| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLANK blaŋ4k, adj. -are. adv. -T.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t., ä. eng. o. fr.] (†; se dock slutet) hvit. Candidus blanck, snyöö hwijt, skenhwijt. Var. rer. 21 (1538). Then röd’ och blancke Kiste-Guden (dvs. guldet o. silfret). Stiernhielm Häls. (c. 1650). Man .. knåder thet mycket wäl alt in til thesz Deegen blifwer heel blanck eller hwijt. Salé Kocken 173 (1664). Sij min blanka leeder, min purpurmunn. A. Wollimhaus (1669) i 2 Saml. 1: 120. Johannes såg en Skytt uppå en blanckan häst. Hielm Alm. (Ld) 1744, s. 33 [jfr Upp. 6: 2]. Möller (1790). — särsk. [jfr motsv. uttr. i ä. d., mnt. o. fr.] (numera bl. arkaistiskt i fråga om äldre förh.) i förb. blankt vin. (Vinum) Album blankt wijn. Var. rer. 29 (1538). Blanckt franst wijnn. Hist. handl. XII. 1: 74 (1573). Blanckt Wijn, som är klart. Forsius Min. 5 (c. 1613). The som Franst Wijn skänkia wele, måge hafwa både Blankt och Rödt. Åthsk. Sthms stadz ord. H 4 b (1638). Spanst oc Renst, Franst, Hållanskt, Blanckt, rödt win uti flaskor. Stiernhielm Bröl. 143 (c. 1650). Heidenstam Folkung. 2: 312 (1907).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr. samt BLANKO] om yta för skrift l. teckning, i sht om papper: oskrifven, tom, ren. (För privilegierade hemman skall länsbokhållaren) låta stå blankt för cifrerne af Tijonden. Saml. af instr. f. landtreg. 410 (1662). Den sidan (af memorialet), som är åt wenster, lemnas altid blank, så at Resolutionen derpå .. må kunna skrifwas. Stadg. ang. landtmil. 4: 1555 (1716). Har ni, til fyllnad af det blanka / Som rimmets afstånd lämna plär, / Ej gjort med tankstreck här och der / At blotta metern blifvit tanka? Kellgren 2: 135 (1791). Under denna .. egenhändiga namnteckning lemnas ett oskrifvet blankt rum på det hvita foliobladet. Topelius Vint. I. 1: 313 (1860, 1880). Gamle husaren, som tjenat väl och hade ”blankt” i straffjournalen. Hedenstierna Fru W. 109 (1890). Såväl före som efter de fullskrifna sidorna funnos .. en mängd blanka blad. R. Steffen i Nord. tidskr. 1894, s. 70. — särsk.
a) i bild. Betraktar man endast samhället .. som en table rase .., så kan man sedan på blanka ytan med största ordentlighet krita sina figurer. Geijer I. 4: 54 (1822).
b) om röstsedlar. Rösta med blanka sedlar l. rösta blankt. Professor P. röstade blankt. SD(L) 1895, nr 31, s. 1. Hr F. valdes med 7 röster, sex (6) röster afgåfvos blanka. GHT 1897, nr 58, s. 3.
c) [jfr fr. carte blanche] (†) i uttr. karta blank, oskrifvet papper, oskrifvet rum på ett papper. Sedhan fregades af Palmberg, om han wiste, at the charta blancke woro der. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 150 (1666); jfr slutet. När någon mäter Bys .. ägor, måste han icke allenast bekymra sig om åcker eller ängs aftagande, och låta alt thet öfriga stå omätt eller derföre Charta blank i des rum blänka låta. Landtm.-förordn. 37 (1700). Deräst Communionboken skulle i något Synodo upvijsas, är där anten Charta blanck, eller är hon upfyld med idel osanning. Prostb. fr. Östra härad 1730, s. 2 (i Växiö domk. arkiv). — särsk. om papper underskrifvet in blanko; jfr BLANKETT, sbst.2 1. (Venceslaus) bortsålde .. åt sine wänner för en ringa penning Cartha blank med sin Keiserlige hand oc Sigill bekräftadt. Dryselius Monarchsp. 390 (1691). Charta blank, ein Blanck oder Blancket, ein Papier in Blanco unterschrieben, worüber der jenige, dem es anvertrauet ist, schreiben kan was er will. Lind (1749).
d) [efter fr. cartes blanches; jfr motsv. uttr. i dan. o. holl.] kort. i uttr. blanka kort, term i pikéspel, som betecknar, att en spelare bland sina vid gifning erhållna kort icke har någon ”målare”. Lindskog Spelb. 55 (1847). Hagdahl Det bästa 200 (1885). Wilson Spelb. 427 (1888).
