Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DJÄFVUL jä3vul2, äfv. (i sht ss. kraftord, se B) jæ3-, stundom jäv3– (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), l. (ss. kraftord vanl., eljest numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) -vel (rimmande med knäfvel Lidner 2: 60 (c. 1790)), i bet. 1 m., i bet. 4, 5 m. l. r., eljest m.||ig.; best. -en, äfv. -n (Almqvist Amor. 322 (1839: jeveln; i svordom), Runeberg 2: 60 (1848; i vers), Strindberg Tr. o. otr. 4: 20 (1897; i svordom)) ((†) djeflen (die(f)flen) Ps. 1536, s. 45, Fosz 103 (1621), Kolmodin Rök. 2 (1728)), i best. anv. förr stundom utan slutartikel (se 1 a); pl. djäflar jä3vlar2, äfv. (i sht ss. kraftord) jæ3– l. jäv3– osv. ((†) diäffwular (dieffwular) Ernhoffer Ench. 97 b (1591), Phrygius Föret. 23 (1620). diefwelar Ångerm. dombok 1630, fol. 22) ((†) gen. sg. diefvules RA 1: 445 (1545); för enl. ä. nysv. språkbruk regelbundna, nu föråldrade former redogöres ej här).
— jfr FÖR-DJÄFLA(D).
Anm. 1:o. Af de namn som i sv. förekomma på den onda makten, fattad ss. ett personligt väsen (se 1), kunna djäfvul, SATAN, FAN o. (numera äfv.) HIN anses ss. egentliga benämningar o. till sin betydelse väsentligen lika (TRAM(EN) o. PUKE(N) äro föråldrade). — Satan är icke anträffadt i fsv. I NT 1526 är det upptaget i registret öfver ”sällsynta” ord. I eder är satan antecknadt icke så litet senare än djäfvul. Djäfvul skiljer sig från de öfriga orden därigenom att det från början äfven användts ss. appellativ i bet. ’ond ande’, ’demon’ (se nedan 2) o. i denna bet. har fullt br. pl. Fan o. hin hafva aldrig kunnat bilda pluralis, o. de ansatser som hafva gjorts att göra satan till ett appellativ med en sg.-form sate, pl. satar, hafva icke blifvit af ngn synnerlig betydelse. Ssgr bildas nästan uteslutande med djäfvul; ssgr med fans- o. satans- förekomma bl. undantagsvis, o. hin kan knappast ingå i ssg. För öfrigt är skillnaden mellan de anförda orden af stilistisk natur. I fullt allvarligt (särsk. i religiöst) språk äro knappast mer än djäfvul o. satan användbara. Skillnaden i bet. mellan dem är mycket liten, dock torde man kunna säga, att till ordet djäfvul gärna anknyta sig de gamla folkliga föreställningarna om utseende, handgripligt uppträdande o. d., under det att satan mera uteslutande väcker tanken på den moraliskt onda personligheten. Satan är därför kanske mera brutalt, djäfvulen mera simpelt o. vulgärt. Till bevarande af den plumpa klang som dessa ord hafva i dagligt tal, har i hög grad bidragit den omständigheten att språket har mindre grofva ersättningsord att tillgå i fan o. hin. Fan är af alla orden tidigast uppvisadt ss. kraftord o. torde i denna anv. vara det vanligaste. Äfv. i annan anv. föredrages det af folket i dagligt tal framför djäfvul o. satan, men har härigenom fått ett drag af skämtsamhet öfver sig, som gör det odugligt i vårdad allvarlig framställning. Att detta varit fallet länge framgår af följande språkprof: Admoneres pastores uthi sijna predikning(ar) bruka phrasib(us) et verbis scripturæ. E(xempli) G(ratia) Jcke nämpna fanen i Helfuete, vthan Satan, eller diäfulen, som han så i skrifften kallas. Växiö domk. prot. 1699, s. 225. Det försyntaste af orden är hin (eg. en eufemistisk förkortning af hin onde, hin håle), hvilket kan användas i dagligt tal utan att verka särdeles påfallande l. stötande. Hin användes icke i uttr. som motsvara en fattig djäfvul, din djäfvul o. d. o. icke heller i gen. med adjektivisk bet. (i uttr. som motsv. en satans karl o. d.). För öfr. går de fyra ordens anv. parallellt, till fraser med det ena ordet finnas vanl. motsvarigheter med de andra. Ang. speciella uttr. se under de särsk. orden.
2:o. Eufemistiska ombildningar af djäfvul äro mycket vanliga. Sådana äro djäkel, knäfvel, snäfvel. Se för öfr. anm. 4:o sp. 1805.
3:o. Dels af anständighetsskäl, dels af skygghet l. försiktighet (jfr ordspråket: När man talar om Trollet, så äret intet långt bortta. Grubb 582 (1665), t. wo der teufel genannt wird, da will er sein) användas, i sht af folket, många omskrifvande l. oeg. uttr. i st. f. djäfvulens namn. Här må anföras: böfveln, den (se DEN, sp. 798), den och den (se DEN, sp. 797), den andre (Topelius Fält. 4: 477 (1864)), den fule, den gamle, den lede, den onde, den sure, hin onde, hin håle, pocker, raggen, skam, Gamle Erik, Horn-Erik, Gammal-Hans, Håkan, Håken, Hans-Mattsson, Horn-Petter, Röde-Petter, Svarte-Petter, Sjul (dvs. Sigurd), Gammel-Sjul.
4:o. Ang. förvridningar o. skenbart oskyldiga uttr. som användas i st. f. djäfvulens namn i kraftuttryck se anm. 4:o sp. 1805.
A) i normalt spr.
1) i sg., om den onde anden, Guds o. människors fiende, det ondas upphof o. befrämjare, satan, den onde, mörkrets furste, Belsebub, Lucifer; jfr FAN, HIN, TRAM(EN), PUKE(N); jfr anm. 1:o, 2:o, 3:o, 4:o ofvan. J ewinnerlighen eeld, som dieflenom och hans englom är tilreedd. Mat. 25: 41 (NT 1526). Dieffuulen är werldenas förste och gudh för ty the tiena honom och äro vnder honom. Glossa t. 2 Kor. 4: 4 (Därs.). Dieffwlen sielff förscapar sigh vthi liwsens ängill. 2 Kor. 11: 14 (Därs.). Han greep draken then gambla orm, som är dieffuulen och satanas. Upp. 20: 2 (Därs.). Helgelundar, ther .. (våra hedniska förfäder) mykin .. wiskepelse hafft haffua, och dieffuulen mykin spökilse bedriffuit haffuer. O. Petri Kr. 11 (c. 1540). (Kyrkoreformationen) et värk, hvilket emot diefvulen strider och oss till Gudh tränger. RA 1: 346 (1544). Dieffwlen dantzer på walckar (ett slags hårklädsel) … Blå sterckelse är Dieffwlens spyor. L. Paulinus Gothus Præstig. Kumbl. E 1 a (1630; anf. ss. ex. på en predikosjuk flickas tal, hvilket mest gick ut på att fördöma tidens moder). Den onde fienden diefwulen. Handl. om trulldomsv. i Dal. 46 (1669). Denne Mannen skulle hafwa stådt Satan emot med Guds ord, och sagt: Ney Diefwulen, ty det står skrifwit: Dricker Eder icke fulle aff Wijn. Fernander Theatr. trag. ebrios. 330 (1695). Om nu djefvulen sluteligen behåller sin rätt (dvs. om jag förblifver ogudaktig). Livijn Bref 137 (1814). All ren kvinnodygd borde vara (ful), icke för sin egen, men endast för djäfvulens skull, som annars lätteligen blandar sig i spelet. Tegnér (1830) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 237 [jfr fr. à moins que le diable ne s’en mêle]. Dock trodde vi att Andersson var stark / och kämpade mot djäfvulen och vann / — men djäfvulen var starkare än han. Fröding N. dikt. 63 (1894; yttradt i ett ”bönehus”). — särsk.
a) [jfr fsv. ful prästar diäwls dare; hui þorf þu viþ diäuul stygias, ä. d. thu gør thin faders gerning, ther deffuel ær, isl. af djǫfuls krapti samt motsv. förh. i nt., mnl., holl., feng., eng., t. o. fr. Företeelsen beror på att ordet i viss mån är ett egennamn; jfr liknande förh. vid GUD, FAN o. SATAN] (†) i gen. (jfr b) i obest. form, men med best. bet. O tu diefuuls barn full medh all bedrägherij och medh alla list. Apg. 13: 10 (NT 1526; Bib. 1917: O du djävulens barn, Luther: o du kind des teufels, gr. υἱὲ διαβόλου); jfr f. Hwilken migh förtapadha och fördömda menniskio förlossat .. haffuer ifrå alla synder, ifrå dödhen och alt dieffuuls wold. Kat. 1572, B 2 b (L. Paulinus Gothus Thes. cat. 187 1631: Dieffwlszens). Ja långt från Gudh i Diefwuls Saal, / Ther går han til sitt afftons måål (dvs. till nattvarden). Sigfridi L 6 a (1619). Migh eländig at förlossa, / Diefwuls kädior sönderkrossa. Ps. 1695, 152: 2.
b) [jfr liknande anv. af fans, äfvensom eng. that devil’s butcher] (†) ss. gen.-attribut (jfr a), öfvergående i bet. af ett adj.: djäfvulsk; jfr DJÄFLA 1, äfvensom 6 d slutet, 12 b. Med list och dieffuuls wedhe (dvs. djäfvulska ränker). Ps. 1536, s. 92. Med sin inbunden diefvuls gäckerij och förgifft. Hist. handl. 20: 145 (c. 1565). Sådannth (dvs. uppror och stämplingar gick) iche .. aff någonn rett orsach, utann elliest mestedeles udaff ett bittertt och onnth dieffulens haatt. Därs. 206 (c. 1585). För en sådan ynkelig och djäfvels resolution (som ett själfmordsbeslut) bevare oss gud nådeligen! Ekeblad Bref 2: 175 (1660); jfr DJÄFVULSK 1 a slutet. Den diefwuls Grimhilder din hustru. Peringskiöld Vilk. 492 (1715; isl. diofollinn G.).
c) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr i slutet). Diäffuulen är gammal och är doch icke teste (dvs. desto) bätre. O. Petri P. Galle F 4 a (1527) [jfr t. die teuffel sind alt, aber nichts desto frömmer]. Dieffuulen skemtar intit med oss, ty skole wij icke heller skemta med honom. Dens. Ed. C 5 b (1539) [jfr t. der teufel ist kein schertzvogl]. Den som föder sig af träta, arbetar på djefvulens verkstad. Sv. ordspråksb. 16 (1865) [jfr motsv. ordspr. i t.]. Det djefvulen gifvit, tar han tillbaka med ränta. Landgren Ordspr. 38 (1889) [jfr motsv. ordspr. i t.]. Gif djefvulen ett finger, och han tar strax hela handen. Därs. 65 [jfr motsv. ordspr. i t.]. Med bannor (dvs. svordomar) ringes till djefvulens messa. Därs. 119 [jfr t. des teufels paternoster beten, svärja, eng. he is pattering the devil’s paternoster i samma bet. samt he sings the Divil’s Mass .. an’ that manes swearin’ at ivrithing (Kipling; yttradt af en irländsk soldat)].
d) i sammanställningar med DÖD, KÖTT, SYND, VÄRLD o. d. At warda quit widh synd, dödh, dieffuul och hälweti, och komma in j Christi rike. O. Petri 2 Post. 219 b (1530). At dieffuulen, werlden och wårt eghit kött, icke skal bedragha och förföra oss. Kat. 1572, s. B 7 a. Hwarken kött eller werld, eller Diefwulens flärd, / Skola migh ifrån tigh wända. Ps. 1695, 280: 4. Allt det onda, som synd, djefvul och verld oss tillfoga. Handb. 1811, s. 50.
e) i en del mer l. mindre stående uttr. som beteckna djäfvulens makt o. verksamhet l. människornas förh. till honom.
α) i uttr. djäfvulens anfäktning, anlopp, verk, band, grymhet, afund, försåt, list, snara, konster, väsen o. d. Ef. 6: 11 (NT 1526). Ps. 1536, s. 44. För dieffuulens försååt och list .. Bewara oss milde Herre Gudh. Handb. 1541, s. G 2 a. Dhij gienstörttige och olydighe barn .., huilke nu wexa j werdena mere j diefflens och fwle andz kånsther ähn thz Gudj ähr liuffth och behageligth. Handl. rör. fin. kyrk. 3: 32 (1572).
