| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BERG bær4j, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Topelius Vint. II. 1: 301 (1879, 1881; i folkvisestil)); pl. best. -en, hvard. äfv. -ena (C. A. Ehrensvärd 14 (1782), J. G. Oxenstierna 1: 177 (1805) osv.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (ansenlig) upphöjning på jordens (l. annan fast himlakropps) yta, ofta med tanke på att upphöjningen hufvudsakligen består af stenmassa (jfr 2). Höga, branta, kala, skogbevuxna, snötäckta, eldsprutande berg. På bergets spets, topp, sidor, vid bergets fot. Berget höjer sig ej så mycket öfver omnejden, men dess absoluta höjd är ansenlig. Bestiga ett berg. Om en menniskia hadhe hundradha fåår, och it aff them fore wilt, offuergiffuer hon icke the niyo och niyotiyo på bärghen, och går bort och söker effter thet som foor wilt. Mat. 18: 12 (NT 1526). Thet berghit som kallas oliaberghit. Luk. 19: 29 (Därs.). Alle berg, Daler, Akrer, och engier stå nw wtoffuer alt lustige och wäll tilflidde (dvs. i mycket godt skick). G. I:s reg. 12: 254 (1539); jfr a. Herren taladhe medh Mose på Sinaj bergh. 3 Mos. 25: 1 (Bib. 1541). Gudz bergh Horeb. 1 Kon. 19: 8 (Därs.). Iagh haffuer insatt min Konung på mitt helgha bergh Zion. Psalt. 2: 6 (Därs.). Om iagh .. hadhe alla troo, så at iagh försatte bergh. 1 Kor. 13: 2 (Därs.); jfr b. All Jorden skalf, och Bergen måste bäfwa. Stiernhielm Jub. 33 (1644, 1668). Brennande (dvs. eldsprutande) Berg. Hiärne 2 Anl. 229 (1706). Berg (betyder i heraldiken) .. ära, beständighet. Uggla Her. 82 (1746). Berg .. kunna bestå antingen af fasta Hällearter, som ej upmjukna af regn och väta; eller af Jord och Grus, eller af begge tillika, nemligen af Hälleberg betäckte med Jord. Rinman (1788). Ge bergen icke jern? Ge dalarna ej männer? Tegnér 2: 130 (1814); jfr 2, 3. På bergens fria höjder, / I stilla blomsterdalen / Åt alltets skönhet vill jag mig förnöja. Stagnelius 2: 464 (1814); jfr a. Berg och vatten bilda ett lands naturliga grundritning. Geijer II. 1: 2 (1825). I bergens innandömen. Wieselgren Sv:s sk. litt. 3: 289 (1835). Månen träder stilla ur sönderbrusten sky .. / Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly. B. E. Malmström 6: 35 (1840). Berget skälfde ända ned i rötterna. Sv. folks. 1: 203 (1844). Motsatsen emellan berget med dess upplyftande eller ängsligt hotande verkan, och slätten, som vidgar sinnet. Ljunggren Est. 2: 127 (1860, 1883). Terracina, der de fundanska bergen resa sig och bjuda på en utsigt, som .. sträcker sig till Rom. Rydberg Rom. d. 47 (1877, 1882). Förrän de (dvs. Indiens kullar) bli sina sex till åttatusen fot, få de inte rang och värdighet af bärg. Zilliacus Hågkomster 149 (1899). jfr AFRÄTTNINGS-, AGAT-, FJÄLL-, FÖR-, GRÄNS-, HEM-, HIMLA-, HÖG-, JORD-, JÄTTE-, KEDJE-, KRISTALL-, KRIT-, MASS-, MÅN-, OFFER-, RAND-, RING-, SAND-, SKOGS-, STEN-, TAFFEL-, TVÄR-, UTSIKTS-, VIN-BERG m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i fsv., d., nt., holl. o. t.] i vissa sammanställningar med andra sbst., i sht af liknande l. motsatt bet.; jfr BACKE, sbst.3 1 a. Höga berg och djupa dalar. Sv. forns. 3: 311. Alla dalar skula förfyllas och alla bärg och backar skula förnedras. Luk. 3: 5 (NT 1526). Thå rymde monge j skoghar och berg. O. Petri Klost. A 2 b (1528); jfr d β. Alle dalar skola vphögde warda, och all bergh och höghar skola förnedradhe warda. Jes. 40: 4 (Bib. 1541). Den fiendteliga härens anskri (väckte) et återskall i skog och berg. Dalin Arg. 1: 248 (1733, 1754). Öfver berg och dalar. Serenius (1741). På segerrika marker Svensken träder, / Der berg och skogar tala forntids bragd. Geijer I. 3: 179 (1811). Till tings! Budkaflen går / kring berg och dal. Tegnér 1: 129 (1825). (Bönderna) togo .. svärd och sköld och samlade sig från berg och dal. Rydberg Vigg 10 (1875, 1883). Berg och dälder återskalla åskans dån. Dens. Dikt. 1: 11 (1877, 1882). Och jungfrun hon gick sig i berger och i mo. Topelius Vint. II. 1: 301 (1879, 1881). Bärg och kullar. Vendell Sv. fraseol. 45 (1903).
b) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Ju högre berg, dess djupare dal; ju större man, dess svårare fall [jfr t. je höher berg, je tiefer tal, je grösser mann, je grösser fall, lat. si mons sublimis, profundior est tibi vallis samt motsv. uttr. i andra spr.]; jfr: Ju högre bergets spets, des brantare derunder. Kellgren 2: 79 (1787). Aldrig är så långt emellan bärgen, at ju trollen råkas. Lind (1749). Hvarje by har sitt berg och hvarje berg har sitt troll. Sv. ordspråksb. 44 (1865). Rosa bergen, men stanna på slätten. Därs. 77 [jfr holl. om vrij te zijn van ongeval, zoo prijs den berg en houd het dal, t. lobe die berge und bleib in der ebene]. — [jfr t. berge versetzen o. motsv. uttr. i andra spr.; efter 1 Kor. 13: 2 (se ofvan), efter ett i (arameiskan o.) hebreiskan brukligt uttr., jfr: (Gud) försetter berghen förr än the thet förnimma. Job 9: 5 (Bib. 1541)] i uttr. försätta berg, för att angifva en verksamhet som åstadkommer otroligt stora resultat. Utveckla en energi, hvilken synes i stånd att försätta berg. Geijerstam Kvinnomakt 79 (1901). — [jfr motsv. uttr. i andra spr., efter lat. parturiunt montes, nascetur ridiculus mus (Horatius) efter gr. ordspr. ὤδινεν ὄρος, εἶτα μῦν ἀπέτεκεν; jfr den på den lat. versen byggda fabeln af Lafontaine] i uttr. berget föder en råtta o. d., om ngt som varit afsedt att åstadkomma ett storartadt resultat men slutar med ett löjligt litet. Tänk dig storverk utan måtta: — / Berget alstrade en Råtta, / Och Poeten en Sonnett. Lenngren 161 (1797). AB 1897, nr 1, s. 2. — [jfr motsv. uttr. i andra spr.; anspelning på en berättelse att Mohammed för att bevisa sin öfvernaturliga makt befallt ett berg att komma till sig, men då berget stått kvar fällt detta yttrande] i uttr. kommer inte berget till Mohammed, så får väl Mohammed gå till berget, yttrande användt då man själf uppsöker ngn som man förgäfves väntat skola komma till en. — i uttr. mörkt som i ett berg, kolmörkt. Lagerlöf Jerusalem 2: 211 (1902).
c) (i norra Sv.) motsatt FJÄLL, ss. lägre än detta, samt andra beteckningar på höjder; jfr E. Modin i Landsm. XIX. 2: 12 o. följ. (1902). Vi fjällbygdsfolk skilja på bärg, som är positivus, vål, som är komparativus, och fjäll, som är superlativus. Bärg är en stenmassa, som icke höjer sig öfver skoggränsen. Vålen höjer sig däröfver, men är ej högre än den är snöfri på sommaren. Fjället däremot bibehåller sin hvita hätta äfven under hela eller större delen af sommaren. Lindström Gm Härjed. 7 (1894).
d) i förb. i bergen.
α) [jfr holl. in de bergen, äfvensom t. im gebirge] (i vissa delar af Sv.) bland bergen, i bergsbygden. (Konungen af Wiciapour o. hans folk) boo vthi Bergen. Kiöping Resa 76 (1667). C. A. Ehrensvärd 14 (1782). Jag spetade länge i bergen och insamlade .. lafvar. Stenhammar Bref 1: 115 (1834).
β) (†) (upp) ibland bergen, till bergsbygden. Zuckerqwarnarna, them Portugeserna (i Brasilien) skulle fast heller tända Eld vppå, eller flyttia them vp i berghen, än lemna sina Fiender ther aff någon nytta. Schroderus Uss. K 2 a (1626). Enär (dvs. när) någon Christen .. dijt (till Monomotapa) kommer, måste the grant achta sigh att the inthet skiuta något Skåt .., elliest så löpa the (dvs. invånarna) vthi Bergen medh sin Boskap, ther ingen kan finna them. Kiöping Resa 7 (1667).
e) [jfr fsv. han bide mz hanem vndi eno bärghe] (i vissa delar af Sv.) i uttr. under berget o. d., nedanför berget, vid bergets fot. The som boo på Bergen, hafwa ett annat Språk än the som boo vnder Berget. Kiöping Resa 120 (1667). Högst der uppe (på Brunkeberg) var en Altan bygd, men under berget, och på alla dess sidor blef det Danske krigsfolket upstält. Celsius G. I 70 (1746, 1792). Belägen inunder berget. Cavallin (1875).
f) i förb. som berg o. d.