e) [uttr. är kanske föranledt däraf, att säljarens böcker icke uppvisa motsv. valutor] handel. i uttr. sälja blankt, sälja utan att själf (ännu) hafva hvad man säljer. Kursen (på aktierna) flög upp till 3450, till 3550, 3650. .. Då började jag sälja. Sålde undan allt hvad jag köpt. .. Jag sålde blankt. .. Ja, jag sålde 200 aktier mer än jag ägde. Grebst Grängesberg 83 (1908).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] glänsande, skinande. Blanka skor, knappar, kopparkärl. Huru man skulle pollere och göre piiperne blancke. G. I:s reg. 19: 114 (1548). En blanck sadel, halff förgylt, öffuerdragen med rött sammet. Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 33. Källor och lefwande Watn .. / Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar. Stiernhielm Herc. 267 (1658, 1668). Ryttarne .. förmanas, at altid handtera .. (vapnet) warsamt, så ock hålla det blanckt och rent. Stadg. ang. landtmil. 2: 130 (1687). Ibland så steg han (dvs. K. XII) up och gick, / Med sina stöflor store, / Som suto uti krigsmans skick, / Och föga blancke vore. Odel Sincl. 24 (1739, 1741). De blanka jägar-spjut mot solen sig förgylla. Creutz Vitt. 13 (1761). Solen glimmar blank och trind. Bellman 3: 162 (1769). Hvar panna, blank och ny, som först ur marknan tagen. Leopold 2: 286 (1800, 1815). Ett blankt beslagit spann af lätta, raska fålar. Dens. 1: 268 (1808, 1814). Hans hjelm var blank som solen. Tegnér 1: 75 (1825). Stora, svarta och blanka ögon. Almqvist Pal. 20 (1838); jfr BLANK-ÖGD. Gamla omålade, men genom tidens åtgärd blanka stolpar. Dens. Kap. 16 (1838). Utanpå blank, invändigt krank. Sv. ordspråksb. 91 (1865) [jfr nt. buten blank, binnen krank, t. aussen blank, innen stank]. Äfven skillingen är blank, när den kommer från myntet. Därs. 96. (De nämnda lokomobilerna) hafva .. den förtjensten att presentera så litet blanka ytor som möjligt. Tekn. tidskr. 1872, s. 249. Den nyckel, som ständigt är i bruk, är alltid blank. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.]. Ett godt smör bör vara tätt, fast och blankt. Grotenfelt Mejerihush. 134 (1881, 1886). Svarta och blanka muttrar. Tekn. tidskr. 1884, s. 151. (Om lerjord vid plöjning) är för våt, så att tiltorna blifva blanka. Juhlin-Dannfelt 311 (1886). Blå rock med blanka knappar. Sander i 3 SAH 10: 226 (1895). Kakel med blank glasyr. Redog. f. Nord. mus. 1910, s. 22. jfr: Hennes Nazareer woro renare än sniö, och blankare än miölck. Klag. 4: 7 (Bib. 1541; Luther: klärer, Vulg.: nitidiores, Sept.: ἒλαμψαν). jfr äfv.: Skottens blanka dön (dvs. blixtrande dån). Bellman 2: 135 (1783). — jfr BLÅ-, FJÄLL-, FLOTT-, GLAS-, GULD-, HALF-, HEL-, HVIT-, JÄRN-, KRISTALL-, LJUS-, MARMOR-, MÅNSKENS-, PÄRL-, SIDEN-, SILFVER-, SOL-, SOLSKENS-, SPEGEL-, STJÄRN-, STÅL-, SVART-, TJÄR-, VÅR-BLANK m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. (jfr d α, β slutet). (Herren) haffuer giordt migh til en blankan pijl, och stunget migh vthi sitt kogher. Jes. 49: 2 (Bib. 1541). (Vi) skole .. icke thet Gudz namns och ordz swerdet stinga j slidhona, thet läte rostas, vthan hålla blanckt, skerpa och vthan återwendo bruka. P. Erici Musæus 5: 267 a (1582). Hoffkakan är antingen blanck eller bränd .. (dvs.) Hofflefwernet är antingen för sött eller alt för bittert. Grubb 327 (1665) [jfr d. hofkagen er enten blank eller brændt (Syv)]. Ärans blanka fält. Nordenflycht QT 1746—47, s. 52. Hvad sista raden i Frithiof angår, så är den en af de många rostfläckar, som jag ej tilltror mig att borttaga. Det blefve då aldrig slut på skurandet, hvarigenom min runostaf väl kanske kunde bli blankare, men icke just derför bättre. Tegnér 5: 437 (1825). Det passar bra / Att ha dig nu; du kommer blank från striden, / Vi rostat litet. Hallström Gr. af Antw. 106 (1899). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d.] i uttr. blanka vapen (jfr c), blank sköld o. d., om ärligt, öppet, svekfritt handlingssätt. De pilar hon (dvs. afunden) mig sänder, / De bita icke på den blanka sannings-sköld. Nordenflycht QT 1744, s. 15. I tretti år du (Leopold) stridt med blanka vapen / för smak och språk och sång och vett i Norden. Tegnér 2: 443 (1815). Med tankens id, med plog och harf / vi vårde vårt betrodda arf, / och genom tiders tidehvarf / bevare blank vår sköld! Melin Huml. 87 (1882). Härom vore .. i och för sig .. ingenting att säga, såvida de medel, hvilka härvidlag användes, vore ärliga, och de vapen, hvilka tillgrepos, vore blanka. VL 1893, nr 291, s. 3. jfr: Fatta om rätt stora mål, / Spegla dem i handling sedan, / Handling, blank som fejadt stål! C. V. A. Strandberg 1: 19 (1845).