β) i uttr. anfäktas af djäfvulen, bevefvas (dvs. snärjas) af djäfvulen osv. Djäfvulen rider ngn, numera bl. ss. kraftuttr. (se under 11 a) [jfr motsv. uttr. i t.]. 2 Kor. 2: 11 (NT 1526). Dieffuulen gör oss wånda, / och wil oss tagha tijn ord ifrå. Ps. 1536, s. 43. Iach vnder dieflen fongen lågh. Därs. s. 57. Så snart Christus kom j öknena, war dieffuulen til werka medh honom, anfechtade, qualde och plågade honom. L. Petri 1 Post. V 4 b (1555). Ogudhachtige .. Menniskior .., vthi hwilka dieffuulen krafftigh är, medh falsk och Affgudesk Lärdom. O. Andreæ Förkl. ö. Joh. upp. G 4 b (1621). Om någon drömmer, huru han af Diefwulen sielf woro rijdin: Thet betyder; At landzens öfwerheet skall bewijsa den samme godt. Lillieblad Apomasar Drömb. 94 (1701). Äfven de trogne .. anfäktas icke blott af onda menniskor, utan ock af djefvulen. Franzén Pred. 4: 49 (1844). Du är i djefvulens händer; han är starkare än du. Callerholm Stowe 424 (1852). — särsk. [jfr fsv. hon thänkte at dräpa sik siälwa aff diäfwlsens inskiutilsom] (numera knappast br.) i uttr. som beteckna ngn ss. anfäktad af svårmod l. förtviflan. Gudh ware ås nådigh och late dieueollen icke få macht öffuer ås. Carl IX Calend. 67 (1589; med anledníng af ett själfmord). The blödige, och af Diefwulen eller annan Swagheet anfächtade, Siuke och Bedröfwade. Kyrkol. 17: 9 (1686).
γ) [jfr fsv. som aff diäfflenom besatte woro] om djäfvulen tänkt ss. kunnande taga sin bostad i en människa o. behärskande henne o. vållande dels svåra o. hemska synder, dels sjukdomsföreteelser af fysisk o. i sht psykisk art; ofta svårt att skilja från 2 a. Besatt af l. med djäfvulen (se BESATT 1 a α). Månge aff .. (judarna) sadhe (om Jesus), han haffuer dieffwulen, och är wrsinne. Joh. 10: 20 (NT 1526). Effter then betan foor dieffwulen in vthi honom. Joh. 13: 27 (Därs.).
δ) i fråga om besvärjelse, abrenuntiation, vissa bannlysningsformler o. d. Besvärja, afsvärja, afsäga (sig), förr äfv. afsägas (se AFSÄGA 1 a β, b α, c) djäfvulen. Ath then som thet så bedriffuit haffuer skall giffuas diäffuulen j wåldh til kötzens förderffuilse. 1 Kor. 5: 5 (NT 1526; Bib. 1541: Satane). Mana dieffuulen. Balck Musæus H 7 a (1596). The Hedniske Beswäriare hafwa i fornotijder beswurit Diefwulen wedh Israels Gudh. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 369 (1674). (Erling lät) på ett offentligt ting .. dömma .. (sina motståndare) och alla deras anhängare .. djefvulen i våld. Strinnholm Hist. 4: 162 (1852). Faust (lyckades) efter åtskilliga hocus pocus frammana djäfvulen. Gadelius Tro o. öfvertro 1: 239 (1912). — särsk.
α’) bildl. (Wallins) blygsamma proposition (var) den, att jag i Iduna skulle formligen afsvärja mig djefvulen och allt hans väsende och högtidligen förklara, att jag ej stode i något slags förhållande till kättarne (dvs. fosforisterna). Tegnér 5: 76 (1812).
β’) i numera obr. uttr. Hymeneus och Alexander, them iach dieffuulenom j hender giffuit haffuer. 1 Tim. 1: 20 (NT 1526). Meth bann skilia någon menniskia frå gud .. och göra henne diæffwlssens ledemooth (dvs. lem). G. I:s reg. 3: 332 (1526); jfr f β. Then som vil försvärga (dvs. afsvärja) diefvulens macht, .. han achte sig för synder. Münchenberg Scriver Fåret 86 (1725). Öfverstarne och Phariseerne .. förfölgde .. Christum, och gåfvo honom djäfvulen (dvs. förbannade honom), så at ingen vågade mucka deremot. Borg Luther 2: 111 (1753).
ε) i uttr. ingå l. stå i förbund med djäfvulen, försvärja sig l. förskrifva sig till djäfvulen o. d. Somlige .. haffua handel och förbund med dieffuulen, och bruka swartekonst. O. Petri 2 Post. 203 b (1530). När man .. biuder Diefwulen til sigh medh wisza .. Beswärningar .. til at .. vprätta Förbund medh honom. Tiderus Tilesius 50 (1661). Hon hafuer sigh heelt och hållit svorit ifrån Gudh, och gifuit sigh Djefvulen i våld till kropp och Siäl. Kröningssvärd Blåkullefärd. 1: 46 (1669). En .. sådan vppenbar ogierningzman, .. (mot vapen) hård och af diefwulen bebrefwad (dvs. med fribref försedd) man. Isogæus Segerskiöld 851 (c. 1700). Månge hafwa, särdeles fordom, haft matskepij (dvs. maskopi) medh diefwulen. Därs. 963. — (†) (De) försuore (dvs. afsvuro) .. gud sin skapare, frelsare och åtherlösare och b(e)suore sigh Diefullen i hender medh liff och Siell. Gadelius Tro o. öfvertro 2: 312 (i handl. fr. 1597).
ζ) mer l. mindre bildl. i vissa uttr. (jfr δ α’).
α’) [jfr liknande uttr. i mnt., t. o. fr.; uttr. utgår från Upp. 20: 7] djäfvulen är lös o. d.; numera bl. hvard. för att beteckna att ngt i hög grad betänkligt l. obehagligt försiggår l. är i görningen (i denna anv. brukas dock oftare FAN l. HIN), förr mera eg. Sådana är nw .. (världens) onda wesende, at om dieffuulen haffuer noghon tijd warit löösz, så är han nw wisseliga löösz och regerar henne epter sitt eeget sinne. O. Petri Ed. C 1 b (1539). Vppå Sylvestri (IX) .. tijdh: Tå war dieffuulen löös bliffuen, och genom Påwerne otaligha många menniskior bedraghet. O. Andreæ Förkl. ö. Joh. upp. Qqq 1 a (1621). Nu är djefvulen lös, .. Nu hopa sig förargelser, olyckor o. d. Kindblad (1870). — jfr: Tag Er till vara, djefvulen är åter lös. Becker Verldsh. 5: 87 (1830; yttradt i bref från Filip August med anledning af Rikard Lejonhjärtas lösgifvande ur fångenskapen).
β’) [sannol. med utgångspunkt i Joh. 13: 27] då for djäfvulen i honom, då fick han en infernalisk l. vild l. barock idé o. d.
γ’) [jfr liknande uttr. i holl., t. o. fr.] hafva djäfvulen i kroppen, dels: vara full af elakhet o. ilska, dels (beundrande; jfr 6 c): utmärka sig gm skicklighet, mod, styrka osv. i otroligt hög grad. Dalin (1850). Kindblad (1870).
δ’) [jfr eng. Ye’v walked the divil out of me, bhoys (Kipling; yttradt af en irländsk soldat)] taga l. piska osv. djäfvulen ur (kroppen på) ngn, i sht med afs. på motspänstig l. egensinnig l. själfsvåldig människa (äfv. med afs. på djur): gm kraftiga åtgärder (i sht gm aga) göra ngn spak l. sedig l. tam, taga l. piska osv. nyckerna l. odygden ur ngn, ”taga gadden ur ngn”.
ε’) måla djäfvulen på väggen o. d., numera bl. hvard. för att beteckna att ngt (onödigtvis) framställes ss. betänkligt l. farligt o. d., göra onödig affär af ngt; förr mera eg. Thenna Fabel .. giffuer werlden tilkänna, at man icke haffuer behoff måla Diäffuulen offuan för dören. Balck Esop. 73 (1603) [jfr liknande uttr. i t.]. När man målar djefvulen på väggen, kommer han. Sv. ordspråksb. 69 (1865) [jfr motsv. ordspr. i t.].
f) i gen., i uttr. i hvilka ngn betecknas ss. hörande djäfvulen till. Här vtinnan kenner man huilke gudz barn, eller huilke dieffulsens barn äro. 1 Joh. 3: 10 (NT 1526). Sökiandes rådh och hielp hoos diffuulen, och diefwulens redhskap, som äre, Trulpackor och Swartekonstige .. etc. Phrygius Him. lif. 177 (1615). Diefwulens tienare. Isogæus Segerskiöld 841 (c. 1700). — i numera obr. uttr.
α) djäfvulens brud (jfr under j). Lät diefvulen, och thess brud, then vanartiga verlden, .. försöka thet yttersta. Büchner Concord. 625 (1754) [jfr t. dem teufel und seiner braut (Luther)].
β) djäfvulens ledamot, = DJÄFVULS-LEDAMOT. G. I:s reg. 28: 75 (1558). Hafwa diefwulens ledamöter medh sigh (i hären). Isogæus Segerskiöld 859 (c. 1700).
g) [efter nylat. advocatus diaboli; jfr fr. avocat du diable. Uttr. är icke officiellt; den officiella benämningen är: promotor fidei. Befattningen upprättades i sitt nuvarande skick af Sixtus V, men finnes uttryckligen nämnd redan under Leo X] i uttr. djäfvulens advokat l. sakförare, benämning på den funktionär i Rom hvilken vid den juridiska procedur som föregår kanoniseringen har att framställa de invändningar som kunna vara att göra. Held o. Corvin Verldsh. 2: 365 (1848). Anm. Oftare än i sv. form förekommer uttr. i den lat. formen advocatus diaboli, som äfv. ngn gg användes bildl. l. oeg. om den som förfäktar l. förordar ngt orätt l. som försvarar ngn l. ngt som är föremål för det stora flertalets ovilja.
h) i benämningar på konkreta föremål, växter l. djur:
β) [förmodl. efter ett (ej påvisadt) t. des teufels bilderbuch; jfr holl. des duivels prenteboek, eng. devil’s books] djäfvulens bilderbok, om kortleken. Striden mot ”djäfvulens bilderbok”. B. H. Björklund i Ord o. bild 1900, s. 505.
γ) [jfr t. teufelshand, äfvensom sv. dial. pockers, satans, skams hand, Jungfru Marias och skams hand, nor. dial. Jomfrue Marie og fandens hånd, d. dial. vor Herres hånd og fandens hånd] djäfvulens hand, folklig benämning på den handlika, mörka, årsgamla stamknölen på vissa Orchisarter (särsk. O. maculata Lin.); i motsats till den ljusare under året utvuxna, Guds l. Herrans l. Jungfru Marie hand; äfv. benämning på hela växten. Pontén Flora 45 (1847; om stamknölen). Fries Ordb. 40 (c. 1870; om växten).
δ) ss. senare led i ssgr; se DJÄFVULS-AFBETT, -APA, -BETT, -BJÖRN, -BLAD, -BÄR, -FLYKT, -HJUL, -KLO, -MJÖLK, -ROCKA, -RÖRSOPP, -SKARN, -STEN, -TRÄCK, -UGN, -ÖRT.
i) i uttr. i hvilka djäfvulens yttre o. inre egenskaper (enl. folklig föreställning) beröras; här upptagas äfv. fall i hvilka djäfvul står i bet. 2. Den lede, orene (förr äfv. fule), svarte djäfvulen. Faar här vth tu orene diäffuul. O. Petri Handb. A 4 a (1529). Därs. B 1 a. Swartboken: rätteligen så kallad af sitt vphof, then swarta diefwulen. Isogæus Segerskiöld 846 (c. 1700). (Rubens) djeflar voro lika så litet Miltons som Dantes djeflar utan helt rätt och slätt nederländska djeflar. Livijn Bref 157 (1814). (I kyrkoportalens dörrfält) ses djefvulen med tuppfötter horn vingar yfvig svans smala ben stor mage och uträckt tunga hålla en hacka på högra skuldran. Brunius Gotl. konsth. 3: 219 (1866). Två djeflar med långa svansar och små horn. Därs. 230. jfr: Han går omkring och ser ut som döden och djäfvulen. Fröding Efterskörd 2: 6 (1887, 1910). — särsk. i ordspråksliknande talesätt (jfr c). Djäfvulen är inte så svart som man målar honom [jfr liknande ordspr. i nt.]. Man måste intet göra djefvulen svartare än han är. Widegren (1788). [jfr liknande uttr. i t. o. eng.]; jfr e ζ ε’.
j) [jfr liknande uttr. i d., mnt., holl., t., eng. o. fr. Uttr. synas gå tillbaka till förkristna föreställningar om demoniska väsen af kvinnligt kön. Se E. Lehmann i Dania 8: 179 ff. (1901), A. Götze i Zeitschr. f. d. Wortf. 7: 28 ff. (1905)] i de folkliga uttr. djäfvulens mor, mormor, förr äfv. brud, om vissa fingerade, urspr. kanske också ss. verkliga betraktade, kvinnliga väsen som stå djäfvulen nära (o. äro ännu värre än han); förr äfv. bildl. för att beteckna ngt ss. synnerligen fördärfligt, ss. ett otyg af värsta slag o. d.; jfr fans mor, mormor, fan o. hans mor. Wildt ogräs .., / .. (som) plägar ibland Herrans sädh / Ganska offta här wexa medh, / .. Men thet är Diefwulens Brudh swart. Sigfridi L 7 a (1619; bildl. om ogudaktiga; t. orig. es ist des teufels Braut). Thenna Stadgan (att gifta präster osv. skulle afsättas) hafwer sielfwe Diefwulen stichtat, och hans Modher bekräfftat. Schroderus Osiander 2: 363 (1635). jfr: Dyffuels Moor. Hist. handl. VIII. 2: 83 (1566; namn på en viss stor kanon).