α) fast, säker(t), orubblig(t); hård(t); ofta närmande sig 2. Som bergit skal tu tröstful wäre, / Som thet moot haffzens bölier. Svart Gensv. K 8 a (1558). Hans armar, ben, vor full af märg, .. / Hans länder vore lik som Berg. Odel Sincl. 21 (1739, 1741). Doch skal jag vända om och til Cartago gå, / Thess Gislan är min Tro (dvs. trofasthet), then bör som Berget stå. Knöppel Regulus 43 (1742). Liflighet i blod och märg; / Hälsan altid som et bärg. Dalin Vitt. 6: 227 (1760); jfr BERGHÄLSA. Vadorna (voro) fulla af muskler och skullrorna som berg. Leopold 5: 302 (1804?). Det står ju fast som berg att han skall här bli måg. Remmer Theat. 1: 111 (1808, 1814); jfr BERG-FAST. Den man litat på som berg. Nordlund Bitar 131 (1894).
β) i förb. hög l. stor som ett berg o. d. Vågor höga som bärg. Ehrenadler Tel. 9 (1723). Lät också upstå hinder som berg oss emellan, kärleken skall låna mig vingar at flyga i dina armar. Levin Cabale 18 (1800).
g) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] oeg. o. bildl. (jfr b). Wij, som effter wår dödelige afgång hafwa i sinnet at vpstijgha .. på thet heligha och Himmelska Bärget. Phrygius Him. lif. 149 (1615). Så snart jagh til tigh (Gud) medh min röst / Ropar, så får jagh hielp och tröst, / Ifrån titt helga berge. Ps. 1695, 24: 2 [efter Psalt. 3: 5]. När du till skalders berg / Din syn och dina tankar vänder. J. G. Oxenstierna 2: 271 (1794, 1806); jfr: Tre berg nämnas i synnerhet såsom ställen hvarest Muserna gerna vistades, Pindus, Parnassus och Helicon. Arvedson Myth. lex. 685 (1834). Ansigtets berg och dalar. Nyblom M. Twain 1: 15 (1873). jfr VÅG-BERG. — särsk.
α) i uttr. som beteckna ngt ss. höjande sig öfver omgifningen l. ss. högt beläget.
α’) [jfr fr. montagne russe, hvilket uttr. äfv. användts i Sv.; jfr: De is-rutschbanor hvilka under namn af Montagnes Russes lockade allmänheten (i Sthm). Lundin G. Sthm 122 (1880)] (knappast br.) i uttr. ryskt berg, rutschbana. Han (lät) soldaterne frampå vintern bygga kälkbackar, ”ryska berg”, och tillställa folknöjen. Topelius Vint. II. 1: 119 (1881).
β’) (knappast br.) anat. om ”masken” i lilla hjärnan. (Vermis superior) utgör .. det .. (högsta) stället af lilla hjernan, som ock derföre fått det namnet: Monticulus cerebelli (Berget). Florman Anat. 2: 109 (1830).
γ’) [efter fr. la montagne i motsv. anv.; namnet är föranledt däraf att under den stora franska revolutionen medlemmarna af det parti som först kallades så sutto på de högst placerade bänkarna i sessionssalen] hist. i best. form om ett radikalt parti i franska nationalförsamlingen under den första revolutionen o. under februarirevolutionen 1848. Jakobiner och Girondister, eller med andra namn Berget och Dalen. Ekelund N. hist. 2: 30 (1838). Ledru-Rollin representerar det egentliga så kallade berget, den röda republiken utan socialistisk nyans. Snällposten 1848, nr 60, s. 2. Berget i 1791 års församling var en obetydlig minoritet .. Då Nationalkonventet .. d. 21 Sept. (1792) .. öppnades, behöll ett af dess partier namnet Berget, men detta omfattade då hela venstern. S. Boëthius i NF 19: 732 (1895).
δ’) [efter t. die haare stehen mir zu berge; jfr ä. d. mit haar til bjerge staaer, ä. holl. de hayren staan my te berge] (†) i uttr. håret står mig (oss osv.) till berga, håret reser sig l. står å ända på mig (osv.). När jagh och månge andre godhe patriotter detta betenckia, står oss .. håredh til berga. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 449 (1627).
β) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om stor massa l. mängd. The hwälwande Berg, the skubbige, skilpote Hwaler. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Isen vältade i stora berg in uppå Norbys Flotta. Celsius G. I 160 (1746, 1792). När vi kommit ut igen, betraktade vi länge pyramiden nedifrån marken .. och vi kunde knapt tro, att detta berg blifvit uppfördt af menniskohand. G. E. Beskow Resem. 59 (1861, 1881). De gräddade tunnbröden läggas därefter det ena på det andra, så att de bilda ett helt berg. H. Hildebrand i 3 SAH 12: 260 (1897). jfr IS-, SKY-, SMULTRON-, SNÖ-, VATTEN-BERG m. fl. — särsk.