β) (numera föga br.) i uttr. hålla svärdet l. sitt svärd blankt, vara beredd till strid, hålla sitt krut torrt. Thet är bättre att wij hålla swärdet blankt: uthskrifningen är thet nödigeste tingh, som behöfwes. RARP 4: 311 (1650). Wecksell D. Hjort 9 (1862, 1864).
b) (fordom) om glänsande rustning o. om ryttare i dylik rustning; motsatt SVART. Konungen .. vti sitt fulla köridtz (dvs. rustning) blanck till hand och foett. Svart G. I 118 (1561). Främbst för honom (dvs. E. XIV vid hans intåg i Sthm 1564) reedo the blancka Ryttare. Girs E. XIV 49 (c. 1630). Sedan han (dvs. Sten Sture) fått 1300 man i blanka harnesk från Stockholm, drog han sig til Gerfva. Dalin Hist. 2: 779 (1750). Konungens Hingsteridare .. voro (på G. I:s tid) delte i två fanor, Svarte och Blanke ryttare. J. Röding i VittAH 1: 239 (1755). Heidenstam Svenskarna 1: 122 (1908).
c) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl., t. o. fr.] i uttr. blanka vapen (jfr a α) o. d., om anfallsvapen som användas till hugg l. stöt. De blanka gevären. (Till sk(illnad) från eldgevär.) Nordforss (1805). Lefrén Förel. 1: 239 (1818). Kavaleriets egentliga stridssätt är anfallet med blanka vapen. Uggla Krigsk. 107 (1880). Blanka vapens betydelse har .. trädt till baka för nutidens stegrade eldverkan. Billmanson Vap. 92 (1882). Blanka vapen .. såsom sabel, värja etc. Eldhandv. skjutsk. 2: 2 (1886). Blanka vapen handteras af en man och användas med hugg eller stöt. Underv. f. mansk. v. fl. 3: 1 (1906).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] om hugg- o. stötvapen: dragen (ur skidan), bar (jfr 4). En förskräckelig Vacht håller dageligen med blancke Värjor och högburne Pijkar vård om hans Slått. Ehrenadler Tel. 92 (1723). Svärdet blankt, ögonen tiltryckta, och så störtad i tjockaste hopen, det är vid alla faror min regel. Eurén Cora 11 (1794). Han .. lade .. ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Sv. folks. 92 (1844). Ängelen har i högra handen en blank sabel. Schlegel o. Klingspor Ättart. 67 (1875). — särsk.
α) i bild. Nu ändtligen är slidan bortkastad, och striden kommer att utkämpas med blanka vapen. Crusenstolpe Tessin 3: 170 (1847).
β) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i uttr. draga blankt, draga värjan (sabeln, svärdet osv.) ur skidan (till anfall l. försvar); äfv.: anfalla med dragen värja osv. Draga blankt: ensem nudare. Lindfors (1815). Drag blankt på ögonblicket, ty slåss måste ni. Hagberg Shaksp. 7: 319 (1849). (Polisen) drog blankt, men behöfde ej göra bruk af vapnen, ehuru en del stenkastning förekom. PT 1909, nr 242 A, s. 2. jfr: Henrik drog blank en Upplands-dragon-sabel. Strindberg Göt. r. 56 (1904). — bildl.: öppet uppträda (mot ngn l. ngt), gå till angrepp. Ännu i sin kyrkorådsinstruktion undvek W(ieselgren) att draga blankt mot brännvinsbrännarne. Wieselgren Wieselgren 186 (1900).
e) [jfr motsv. anv. i nt. o. t. samt d. mangen blank daler] om mynt: af (glänsande) metall, i sht guld l. silfver; särsk. i motsats till pappersmynt: hård. Blanka piastrar. J. Wallenberg 158 (1771). Tio blanka Ducater. Thorild 4: 35 (1792). Prinsen .. hoppade ur vagnen, kastade en blank riksdaler till den skjutsande. Crusenstolpe Mor. 2: 91 (1840). Blanka skådepengar regnat / Bland de trogna Stockholms-borna (vid Kristinas tillträde till regeringen). Snoilsky 2: 20 (1881).
f) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om klar(t), ogrumlad(t) vattensamling l. vattendrag hvars yta ej är krusad l. upprörd, utan ”ligger som en spegel”, samt om is med jämn, speglande yta. Sij hafwet huru stilla / Thet ligger, som een glittran Spegel, / Så blankt som Silfwer smält i degel. Stiernhielm Parn. 1: 10 (1651). Haafwet bljr (om vintern) een Broo, blank at man kan sig spegla. Spegel Guds verk 78 (1685). Blank är isens silfverskifva. Tegnér 2: 41 (1817). Blank står Saltsjöfjärden som en spegel. Sturzen-Becker 6: 77 (1868). Klarögd bäck och blanka sjöar. Gellerstedt 2 Dikt. 70 (1881). Månen sken klart / Och sjön låg alldeles blank. Snoilsky 4: 47 (1887). Blankt som en stålsköld hafvet står. Melin Dikt. 2: 9 (1904).
g) (föga br.) om tårar. Han såg alla de uppåtvända (barna-)ögonen fulla af blanka tårar. Lagerlöf Jerus. 1: 176 (1901).
h) [jfr motsv. anv. i t.] (i sht i fackspr.) om vätska, i sht dryck: klar, icke grumlig. En halff läst honningh til godh blanck miöd. G. I:s reg. 25: 109 (1555). Vil man giöra ättickan rätt blanck, så klaras hon på sätt, som här nedanföre står uptecknadt. Warg 652 (1755). Genom denna filtrermetod blir den filtrerade vätskan fullkomligt blank. Tekn. tidskr. 1872, s. 172. Underjäst öl måste vara glänsande blankt vid aftappning på småfat — öfverjäst kan deremot vara något grumligt. Lindberg Ölbrygg. 136 (1885). — särsk.
α) handel. om lefvertran; jfr BLANK-TRAN. (Ekenberg o.) Landin 568 (1893). Lefvern afger tran delvis af sig själft, och så erhållen är den ljusgul och kallas i handeln blank tran. Hirsch Lärob. f. garfv. 332 (1898).