2) [jfr fsv. iþre guþa äru ängte vtan diäfla. Nya testamentets gr. grundtext skiljer mellan διάβολος i bet. 1 o. δαιμόνιον, δαίμων (det senare mera individualiserande) i bet. 2. Denna skillnad, som upprätthålles i Vulgata o. de flesta romanska öfversättningar (icke i de franska), äfvensom i Ulfilas gotiska bibelöfversättning, hafva andra germanska språk låtit falla, o. de använda ’djäfvul’ i båda bet. I Sv. hafva bibelkommissionens öfv. alltsedan 1873 återinfört skillnaden o. skrifva städse djäfvul i bet. 1 o. ond ande i bet. 2. Beträffande Gamla testamentet hafva de nya bibelöfversättningarna alltsedan 1864 infört uttr. onda andar för den gamla bibelns ”djäflar”] (numera mindre br. i vårdadt spr.) enl. kyrklig föreställning: hvar o. en särskild af de fallna änglarna, ond ande, ond ängel, afgrundsande, demon; i olika religioner o. folkföreställningar: öfvernaturligt väsen med ond o. elak natur (o. enl. folklig, redan gammaltestamentlig, föreställning vanl. med vidrigt l. groteskt utseende), hvars verksamhet går ut på att plåga människorna l. öfverhufvud åstadkomma ondt af mer l. mindre allvarlig art, demon, ond ande; äfv. (så redan i bibeln) benämning på främmande gudar, för så vidt man åt dessa tillerkänner verklig existens (o. de följaktligen anses ss. medtäflare till den sanne guden o. fiender till hans dyrkare). Belzebub, som är then öffuerste öffuer diefflanar. Luk. 11: 15 (NT 1526). Fallen är, fallen är, then stora Babilon, och är worden dieflars wåning (dvs. boning), och fula (dvs. orena) andars bewarilse (dvs. förvaringsplats). Upp. 18: 2 (Därs.). Een dieffuuls påfund är thet (myckna försmädandet af Guds namn i eder), icke haffuer han heller warit en ringa dieffuul som sådana vpfan. O. Petri Ed. A 4 b (1539). När tu legger leffwrena aff fiskenom på glödhena, så skal dieffuulen fördriffuin warda. Tob. 6: 19 (Bib. 1541; gr. τὸ δαιμόνιον). Then Försten (af Persien) .. Thet är: then dieffuulen som mykit förmå, och såsom regerar och driffuer monga saker j thet Persiska hoffuet. Glossa t. Dan. 10: 13 (Bib. 1618). Hedningarnas Gudar wore lutter Dieflar. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 407 (1674). Ogudachtige Menniskior .. (skola enl. de buddistiska siamesernas tro) uthaff Dieflarna warda gräseligen pijnte och plågade uthi Helfwetis Eel. Siam 35 (1675). Mörksens Furste .. hölt Rådstuga: Alle store och små Dieflar togo sine säten och stämmor. Dalin Arg. 1: 144 (1733, 1754). Nu fannens gamla mor är löser, / Nu bor en djefvul i hvar knut. J. Wallenberg 41 (1764; med anledn. af skvallret i Västervik). Barnen foro som små djeflar omkring och grasserade. Bremer Grann. 1: 179 (1837). Alla gudarne, alla hedendomens goda änglar, blefvo djäflar (för den kristna uppfattningen) — alla, utom Eros. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 52 (1854). Den qvinliga djefvulen Lilith i Talmud. Eichhorn Wessely 96 (1877). Det var så stor skilnad på qvinnor som på englar och djeflar. Strindberg Röda r. 357 (1879). — jfr SMÅ-, STOR-, UNDER-, ÖFVER-DJÄFVUL, äfvensom FASTLAGS-, HOF-, HUS-, KYRKO-, PLUDERHÅS-, REGEMENTS-, TRÄDGÅRDS-, ÄKTENSKAPS-DJÄFVUL m. fl. — särsk.
a) (i sht i bibliskt språk o. däraf påverkad framställning äfvensom i kulturskildringar) om ond ande tänkt ss. kunnande taga sin bostad i en människa o. då orsak till sjukdomsföreteelser af fysisk l. i sht psykisk art (jfr 1 e γ); jfr BESATT 1 a α. Han giordhe monga helbregdha som kranke wåro .., och dreff vth monga dieflar. Mark. 1: 34 (NT 1526). Vthi synagogan war en menniskia besett medh en fwl (dvs. oren) dieffwuls anda. Luk. 4: 33 (Därs.). Mannen som then oonda dieffwulen vthi war. Apg. 19: 16 (Därs.; gr. τὸ πνεῦμα τὸ πονηρόν).
b) om ond ande tänkt ss. särskild upphofsman till o. befrämjare af ngn viss synd l. last l. i allm. ngt visst ondt l. ss. personifikation däraf; stundom mer l. mindre skämtsamt i fråga om ngt relativt oskyldigt som för ögonblicket väcker den talandes mer l. mindre allvarliga förargelse. Lidner 2: 60 (c. 1790). Sorgens djefvul icke rymmer / För en bajonett. Stagnelius 2: 695 (1822). Jag .. har föresatt mig att aldrig glömma .. (hvad jag är skyldig min hustru), fastän ibland, du! anfäktar mig den gamla djefvulen (dvs. vanorna från ungkarlstiden). Kullberg S. ber. I. 2: 44 (1847). Splitets svarta djefvul är .. här och glor oss alla rakt i synen. Nyblom Hum. 41 (1874). Jag vet inte, hvilken djäfvul som ingaf mig att föreslå, att vi borde äta frukost där. Engström En bok 23 (1905). Alla som .. bekämpat lättjans djäfvul .. och tagit sig samman och tänkt på plikt. Hallström Leg. 89 (1908). — jfr DRYCKENSKAPS-, FALSKHETS-, FYLLE-, GIRIGHETS-, HOR-, HÄMNDGIRIGHETS-, HÖGFÄRDS-, HÖGMODS-, KOMFORT-, KÄRLEKS-, LITTERATUR-, LÖGN-, MORD-, OBARMHÄRTIGHETS-, OKYSKHETS-, ORDENTLIGHETS-, SKAM-, SKAMLÖSHETS-, SVEDJE-, SVORDOMS-DJÄFVUL(EN) m. fl.
c) i ordspr. När man piskar ut en djäfvul, piskar man in sju, dvs. kroppsaga är af tvifvelaktigt värde ss. uppfostringsmedel [jfr motsv. ordspr. i holl. o. t.]. Af diefla ägg blifva altid diefla ungar. Bergius Småsaker 4: 58 (1756; anf. ss. yttradt af K. IX till Jöran Perssons son Tegel; måhända att hänföra till DJÄFLA, adj.) [jfr nt. ut düwels eggeren kummet düwels küken samt: Ond Ägg, elacka Vngar. Grubb 619 (1665)]. Hvar djefvul regerar sitt tidehvarf. Kullberg S. ber. 2: 92 (1848) [jfr motsv. ordspr. i holl. o. t.]. Kristna kriga mot kristna, men den ene djefvulen icke mot den andre. Sv. ordspråksb. 52 (1865) [jfr fsv. eth trwl bithir ey thet thz andra samt motsv. ordspr. i t.]. Den ena människan är den andras djäfvul. Rydberg Filos. förel. 2: 147 (1877) [jfr motsv. ordspr. i t.]; jfr Kolmodin Qv.-sp. 1: 612 (1732). När fan far ut, fara djeflarne in. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr nt. wenn ên deuwel weggeit kommt de anner werrer]. Hvar och en har sin djefvul för sig. Landgren Ordspr. 82 (1889) [jfr t. jeder hat seinen eigenen teufel, der ihn plagt].
d) i vissa stående, bildl. uttr.
α) [jfr Mat. 12: 24] utdrifva djäflar med Belsebub o. d., afhjälpa ett ondt med ett annat, ännu större.
β) (hvard., föga br.) det blåser röda l. döda djäflar i luften o. d., om våldsam storm. Jag går med (i båten) om det också blåser makadam och små röda djäflar i luften. Engström En bok 66 (1905). En orkanby kom norrifrån .. det började blåsa döda djäflar i luften — och sjön växte. Dens. Äfventyr 9 (1908).
3) om människa.
a) [jfr t. es ist ein eingefleischter teufel, eng. he was a savage still but not so often a devil, fr. c’est un méchant diable, senlat. hodieque quem pessimum intellegi volumus diabolum nuncupamus (Cassiodorus)] (i sht hvard.) med afs. på karaktär o. handlingar: människa som utmärker sig gm djäfvulskt sinnelag o. beteende; ondskefull, ond, elak människa; ss. predikativ ofta med mera adjektivisk karaktär; ofta svårt att skilja från 12. Han är en riktig djäfvul mot sitt folk. Haffuer iach icke idher tolff vthwaldt, och en aff idher är en dieffwl? Joh. 6: 70 (NT 1526) [gr. ἐξ ὑμῶν εἷς διάβολός ἐστιν]. Konung Karl (har) indragit i Landet en hoop med främmande icke fålk, uthan diefflar, som fruchta huarken Gud eller menniskior. Handl. t. G. II A:s hist. 25 (1611). Omsider blef .. (Judas Iskariot) helt och hållet en diefwul .., acktade hwarken wälgerningar, eller förmaningar ..; utan framhärdade i sit onda upsåt. Spegel Pass. 81 (c. 1680). Jag är en beest, ett villdiur, ja en diefvel. Gyllenborg Vill. 106 (1721). Han hade visserl(ige)n haft samveet at slå oss i Jähl, och hvar (dvs. var) en litten Dievul. S. Löfvingh (1730) i Handl. Finl. öden 1: 429. Jag vil ej ha med flit, en djefvul i mitt hus. Livin Kyrk. 35 (1781; yttradt af en man till sin hustru som han misstänker för onda anslag). (På slagfältet) rasa dessa qvinliga djeflar i menniskogestalt — marketänterskor. Livijn Bref 73 (1813). En incarnerad djefvul, en djefvul i kött och blod eller i menniskohamn. Deleen (1836; under einfleischen). Syndaren blir djefvul när — han icke mera har något hopp! Bremer Grann. 1: 267 (1837). Den lilla listiga djävulen till äventyrerska som snärjt honom. Serner Yussuf Khans gift. 202 (1916). — i ordspr. Vnger Ängel, gammal Diefwul. Grubb 838 (1665) [jfr motsv. uttr. i t.].
b) med afs. på utseende: människa hvars utseende påminner om de folkliga (medeltida) föreställningarna om djäfvulen; äfv. ss. öfversättning af liktydiga benämningar som infödingar i exotiska länder använda om personer af annan, mycket olika ras (som de äro fientligt sinnade mot; jfr a). Min eldblossande diefvul, grufvodräng, fölgde och förde mig an (då jag besökte Sala grufva). Rhyzelius Ant. 32 (c. 1750; med anspelning på att grufarbetaren bar ett eldbloss). (Vid Guineas kust) blef .. (negerslafven) bestört vid åsynen af de hvita djeflar, som anammade honom. Sv. lit.-tidn. 1814, sp. 141. Seapoys .. (hvilka af kineserna) för deras fruktansvärda anfalls och röfvarbragders skull, allmänt kallades de svarta djeflarna. Lind af Hageby Minnen 153 (1860); jfr a. Hopen där borta (i Kina) blandar oss alla (européer) tillsammans under vedernamnet ”röda djäflar”. H. Hjärne i Julbok 1906, s. 133. Svarta svettiga djävlar till eldare kravlade fram ur fartygets underjord. Cederschiöld Inföd. på Manhattan 256 (1916); jfr c. — jfr: ”Detta var mig en ny sorts djefvul” — sa’ fan, fick se sotarn. Holmström Sa’ han 17 (1876).
c) [jfr liknande anv. i d., t., eng. o. fr.] (hvard.) med tämligen förbleknad bet., dock vanl. innebärande medömkan l. medlidsam öfverlägsenhet l. förakt, stundom äfv. (en ngt motvillig) beundran: ”individ”, ”persedel”, ”prisse”, ”gynnare”; i sht i förb. med arm, dum, fattig, stackars; ofta svårt att skilja från 13. Si hvilken fin (dvs. listig) diefvul! Dalin Arg. 2: 46 (1734, 1754). Det är en dum dyfvel. Dens. Vitt. II. 5: 68 (1738). En hop skälmstycken, som likväl jag, stackars dyfvel, har ofta önskat få göra. Därs. 71. I Axel upptäcker .. (Brinkman) idel förträffligheter, dem jag fattig d—l aldrig anat. Tegnér 5: 255 (1822; i bref till Martina v. Schwerin). Det (gör mig) ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur från strand till strand. Runeberg 4: 182 (1833; om lurendrejare). Ferdinan är .. en besynnerlig djefvul. Almqvist Drottn. j. 34 (1834).
4) [anv. beror ofta på ellips ur ngn ssg hvari djäfvul ingår ss. ssgsled] om vissa djur som utmärka sig antingen för en hög grad af ilska o. obändighet l. för ett vidunderligt o. afskräckande utseende. 1 Brehm III. 1: 345 (1876; om djäfvulsrockan). Trots namnet äro dessa ”djäflar” oskyldiga varelser, hvilka nästan aldrig bruka sina oerhörda krafter till angrepp och skadegörelse, såvida de ej retas. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 519 (1904; om vissa former af rockor). jfr: Alla, som haft tillfälle att se denne djefvul bland pungdjuren (dvs. djäfvulsbjörnen), äro ense om, att man knappt kan tänka sig ett ursinnigare djur. 1 Brehm 1: 385 (1874). — jfr HAFS-, PUNG-, SKOGS-DJÄFVUL.
