| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DUM dum4, adj. -mme, -mma; -mmare. adv. -T; förr äfv., numera bl. arkaiserande i bet. 2, DUMB dum4b.
1) (†) om öga: fördunklad, matt, svag. Then vpfarande wättska, hwar vthaff öghonen mörkes, och dumme giöres. Månsson Ört. 194 (1628). Rydelius Sed. 8 (1731).
2) (numera bl. arkaiserande) i fråga om talförmåga: stum. Döf och dum, döf och stum, döfstum. J haffuen warit hedningar, och gångit till the dumba affgudha. 1Kor. 12: 2 (NT 1526; Bib. 1541: stumma). Wivallius Dikt. 106 (1641). De som .. wore .. dumba som Mörten, de hafwa nu mera Liud än Skatan. Hiärne Vatt. 1 (1683). Du de dumba fiskars gud. Karlfeldt FlPom. 105 (1906; om Neptunus). — bildl. äfv.: tyst; ”död”. Så dumt och tyst, lijka som .. uthi wilda ödemarcken. Sylvius Curtius 712 (1682). Ullman FlickÄra 137 (1909).
3) (†) om ljud: dof; klanglös. VarR 22 (1538). Spenner löst idhra Trummor och slår dumdt vppå them. Rudbeckius 4Pred. D 4 b (1634). Den nijonde sielflydningen är mycket lik u, men låter något mörkare eller dummare. Hof Skrifs. 76 (1753; om u-ljudet i t. ex. grund). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 77 (1868).
4) (†) som mist sin kraft, kraftlös; om sak. Emedan .. denne Werldennes Salt är dumt wordet, så dåger det ingenstädes mehr till. Kempe Krigzpersp. 37 (1664).
5) i fråga om ringa grad af förstånd (l. förnuftig mening). Anm. Ordet undvikes i denna bet. i högre stil.
a) om tänkande varelse, i sht person: som äger l. vid visst tillfälle visar ringa l. klent utveckladt l. inskränkt förstånd, inskränkt, enfaldig, dåraktig, ointelligent, stupid, ”korkad”, ”tjockskallig”; obegåfvad, trög(tänkt); oklok, oförståndig, hufvudlös. Du är inte så dum som du ser ut. Han, det dumma nötet, begrep inte ett dyft! Så dum jag var, som inte tog reda på adressen! Nu skall du inte vara dum, utan låta tala med dig. (smeksamt) Du dumma pojke, som ingenting förstår! Schroderus Comenius 354 (1641). Den, som intet begriper at 5 och et gör 6, kallar jag Dum. Dalin Arg. 1: 193 (1733, 1754). Jag var nog dum, och tog den. Tranér Anakr. 85 (1830, 1833). Till den, som man narrat april, säges: April, april, du dumma sill, / jag kan narra dig till hvad jag vill. JNordlander i Landsm. V. 5: 241 (1887). Fabbe, du är ett kräk, men du är icke dum. Rydberg Vap. 48 (1891). — särsk.
α) i ordspr. o. jämförelser. Hon är dum som en gås. Lika dum som Gud är vis. Et annat slags railleurer, dumma som stockar. SedolärMercur. 2: nr 24, s. 6 (1731). Dum som en Koo. Dalin Arg. 1: nr 15, s. 5 (1733). Ju dumbare, ju argare. Nordberg C12 2: 384 (1740). Herrn är dum som en spån och värre än ett stort kålhufvud. Almqvist TreFr. 1: 59 (1842). Ordspråket: ”dum och fet”. Bergman SmSkr. 344 (1855). — jfr BLOCK-, KO-, STOCK-DUM m. fl.
β) i förb. med af prep. styrd bestämning l. inf. (Lucifer är) icke dum, at finna plågor på. Kolmodin QvSp. 2: 332 (1750). Ingen fåne finnes, så dum i Skådespelare-konsten, att han icke åtminstone kan Grina. Thorild 3: 63 (1791). Han var inte dum till att tumma timmer. Hülphers Ångermanl. 79 (1900). Jag var dum i algebra. Serner Birck 244 (1917).
δ) (hvard. i vissa trakter) substantiveradt i tillropet (l. utropet) dummer! Hör han, dummer, intet raljeri! Wennerberg 2: 187 (1849, 1882). Engström Glasög. 29, 156 (1911).