β) brygg. i uttr. blank vört, vört som efter mäskningens slut afdragits utan att hafva grumlats af uppslammad mäsk, hufvudvört; jfr BLANK-VÖRT.
i) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål., Rietz)] (i sht i Sveal. o. Norrl., mindre br.) om himlen: klar. Himlen är blank, Cœlum serenum. Sahlstedt (1773). Blank står himlabågen. Atterbom LÖ 2: 10 (1827, 1854). jfr: Ren som en sköld, polerad och blank, är himmelens båge. B. E. Malmström 6: 18 (c. 1850).
j) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål., Rietz), ä. dan. o. dan. dial. (Feilberg)] (i sht i Sveal. o. Norrl., föga br.) om väder: klar. Blankt väder och solsken. Sander Fog. 98 (1871). Nästa dag var det blankt och vackert väder. Lagerlöf Holg. 2: 83 (1907).
k) [jfr motsv. anv. i t.] (tillfällig anv.) om utseende: skinande. Hjärtlig och blank och frisk stod Bengt .. i sina mörka och runda prästkläder. Heidenstam Folkung. 2: 195 (1907). (Abboten) var blank som ett äpple .., och svetten lackade. Dens. Svenskarna 1: 284 (1908).
l) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (i Smål. om brud, i Uppl. om brudgum, Rietz), ä. d. (om brud l. brudgum, Moth) o. dan. dial. (om fadder m. m., Feilberg) samt nt. sik blank maken, göra sig fin, o. t. blank stehen, stå fadder] (i bygdemålsfärgadt spr. i vissa trakter, t. ex. Uppl. o. Gottl.) i uttr. stå blank (jfr 4 a), vara pyntad, i sht ss. brudgum (l. brud?); stå brudgum (l. brud?), fira sitt bröllop. Swen Kåhre skall .. stå blancker med Sahl. Inspectorens älsta dotter Annika Hampn, och säies att bröllopet skall stå dhen 28 hujus. Växiö domk. akt. 1675, nr 47. Man seer Alcon stå blank, Astræa vara bru. Rosenfeldt Vitt. 217 (c. 1700). Stå blank coruscare. Celebrare nuptias, aut aliam quandam festivitatem, qua quis præ aliis nitet et coruscat. Adressen 1775, sp. 328. Stå blank, i(m) g(emeinen) L(eben) geputzt seyn. Möller (1790). P. A. Becker (1822) hos Mortensen Livijn 235 (om brudgum). Topelius Dagb. 5 mars 1839.
m) om kläder: skinande på grund af nötning; jfr BLANK-NÖTA, -SLITA. Öfverst på hans hjessa satt, / Sliten blank, hans faders hatt. Runeberg 2: 68 (1848). Hans gråa benplagg / Med slitna, blanka knän. Bååth På gr. stig. 60 (1889). Sjelfve ”trafikchefen” gick med blanka armbågar. Hedenstierna Fru W. 111 (1890).
n) [jfr motsv. anv. i t.] som har en glänsande hårrem, vid godt hull o. väl ryktad. Tvenne gäster .., / Som nyss på höga, snöhvitt blanka fålar / Till borgen anländt. Stagnelius 1: 135 (1812). De ruggigaste fålarne bli de blankaste hästarne. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 22 (1870). Wigström Folkdiktn. 1: 142 (1880).
4) [jfr motsv. anv. i holl.] bar, utan skydd.
a) (†, se dock α slutet, γ slutet) i uttr. stå blank (jfr 3 l).
α) [jfr nt. blank un bloot, dat blanke been, t. blank und bloss, das blanke knie, blank stehen] stå afklädd, bar, spritt naken. Stå blank: nudari .. omni tegumento esse evolutum. Lindfors (1815). — (hvard., föga br., i Finl. hvard. fullt br.) i uttr. stå blank och bar.
β) [jfr liknande anv. i ä. holl.] stå ensam, öfvergifven. Stå blank .. solum, destitutum stare. Lindfors (1815).
γ) [jfr motsv. anv. i t.] stå utsatt för allas blickar. Stå blank .. être exposé à la vue de tout le monde, être à découvert, être en spectacle. Weste (1807; betecknadt som familjärt). Stå blank .. spectaculo esse; in propatulo esse. Lindfors (1815). Stå blank, vara utsatt för allas ögon. Dalin (1850; angifvet ss. brukligt bland det lägre folket). — särsk. (i Finl., numera föga br.) vara uppe i examen. Dagen före den offentliga examen .. undanstökades (af Runeberg) ännu i hast två tentamina. Sedan stod han lyckligen ”blank” den 13 juni. Söderhjelm Runeberg 1: 114 (1904).
b) (föga br.) kort. om kort: ensam i sin färg, solo, singel, ”seul”. Att intet äss är ”blankt” (= ensamt). Kort handledn. i bridge 24 (1908).
c) elektrotekn. om ledningstråd, kablar o. d.: icke isolerad, bar (jfr 3). 2 Uppf. b. 3: 152 (1897). Blanka och isolerade luftledningar af koppar. SFS 1902, nr 137, s. 5. 2 NF 7: 216 (1907).