5) [jfr t. cartesianisches teufelchen, der teufel im glas, fr. diable cartésien, nylat. diabolus cartesianus. Anledningen till benämningen är dels folktron att man gm besvärjelser osv. kunde inspärra djäfvulen i en liten flaska, dels ifrågavarande figurers vanliga utseende] (föga br.) i uttr. kartesiansk djäfvul (förr äfv. Cartesii d.) l. (mera folkligt) djäfvulen i flaskan, om en i en glasflaska l. glastub med luft o. vatten innesluten liten figur som kan användas för vissa hydrostatiska försök o. konststycken, kartesiansk dykare. Triewald Förel. 2: 86 (1729, 1736). Cartesii små djeflar. A. Modeer i VetAH 1789, s. 278. Deleen (1836; under teufelchen). Den lilla lustiga vetenskapliga leksak, som kallas ”djäfvulen i flaskan”. T. Wallbeck-Hallgren i SvD(L) 1903, nr 345, s. 6.
B. (vulg.) i svordomar o. andra kraftuttryck.
Anm. 1:o. I de uttr. som upptagas under denna afd. har icke ngn skillnad gjorts mellan djäfvul i bet. ”Satan” (jfr 1) o. i bet. ”ond ande” (jfr 2).
2:o. Den första antydan som vi i sv. litteratur hafva om missbruk af djäfvulens namn torde finnas i följ. uttr. i ett bref från den heliga Birgitta († 1373) till sonen Birger: Nepn icke gerna diefweleen (Bir. 5: 140). I svordomar möter ordet oss tidigast i Hemming Gadhs bref (se den etymol. afd. under 7). G. använder en plattysk form (diwel, dyffwil), o. första gången ordet hos honom förekommer på detta sätt (1507 i ett bref till riksföreståndaren Svante Stures hustru), tillägger han: Förlather mik, at jak taler saa grofft, jak hawer ekke nyliga waret i frwstwffwen. Det förefaller rätt rimligt att G. lärt sina eder af de tyska landsknektarna som han stod i liflig beröring med. I en sv. politisk dikt om danskarnas svåra nederlag i Ditmarschen, skrifven 1503, säges: The danske rytter monde så att ropa / på thenn stadenn som slagett stodh / her er tusindh diffuels tiidende och icke godh (MD 457). Äfv. annars i denna dikt lämnas ex. på danskarnas svordomar. Dessa ex. äro emellertid mer l. mindre plattyska, hvilket språk således antagligen gifvit impulsen äfv. till danskarnas användande af grofva svordomar, ett bruk som, i fall man får tro förf. till Hemming Gadhs oration, varit påfallande o. stötande äfv. för svenskarna. Landsknektarnas kraftiga språk är väl styrkt. Murner Schelmenzunft (1512) säger att en rättskaffens soldat som icke kan de stora ederna ordentligt icke får förhöjd sold, o. fortsätter: Wenn ein Schelm viel Fluchens kann, / Bald wählt man ihn zu einem Hauptmann. Traditionen från landsknektarnas tid har sedan troget bevarats i de regelbundna arméerna in i våra dagar. Isogæus Segerskiöld 1202 (c. 1700) säger om sin tids soldater att de ”Swärja, dyfla och tornera; ther af thet ordspråket kommit är: Han swär som en landzknecht”. Följande yttrande af f. d. militären W. v. Braun må anföras ss. belysande förhållandena på hans tid: En tjenstgörande major, som icke kan svära dugtigt, duger icke till tjenstgörande major. Han måste ständigt öfva sig i denna ädla konst samt åkalla djefvulen, ”när han går på vägen, när han nedlägger sig och uppstår.” Ber. 2: 58 (1850). När ä. tiders gårdsrätter o. krigsartiklar strängt förbjuda svärjande, gäller förbudet uttryckligen försmädelse af Gud, eder vid djäfvulen nämnas icke. Måhända äro de dock inbegripna i Karl IX:s gårdsrätt 1574 i följande passus: För hwar Eedh man swär (vid måltiden, skall bötas) ett runsticke penninger. Schmedeman Just. 60.
Att de tyska landsknektarna ej varit de första som brukat grofva svordomar med djäfvulens namn, framgår af följande yttrande i fransmannen Joinville’s Vie de Saint Louis (c. 1300): C’est grans honte au royaume de France que à peinne puet l’on parler que on ne die: Que dyables y ait part! Den af Gregorius d. store anf. berättelsen om presbytern Stephanus, som i hastigheten ropade på sin slaf: ”Kom, (din) djäfvul, o. lös skorna af mig” (Veni, diabole, discalcea me. Gregorius Dial. lib. 3, cap. 20 (c. 594)), men till sin häpnad märkte att djäfvulen själf infann sig för att göra honom denna tjänst, förutsätter väl att djäfvulens namn i kraftuttryck redan på denna tid varit vanligt.
Beträffande bruket af djäfvulens namn i svordomar för öfrigt i Sverge må nämnas att O. Petri i sin bekanta predikan om ederna (1539) icke alls berör sådana svordomar, utan uteslutande missbruket af Guds namn o. d. Äfv. predikans ofta citerade slutord: dieffuulen skemtar intit med oss, ty skole wij icke heller skemta med honom (se 1 c), åsyfta icke svordomar med djäfvulens namn, såsom man kunde vara benägen att tro, då man ser dem lösryckta ur sitt sammanhang. Sådana svordomar hafva emellertid tydligen spridt sig under senare hälften af 1500-talet. I Stadgan mot eder o. sabbatsbrott 1665 tillägges uttryckligen: lijka synd (som att svärja vid Gud, Guds pina, sår, kraft, sakrament, himmel, element osv.) är, at förbanna sig eller någon annan, önska sig eller någon annan uthi diefwulens wåld (Schmedeman Just. 443). Helt visst voro dylika eder vanliga vid denna tid. Detta framgår redan af den försiktighet med hvilken stadgan yttrar sig: ”ingen bör eller kan för någon Werldzlig Domstol anklagas, hwilken icke öfwertygat är, at upsåteligen och förhärdeligen synda med Swordom och bannande, och icke så stort af ond wahna”. Ett kraftigt intyg om förh. ngt senare hafva vi i Swedberg Cat. 20 (1709): Hwad swordom föröfwas icke ibland ganska monga menniskior, så at the intet kunna framföra try ord, förn tre dieflar skola wara med på tungone. Rörande förh. i landet i början af 1800-talet kan anföras följ. utsaga af tysken Arndt: (Hållkarlar o. d.) anse .. (”en främling, som ej lärt sig några eder”) som en nykomling i verlden, en feghjertad morsgris, som hittils sutit i spisen, och ännu icke förstår att uppföra sig som en karl (Stiernstolpe Arndt 1: 140 (1807)). Från midten af 1800-talet må anföras följ. citat: Hvad Gud de dyrkade, vet jag ej, men i hvartannat ord förekom ”gäveln”. Bergman V. sm. skr. 176 (1845; i fråga om pojkar på en gästgifvaregård i Bergslagen). Om denna tids Stockholmare i fråga om svärjande intagit en sådan särställning som följ. språkprof antyder, må lämnas därhän: Vi nöja oss ej sällan, vid våra svordomar med en enda djefvul — ingen Stockholmare är belåten med mindre, än tusende eller en million dylika. Kullberg Minnen 58 (1847). Huru allmänt svärjandet varit i Sverge i gångna tider, framgår tydligt äfv. däraf att så fromma konungar som Karl XI o. Gustaf IV Adolf (den senare t. o. m. i ymnigt mått) skattat åt denna osed. Mindre öfverraskande är, att Karl IX flitigt använde svordomar. Att Sigismund ogillade detta, framgår af följ. språkprof: Sigismund sade: Ja! nog har hertigen många gånger försvurit sig i djefvulens våld. Fryxell Ber. 5: 10 (1831).
I våra dagar kan man nog säga att bruket af grofva svordomar minskats o. afgjordt numera anses oförenligt med god ton, men det är fortfarande ytterligt vanligt i stora kretsar af vårt folk, i sht karlar emellan. Emellertid har man nog i allmänhet bland folket ansett att de grofva, oförblommerade ederna endast passa vuxna män emellan; om barn o. öfvermagar af begär att synas karlaktiga inblanda dem i sitt tal, väcker det i regel ogillande. Icke heller anses de passa för kvinnor, o. dessa hafva också på det hela taget hållit sitt tal tämligen obesmittadt af dem — deras eder o. försäkringar äro af annat slag (jfr Cederschiöld Kvinnospr. 22 (1899, 1900)). Att äfv. folket varit medvetet om kvinnornas oförmåga att svärja ordentliga kötteder, framgår af ordstäfvet: ”Djefvuln anfäkte fan!” — sa’ käringen, när hon skulle svära. Holmström Sa’ han 12 (1880).
3:o. Ofta (särsk. i mycket vulgärt språk) nöjer man sig icke med djäfvulens namn ensamt, utan broderar ut eden på hvarjehanda sätt. Några ex. må anföras. Det (dvs. ett ode af J. G. Oxenstierna) är attan sju tunnor tusande Dlar väl skrifvit — Det var fan! Ehrensvärd Brev 1: 80 (1784; ss. ”båtsman” använder E. ”Expressioner” i sin ”Spher”). Hvad tänker ni på, för sju tusan taljade d—r? Almqvist Tre fruar 2: 60 (1842). Djeflar och hjeltemod. Topelius Fält. 1: 103 (1852). Tror du då för millioner sviskonbarkade himmelsblå dj—r inte hvad jag säger! Hallman o. Elmgren Förr o. nu 1: 10 (1868). Är det inte .. ena 79 dj—r, di här pomerinkiska dj—e? Därs. 287. ”Jävlar å kaffe!” .. ”jävlars hälvete!” R. Berg i Landsm. XVIII. 8: 20 (1900; angifvet ss. studentslang). Djäflar och talg, om han bara lefde, då skulle du se! Nordström Herrar 295 (1910). jfr: I Haasenkampfska huset går det åt hafre af sju sjungande, smäckröda smådjeflar. Kullberg S. ber. 3: 100 (1848).
4:o. Då man börjar draga sig för att rent ut använda djäfvulens namn, tager man sin tillflykt till åtskilliga konstgrepp. Ett gammalt sådant (i sv. liksom i t. o. fr.) är att blott nämna ett visst räkneord o. låta åhöraren själf supplera de underförstådda djäflarna. Se under ATTAN, NITTON, SJUTTON, TUSAN. Vidare användas mer l. mindre genomskinliga förvridningar af ordet. Utom de gamla DJÄKEL, KNÄFVEL, SNÄFVEL, hvilka behandlas för sig, må här anföras: jäden. Bondeson N. allmogeber. 76 (1888). jädervulen. Tacka jädervulen för det! Engström Äfventyr 23 (1908). jädlar (skånsk form). Larsson Hemmabyarna 137 (1916). jädern (jädra, jädrans, jädrar). En jädrans snobb. Drangel London Nordl. d. 270 (1911). Djädrar i det. Siwertz De stora barnen 150 (1915). jädringen. Vedernamnen voro .. djädringen så roliga. SvD 1897, nr 98, s. 4. jäsingen. jästingen. Melander I läger 66 (1887: Djestingen). jäven. (Han) kan .. ge sej jäven på, att … Engström En bok 19 (1905). Å, djäven! Nordström Landsortsbohème 198 (1911). Slutligen använder man (i sht under den senaste tiden, synes det) åtminstone skenbart oskyldiga uttr. Ett gammalt sådant är dalern (se DALER II). Här må anföras ett par andra ex.: Ta mej gärsgårn! Järnvägar. R. Berg i Landsm. XVIII. 8: 19 (1900; angifvet ss. studentslang). Jävleborjs läns allmänna kunnjörelser. Dens. Därs. 20 (angifvet ss. studentslang). Jävelbärj. Dens. Därs. (angifvet ss. studentslang o. allmänt).