ε) (hvard.) i uttr. vara dum mot ngn, uppföra sig taktlöst l. mindre välbetänkt mot ngn; jfr 6. Jag var dum mot dig i går. Numers Kuop. 112 (1892).
b) om ngns förstånd, tanke, handling, yttrande osv.: enfaldig, inskränkt, oklok, oförståndig, oförnuftig, hufvudlös. Ett dumt streck l. påhitt l. tilltag. Dumt skryt l. skräfvel. Du bär dig dumt åt. Dumt nog lät jag honom gå. Du gör dumt i att försumma tillfället. Det är väl dumt af mig att inte resa. Han stirrade dumt på papperet. Det är bara dumt prat! Effter mitt dumba förståndh. KKD 12: 268 (1705). Den uträkningen är icke så dum. NorrlS 49 (c. 1770). Rundtomkring mig skrifvas Chrior, den ena dummare än den andra. Tegnér (WB) 4: 352 (1823). Dumma utfall emot mer eller mindre högt uppsatta personligheter. Hjärne Östanifrån 160 (1905).
6) i utvidgad anv., om föremål, händelser osv.: som vållar förtret, förtretlig, förarglig, ”tråkig”, ”ledsam”; i förb. med negation: dålig, oäfven. En dum historia, ett utslag af ungdomlig rabulism, stäckte hans karriär. Det vore dumt, om Lennart skulle komma för sent. BrefNSkolH 85 (1810). Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1820). Denna plats är icke dum. Almqvist Amor. 27 (1822, 1839). Kunde man bara få fylla sin mage .. och hvila lemmarna och ingenting annat, då vore världen inte så dum. Hallström El. 65 (1906).
-BOM. [bildadt ss. egennamn af Kellgren efter familjenamn på -bom (möjl. med tanke på den för honom osympatiske Per Enbom) o. användt i dikten ”Dumboms lefverne” (1791)] dum person; jfr -HUFVUD, -SKALLE, -SNUT o. DUMMER-JAN, -JOX, -JÖNS. HJärta (1826) i HJärtaBrefv. 1: 53 (med syftning på Kellgrens dikt). Du tror det är kärlek, / du, din dumbom. Lagerlöf Juv. 82 (1893, 1896). —
-DRISTIG. [jfr d. dumdristig, t. dummdreist, dummkühn] dristig på ett dumt sätt, öfverdådigt l. obetänksamt djärf; om handling osv.: som vittnar om dumdristighet. Owett (dvs. saknad af vett) giör dumdrijstig. Grubb 659 (1665). Dalin Arg. 1: 229 (1733, 1754). En tvetydig förhoppning må väl göra menniskor modiga, men icke dumdristiga. Stiernstolpe DQ 4: 325 (1819). Farliga och dumdristiga vågstycken bland de lösa isflakorna. Ödman Vår- o. sommard. 1: 65 (1884, 1887). —
-DRYG. på ett dumt sätt dryg l. högfärdig, dumhögfärdig, ”uppblåst”; om handling osv.: som vittnar om dumdryghet. FoU 20: 373 (i handl. fr. 1786). Omogna och dumdryga hugskott. VL 1904, nr 245, s. 3. —
-HUFVUD. dum person; jfr -BOM. Österling Ter. 2: 159 (1700; i hvard. spr.). Begriper tu intet thet, tit dumm-hufvud? Wadenstjerna Cavall. 86 (1747). —
-HÖGFÄRDIG—020. högfärdig på ett dumt sätt, dumdryg; om handling osv.: som vittnar om dum högfärd. SP 1780, s. 809. Den dumhögfärdiga och inskränkta mening, att (osv.). Rydberg DetSköna 185 (1889). —
-JOX, -JÖNS, se B. —
(jfr 5) -KOLLER. [af t. dummkoller] veter. viss hjärnsjukdom hos hästen. SFS 1863, nr 32, s. 14. Den vanligaste (formen af koller) benämnes döfkoller eller dumkoller och kännetecknas deraf, att djuret står med hängande hufvud. Holmström Naturl. 3: 36 (1889). —
-KVICK. som försöker vara kvick utan att verkligen vara det, misslyckadt kvick. Enbom Gessner 127 (1794). —
-KVICKHET—0~2, äfv. ~20. —
-LÖJE. [nybildadt af Rydberg] (i sht i skriftspr.; mindre br.) (dumt) grin, fångrin; jfr -SKRATT. Han lät icke afväpna sig af dumlöjet. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 528. Inbilskhetens dumlöje och kortsynta förakt. Hjärne Östanifrån 215 (1905). —
-SKALLE.