5) [väl utveckladt ur 3; vid de sekundära nttr:s uppkomst har möjl. en påverkan af 6 gjort sig gällande. Användningen torde hafva sin utgångspunkt i uttr. midt på blanka förmiddagen, hvilket alltjämt är det vanligaste bland hithörande uttr. o. i hvilket bet. ”ljus”, ”klar” hos blank ännu uppfattas mer l. mindre tydligt; jfr t. am hellen vormittage] (hvard.) om dag l. tid på dagen: själf(va förmiddagen, söndagen osv.); användes i allm. i sammanhang där det uttalas klander l. (ogillande) förvåning öfver att ngt visst företages just vid den tiden. De ligga och lata sig (spela kort, dricka punsch) midt på blanka förmiddagen. ”Det är rätt hyggligt i ett presthus, att läsa dylika böcker (dvs. romaner) på blanka söndagen”, tänkte hon. Wetterbergh Penning. o. arb. 173 (1847). (Munken) tog sig sjelf ett försvarligt rus midt på blanka förmiddagen. Andersson Verldsomsegl. 3: 210 (1854). Med klot eller flata stenar spelade de midt på blanka tisdagseftermiddagen och midt på stadens torg ett spel, som kallas ”boccia”. Nyblom Bild. 104 (1864). Publiken på Nybroviken tryter aldrig, icke ens på ”blanka” hvardagen. SD(L) 1896, nr 47, s. 5. För ingen del skulle det ha fallit denna skötsamma husmoder in att på blanka förmiddagen sysselsätta sig med läsningen. Geijerstam Lyckl. män. 55 (1899). Som sagdt var: om hon på blanka middagen säger, att det är natt, så tror han det. H. Andersson i Världslitt. i urv. 1: 505 (1902; lat. orig.: mero meridie). En liten florshuva mitt på blanka dagen borde höra till det obehagligaste man gärna kan få att bära på. Heidenstam Dagar 72 (1907, 1909).
6) [jfr t. im blanken hemd, blanker unsinn, das blanke nein] (hvard.) ren, ram, bar; fullkomlig; själf. På blanka allvara. Atterbom Bref 211 (1825). I blanka skjortan, i blotta linnet. Dalin (1850; angifvet ss. brukligt bland det lägre folket); jfr 4 a α. Det gick på (dvs. kunde kosta) blanka lifvet! Topelius Ljung 58 (1880, 1889). Men på blanka allvaret, Jack, jag börjar ledsna vid lifvet. Dens. Vint. II. 1: 328 (1881). Jag fick ej ”blankt” admittitur, men ”facillime admittitur”, som skulle vara litet bättre. Svedelius Förfl. lif 311 (1887). Jag sköt en blank bom på en enkel beckasin. Tidn. f. idr. 1896, s. 271. Det kunde .. kanske förefalla, som om frågan, om vi hade något att lära av barnet i språkligt hänseende, vore besvarad med ett blankt nej. Fevrell Mod. spr. metodik 81 (1909). — bildl. Gå! rimets blanka vatten drick. Thorild Straffs. 4 (1784). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i sht i svordomar l. med negation) ss. adv. blankt: rent, rent af, rakt, platt, alldeles, fullkomligt; utan tvekan. Det är blankt omöjligt. Weste (1807). Du gyllne kalk, så blankt till brädden rågad. Atterbom LÖ 1: 212 (1824, 1854). Hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej. Dahlgren Verml. 39 (1846, 1863). Skall ni våga i dag, om det gäller, / Blankt offra ert unga lif? Runeberg 5: 87 (1860). Apotekarn fick blankt ja, och så blef der bröllopp i flygande rappet. Topelius Vint. I. 2: 229 (1863, 1880; möjl. adj.). Denne hårdsinnade hjälteyngling (dvs. K. XII), som blankt rider sitt folk till döds. C. G. Estlander i Nord. tidskr. 1881, s. 419. Fadren blef arg och svor blankt på, att det skulle inte bli af. Geijerstam Strömoln 145 (1883). Likasom man här midt på dagen promenerar blankt med hvem som helst. Willebrand o. Rancken Fem sportsm. 62 (1886). Det går blankt åt hecklefjell. Melander I läger 208 (1887). Blankt omöjligt att få honom att förklara sig. GHT 1897, nr 249 B, s. 2. Jag ger blankt tusan hvad ni tar er till. Cavallin Kipling Wi 138 (1897). Det är blankt åt helvete. Hagfors Dagens hjälte 7 (1901). Jag ger dig blankt sjutton jag blæser dig et Stykke. Falbe-Hansen (1911). — Anm. Stundom förekommer i denna bet. en skämtsam superlativbildning blanktissimo, äfv. -me [jfr bravissimo, fortissimo m. fl.]. Det är blanktissimo omöjligt! Cavallin Kipling Gadsby 34 (1897). Högberg Utböl. 2: 172 (1912: -me).
b) (mindre br.) i uttr. på (äfv. i) blanka minuten, i blanka rappet, ögonblickligen, innan man vet ordet af, genast. Kapten är sjuk, kapten skall lägga sig i blanka minuten. Topelius Vint. II. 1: 410 (1881). Tåget går på blanka minuten. Dens. Läsn. f. barn 7: 174 (1889, 1891). Kanske ha vi nu i blanka rappet en rysk galerflotta öfver oss. Högberg Vred. 3: 118 (1906).
c) i svordomar i uttr. blanka hin, blanka fan o. d., själfva fan, själfva djäfvulen. Det vore väl också blanka fan, om vi inte skulle kunna klara det här. Det här .. är muntert af blanka hin. Nervander Bild. 108 (1887). Ni ger uppenbart er plikt blanka katten. Cavallin Barrie Den lille pr. 1: 172 (1898). Alla skojare (hafva) gett sig blanka hin på, att hit skola de. Högberg Frib. 364 (1910).