α’) i förb. (hela l. ett helt) berg af ngt. På trädgårdsutställningen såg man hela berg af grönsaker och frukter. (S. Norby) loffwades hela bergen aff gull i Danmarck, att han .. skulle bewijsa sigh .. sitt fädernesland willig och trofast. Svart G. I 83 (1561). Stiernhielm Lycks. 1 (1650). (I presidentens) arbetsrum .. lågo neddammade berg af böneskrifter. Eurén Orth. 2: 48 (1794). När genom berg af hinder / Någon nyttig väg blef bruten. Böttiger 3: 153 (1849). Berg af ullbalar .. lågo uppstaplade på öfversta däcket. Hedin Gm Persien 240 (1887).
β’) i uttr. göra berg af sandkorn l. sandkorn till berg, göra berg af mullvadshögar l. mullvadshögar till berg o. d. Den pratande Skatan .. gjorde bärg af hvart sand-korn. Tessin Bref 1: 139 (1752). Jag vill dock icke lämna rum för beskyllningen att göra berg af sandkorn. Kræmer Metr. 2: 141 (1893). jfr: En enda lifskänsla, så stark, att den gjorde berg af bagateller. Geijerstam Medus. 43 (1895).
γ) ss. bildl. beteckning för ngt som hindrar l. skymmer l. döljer, i uttr.:
α’) [jfr ä. d. holde bag biergit, nt. achter’n barg hollen (Berghaus), t. hinter dem berge halten] (†) hålla sig bakom bergen, hålla sig dold. Staffan Sasse låg vid Elfsnabben til reds då det skulle gälla; och ehuruväl de Danske hade der af något rykte, viste dock denne välöfvade Siömannen at altid hålla sig bak om bergen. Celsius G. I 57 (1746, 1792).
β’) (†) veta hvad som ligger bakom busken och berget, veta hvad meningen är l. hvad som ligger under, förstå hvad som åsyftas. Ther öfwer the store Knäser oc Bajorer (dvs. knesar o. bojarer) sig storligen förundrade, aldenstund the intet wiste, hwad som baak om buskan och berget lågh. Petreius Beskr. 2: 113 (1614).
γ’) [jfr t. über alle berge sein] (†) vara öfver alla berg, vara långt borta. Bäst man tror sig honom (dvs. kärleksguden) fästa, / Är han öfver alla bärg. Dalin Vitt. II. 4: 110 (1747).
δ’) (föga br.) stå i berget, ej komma ur fläcken. Hvad beträffar Holt och hans frieri, stod det liksom ”i berget”. Carlén Köpm. 1: 319 (1860).
δ) [jfr t. mir fällt ein berg von sorgen vom herzen] om tryckande bekymmer; jfr STEN. Strax (då vi bedja) förnimme wij lättelse vthi hiertat, ja lika såsom itt ganska stort bärgh fulle vthaf wårt bryst. Palma Him. apot. Föret. 7 b (1610). Ehrenadler Tel. 762 (1723). I Gudar! Et berg faller öfver mit bröst! Eurén Cora 87 (1794).
2) om stenmassa utan hänsyn till om den höjer sig öfver marken l. ej, utom i b—d vanl. i motsats till jordens lösare beståndsdelar; hälleberg, klippa. En grift huggin i siälfua berghet. Bureus Suml. 34 (c. 1600). Sättes rör på berg; varde väderstreket ther i huggit. JB 12: 1 (Lag 1734). Gropen var nu knapt en mans diup mästedels ihopkastad, och man såg ei något fast Berg. Linné Öl. 56 (1745). Stöta på berg, när man gräfver. Dalin (1850). Fasta berget under Orsa kyrkoby och Orsaheden är allestädes täckt af sand. Törnquist Bergbygn. inom Siljansomr. 39 (1883). Söndervittradt berg. G. De Geer i Stockholm 1: 11 (1897). I dagen liggande berg. PT 1903, nr 166 A, s. 3. jfr AFSÄTTNINGS-, ALABASTER-, GRANIT-, GRUND-, GRÅ-, HÄLLE-, KALK-, KALKSTENS-, KRIT-, PETRIFIKAT-, SKAL-, UR-, ÖFVERGÅNGS-BERG m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Berg är bra att bygga på, men inte att så uppå. Berg är gammalt och skutan ny, sa’ ölänningen då skutan törnade på. — i uttr. bryta berg ss. beteckning för stor kraft. Nödh bryter Bergh. Grubb 599 (1665) [jfr t. not spaltet felsen]. Hur mången fräkker (dvs. käck) Man, then elliest Berg kan bryta, / Får see thet samma Garn (dvs. kvinnans hår) kan all hans Kraft beknyta. Spegel Guds verk 193 (1685).