1) (tillf.) i eg. anv.: dum skalle. Krusa om en buckel sexton gånger innan den kommer at sitta rätt på deras dumskalle. Envallsson Procent. 5 (1786; sagdt af en hårfrisör).
-SKRATT. (enst.) dumt skratt, fångrin; jfr -LÖJE. (En ”rolighet”) som ger dumskratt åt ett båtsmansgille. Leopold 5: 60 (1801). —
-SKRATTA. (enst.) jfr -SKRATT. Sådana putslustigheter, hvaråt tanklösheten dumskrattar af en viss mekanisk retlighet. Leopold 6: 285 (1797). —
-SNUT.
1) (i sht hvard.) [jfr d. dumsnude, nt. dummsnute] dum person; jfr -BOM. Dalin (1850). Gå å lägg sej, dumsnut! Engström 2bok 47 (1909).
2) benämning på den för sin omisstänksamhet bekanta tättingen Corythus enucleator Nilss., tallbit; jfr DUMMER-JÖNS 2. Holmgren Fogl. 291 (1867). —
-JOX. (dum- Wetterbergh) [trol. af ngn form af personnamnet JAKOB l. JOHAN under inverkan af OXE; jfr -JAN o. -JÖNS] (i dialektfärgadt språk) dumbom. Wetterbergh Penning. 535 (1847). Landsm. VIII. 3: 362 (c. 1900; i återgifvande af västgötskt språk). —
1) (hvard.) dum människa; jfr DUM-BOM; i ä. tid äfv. ss. två ord. Nej, kära Gosse, blif en Spån, / En Dummer Jöns, et Nöt, et Fån, / Så går dig all ting väl i händer. Kellgren 2: 162 (1780). Dummerjönsar och ignoranter. PedT 1904, s. 389.
3) benämning på tättingen Ampelis garrula Lin., sidensvans. Wahlström ExkFauna 31 (1861; anfördt fr. Uppl.).
2) till 5.
a) egenskap(en) att vara dum, inskränkthet. Mot dumheten kämpa själfva gudarna förgäfves [efter Schiller]. Han gjorde det af ren dumhet. CGCederhielm Vitt. 146 (1739). Dumhet är brist på omdöme. Geijer I. 5: 27 (1810). med efterföljande bestämning. Uptäcka sin dumhet i Grundlagarne. Oelreich 945 (1755). Den barnslighet eller dumhet at tro, det all förtjenst inskränkes inom et Landskap. Lagerbring 1Hist. 3: 158 (1776).
b) dum handling, dumt yttrande o. d., ”dumt streck”; ofta om oöfverlagd o. mindre välbetänkt handling o. d. Göra l. begå en dumhet l. dumheter. Hvad är det för dumheter! Det är värre än ett brott, det är en dumhet [efter fr. c’est pire qu’un crime, c’est une faute, ett yttrande oftast tillskrifvet Fouché med anledning af hertigens af Enghien aflifvande] Han har nyligen igen begått en dumhet. KHisinger (1792) i FoU 2: 258. Jag insåg att jag sagt en stor och oförlåtlig dumhet. Almqvist AMay 71 (1838). —
DUMLING, m.||ig. (i Finl. o. vissa trakter af Sv.) till 5: dumming. Topelius Vint. II. 1: 200 (1879, 1881). JHedberg i KalSvFolkskV 1909, s. 140. —
DUMMA, v. (i sht hvard.) till 5; refl.: bära sig dumt åt, göra l. säga en dumhet, dabba sig. Kanske det är du, bror Palm, som varit framme och dummat dej? Blanche Våln. 423 (1847). Han ser på henne som en skolmästare på en god elev, som dummar sig på själfva examensdagen. Lagerlöf Länk. 289 (1894). —
DUMMING, m.||ig. (hvard.; i sht smeksamt) till 5: person som visar sig dum l. som man af en l. annan orsak vill uppfatta ss. dum. Din dumming! Edgren Lyck. 212 (1887). Hur jag älskar den där dummingen, som kallas min man. Dens. Kom. 46 (1891). —
DUMRIAN, se d. o.
Spalt D 2353 band 7, 1923