6) i uttr. som beteckna att det vanliga måttet af ngt i hög grad öfverskrides.
a) [jfr nt. he stinkt, he speelt, he suppt as de düwel, eng. my horse pulls as the devil, as drunk as the devil, fr. il boit comme le diable] i jämförelser. The Swenska .. fächtadhe som dieuflar ock leijon. C. G. Rehnsköld (1704) i Karol. krig. dagb. 11: 62. Han är svart som en diefvul. Mont-Louis Fr. spr. 290 (1739). Han svär som en diefvul. .. Han super som en diefvul. .. Han äter som en diefvul. .. Han hatar Er som diefvulen. Därs. 292. Det ölet från Kungelf / Var bittert, som d — — n sjelf. Wadman Saml. 1: 150 (1830). Jag slogs som en djäfvul. Engström Äfventyr 38 (1908). jfr: Jag slogs som en etterdj—l. Blanche Flick. i Stadsg. 352 (1847).
b) [jfr lefva fan i samma anv., äfvensom fr. faire le diable à quatre] i uttr. lefva djäfvulen l. djäflarna, väsnas, bråka, ställa till spektakel; jfr DJÄFLAS.
c) [jfr eng. he was a devil to play; the divil of a man I was fifteen years ago (Kipling; yttradt af en irländsk soldat), fr. un diable à quatre] om person (l. sak) som (i ngt afseende) utmärker sig framför mängden: baddare, best, bjässe, huggare, öfverdängare. ”Det var en tusand djäfvul så ful”, sade han. Tersmeden Mem. 4: 75 (1749). Ge sig på at utan all nödvändighet, stryka ut och omändra .. meningar i en annans .. skrifter: det är väl också djefvulen till välmening. Leopold (SVS) 3: 266 (1795); jfr 12. Den t—n d—n Bellman! Bremer Sysk. 1: 30 (1848; yttradt af en gammal general). Det var djefvulen till sill (dvs. en högst märkvärdig sill)! Braun Den namnlöse 179 (1849). Han är en riktig djefvul att bråka, föra väsen. Dalin (1850). Det är en djefvul att tala latin, att sjunga, spela, dansa väl. Dens. Han är en djefvul på basviol. Dens. ”Han är en djefvul i trä” — sa’ bonden om hackspetten. Holmström Sa’ han 38 (1876). Men det måste ju vara en djävul, den där Mirzl! Tala om kallblodighet! Det var det fräckaste jag hört i mitt liv! Serner Yussuf Khans gift. 139 (1916).
d) i adverbiella uttr. Han blef arg af själfva djäfvulen. Generalintendenten .. (skall) hafva förklarat, att i hans expedition behöfves ingen skicklighet utan blott att göra förslager och förslager utaf tusan djeflar. Livijn Bref 235 (1814). Alla spinnrockar började surra och svänga för t – – n d – – r. Bremer Sysk. 1: 17 (1848; yttradt af en gammal general). Djefvulen så elak, så arg, så ful, så vacker, fin, söt, o. s. v. Dalin (1850). Går det bra? ja, utaf djefvulen alldeles. Dens. (Muhammeds lära) måste vara d—n så ypperlig, den läran också. Topelius Fält. 2: 9 (1853). — särsk. [jfr d. djævels forvoven, eng. wan divil’s hot summer (Kipling; yttradt af en irländsk soldat)] (†) i gen. sg. obest. ss. adv.: utomordentligt; jfr DJÄFLA, adj. 2 b. En diefvuls vacker Flicka. Dalin Arg. 2: 100 (1734, 1754).
7) [jfr y. fsv. the scolo faa eth M (dvs. tusen) diwell samt motsv. anv. i nt., holl., t., eng. o. fr.] i uttr. som beteckna att ngt går (l. att det går ngn) illa l. galet, att ngt går förloradt, att ngn går under o. d. Vår beräkning gick för djäfvulen i våld, dvs. visade sig slå totalt fel, när det kom till stycket. Godset är djefveln i våld (dvs. är borta). Carlén Köpm. 1: 189 (1860). Djäfvulen skall ta Smerling (dvs. det skall gå S. mycket illa), om han gjort något bakom min rygg! Nordström Söndagarna 202 (1910). — i numera obr. uttr. Din Lands-Förrädare .., wänder tu icke igen med tina tidender .., då skal du få tusend dj—r. Carl IX (1594) hos Loenbom Hist. märkv. 2: 131. Edher boorde få 1000 djeflar derföre, och wärdt taa och kasta eder genom fönstret. RARP V. 1: 272 (1654).
8) [jfr mnt. dar sla mik de duvel omme, t. hol dich der teufel, eng. the devil take him] i förbannelser, önskningar att djäfvulen måtte gripa in, att det måtte gå ngn illa o. d. Djäfvulen tage migh och alla djäflar före migh till helfvites. Kröningssvärd Blåkullefärd. 1: 41 (1669). Han önskade .., at Diefvulen måtte taga dem (näml. kreaturen). Lagerström Bunyan 3: 29 (1744). Jäfvel i nåder anamme den åten (dvs. myggen l. dyl.)!!! Dahlgren 1 Ransäter 241 (å en teckning fr. c. 1840). Djefvulen anfäkta, anamma, besitta, regera! Dalin (1850). ”Jaså, jag har ljugit? Jaså? — Dj … lar-r-r slå lar-r-rm-”. Nyblom Hum. 184 (1874). Djävulen ta allt löpande ut och in! Granlund Carlé Odåg. äv. 185 (1914). — särsk.
a) [jfr holl. loop naar l. voor den duivel, iemand voor den duivel jagen, t. geh zum teufel, mlat. quod si mihi imponas vadas ad diabolum (c. 1394) (Murray Dict.)] i uttr. bedja ngn dra för djäfvulen o. d. Stötte han Anders i Kiellhult wtur stolen, och badh honom packa sigh diefwulen i wåld bort i dhen stolen som kyrkioherden .. hade honom förordnatt att stå wtj. Växiö domk. akt. 1680, nr 323. Generalen hade visst redan långt för detta i nåder jagat honom djefvulen i våld. Eurén Orth. 1: 64 (1793). Drag för tusan d—r, .. skrek postinspektoren, .. med både gäster, lampor och Cheruber! Carlén Repr. 431 (1839). Gå för djefvulen i våld, för tusan djeflar! (dvs. jag vill inte veta af dig). Dalin (1850). Drag för djefvulen. Linder o. Walberg (1862). — (†) När wij fatige män klagade för .. (vår kyrkoherde), att wij iche haffue seet förhandlat mz .. messo i någre wikur, tå wijsar han oss för hundrade diefflar och til helffuettis afgrundh till att höra messo ther. Handl. rör. fin. kyrk. 1: 163 (1578).
b) [jfr ä. d. i morgenn slipper jag mølle oc hiull og gyffuer hinnde it thusind diull, holl. ik geef den duivel van dat plan, fr. donnant de fureur tout le festin au diable, it. onore con danno, al diavolo l’accommando] i uttr. ge ngn l. ngt djäfvulen (jfr under 1 e δ β’), ge djäfvulen i (förr äfv. på) ngn l. ngt o. d., inte vilja veta af, inte bry sig om, ge ”tusan”, ge på båten, ge ”sjutton”, ge ”katten”, strunta i. Jack tör giffua teg och thin koo twssin dieffle. HSH 29: 136 (1542). Jagh gifuer diefwlen på Stadzfougdens ögha, som prophossen .. till migh sendh hafwer. Bidr. t. Åbo hist. I. 6: 72 (1633). Jag gifwer honom döden och diefwulen, jag kan wäll fåå en Solldaat honom för uthan. Växiö domk. akt. 1684, nr 6. Skrifve om squaller hvem fanen som skrifva vil, iag ger tusend dieflar sådant lapprij. Bark Bref t. Hermelin 1: 163 (1704). Sexton timmar höll han ut, / Då fick gubben stryk till slut, / Måste dra sin trupp ur flamman / Och ge djefvulen alltsamman. Runeberg 2: 71 (1848). Jag ger djäfvulen i det. Hallström Venez. kom. 125 (1901).
c) i numera obr. uttr. (jfr a slutet). (Den anklagade hade önskat) att 1,000 diefflar schulle fara j dhem, som hafwa warit öfwer benckedelningen. Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 83 (1637). En Hwsbonde hade en ond Wahne, at han lättfärdelighen bannade och önskade sin Tiänare .. 100. Dieflar. Lindner Tijdhfördriff 109 (1641).
9) för att gifva eftertryck åt påståenden l. uppmaningar.
a) [jfr liknande uttr. i holl., t. o. fr.] med mer l. mindre utförd villkorssats innehållande den förutsättning under hvilken den bekräftande förbannelsen blir verksam. (Han) swor och bad diefwulen regera sig om icke kyrkioherren i Wierstad heter Jahan. Växiö domk. arkiv 1676, nr 246. Ta mig tusan d—r var icke Gustaf den tredje en stråle af det eviga ljuset! Sergel (1808) enl. B. v. Beskow Lefnadsm. 54. D – – n annamma! om jag någonsin läser ett ord mer för sådana förbanskade … Bremer Sysk. 1: 141 (1848; yttradt af en gammal general). ”Dj—lar i min själ, tre kronor i mitt svenska hjerta, älskar jag dig icke Anna Stina” — sa’ gardisten, gjorde sin kärleksförklaring. Holmström Sa’ han 23 (1876).
b) med villkoret underförstådt l. kanske icke ens medvetet, för att bestyrka verkligheten l. sanningen i ett påstående, allvaret i en föresats, ett löfte, en hotelse osv. Visst är det sant. Det kan du ge dig djäfvulen på, det kan du svärja på, därom kan du vara fullt öfvertygad. Oluff hanson hafuer .. slagit i tingz bordet och giffuit sigh så månge diefuelar som han hafuer hår på sit hufuedt Att (han) inte Egher barn medh henne. Ångerm. dombok 1630, fol. 22. Afslå, afslå! jag skall, tag mig dj—n, lära dem afslå, jag. Gustaf iv Adolf (1808) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 118. Jag skall, ta mig tusande djeflar! lära er att leka med lagen och kronans embetsmän. Crusenstolpe Mor. 4: 219 (1841). Du skulle, dj—r annamma, linieras. Hallman o. Elmgren Förr o. nu 1: 96 (1868). Jo, jag ska djäfvuln i mig skrika, om det också kostar tre måna’r! Strindberg Tr. o. otr. 4: 20 (1897). Ja, djäflar i min anda och själ! Nordström Lumpsaml. 128 (1910).
c) i besvärjande formler, för att gifva eftertryck åt en önskan l. uppmaning l. befallning o. d. Jag .. ber at k(ära) Bror vill detta (bref) för 1000 dieflar sönderrifva. Bark Bref t. Hermelin 1: 161 (1704). Skynda dej, för alla djeflar i våld; — hviskade karlen. Blanche Våln. 211 (1847). Behåll er dryck för tusan djäflar, och låt mig vara i fred. Lidforss DQ 1: 165 (1888). (†) Venster, det djefveln gal i dej, sväng, halt! Bellman 2: 130 (1783; yttradt af korpral Mollberg). — särsk. [jfr liknande uttr. i mnt., t. o. eng.; i analogi med i Guds (Jesu) namn] (†) i uttr. i djäfvulens namn, för all del. (Han) badh them alle wändhe vm igen .. i tusendhe dieffle nampn. Hist. handl. XIII. 1: 104 (1563). Foort uthj alla dhe 1000 dieflars nampn. BtFH 2: 296 (1666). jfr: Wele i ey i Gudz Nampn, tå skole i göret i Dieffle Nampn (dvs. viljen I ej göra det med godo, så skolen I göra det med ondo). Tegel G. I 2: 7 (1622).
d) [trol. i analogi med tacka Gud för det!] i uttr. tacka djäfvulen för det!, det är ju alldeles själfklart.
10) [jfr d. du skal have dievelen, icke 200 Rdlr. herefter, mnt. dar weet ick teyn duvel van, t. das weiss der teuffel, das geht euch einen blauen teufel an, eng. devil another word would she speak] i uttr. i hvilka ngt kraftigt förnekas l. bestrides, utan att ngn negation är utsatt. Har du hört att N. gått och förlofvat sig? Han har så djäfvulen heller, det har han visst inte (jfr 11 c). Thet skulle Tusende dieflar hielpa diecknar ty thet blif(ve)r inthet annatt af them än dieflar och bondaplågare. Växiö domk. akt. 1686, nr 101. Det vete djefvulen! Dalin (1850). Skall så djeflar heller! Börjesson Statshvälfn. 58 (1866). ”Jo, dj— ock (dvs. jo pytt, visst inte), herr magister!” sa’ pojken, på frågan om han kunde katekesen. Holmström Sa’ han 46 (1876). — jfr: (†) Då swarade han och sade, hielpe digh tusendh dielflar (dvs. Nej!) du ähr intitt för godh at hälsa på honum siälf. Växiö domk. akt. 1681, nr 308.