b) miner. om bergart med hänsyn till om den innehåller malm l. ej. Bearbetning af guldförande berg. Forssell Stud. 2: 150 (1888). Sprängningsarbeten i ofyndigt berg. F. Hoppe i Jernk. ann. 1903, Bih. s. 46; jfr d.
c) (mindre br.) bergv. (i grufva) lösbruten stenmassa bestående af både malm o. gråberg: brott, lösbrutet berg. Berget urlastas antingen vid utfraktsorten invid sänkningsvägens öfre ända, eller ock framföres det utan omlastning till schakten. Wetterdal Grufbr. 254 (1878). Om man i grufvan så mycket som möjligt undviker att bryta gråberg samtidigt med malm, kan man få temligen rikt berg, hvarur sedan det ofyndiga utplockas. T. Dahlblom i Tekn. tidskr. 1891, s. 91.
d) [jfr motsv. anv. i t.] bergv. ofyndigt berg, gråberg. S. Rinman i VetAH 6: 2 (1745). Berg kallas ock vid Grufvor af Arbetare de Stenarter, som uti smärre stycken brytas tillika med Malmen, men ej innehålla något däraf. Rinman 1: 120 (1788). Vanligen nyttjas för detta slamningssätt 3:ne slamgrafvar, med en arbetare för hvarje; då det mästa berget afskiljes vid första grafven, något mera i den andra, och i den tredje göres ren Slig. A. Swab i VetANH 13: 276 (1792). Bärget lämnas kvar i grufvan såsom fyllnadsbärg vid igensättningen. F. Hoppe i Jernk. ann. 1903, Bih. s. 14. — jfr FYLLNADS-BERG.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera föga br. utom i ssgr; se ssgrna under D) bergverk, grufva; bergslag. Peder Swenson (gjorde) reknscap fför then kopar Som han hadhe wpbwriit paa berget. G. I:s reg. 1: 135 (1523). Edert och menige bergsens besta. Därs. 3: 160 (1526). Någre, som wilie och lust haffwe att bruke Bergit och stålsmijde, the måge flyttie sich till Bergit och bliffwe Bergzmenn. Därs. 16: 451 (1544). The fattige män, som Cronones bärgh bruka. Därs. 6. Vi bergsmen på Noraskoga berg. RA 2: 213 (1568). Konungen hade här (dvs. i Norberg) sin fogde som tillika med tolf af denne utsedde män skulle förestå berget och handhafva dess angelägenheter. Carlberg Sv. bergv. uppk. 509 (1879; i fråga om äldre förh.). jfr GULD-, JÄRN-, KOPPAR-, MALM-, METALL-, SALT-, SILFVER-, STÅL-BERG m. fl. — särsk. [jfr motsv. uttr. i sv. dial. (se E. Grip i Landsm. XVIII. 6: 158 (1901)) samt t. zu berge fahren, fara till bergsbygden] i uttr. till bergs, till bergslagen l. bergslagerna. En part fara ther med (dvs. med spannmålen) vp till Bergz .. och förwende samme spannemåle j iern. G. I:s reg. 18: 39 (1546). RA 1: 485 (1546; i annan handskrift: til bärgslagen).
Sammansättningar.
Anm. I det stora flertalet af ssgr till 1 o. 2 är typen berg- (A), i ett mindre antal typen bergs- (D) förhärskande l. (oftast) ensamt bruklig, några hafva i poetisk stil o. sagostil typen berga- (B); till 1 o. 2 hör äfv. den föråldrade typen berge- (C). I ssgr till 3 är typen bergs- (D), om man undantager ordet BERGMÄSTARE (jfr äfv. BERGVERK), den förhärskande l. (hos de allra flesta) den enda brukliga.
-AKADEMI, se D. —
-AKTIG. [jfr d. bjærgagtig, mnt. berchachtich, holl. bergachtig] (†)
1) till 1: bergig (se d. o. 1). Lex. Linc. (1640). Wales .. är bergagtigare .. än det öfriga England. Djurberg Geogr. f. ungd. 94 (1781). Norra delen af (Halland) .. är berg- och skogagtig, men den Södra har endast små kullar, och frugtbarare Jordmån. Därs. 210. Palmblad Geogr. 28 (1835, 1851). Vallstena (har) en temligen hög belägenhet uti en något bergaktig nästan skoglös bygd. Brunius Gotl. k. 2: 228 (1865); jfr 2.