7) [efter eng. blank verse; jfr BLANK-VERS] (†) i uttr. blank(a) vers(er), orimmad(e) vers(er), blankvers. Et eller annat prof har man väl sedt förr i Svenskan af dessa så kallade blanka vers. Liljestråle Pope Föret. s. 9 (1765).
-BETA~20, v. tekn. jfr -BETSA. Godset, som skall hvitkokas, blankbetas i vinstenslösning eller utspädd svafvelsyra. Almroth Karmarsch 494 (1839). —
-BETSA~20. tekn. jfr -BETA, v. Gjutna jernpjeser, som icke äro ihåliga, blankbetsas med utspädd svafvelsyra. Eneberg Karmarsch 2: 565 (1861). Blankbetsning af bronsarbeten. AHB 138: 8 (1889). —
-BORSTA~20. i sht i p. pf. Dalin (1850). De glänsande portarne och husväggarne, som hvarje morgon tvättas och blankborstas. Tenow Solidar 2: 115 (1906). —
-BORSTE, se under BLANKA, v. —
-DRAGEN~20, p. adj. tekn. om metallstång l. -tråd: blank gm dragning i dragbänk. Såsom material för tillverkning af blanka skrufvar .. har blankdraget rund- och sexkantjärn förvärfvat sig ett vidsträckt afsättningsområde. Tekn. tidskr. 1896, M. s. 91. Blankdragen tråd. Ind.-utst. i Malmö 1896, s. 17. Blankdragna, runda mässingstänger. Tidn. f. lev. 1906, nr 9, s. 1. —
-FEJA~20. i sht i p. pf. (Soldaterna hade) blankfejat sina rustningar. Rydberg Sägn. 1 (1874, 1884). Ödman Ungd.-m. 2: 22 (1876, 1881). Rydberg Gudasag. 56 (1887). —
-FILA~20. i sht i p. pf. Stål Byggn. 1: 77 (1834). Jernk. annal. 1895, s. 302. oeg. om annan gnidning än med fil. En stor .. täcksläda .. kom framglidande på den blankfilade landsvägen. Braun Herr Börje 204 (1851). Öar och skär utgöras af oklädda berg, blankfilade af storm och vågor. PT 1898, nr 176, s. 3. —
-FISK~2. fisk med blanka fjäll, särsk. af familjen Cyprinidæ. T. Tiburtius i VetAH 1768, s. 33. (Fiskar) dem man kallar för blankfiskar och äfven karpartade fiskar. Schröder Fiske 38 (1900). bildl., om blankt metallstycke, särsk. mynt. Hon (gaf) mig den här blankfisken … Det tycktes vara ena halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke. Björlin Elsa 127 (1879). —
-FÖRGYLLNING~020. Vattenförgyllning .., äfven företrädesvis glans- eller blankförgyllning kallad, såframt guldet uti densamma .. poleras till hög glans. Är det allmännast brukliga sättet i synnerhet på spegel- och tafvelramar. Eneberg Karmarsch 1: 225 (1858). Schulthess (1885). —
-GNIDA~20. i sht i p. pf. Läseb. f. folksk. 778 (1868, 1892). Dörrar med blankgnidna mässingslås. Heidenstam Karol. 2: 81 (1898). Dens. Svenskarna 1: 22 (1908). —
-GRAVERING ~020. tekn., konst. jfr -GRAVYR. För gravering i metall (s. k. blankgravering). Meddel. rör. Tekn. sk. i Sthm 15 (1895). —
-GRAVYR~02. tekn., konst. Gravering kan utföras .. så att de ingraverade figurerna verka genom det spel med ljus och skuggor, som detta slags gravyr med breda, blanka skär åstadkommer (blankgravyr). 2 Uppf. b. 6: 585 (1904). —
-GRÖN~2. Almqvist Mål. 119 (1840). Den blankgröna blasten på frodiga sockerbetor. Hj. Nehrman i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 61. —
(1?) -HANNE~20. [namnet är kanske föranledt af halsens, bröstets o. bukens hvita färg] (i vissa delar af Sv.) benämning på hannen af fågelarten Fuligula clangula Lin., kniphanne. Ericson Fågelkås. 2: 153 (1907). —
(jfr 3 b) -HARNESK. (†) Ett compagni husarer .. vore träflige (dvs. synnerligen) väl stofferade uthi blankharnisch. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 372. —
-HATT~2. (i sht förr) blank hatt; särsk.: hatt öfverdragen med blank svart vaxduk, i sht dylik låg (matros-) hatt; ngn gg om svart cylinderhatt. Gosselman S. o. N. Amer. 1: 63 (1833). Gynther Förf. 2: 69 (1850). I Askims härad voro kulliga blankhattar i bruk 1851. P. G. Wistrand i Fataburen 1908, s. 16. —
-IS~2. (mindre br.) glanskis. Rääf Ydre 1: 64 (1856). Ungdomen åkte skridsko om hösten så länge blankisen räckte. Ahrenberg Män. 4: 264 (1909). —
-KOKNING~20. tekn. inkokning af sockersaft l. sirap i vakuumpannor tills en i värme mättad sockerlösning erhålles, hvilken sedan bringas att utkristallisera gm afkylning; motsatt kokning på korn. Patent nr 11500 (1900). —
(2) -KOLUMN~02. boktr. tom sida i en bok. Fahlgren Boktr. 111 (1853). Blankkolumn bör icke förekomma annat än efter titlar och i slutet; inuti en bok är den alltid missprydande. Nordin Boktr. 153 (1881). Lagerström Typogr. ordl. (1911). —
-KROK~2. (i vissa delar af Sv.) fisk.