11) i uttr. för den talandes känslor (vrede, förargelse, otålighet, öfverraskning osv.) med anledning af ngt.
a) [jfr liknande uttr. i nt., holl., t. o. fr.] i utförd sats innehållande (formellt) att djäfvulen drifver sitt spel i ifrågavarande fall. Haar Dieflen migh i thenna natt / Til Reynick then förrädher bracht. Fosz 103 (1621). Hvilken dj—l .. har gifvit er in det orådet att … Runeberg 4: 285 (1836; yttradt af en gammal öfverste). ”Har då den lifslefvande djefvulen tillhuggit dig af gråsten, du åsnaktiga elefant!” röt majoren emot (soldaten). Braun Ber. 2: 69 (1850). Det vore väl djefvulen, om det icke skall gå till sluts. Dalin (1850). Djefvulen i det! han lyckas nog till slut. Djefvulen i det! vi få regn, och jag har ingen paraply. Därs. Rider dig d—n, vill du taga min flicka ifrån mig? Topelius Fält. 1: 87 (1851, 1854) (jfr 1 e β). Det var tusan d—r. A. F. Lindblad (1853) i 2 Saml. 9: 97. Det är då sjelfva dj—n att man ej åtminstone får äta sin lilla middag i ro. Hallman o. Elmgren Förr o. nu 1: 232 (1868).
b) [jfr liknande uttr. i d., t., holl., eng. o. fr.] efter ett frågeord. Hvad tusend dieflar är detta för ährender, som (de främmande) ministrerne löpa med? Bark Bref t. Hermelin 1: 163 (1704). Hur tusan dj—r kan der stå en sådan dumhet (i säkerhetsakten)! Gustaf iv Adolf (1808) enl. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 118. Hvar för tusan d – – r får du sådant dårhusprat ifrån? Bremer Sysk. 1: 20 (1848; yttradt af en gammal general). ”Hvem tusan dj—r har lärt er pojkar svära?” — sa’ fadren då sönerna svuro. Holmström Sa’ han 35 (1876). Hvad djäfvulen gör det oss, om karelare och slaver slåss. Ahrenberg Styrk. rätt 162 (1899).
c) [jfr t. pfui teufel!, meng. fy a debles, eng. the devil he has] i annan anv. Fy för djäfvulen! Har du hört att N. förlofvat sig? Han har så djäfvulen heller, är det möjligt? det var märkvärdigt! (jfr 10). Togh Grefwen .. (landtmarskalkens admonition) illa upp .., blef så ijfrig, säijandes .. tusendh Dieflar skal Jagh inthet få tala? RARP 4: 400 (1650). Så för 1000 djeflar; det visste jag icke utaf. Kellgren Bref t. Clewberg 27 (1774). Langa mig upp en ny cigarr: .. Djefvulen, hon hörde mig icke! Almqvist Det går an 64 (1839). Fy tusan djeflar. Därs. Vid djäfvulen! röt magistern. Vet man icke hut? Rydberg Vap. 316 (1891). Nu har dispen (dvs. disponenten) förlorat flera millioner ..! Djäflar, hvad han skall vara god på Frans! Nordström Herrar 293 (1910).
12) [jfr fsv. tw dieffuill, eng. thou devil! .. and hast thou betray’d me, it. un certo diavolo d’un sensale; jfr äfv. lat. veniam non dedit uti ullum ad illam furiam (näml. Clodius) verbum rescriberet] om människa, stundom äfv. om annat som är föremål för den talandes häftiga o. otyglade förbittring o. harm; af personer med mindre grad af själsodling äfv. användt i mera försvagad bet. nästan om hvilken person l. hvilket föremål som helst, som den talande känner sig obehagligt berörd af. Det var mig en brinnande djäfvul. En högfärdig, snål, envis, egennyttig djäfvul. Her ær gantzscha mykin wthlenningher kommet j landet baadhe mælare och throoll och diæffler. G. I:s reg. 1: 328 (1524; ur dalkarlarnas klagomål; med ”mälare” o. ”troll” anspelas på B. v. Mehlen o. G. Trolle?). (Sonen) hadhe öffwerfalledt (sin moder med hugg o. slag), kallendis henne .. en gamull diäffwll och trullkärlingh. Hist. handl. XIII. 1: 187 (1565). (Fordells hustru) then onde diefwulen. C. Fleming (1597) i Fin. urk. I. 1: 88. Han hafwer D(omi)n(um) Pastorem och hans åhörare kallatt förbannade dieflar. Hernösands domk. prot. 1663, s. 62. Om min brors hustru säger här wärden att hon är .. en karger diewel. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 32 (1691). Alt sen de djeflarna togo af mig mössan på gatan, så har jag inte kunnat mäkta mig en sådan. Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754; yttradt af en piga). De förbannade djeflarne gå fram och tillbaka och stoja, man kan hvarken se eller höra. Almqvist Drottn. j. 458 (1834; yttradt af en sergeant). ”Din aderton djefvul! jag skall ta mig hundra dj—r säga dig, din tusan djefvul! att du är en hundratusan dj—l”, vrålade majoren. Braun Ber. 2: 69 (1850). Låt ’en dö, den djäfvulen, sådana uslingar är här nog af. Bondeson Jon i Slätth. 22 (1880). Gå du jävul, annars skjuter jag! Engström En bok till 118 (1909). Nej, du ville nog helst vara en sån där fin djäfvel själf och lefva på vår svett. Nordström Herrar 299 (1910). jfr: Det är då djefvulen till menniskor, som kunna vara så snåla, att de icke vilja låna mig litet eld, då jag behöfver läsa ett bref. Braun Ber. 2: 131 (1850). — särsk.
a) [jfr DIN II b] (†) i uttr. din djäfvul i satssammanhang. Hwarföre biuder din diefwul migh gull och silfwer? jagh skal aldrig wara din wänn. Peringskiöld Vilk. 386 (1715; isl. fjandi thinn).
b) [jfr 1 b; jfr d. en djævels list, karl] (numera nästan †) i gen. sg. med bet. närmande sig ett adj.: ”förbannad”, ”djäfla” (se DJÄFLA, adj. 2 a); i sht om person; i fråga om uttr. från ä. tid är det stundom omöjligt att afgöra om de böra fattas på detta sätt l. om en ssg föreligger. Står tu här tin diefwelz menniskia. Karlson Örebro skol. hist. 3: XXIII (i handl. fr. 1629). Herr Jöran neekar sigh hafva kalladt henne allena diefvuls förbannade menniska, utan sagt i gemeen. Consist. eccl. Abo. prot. 12 (1656). Tu Djefvuls-Krokryggioter! om tu intet sätter upp Brefvet, jag skall thig så prygla, att tu skall minnas mig. Eberhardt Hist. om Sv:s adel 406 (uppgifvet ss. yttradt af Karl XI 1696 till kanslisekreteraren S. Åkerhielm). Hon är en diefvuls kona. Serenius (1734; under the devil). Till all djäfvuls olycka var icke vår vagn stämd förr än kl. 12. C. Qvist (1768) hos Dahlgren En sv. herrgårdssläkt 73. Lindfors (1815). Frun (blef) liggande sjuk var gång den djävulens holländaren kom till bruket. Koch Timmerdalen 237 (1913).
13) [jfr eng. the Burmese babies — fat, little brown little divils (Kipling; yttradt af en gammal irländsk soldat); jfr äfv. det fr. Gregorius anf. lat. språkprofvet sp. 1804)] i starkt afbleknad bet. om människa (ngn gg äfv. om sak), nästan liktydigt med: individ, ”karl”, ”persedel”, ”prisse”; ofta svårt att skilja från 3 c. Tar inte jag det, så tar en annan djäfvul det. Det är omöjligt att känna igen alla djäflar som nickar åt en. Skål, din t – – n d – – l (dvs. hedersknyffel)! Bremer Sysk. 1: 26 (1848; yttradt af en gammal general). En karl, en glad och öfverdådig djefvul. Rydberg Frib. 359 (1857). ”Det var mig en rolig djefvul” — sa’ gardisten om psalmboken. Holmström Sa’ han 18 (1876). Jag .. utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett ord en ”rolig d—l”. Strindberg Fjerd. 94 (1877). — särsk. i nekande sats. Allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord om saken i land. Runeberg 4: 171 (1833; i fråga om en smuggling; ref. efter en sjökapten). ”Bra, bra,” han ropte, ”bra, håll ut, min käcka gosse du, / Släpp ingen djefvul öfver bron, håll ut en stund ännu! ..” Dens. 2: 55 (1846).
Sammansättningar (i allm. till 1, 2).
Anm. Af nedan anf. ssgstyper är E (djäfvuls-) afgjordt vanligast o. numera i vårdadt spr. nästan den enda möjliga. Då typen B (djäfla-) ngn gg ännu förekommer, är det dels i från Bibeln o. ä. tiders religiösa spr. lånade l. därtill sig anslutande uttr. (ss. -BONING, -DYRKAN, -DYRKARE, -LÄRA, -TRO), dels i mindre litterära, mera svordomsliknande uttr. (-NÄSTE, -TYG, -YNGEL). Så har icke alltid varit förh.: under 1600- o. 1700-talet synes typen djäfla- hafva varit minst lika vanlig som djäfvuls- (jfr 1700-talets DJÄFLA-SAKRAMENT med det moderna DJÄFVULS-MÄSSA). — Typen A (djäfl-) förekommer bl. ngn gg i ett par rent folkliga ssgr (-AKTIG, -UNGE).
-AKTIGHET, se E. —
-UNGE, se E.
B: DJÄFLA-AFSÄGELSE, -ART, -BARN, -BESVÄRJARE, -BESVÄRJELSE, se E. —
-BLINK. [jfr BLINK, sbst.1 2] (tillfällig ssg, †) djäfvulsk blick. Upplyft käpp med Djeflablink / Plär det kungligt vara? Thorild 1: 181 (1805). —
-BO. (enst.) = -BONING 1. Then förbannada verlden! som til största delen är blefven ett rett dieflabo. Münchenberg Scriver Fåret 110 (1725). —
-BONING. boning för djäflar.
1) [efter Upp. 18: 2. I Bib. 1541 o. följ. öfvers. i hvilka uttr. användes, skrifves det i två ord, och djäfla torde urspr. hafva varit menadt ss. gen.-attribut. Åtminstone sedan Büchner har ordet fattats ss. ssg] eg. Büchner Concord. 210 (1754). Fallen, fallen är then stora Babylon och är vorden en djäflaboning. Upp. 18: 2 (öfv. 1780). mer l. mindre bildl. Otaliga laster, som giöra Edra hus ock Edra hiärtan til ej annat, än diäfla-boningar. Bergeström Ind. bref 392 (1770). Ånyo blef .. (Rom) en djeflaboning, ett tillhåll för orena andar. Franzén Tal 259 (1830, 1835).
2) (†) ss. uttr. för förbittring, om människoboning. Her Johan skiäller sine sochnemän för diefler, och deresz hwsz för dieffla boningar. Smål. arch. 3: 177 (1639). —
-DANS, -DYRKAN, -DYRKARE, se E. —
-GROP. [jfr nyisl. djöfladíki] (tillfällig ssg, †) helvete, afgrund. En Diäfla-Grop ej fylls; Sj så en Snål sjg ter! Warnmark Epigr. E 3 b (1688) [efter Ordspr. 27: 20]. —
-HJÄRTA. (†) bildl. Afvndsjuka diefla-hjertan .. hafva gömt sig vnder förstälda ängla-ansichten. Rhyzelius Ant. 181 (1754). —
-HÄR, -KONST, se E. —
-KYNNE. [jfr fsv. diäfla sin] (†) djäfvulskt sinnelag. (Människans) diefla Kynne / (har) Lärdt slipa ståhl och spordt hwad ondt som wistas inne / Uti Salpeterns kraft. En saml. öfvers. o. bearb. 23 (1712). —
-LEFVERNE. (†) ogudaktigt lefverne. Murenius Acta visit. 95 (1642). I Torsås slogoss dhe och på 4dedagen (jul) och förde ett dieflalef(ver)ne. A. Lannerus i Växiö domk. akt. 1684, nr 2. Lagerström Bunyan 3: 250 (1744). —
-LIK, adj, se E. —
-LÄRA. (djäfvuls- L. Petri, Schroderus Osiander 1: 42 (1635)) [efter 1 Tim. 4: 1 (se nedan)] (numera föga br.) af djäfvulen l. af djäflar inspirerad lära. Paulus (har) .. kallat .. förbodh på maaten dieffuuls lära. L. Petri Kyrkost. 43 b (1566). Somlige (skola) affalla ifrån tron, hållande sig till villoandar och djeflaläror. Melin Hel. skr. 1 Tim. 4: 1 (1864; Bib. 1917: onda andars läror). —
-LÄRDOM. [efter 1 Tim. 4: 1 (Bib. 1541), där djäfla dock urspr. torde hafva varit menadt ss. gen.-attribut] (†) = -LÄRA. Isogæus Segerskiöld 265 (c. 1700). —
-OFFER, -REGEMENTE, se E. —
-SAKRAMENT. (†) jfr DJÄFVULS-MÄSSA. En .. röfvare .. hade vptagit en ung man i sitt tiufvesellskap, och gifvit honom (såsom ett rett diefla-sacrament,) ett stycke bröd, som var doppat i en af honom nyligast ihiäslagen köpmans blod. Münchenberg Scriver Fåret 47 (1725). —
-TRO.
1) [efter Jak. 2: 19] (†) sådan (rent teoretisk) tro på Gud som äfv. djäflarna hafva. Ganska monge hafwa .. allenast en hierna tro, och ingen hiertetro; .. en död, och ingen lefwande tro, ja en diefla tro, then jag plägar kalla Stortron, then Christenheten swäfwer uti: Ther Gud sig öfwer förbarme! J. Swedberg (1729) hos Tottie Svedberg 2: 30 (jfrdt med orig.). Murbeck Catech. arb. 2: 266 (c. 1750).
2) se E. —
-TRÄCK. (†) Alla klöster (äro) bygde uppå en djäfla träck. Borg Luther 2: 207 (1753). jfr DYFVELSTRÄCK. —
-TUNGA, -TYG, -UTDRIFNING, -VERK, se E. —
-VILLFARELSE. (†) djäfvulsk villfarelse. Evangelium utan Lag, är .. en djefla-villfarelse. Murbeck Catech. arb. 1: 788 (c. 1750). —
-YNGEL, se E.
C (†): DJÄFLARS-BESVÄRJARE, se E.