2) till 2 = BERGIG 2. I Skåne .. är marken icke bergaktig. Dahlman Humleg. 44 (1748). Svedjande å sandmo samt bergaktig och stenbunden mark, är .. skadeligt. Förordn. om skog. 1 Aug. 1805, § 53. Jordmånen, som är bergaktig och torr, ger föga säd. Palmblad Geogr. 155 (1835, 1851). —
-AKTIGHET, r. l. f. (†) särsk. motsv. -AKTIG 2. Serenius (1734, under rockiness). Markens bergaktighet (på Hisingen). Holmberg Bohusl. 3: 461 (1845). —
-ALM~2. (föga br.) trädet Ulmus montana Sm., (allmän l. vanlig) alm. Almen är af åtskilligt slag; dock äro 2:ne mäst kunnige: nemligen Berg-Almen .. och den så kallade Franska Almen. Trozelius Rosensten 73 (1752). —
(1) -ALTARE. (†) om lagstridigt, på höjd byggdt altare hos israeliterna; jfr -KYRKA. Tu (Jerusalem) .. giorde tigh berghaltare på alla gator. Hes. 16: 24 (Bib. 1541; öfv. 1903: höjdaltaren, Luther: bergaltar, Vulgata: prostibulum). —
(1) -AND~2. [jfr ä. d. bergand, mnt. bergant, t. bergente] zool. (individ af) fågelarten Fuligula marila Lin., hvitbuk. SP 1809, nr 31, s. 2. Nilsson Fauna II. 2: 452 (1835, 1858). Berganden .. Häckar i landets (dvs. Norges) inre delar på fjellen upp i björkbältet. Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1478 (1886). —
(1) -ANDE~20. (bergs- Stiernstolpe Arndt 3: 7 (1808), Brunius Resa 163 (1839)) [jfr t. berggeist] (i högre stil) mytiskt väsen tänkt ss. boende i berg. Skogs- och Bergsandar. Stiernstolpe Arndt 3: 7 (1808). Berganden Rübezahl. Atterbom Minnen 605 (1819). De väldiga bergandar, som smida i fjellen, och hånskratta åt vandraren på villande stig. Holmberg Nordb. 105 (1852). Uppf. b. 3: 59 (1873). —
-ARBETE, se D. —
(1) -ARDENNERHINGST~0102. (bergs- Karlst. tidn. 1895, nr 1717, s. 2). Auktion å ädla hästar .. Bergardennerhingstar, .. direkt importerade från Belgien. GHT 1898, nr 264 A, s. 4. —
(1) -ARM~2, sbst. (äfv. bergs-) från bergmassa l. högland o. d. utskjutande bergskedja l. bergås. Östra Indiska halfön består af flerdubbla, från n(orr) till s(öder) löpande bergarmar, åtskilde af hvar sin långdal. Palmblad Geogr. 36 (1835, 1851). Från Dovrefjälls östligaste utskott sträcka sig mot söder och sydost tvänne väldiga bergarmar, Finskogen och Dalfjället. A. Segerstedt i VLS 121 (1886). —
-ART, se d. o. —
(2) -ARTIG. [jfr t. bergartig] (†) bergartad. Stenkol finnas så väl i hvarf och Flötzer som i Bärg och bärgartig ort. Wallerius Min. 197 (1747). —
-ARTILLERI, se D. —
-BACKE~20.
1) till 1, se D.
2) till 2: bergig backe, stycke i dagen gående berggrund, bergknalle. Då stället anlades var sjelfva platsen en steril bergbacke, men nu ser man hvad odling och plantering kan frambringa. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 49 (1867). Tomten .. består af en bergbacke, bevuxen med några löf- och barrträd. PT 1901, nr 180, s. 1. —
(2) -BALSAM. [efter t. bergbalsam; jfr ä. holl. bergbalsem] (†) nafta; bergolja. Bromell Bergart. 17 (1730). Wallerius Min. 192 (1747). SPF 1816, s. 228. Dalin (1850). Anm. Den i följ. språkprof angifna bet. torde bero på misstag: Bergbalsam .. En ganska välluktande och dyrbar sort Asfalt, som finnes i Persien. Dalin (1850); jfr Kindblad (1867). —
(1) -BANA~20. (bergs- E. Storckenfeldt i Tekn. tidn. 1871, s. 243) järnväg i bergstrakt. Redan i början af 1850-talet byggdes här (dvs. i Semmeringpasset) en storartad bergbana, den första på kontinenten. Torpson Eur. 2: 33 (1896). särsk. om järnväg vid hvilken på grund af banplanets starka lutning särskilda mekaniska anordningar måst vidtagas för tågets framförande; jfr HISS-, KUGGSTÅNGS-BANA. Bergbanor af flere olika konstruktioner finner man (i Schweiz). J. Lundberg i NF 7: 1164 (1883). Skansens bergbana. VL 1897, nr 194, s. 3. —