1) vid pilkning användt agn af tenn l. annan blank metall med krok(ar) i ena ändan, pilk. Wright Fisk. Bih. 19 (1837). Schröder Fiske 43 (1900).
2) hvit l. gul blank met- l. refkrok. De .. mässingstafsade blankkrokarna. Lindqvist Dagsl. 3: 64 (1904). —
-LATUN~02. tekn. mässingsbleck af 0,3—2 mm. tjocklek hvilket skafts blankt på ena sidan. Den aldratunnaste (latun), som postpapper, .. skafves blank på den ena sidan och kallas Blanklattun, eller Rullmessing. Rinman 2: 7 (1789). Möller (1807). —
-LAX~2. (individ af) fiskarten Salmo salar Lin., lax. (11 1/2) tynne blanck lax. G. I:s reg. 11: 335 (1537). Tiselius Vätter 1: 106 (1723). Haflax, Blanklax eller Grönnacke, kallas den stora laxen, som upkommer från hafvet med sin fulla fetma, fyllighet i köttet, blanka silfverfärg på sidorna, grönaktiga färg up i nacken och på båda sidorna om ryggfenan, samt små glesa och svarta fläckar som stjernor på sidorna. N. Gisler i VetAH 1751, s. 95. (Till laxsläktet) räknas inemot 100 arter, af hvilka 3 förekomma hos oss, nämligen: .. Blanklaxen, Salmo salar, .. Grålaxen, Salmo trutta, .. Rödingen, Salmo alpinus. Stuxberg Fisk. 144 (1894). En lax .., hvilken hela sitt lif vistas i färskt vatten, nämligen Venerns blanklax. Läsn. f. sv. folk. 1907, s. 73. —
-LÅNGA~20. på visst sätt beredd torsk l. långa. Snällp. 1848, nr 41, s. 4. Torsken torkas och får genom olika beredningssätt namn af klippfisk, stockfisk, blanklångor m. m. Dahm Geogr. f. el.-skol. 39 (1858, 1882). Prima Spillånga, Saltlånga, Kabiljou, Rotskär, Blanklånga. SDS 1892, nr 571, s. 4 (i annons). —
-LÄDER, se d. o. —
-NÖTA~20. i sht i p. pf.; jfr BLANK, adj. 3 m. Sidohästarnes blanknötta skor. Almkvist Turgenjef Nov. 7: 109 (1886). Det blanknötta radbandet. Fallström V. dikt. 1: 122 (1893, 1899). Den på ärmarna och uppslagen blanknötta rocken. Nyblom Minnen 1: 53 (1904). —
-OCKLA~20. (individ af) fiskarten Salmo trutta Lin., laxöring. Lilljeborg Fisk. 2: 568 (1888). Stuxberg Fisk. 545 (1895). —
-POLERA~020. i sht i p. pf. Dalin (1850). Venstra skörtet (på löjtnantens rock) var alldeles blankpoleradt af (sabel-)baljan. Strindberg Utop. 207 (1885). Kolonnskaften af fläckig marmor blankpolerades. Wrangel Konststil. 13 (1897). Den sorgfälligt rengjorda och blankpolerade kopparplåten. 2 Uppf. b. 10: 294 (1907). —
-PUTSA~20. i sht i p. pf. AHB 45: 4 (1870). Blankputsning af förtenta föremål. Landtbr. bok 3: 710 (1907). —
-RYKTA~20. i sht i p. pf. Prostens blankryktade svarta kampar kråmade sig. Fahlcrantz Kyrkoherden 25 (1907). —
-RÖDING~20. i vissa trakter vid Vättern bruklig benämning på den ljusa varieteten af Vätterns röding, Salmo salvelinus Lin. Invånarne kring Vettern skilja mellan Livré-Röding och Blank-Röding. Nilsson Fauna 4: 424 (1853). Lilljeborg Fisk. 2: 604 (1888). —
-SEJ~2. i södra delen af Sv:s västkust bruklig benämning på lyrtorsken, Gadus Pollachius Lin.; jfr BLANK, sbst. Nilsson Prodr. ichthyol. scand. 44 (1832). Lilljeborg Fisk. 2: 93 (1886). Lyrtorsken eller blanksejen förekommer vid Skandinaviens västra kust regelbundet från Skelderviken upp till Trondhjemsfjorden. Stuxberg Fisk. 383 (1895). —
-SILL~2. i Halland förekommande benämning på stamsillen, Clupea finta Cuv. Lilljeborg Fisk. 3: 121 (1889). Stuxberg Fisk. 582 (1895). —
-SKINANDE~200, p. adj. Ny och blankskinande stod (en bronsstaty af) Napoleon på hörnskåpet. Fröding Efterskörd 2: 7 (1887, 1910). Efraim, iförd blankskinande storm. Högberg Frib. 157 (1910). —
-SKINN~2, i Skåne vanl., i västra Sv. o. på Gottl. ofta 4~1. (tunt, af mindre hudar beredt) blankläder, äfv.: med lack glanskadt skinn, lackskinn. Verifik. t. Växiö gymn. räk. 1814, s. 153. Höga stöflar af blankskinn med sporrar och ljusgula kragar. Freja 1880, s. 21. —
-SKINNS-LÄDER—0~20. (enst.) Tag på dig dina svarta kläder, / Stöflorna af blankskinns-läder / Och din vackra hvita väst. Wennerberg 2: 86 (1848, 1882). —