D (†): DJÄFVUL-AKTIG. [jfr t. teufelhaft] djäfvulsk; jfr FANDERS-AKTIG. Alle djäfvulens barn är ej lika djäfvulaktige, och därföre ej heller lika känbare (dvs. lätt igenkännliga). Rydén Pontoppidan Colleg. past. 292 (1766). jfr: Aldenstund .. (påfven) är en Antichrist, så nämner man honom medh sitt egentliga Namn, then aldradiefwulachtigste. Schroderus Osiander 2: 784 (1635). jfr A. —
-AKTIGHET, se E.
E: DJÄFVULS-AFBETT. [jfr mlat. morsus diaboli, t. teufelsabbiss samt motsv. benämningar i holl., eng., fr. m. fl. språk. Anledningen till namnet är att djäfvulen enl. folktron skall hafva afbitit växtens rot af förargelse öfver att han af Jungfru Maria förhindrats från att draga fördel af dess underbara kraft l. (enl. en annan version) af förargelse öfver dess välgörande verkningar] (†) den med nedtill tvärt afhuggen rotstock försedda, fordom i medicinen använda örten Succisa pratensis Moench (Scabiosa Succisa Lin.), ängvädd, knappvädd; jfr -BETT, DJÄFVUL 1 h α samt AFBETT. Morsus Diaboli .. Dieffwuels abbett. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Bromelius Chloris 67 (1694). Hush.-bibl. 1755, s. 153. —
-AFFÖDA~020. [jfr AFFÖDA, sbst. 1 b] (vulg.) om ondskefull l. elak person; i sht koll.; jfr -YNGEL 2. Wikforss (1804; skrifvet ss. två ord, under teufelsbrut). —
-AFSÄGELSE~0200. (djefla- Agardh Bl. skr. 1: 219 (1854)) teol. abrenuntiation. I Sverige afskaffades både djefvulsafsägelsen och djefvulsbesvärjelsen vid dopet genom den nya kyrkohandboken af 1809. NF 4: 883 (1881). —
-AKTIGHET. (djefl- Brisman (1815; under devilishness). djefvul- Serenius (1734; under the devil)) (†) djäfvulskhet. Deleen (1806; under devilishness). —
-APA. [jfr t. teufelsaffe] benämning på den helt svarta markattsarten Colobus satanas Wtrh.; jfr SATANS-APA, BELSEBUBS-APA, benämningar på två amerikanska aparter. E. Lönnberg i Fauna o. flora 1907, s. 22. —
-ART. (diefla- Sahlstedt) djäfvulsk(t) art l. karaktär l. karaktärsdrag o. d. Gudz arten gick (genom fallet) bort, och Dieffuuls arten kom j gen. O. Petri Men. skap. 26 (c. 1540). Med lust och nöge fegna sig af wåldsam blods vtgiutelse, .. är .. rent af at kalla en diefla-art. Sahlstedt Hofart. 137 (1720). —
-BAND(ET). spelt. Djefvulsbandet (i tricktrackspelet) är bandet på 8:e pilen, så kalladt, emedan det är svårt att få sin stora jan full, då den skall afslutas genom detta band. Wilson Spelb. 222 (1888). —
(jfr 1 f) -BARN. (diefla- Münchenberg Scriver Fåret 9 (1725)) [jfr t. teufelskind] eg.: djäfvulens barn; om synnerligen ogudaktig människa. Swedberg Cat. 170 (1709). Söderwall Ordb. (1885; under diävuls ungi). Anm. Uttr. djäfvuls barn i de gamla öfvers. af Apg. 13: 10 har säkerligen ursprungligen fattats ss. två ord (jfr DJÄFVUL 1 a). —
-BESVÄRJARE. (djefla- Lind (1749; under banner). diefflars- Schroderus) jfr EXORCIST. Trollkarlar, och diefflars beswäriare, som med hin-hååle haa beställa. Schroderus Comenius 988 (1639). Munken Berthold Schwartz .. gick och gälde för en djefvulsbesvärjare. Uppf. b. 4: 635 (1873). —
-BETT. [jfr d. djævelsbid, eng. devil’s bit] (†) = -AFBETT. Morsus diaboli .. Dyfwelsbeet på Swensko. Månsson Ört. 227 (1628). Serenius Iiii 3 b (1757). Hoppe (1886; under teufelsabbiss). —
-BJÖRN. det helt svarta, för ursinnig ilska bekanta pungdjuret Sarcophilus satanicus Thos., pungjärf. 1 Brehm 1: 385 (1874). —
-BLAD. den synnerligen starkt brännande nässelarten Urtica urentissima Blanc. Düben Vextr. nat. fam. 199 (1841). —
-BRAND. [säkerligen bildadt efter det vanligare HELVETES-BRAND med samma bet.; jfr t. teufelsbrand i samma anv.] (†) eg.: person som kommer att l. förtjänar att brinna i helvetet. Kallandes honom .. Lömmel, Swinhund, diefwuls brand med hwad mehra. Växiö domk. akt. 1701, nr 74. Hvad skulle den djäfvulsbranden hit. Högberg Vred. 1: 24 (1906; arkaiserande). —
-BRUD. [jfr t. teufelsbraut] De gamla trollqvinnorna tyckte sig nu (i Blåkulla) vara till unga jungfrur och sköna djefvulsbrudar förvandlade. Afzelius Sagoh. X. 2: 148 (1866). —
(jfr 1 f) -BYTING. (-bytinge) (†) Professor Falander (säges) hafwa kallat Gyllenhoff till (dvs. för) diefwuls bytinge. Consist. acad. Abo. prot. 5: 34 (1680). —
-BÄR. [jfr t. teufelsbeere, Atropa Belladonna] (föga br.) det giftiga örtsläktet Atropa Lin.; jfr BELLADONNA. Sundler Geogr. lex. 2: 79 (1834). —
-DRYCK. eg.: dryck som är uppfunnen af djäfvulen; djäfvulsk dryck. Engström Bläck o. saltv. 74 (1914; uttr. användt af en andligt sinnad kvinna om brännvin). —
(6) -DUM. (†) kraftord: ytterst dum. Den ena dyfvelsdumma Narr’n, / Han sträcker gärna tungan åt den andra. Kling Spectator Q 3 b (1735). —
-DYRKAN. (djefla- Hahnsson (1888)) [fsv. diäfla dyrkan, diäfla dyrk] dyrkan af djäfvulen; särsk. om jezidernas religion. —
1) eg. om person som ägnar djäfvulen gudomlig dyrkan; jfr SATANS-DYRKARE; särsk. om medlemmarna af en viss sekt i Främre Asien (jeziderna). Yesidis eller djefvulsdyrkarne. Borg Wagner 2: 190 (1853). (Tempelherrarna) ansågos för djäfvulsdyrkare. Rydberg Myt. 1: 625 (1886).
2) (föga br.) mer l. mindre bildl. Djefla-dyrkare i köttet. Murbeck Catech. arb. 1: 106 (c. 1750). —
-FIGUR. —
-FISK. (föga br.) benämning på jättestora bläckfiskarter, särsk. af släktet Octopus Lam. En åttfoting eller djefvulsfisk. G. Lundquist i Vetensk. f. alla 1: 241 (1878). —
-FLYKT. [jfr t. teufelsflucht, nylat. fuga dæmonum] (†) växtsläktet Hypericum Tourn., johannisört, särsk. arten H. perforatum Lin.; jfr FANS-, SATANS-FLYKT. Förbem:te Johannis Grääs .. hafwer .. bekommet thet Nampnet för sin Krafft och Werkan skull at thet kallas Fuga Dœmonum, thet är Diefwuls Flycht. I. Erici Colerus 2: 32 (c. 1645). —
-FUND. djäfvulens påfund, djäfvulskt påfund; i sht i pl. Förwisso ähr Diefwuls fundh Orsaken till detta Skilljesmåhl. Växiö domk. akt. 1664, nr 275 (måhända rätteligen att fatta ss. två ord; jfr DJÄFVUL 1 a). Vi äro kristlige stridsmän och frukta för inga djefvulsfunder. Topelius Fält. 1: 27 (1851, 1854). —
-FÖRGIFT. (†) djäfvulens gift, djäfvulskt gift. En rett Christen .. moste hållat (dvs. hvad som ej anbefalles i Guds ord) för wilfarelse och een skadeligh dieffuuls förgifft. L. Petri 3 Post. 5 b (1555). —
-HAF. [jfr: the ogudhachtighe äro såsom itt stormande haff. Jes. 57: 20 (Bib. 1541)] (†) om världen ss. skådeplats för djäfvulens verksamhet. Arma syndare .. warda .. (med evangelii nät) fångne vthaff thetta stora dieffuuls haffuet, in j itt gott behåld när Gudhi. L. Petri 3 Post. 8 b (1555). —
-HANDTERNING. (†) djäfvulskt sysslande; om trolldom o. d. Hann war en trollkarl, och brukade diäfwuls-handterningar. Reenhielm Olof Tr. 181 (1691; isl. diofullegrar i-þrottar). —
-HELIGHET. (†) falsk, syndig helighet. Således vthmåladhe tå wår Herre Christus thenna Phariseens .. heligheet, och lät förstå, at thet war een dieffuuls heligheet. L. Petri 4 Post. 14 b (1555). —
-HISTORIA. Folklitteraturen bestod (under medeltiden) af helgonlegender och djefvulshistorier. Rydberg Magi 126 (1865). —
-HJUL. benämning på ett slags akrobatapparat som i sin äldsta form består af två på hvar sin ända af en stålaxel fästa stora hjul, hvilka svänga rundt, under det att två cyklister cykla på de breda hjulringarnas insida. Bonniers månadsh. 1907, s. 154. —
(jfr 6 b) -HUS. [jfr holl. duivelshuis] (†) i uttr. hålla ett sådant djäfvulshus, föra ett sådant lefverne, ställa till sådant bråk. De (dvs. fattigdomen och högfärden) må boo .. i ett Contoir eller Krambod, så hålla de dock sådant dyfvels-hus, at icke sten lemnas på sten. Dalin Arg. 2: nr 40, s. 4 (1734; uppl. 1754: hus). —
-HÄR. (diefla- Spegel Tilsl. par. 110 (1705)) [jfr fsv. diäfla härskap] här af djäflar. Så haar ock (efter fallet) ett partij vthaf then diefwuls häär / I wädret spridt sigh kring. Spegel Tilsl. par. 115 (1705). —
-KLO.
1) [jfr t. teufelsklaue] (†) i pl.: den (särsk. i grenspetsarna) med klolikt böjda blad försedda lummerarten Lycopodium clavatum Lin., björnmossa, mattgräs, mattlummer. Lycopodium .. Diefwuls kloor. Franckenius Spec. C 3 a (1659). Bromelius Chloris 69 (1694).
2) [jfr d. djævelsklør, t. teufelsklauen; med afs. på bet. jfr t. ordspråket: Was der teufel in den klauen hat, lässt er nicht wieder los] tekn. ett slags sax med kloformigt (halfcirkelformigt) böjda, i block med ringar o. kedja upphängda skänklar, afsedd att lyfta, flytta l. uppbära ngt, särsk. byggnadsmaterial ss. sten, o. utmärkt därigenom att dess grepp om föremålet icke släpper, utan blir fastare, ju större tyngden, resp. dragkraften är; äfv. sjöt. om i en ring med kedjor upphängda, mot hvarandra vända klor. Jungberg (1873). E. Braun i Tidskr. i mil. helsovård 1876, s. 282 (i skildring af tyska förh.). —
-KONST. (djefla- (diefla-) Ärkeb. Abrahams räfst 161 (1596), Hagberg Shaksp. 4: 307 (1848)) [jfr fsv. andra diäfwuls konstir] (numera föga br.) djäfvulsk konst; förr vanl. liktydigt med: trolldomskonst, trolldom, svartkonst; jfr FANDERS-KONST; i sht i pl. Så offta .. (konung Erik Väderhatt) wille haffua wädher, thå wende han sin hatt ther epter. Kan wel henda at han noghon dieffuuls konst brukat haffuer, ther sådana rykte affkommet är. O. Petri Kr. 39 (c. 1540). Hos den kristna medeltiden (möter oss) en himmelsk magi och en diabolisk ..; den sednare en djefvulskonst till otrons och ondskans befrämjande. Rydberg Magi 36 (1865). —
-KRAFT. [jfr fsv. diävuls krapter, djäfvulsk kraft] (†) i sht i pl., = -KONST. (Olof Tryggvason) samblade samman till Nidarnäs alla dem som foro mäd Diäfwuls kraffter. Reenhielm Olof Tr. 121 (1691; isl. dioful-krapt). —
-LARV. (†) djäfvulsk skråpuk l. skepnad. Allehanda grillerhufvuden (dvs. groteska hufvud) och förskräckeliga diefvuls larvor och hamner, hwilka enom i desse mörcka hohlen mera förekomma, än enom kärt är. Hiärne 2 Anl. 256 (1706). Tänk icke, / Att dessa ormar, dessa djefvuls-larver, / Att dessa trollska mumlingar och fukter / Förfära mig! Atterbom FB 133 (c. 1855). —
(jfr 1 f β) -LEDAMOT. (†) = -LEM. Någhra kettare och dieffuuls ledhamoot. L. Petri 1 Post. d 4 a (1555). Vpsala Slott ähr .. igenom en hoop Dieffuuls ledemot och mordbränneres tilschynden wordet afbränt. Hist. bibl. 1: 255 (1572). Effuert oluffson i Loo, hafuer föruit (dvs. skällt), oluff Erichss .. i Sochen stufun för En diefuelss Ledamott. Ångerm. dombok 28 nov. 1631, fol. 49. —
-LEK. (tillfällig ssg) ”Ha, hvad är det nu för djefvulslek dernere?” utbrast Mårten från berget. ”Se — far och son brottas midt i båten! ..” Carlén Rosen 766 (1842). —
(jfr 1 f) -LEM. [efter t. teufelsglied; sannol. bildadt ss. motsats till Kristi lem (1 Kor. 6: 15); jfr eng. the devil’s limb, a limb of the devil, of satan, äfv. mer l. mindre bildl. om elak l. ogudaktig person] (†) eg.: djäfvulens lem; om i högsta grad ogudaktig person; ”förtviflad bof”; jfr -BARN o. -LEDAMOT. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 166 (1636). Lijnwäfwaren .. (hade) kalladt henne till (dvs. för) diefwuls lem .. och lättfärdig hoora. Consist. acad. Abo. prot. 4: 86 (1672). Cavallin Herdam. 5: 252 (efter handl. fr. 1685; om en kyrkotjuf). —
-LIK, adj. (djäfla- (djefla-) Björner Thorst. B. 17 (1737), Brunkman) jfr FAN(EN)-LIK. Murbeck Catech. arb. 2: 298 (c. 1750). Om Adam blef Guda-lik genom förmerandet af sin kunskap, så blef han likväl djäflalik genom fallet. Brunkman Sv. gram. 49 (1767). G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1896, s. 629 (angifvet ss. ”nytt ord”). —
-LÄRA, se B. —
-LÄRARE. (†) af djäfvulen inspirerad lärare, djäfvulsk lärare. The Påweske äro dieffuuls lärare, som .. straffa och förbiuda Echteskapet. L. Petri 1 Post. N 2 b (1555). —
-MAN. [fsv. diävuls man, isl. diǫfulsmaðr] (†)
1) [jfr DJÄFVUL 1 f] eg.: djäfvulens man l. tjänare; om ogudaktig människa; jfr -MÄNNISKA. O. Petri 2 Post. 102 b (1530). Judarna vthropade .. (Kristus) för en bedragare, vproresk, ja för en Gudz försmädare och dieffuuls man. L. Petri Chr. pina A 6 a (1572).