(2) -BAND~2. bergv. kringbrutet, till stöd för grufväggarna kvarlämnadt, horisontellt (l. i det närmaste horisontellt) parti af berget; jfr -FÄSTE 2; särsk. bestående af gråberg, motsatt MALM-BAND. Wetterdal Grufbr. 206 (1878). —
(2) -BECK~2. [jfr d. bergbeg, t. bergpech] miner. (i sht i berg förekommande l. funnen) naturlig asfalt (se d. o. 1); jfr -HARTS. Bromell Bergart. 16 (1730). Skifverstenen, som är moder til stenkolen, och bärgbecket, visar hvad fetma de fåt utur Kärren. Linné Västg. 265 (1747). Ett slags bergbeck af utseende alldeles likt vanligt beck. Berzelius Kemi 5: 1181 (1828). Ur sjön (Döda hafvet) uppflyter bergbeck (asphalt) i stora massor. Dahm Geogr. 93 (1863, 1882). Man antager att .. bergbeck uppkommit genom bergolja, som i beröring med luften dels oxiderats, dels något afdunstat och derigenom antagit en fastare konsistens. Hj. Sjögren Min. 187 (1880). Hårdnadt bergbeck (asfalt). Nathorst Jord. hist. 563 (1894). särsk. i förb. elastiskt bergbeck, elaterit; jfr -KAUTSCHUK. Elastiskt Bergbeck, fossilt Cautschuck. Berzelius Kemi 5: 1181 (1828). A. Erdmann Min. 574 (1853, 1860). —
-BECKS-JORD. (†) miner. bituminös jord. Wallerius Min. 196 (1747). Rinman 1: 57 (1788). Weste (1807). Anm. Uppgiften hos Dalin (1850), att bergbecksjord är detsamma som brunkol, torde bero på misstag. —
-BECKIG~20. (föga br.) som innehåller bergbeck. Bärgbeckigt vatten .. finnes i det döda hafvet. Wallerius Hydrol. 50 (1748). —
(1) -BESTIGARE~0200. (äfv. bergs-) En skara bergbestigare, som, sammanbundna vid samma rep, sträfvade uppåt mot målet. Lundegård Prom. 1: 71 (1893). H. Lemke i Tekn. tidskr. 1901, A. A. s. 155. —
(1) -BESTIGNING~020. (äfv. bergs-) N. P. Ödman Minnen 1: 132 (1874, 1881). Wirsén i 3 SAH 2: 653 (1887). —
-BILDANDE~200, p. adj. (bergs- Wahlenberg, Nathorst) G. Wahlenberg i Svea 1: 14 (1818, 1824). Basalt, trapp .. finnes bergbildande i Skåne och Vestergötland. Juhlin-Dannfelt 26 (1886). Nathorst Jord. hist. 10 (1888; se under -SYSTEM). Därs. 297 (1890; se under -BILDNING 1). —
-BILDNING~20. (bergs- Bergman Gotl. geogr. o. hist. 4 (1879), Nathorst m. fl.)
1) abstr.: bergs daning. Då det .. är tyngdkraften, som är den vid bergsbildningen verkande, och då jordens afkylning, som dervid är den nödvändiga förutsättningen, måste antagas allt jemt pågå, så kan man derföre redan på förhand antaga, att de bergsbildande krafterna allt fortfarande måste vara i verksamhet. Nathorst Jord. hist. 297 (1890).
2) konkret = -FORMATION 1. Hässleby-lada, en högst märklig bergsbildning, liknande en hög och smal port-öppning i vestra berget. Bergman Gotl. skildr. 295 (1882). R. Fjetterström i Läseb. f. folksk. 149 (1892).
3) konkret = -FORMATION 2. Sådana bergbildningar, som ej uppstått genom aflagringar. PT 1901, nr 25 A, s. 3. —
(2 d) -BLANDAD~20, p. adj. Arma och mycket bärgblandade Kopparmalmer (måste) smältas rå och aldeles oråstade. H. T. Scheffer i VetAH 21: 295 (1760). Bergblandad malm behöfver någon lättsmält fluss, som förtunnar slaggen. Rinman 1: 917 (1788). A. Polheimer o. I. J. Quensel i Econ. annal. 1807, Juli s. 12. —
(2) -BLOMMA. (†) bergv. Bergblomma, eller Bergmoder, kallas Flussspaten, emedan den hålles för at vara et godt märke til rika Malmer. Rinman (1788). —
(2) -BLÅTT~2, n. [jfr d. bjærgblaat, holl. bergblauw, t. bergblau]
1) målarfärg som framställes gm malning o. slamning af mineralet kopparlasur; förr äfv. om själfva mineralet; jfr MINERAL-BLÅTT. Stiernman Com. 4: 1079 (1688; i apotekartaxa). Til sådana Bergarter som koppar hålla, höra egenteligen hvad man Cœruleum montanum Bergblåt, och Viride montanum Berggrönt kallar. Bromell Bergart. 64 (1730). Bärgblått .. tilredes af pulveriserad Armenianisk sten. Wallerius Min. 425 (1747). Bergblått, .. naturligt, är en pulveraktig blå koppar substans. Synnerberg (1815). Stål Byggn. 131 (1834).
