roffågeln Astur gentilis (Astur palumbarius Lin.), som är en svår fiende till dufvorna. Schultze Ordb. 1982 (c. 1755). —
-KULLA. vifveväxten Trientalis europæa Lin., skogsstjärna; äfv.: växtsläktet Trientalis Lin. Brander NatH 83 (1785). Lindman Fanerogamfl. 449 (1918). —
-KUTTER. (dufvo- Nordstjernan, Karlfeldt) dufvors kuttrande; ofta bildl. Smekmånadernes sällhet! Det är dufvokutter! Nordstjernan 1844, s. 13. Karlfeldt FridVis. 47 (1898). —
-LIK, adj. (dufvo- Leopold, Heidenstam) lik en dufva(s); mild l. öm l. oskuldsfull som en dufva(s). Leopold 1: 481 (1814). Hans duvolika ögon .. påminde .. nära nog om en kvinna. Heidenstam Svensk. 2: 130 (1910). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MJÖLK. Hos dufvorna alstrar kräfvan .. en vällingliknande massa, med hvilken ungarna matas (”dufmjölken”). 2NF 9: 182 (1908). —
-NÄF l. -NÄFVA. (dufvo- Linc.)
2) örten Geranium columbinum Lin. (med näbblikt utdragna frukter); vanl. i formen -näfva. Gosselman Fl. 74 (1865). Kindberg SvNamn 20 (1905). —
-POST. (dufve- SvMerc. dufvo- Tegnér (WB) 3: 52 (1818), 2UB 9: 509 (1906)) brefbefordran medelst dufvor; äfv. mer l. mindre bildl. SvMerc. 3: 728 (1757). —
-RÅG. (dufvo- Linné) (†) mossarten Polytrichum commune Lin. (med om sädeskorn erinrande kapslar), björnmossa. Linné Fl. nr 966 (1755; anfördt fr. Jämtl.). Deleen 594 (1829). —
-SLAG. (dufve- Lind (1749; under klappe). dufvo- Balck, Hagberg Shaksp. 10: 152 (1850)) (litet) hus (på stolpar) l. rum (vanl. på en vind) inredt till bo åt dufvor. Balck Es. 120 (1603). —
-SPILLNING. —
-STOL. (dufve- Linné, TurÅ)
1) (föga br.) ranunkelväxten Aquilegia vulgaris Lin. (med hvarje blomma erinrande om en grupp fåglar sittande i klunga). Santesson Sv. 68 (1887).
2) [namnet möjl. öfverfördt från den under 1 nämnda växten] (i södra Sv.) växten Centaurea Cyanus Lin., blåklint. Linné Sk. 153 (1751; anfördt från Skåne). TurÅ 1906, s. 12. —
-TRÄCK. (dufve- L. Paulinus Gothus 92 a (1623), Gadd Landtsk. 3: 225 (1777). dufvo- 2Kon. (Bib. 1541, 1917)) dufspillning. 2Kon. 6: 25 (Bib. 1541). Stiernman Com. 4: 1151 (1688; i apotekaretaxa). Anm. Den hebr. grundtexten på här anförda bibelställe är osäker o. uppfattas af vissa forskare ss. afseende örten Ornithogalum umbellatum Lin. —
2) bildl.; numera bl. om mycket ung (o. oerfaren) person; nästan bl. i negativa satser. Nordforss (1806) (A.:) Magistern är ju öfver 50 år gammal … (B.:) Alldeles ja — 50 år; men frun är icke heller någon dufunge. Blanche Bläckst. 23 (1846). (†) Thet var en diefvul, och icke en duf-vnge! Ullenius Röthm. § 93 (1730). —
-VINGE. (dufvo- Psalt., SthmFig.) dufvas vinge; ofta mer l. mindre bildl. Psalt. 68: 14 (Bib. 1541). Ur .. mödornas .. hvardagslif har andakten höjt sina dufvovingar. SthmFig. 1845, s. 103. —
2) växten Silene inflata Sm. (med äggformiga fröhus), harpungar. Samzelius Blomst. 39 (1760). Norlind AllmogLif 617 (1912). —
-ÄPPLE. benämning på vissa äpplesorter. Röda, hvita dufäpplen. Fallén Fleischer 388 (1795). 2NF 33: 1243 (1922). —
-ÖGA. (dufvo- HögaV, Heidenstam) dufvas öga; ofta mer l. mindre bildl.; vanl. i pl. HögaV 1: 15 (Bib. 1541). En blek herre med dufvoögon. Heidenstam Skog. 82 (1904).
B (†): DUFVA-GRÄS, se A.
C (numera föga br.): DUFVE-BLOD, -BO, -BONDE, se A. —
-BRODD l. -BRODT. (duf- UHiärne) (†) det välluktande gräset Hierochloa odorata (Lin.) Wg. UHiärne Vitt. 79 (1664). Bromelius Chl. 43 (1694). —
-DYNGA. (†) dufspillning. Tagh Campher, Swafwel .. Saltpetter, .. blanda stött Dufwedyngia ther ibland, til thesz thet ena Salwo lijkt warder. Hildebrand MagiaNat. 261 (1654). HushBibl. 1757, s. 67. —
-FALK, se A. —
-FOGDE. (dufvo- Hildebrand) [efter t. taubenvogt] (†) person som sköter (handlar med) dufvor. Hildebrand MagiaNat. 171 (1654). Ekblad (1764). —
-FOT, -HALS-FÄRG, -HONA, -HUS, -KÅL, -LINS, -PASTEJ, -POST, se A. —
-SLAG, -STOL, -TRÄCK, -UNGE, -ÄGG, se A.
D (numera bl. i högre stil; jfr anm. sp. 2535): DUFVO-BO, se A. —
-FOGDE, se C. —
-HALS, -HONA, -KUTTER, -LIK, se A. —
-LIKNELSE. (i religiöst språkbr.) skepnad af en dufva. Iach sågh andan nedher kommande j duffuo lijknilse aff himmelen. Joh. 1: 32 (NT 1526). Thomander 1: 45 (1829). —
-NÄF, -POST, -RÅG, se A. —
-RÖST. nästan bl. mer l. mindre bildl. En klagande dufvoröst. Andelig Dufvo-Röst. Kolmodin (1734; titel på en sångbok). —
(jfr 3) -SINNE. (En) sinnebild af oskuld / Och dufvosinne och välsignad frid. Hagberg Shaksp. 3: 331 (1848). —
-SLAG, -SLÄKTE, -TRÄCK, -UNGE, -VINGE, -ÄGG, -ÖGA, se A.
Spalt D 2334 band 7, 1922