2) [jfr t. teufelskerl] (tillf.) ss. kraftord: ”djäfla” karl; jfr DJÄFVUL 12. Den djefvulsmannen Florio, en tok, / En spelevink. Atterbom LÖ 1: 21 (1824). —
-MJÖLK. [jfr d. djævelsmælk, fandens mælk, t. teufelsmilch] (†) växtsläktet Euphorbia Lin., törel, hvars arter innehålla en skarp mjölksaft i stjälken. Franckenius Spec. C 1 a (1638; om E. palustris Lin.; i uppl. 1659, s. D 1 a om E. peplus Lin.). Rudbeck Hort. bot. 42 (1685; om E. palustris). Bromelius Chloris 80 (1694; om E. peplus). Därs. 114 (om E. palustris). Schultze Ordb. 3108 (c. 1755). —
(jfr 1 f) -MÄNNISKA. (numera föga br.) jfr -MAN 1. L. Petri 1 Post. a 6 b (1555). At the .. måghe quitte warda widh en så argh dieffuuls menniskio och hoffuud boffua. Dens. Chr. pina K 4 b (1572; om Judas Iskariot). Huadh är tu för een diefwuelz menniskia, som på eet sådant mordisk wijss migh oskyldigt mördha will. Växiö domk. akt. 1671, nr 157. —
-MÄSSA. [jfr fr. messe du diable, messe noire, t. teufelsmesse] benämning på en i vidskepligt syfte förr ngn gg utförd vederstygglig parodi på den katolska mässan. De obeskrifliga djefvulsmessor, som .. lästes öfver markisinnan (de Montespan) af abbé Guibourg. Hedin Ludvig XIV:s tidehv. 75 (1895). —
-NATUR. —
-OFFER. (djäfla-) (Krigsmännen ville) fast heller låta sitt Lijff, än försaka sin Gudh, och besmitta sigh medh Diefla Offer. Schroderus Osiander 1: 229 (1635; om offer till afgudarna). —
(jfr 12) -OHYRA~020. (vulg.) Jag hafver .. systrar, bröder, svågrar och nog af then diefvuls ohyran. Münchenberg Scriver Fåret 167 (1725). —
-PLAN, r. (föga br.) djäfvulsk plan. Här har den rackaren (dvs. Jöran Persson) sutit .. och funderat ut sina djefvulsplaner. Börjesson E. XIV 144 (1846). —
-PREDIKAN. (†) djäfvulsk predikan; ogudaktig predikan. (Den predikan som icke hugsvalar förkrossade hjärtan), hon är icke then retta Christi predican, .. vthan är annat hwart (dvs. antingen) een Mosesk predican när hon är bäst, eller ock een vppenbara dieffuuls predican. L. Petri 2 Post. 38 a (1555). —
-REGEMENTE. (dieffla- P. P. Gothus Underv. Y 6 a (1590)) (†) djäfvulsk regering l. styrelse, djäfvulskt välde. (Turken vill) then heele werlden .. vnder sitt diefwuls Regemente och woldh betwinge. G. I:s reg. 17: 639 (1545). —
-ROCKA. [jfr t. teufelroche, eng. devil-ray] om vissa för vidunderlig storlek o. afskräckande utseende utmärkta rockor; särsk. om det med två horn försedda släktet Dicerobatis Blainv., särsk. arten D. Giorna Lacép.: ”djäfvul” (se d. o. 4), hornrocka. NF (1880). —
-RÖRSOPP~02 l. ~20. den ytterst giftiga rörsoppen Boletus Satanas Lenz, satanssvamp. Strömbom Svampar 44 (1881). —
-SINNAD. [jfr fsv. diäfla sin] (†) djäfvulskt sinnad. Vettlösa och djefvulssinnade menniskor. E. Swedenborg (1761) i De la Gard. archiv. 9: 192. —
-SKOTT. [jfr TROLLSKOTT, FINNSKOTT, LAPPSKOTT o. d. om plötsliga och häftiga sjukdomar] (†) mjältbrand. Mjeltbrand (Anthrax) (kallas somligstädes) .. Djefvulsskottet, för dess hastiga förlopp. Lundberg Husdj. sjukd. 70 (1868). —
-SPEL. (†) djäfvulskt narrspel, ogudaktigt narrspel. Skulle nu Gudztiänsten för hans margehanda diefwuls speel, hädan effter nogot mehn ljda. Växiö domk. akt. 1707, nr 802. —
-SPYA. [jfr satans spya om förtal o. d., äfvensom språkprofvet fr. 1630 under DJÄFVUL 1] (†) Commœdier, Tragœdier, Balletter, och mehra sådant Diefwu(l)s Spyor. Kempe Proberugn 57 (1664). —
-STEN. [jfr holl. duivelssteen, t. teufelsstein] (†) om en mycket hård varietet af diamant. Så kallad Dievelssten ifrån Ormus. B. A. Qvist i VetAH 1768, s. 70. Retzius Min. 219 (1795). —
(jfr 1 f) -TJÄNARE. (De utropa L. Petri) vthi smädescriffterna för en Dieffuuls tienare. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 3 b (1587). —
-TJÄNST. (djefla- Berndtson (1880), Cavallin Änglaläran 49 (1883)) jfr -DYRKAN. Den öfverlefvande hedendomen gestaltade sig till ett slags Djefvulstjenst. Rydberg Frib. 234 (1857). —
-TRO. (djefla- Herrlin Tillräkn. 20 (1904)) tro på djäfvulen (l. på djäflar). Under djefvulstrons och medeltidens århundraden. Rydberg Magi 133 (1865). jfr B. —
-TUNGA. (diefla- Arvidi) [jfr fsv. o thu etirblandat diefwlstunga] (†) bildl.: ondskefull tunga. At Gudh the skadeliga dieffuuls tungor ibland the Påueska och all annorstedz styra och stella, och rettsinniga Predicare giffua wille. L. Petri 2 Post. 223 a (1555). Then Hustrun .. som intet weet än .. / .. medh sin Diefla Tunga haal antasta mångens ähra. Arvidi 144 (1651). —
1) (hvard.) mera eg.; jfr DJÄFVULSKAP 3. Weste (1807). Hexor och trollkarlar kringstryka öfverallt och förvända sinnena med allehanda djefvulstyg. Topelius Fält. 2: 39 (1852, 1856; framställdt ss. yttradt 1656).
2) (hvard.) mera bildl. dels om sak som är i högsta grad farlig l. skadlig l. fördärflig l. besvärlig l. förarglig l. retsam, dels koll. om personer som väcka ens förargelse l. förbittring; jfr DJÄFVULSKAP 4 a. Tanter och Cousiner och Fastrar och hvad mera det djefvulstyget alt heter? Eurén Orth. 1: 47 (1793). Mätresser och sådant der djefvulstyg. Hedberg Lej. vaknar 61 (1868). Närhelst något nytt och farligt djefvulstyg i filosofi, moral eller politik skall trugas på folket. Nyblom M. Twain 2: 33 (1874). Något djefvulstyg var i görningen. Strindberg Hems. 140 (1887). Djäfvulstyg .. om dryck och bildl. äv. Höllenbräu .. -trank. Auerbach (1908). Jag .. hade kamrater .., rackarpojkar som lärde mig djäfvulstyg. Engström Kryss 126 (1912).
3) (vulg.) ss. kraftord: otyg, ”smörja”. ”Hvad är det för djefvulstyg löjtnanten vågar att säga ..?” dundrade .. majoren. Braun Ber. 2: 60 (1850). —
-UGN. (knappast br.) om viss del af tegelugn af gammal typ. I den skyddsmur, som omger klampen, utelemnas 2:ne tegel vid hvarje motsatt lifhål; omkring detta uppsättes ett slags eldstad, som teglarne benämna ”djefvulsugnen”. Gundberg Tegel 33 (1860). —
-UNGE. (djeflunge (dieflunge) Verelius, Dalin Arg. 2: nr 38, s. 3 (1734), Weste (1807)) [fsv. diävuls ungi (i bet. 1); jfr t. teufelsjunge (i bet. 3 b)]
1) (†) son l. barn af djäfvulen; jfr -BARN. Herianson .. Filius Odini seu Diaboli, Bytinger, Dieflunge. Verelius Ind. 117 (1681).
2) [jfr DJÄFVUL 1 f] unge l. barn som hör djäfvulen till. En liten skönhet, det är sant, men en djefvulsunge. Wikner Vitt. 103 (1877; om hednabarn).
3) liten djäfvul.
a) (föga br.) mera eg. Jag (gör) mig en rolig afftonmöda af den lilla Dieflungens uptåg. Dalin Arg. 2: nr 38, s. 3 (1734; om ”et litet Spöke .., som kallas Agget”; uppl. 1754: denne lille diefvuls).
b) (vulg.) om elakt barn: ”satunge”, ”satbyting”, rackarunge; ofta halft skämtsamt ss. uttr. för en motvillig beundran. (Hustrun) kallar barnen dieffwulsz ungar. Manhaft. löjtn. 35 (1666). Dalin (1842; under diablotin). —
-UTDRIFVARE~0200. —
-UTDRIFVELSE~0200. —
-VERK. (djäfla- (diefla-) Isogæus Segerskiöld 838 (c. 1700), Weise Narrar 1: 238 (1769)) [jfr holl. duivelswerk, t. teufelswerk] Wikforss (1804; under teufelswerk), Heinrich (1814).
1) djäfvulens verk; verk som har djäfvulen till upphofsman o. anstiftare l. hvarvid man kommer i maskopi med djäfvulen. Exempel .. äro för öghonen, at hasteligha vppå komma kranckheter, manslagh (dvs. dråp) och annor sådana ofall. Alt sådant är icke annat än dieffuuls werck, ther med han gör menniskionne hennes leffuerne tungt och bittert. L. Petri 3 Post. 126 b (1555; måhända rättast att fatta ss. två ord; jfr DJÄFVUL 1 a). Trullerij, Kiuserij (dvs. förhäxning), Swartekonst och annat sådant Diefwuls Wärck. Tiderus Tilesius 50 (1661). Jag tror .. (teologien) är djäfvulsverk till att göra människorna till fiender. Strindberg G. Vasa 178 (1899).
(jfr 1 f) -VERKTYG. (†) Genom diefwuls wärktygz elacka Rådgifwares och förförares argheet och bedrägerij. Växiö domk. akt. 1686, nr 258. Fougdehustron hafwer .. låtit hempta till sigh sådana diefvuls värktygh, som skulle trulla sonens hierta ifrån pijgan. Därs. nr 25. —
-YNGEL. (djäfla- Söderblom)
1) eg.; jfr SATANS-YNGEL. Solen .. renar (enl. Zarathustra) jord och vatten och vräker undan mörkrets djäflayngel. Söderblom Gudstrons uppk. 269 (1914).
-ÖRT. (föga br.) den mycket giftiga örten Hyoscyamus niger Lin., bolmört. Torén Rebau o. Hochstetter Bot. 224 (1851; uppgifvet ss. användt ”här o. där”).
Spalt D 1791 band 7, 1918