-SKURA~20. i sht i p. pf. En oförtent blankskurad kastrull. Nylander Matlagn. 155 (1822). Ellins stolthet stannade vid att hafva de mest blankskurade golf, bord, hyllor. Almqvist Tre fruar 3: 234 (1843). Smergel .. proberas genom försök att dermed blankskura stål. SFS 1847, nr 32, s. 33. På däck har vakten sysslat med blankskurning. Wrangel Sv. fl. bok 369 (1898). —
-SLIPA~20. i sht i p. pf.; jfr BLANKT-SLIPAD. Een Slotterkarl medh sin blanckslijpade Lija. U. Hiärne Vitt. 79 (1664). Den blankslipade metallspegeln. Palmblad Palæst. 118 (1823). Nakna, af storm och vatten blankslipade bergklippor. Höjer Sv. 2: 898 (1879). Lagerlöf Holg. 2: 428 (1907). —
-SLITA~20. i sht i p. pf.; jfr BLANK 3 m. Mynt de der varit för länge i rörelsen och blifvit blankslitna. Lysander Faust 186 (1875). Om kläderna äro blankslitna på armbågarne. Hagdahl Fråga mig 257 (1883). Tekn. tidskr. 1901, Allm. s. 145. —
-SMÖRJA, se d. o. —
-SPOLA~20. i sht i p. pf. De låga, blankspolade hällarna. Rönnberg Brovakt. 99 (1904). Tenow Solidar 2: 114 (1906). —
-STICK~2. tekn., konst. Som en modern afkomling af arabesklinieornamentet kan man betrakta det från Amerika utgångna blanksticket, som en tid utgjorde en lika omtyckt som billig utsmyckning, mest på silfvertoalettserviser. Dess verkan beror hufvudsakligen därpå, att den utföres på en blästermattad yta, hvarigenom de kraftfulla, breda och blanka skären framhäfvas effektfullt. 2 Uppf. b. 6: 585 (1904). —
-SVART~2. Angered-Strandberg N. värld. 5 (1898). Blanksvarta vattenspegeln. Högberg Vred. 3: 192 (1906). Ett blanksvart pianino. Öberg Makter 2: 3 (1906). —
-SVÄRTA, se under BLANKA, v., sp. 3095. —
-TRAN~2. handel. jfr BLANK, adj. 3 h α. Blanktran kallas den (torsklefver-)tran som, under det lefvern står i tunnan, sjelfmant, utan bränning, utprässas. Ekström Sättet att fiska 35 (1845). Snällp. 1848, nr 8, s. 4. —
-VALSA~20. i sht i p. pf. Jernk. annal. 1895, s. 356. Blankvalsadt fjederstål. Ind.-utst. i Malmö 1896, s. 17. Jernk. annal. 1905, s. 548. —
(jfr 3 f) -VATTEN~20. vatten med öppen yta. Fyra andungar rusade .. ut på blankvattnet (i tjärnen). Tidn. f. idr. 1896, s. 279. Tekn. tidskr. 1897, Allm. s. 131. —
-VAX~2. (förr) Blankvax .. En sammansättning, hufvudsakligen bestående af vax, hvarmed ämnen, i synnerhet läder, göras blänkande. Almqvist (1844). Kindblad (1867). —
(jfr 7) -VERS~2. [liksom d. blank vers, t. blankvers, fr. vers blanc, af eng. blank verse] estet. orimmad vers, i sht orimmad jambisk vers med fem höjningar; vanl. koll. Jag har tviflat om de så kallade blanc-verser kunna lyckas på vårt språk. SP 1779, s. 487. Tegnér 5: 426 (1825). (Malmströms) Angelika .. (visar), huru härligt svensk blankvers kan ljuda. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 164 (1866). Det utmärkande för blankversen är just att den är orimmad. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 69. Den femfotade jamben kan förekomma orimmad. Den kallas då blankvers. Beckman Sv. spr. 270 (1904). —
-VÅT~2. Ett litet, öfver och mellan blankvåta, svarta stenar brådskande .. vattenfall. A. T. Gellerstedt i PT 1907, nr 300 A, s. 3. Hedin Fr. pol t. pol 2: 517 (1911). —
(jfr 3 h β) -VÖRT~2. brygg. Sedan blankvörten är ändad, lakas kalt eller varmt vatn på rosten til svagöhl och spisöhl. Dahlman Reddej. 139 (1743, 1772). —
(1) -ÅL~2. Tidn. f. idr. 1882, s. 213. Enligt senaste undersökningar anses öfvergången från gul till hvit eller hvitgrå färg på buksidan (”blankål”) stå i samband med fortplantningsorganens utveckling och blankålen (”vandringsålen”) stå på öfvergången att blifva könsmogen. NF 18: 404 (1894). —
-ÖGD~2. med glänsande ögon, klarögd. Den unga Bettina, en luftig, blankögd, svartlockig, trolsk tingest. E. Key i Ord o. bild 1895, s. 152. i bild. Ärelystnadens blankögda feber. Böök Stridsmän 67 (1910). —
-ÖRE~20, -ÖRING~20. (i vissa delar af sydvästra Sv.) laxunge som gått ned till älfmynning o. där bytt om dräkt. Stuxberg Fisk. 543 (1895).
B: BLANKT-SLIPAD3~20, p. adj. (knappast br.) bildl. Den blanktslipade fransmannen .. en man af bara hufvud och med en talande tunga i detta, hvilken var hvass som hundrade svärd. Cygnæus 1: 219 (1852).
Spalt B 3082 band 4, 1913