2) (numera mindre br.) bremerblått; i sht i förb. konstgjordt l. artificiellt bergblått. Synnerberg (1815). Uppf. b. 4: 675 (1873). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 12. —
(1) -BO(E).
1) -BO, se D.
2) -BOE. (bergs- Rudbeck, Strinnholm. -bui, pl. -buar Spegel, Dahlstierna Kungask. O 1 b (1697), Rudbeck) [efter isl. bergbui; se för öfr. artikeln -BO, m.] (†) person som bor i berg l. bergshåla. Troglodytæ .. det är Bergzbuar. Rudbeck Atl. 3: 191 (1698). Tusse betyder en Bärgboe. Dalin Hist. 1: 113 (1747). särsk. om jätte i nordisk mytologi l. saga. Arngrimer het en Rese och bergboe. Verelius Herv. 1 (1672). BergRjse vel Bergbuj .. monticola .. stoor ock stark Man. Spegel Guds verk F f f 2 a (1685). Afzelius Sæ. E. 51 (1818; om jätten Hyme). Strinnholm Hist. 5: Reg. 110 (1854). —
-BONDE, se D. —
(2) -BORR~2. (bergs- Rothlieb Matr. 1823, s. 95) borr för borrning af spränghål i berg. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 58. En Grufve-brytare eller Berg-sprengare måste vara försedd med flere kårtare och längre, gröfre och finare Berg-bor. S. Sandel i VetAH 30: 286 (1769). En Bergbårr består af det stållagde Axet, eller Skäret .., Läggen .. och Nacken .., äfven stållagd. Rinman 1: 169 (1788). I anseende til Bårraxets skapnad hafva Bergbårrar ifrån äldre tider .. blifvit nyttjade under särskilta namn, såsom: .. Spitsbårrar .. Kronbårrar .. Svalstjert- Svalskär- eller Svansbårrar .. Mejselbårrar. Därs. Elektrisk bergborr. 2 Uppf. b. 3: 316 (1897). —
-BORR-MASKIN—0~02. jfr -BORRNINGS-MASKIN. Bergborrmaskin jemte tänger för ombyte af nafvare i densamma. PT 1892, nr 234, s. 1. Elektriska bergborrmaskiner. SDS 1897, nr 326, s. 1. —
(2) -BORRNING~20. S. Sandel i VetAH 30: 309 (1769). Bergbårrning och sprängning. Rinman 1: 665 (1788). —
-BORSTE~20. (föga br.) (individ l. art af) växtsläktet Clinopodium Lin.; jfr -MYNTA, RING-BORSTE. Weste (1807). Almqvist (1842). —
(2) -BOTTEN~20.
1) botten l. grund bestående af (hälle)berg; berggrund (se -GRUND, sbst.2). En mäktig båge af gråsten .., hvilken, hvilande på bergbotten, bör med säkerhet trotsa tiden. Brunius Resa 196 (1839). I trakten af Bergen fångas .. (norsk kungsfisk) äfven .. på 100 famnars djup, der han uppehåller sig på bergbotten. Nilsson Fauna 4: 99 (1852). J. G. Richert i Tekn. tidskr. 1898, A. B. s. 44.
2) bergv. af kvarlämnadt berg bestående botten som horisontellt afdelar ett schakt i olika delar. Wetterdal Grufbr. 204 (1878). Man (har) till stöd för väggarna i de utbrutna arbetsrummen (i grufvorna) .. afsatt band .. eller hela bergbottnar. 2 Uppf. b. 5: 131 (1902). —
(1) -BRANT~2, sbst. (bergs- Schroderus, Stiernstolpe Arndt 4: 98 (1808), H. Hildebrand i 3 SAH 12: 234 (1897) m. fl.) brant sida af ett berg, brant sluttning. Schroderus Liv. 650 (1626). Urile, en Pelekanart. Desse ställa sig vid bergbranterna att sofva, nedfalla och fångas af räfvar. Ödmann Beskr. om Kamt. 180 (1787). De måste under ett regn af kulor och hugg klättra uppför bergsbranten. Topelius Fält. 1: 48 (1854). Den .. raka och markerade bergbrant, som bildar södra stranden af Årstaviken. G. De Geer i Stockholm 1: 22 (1897). —
(2) -BROTT. (†) lösbrutet berg. Hvar och en af dessa förfärlige händelser (näml. öfversvämningar, jordbäfningar m. m.) torde väl hvar på sin ort hafva bidragit til lösa bergbrott och jordstenars tilkomst. Rinman 1: 872 (1788). jfr D. —
(2) -BRYTARE~200. person som (efter verkställd sprängning) bryter lös(t) berg l. sten; i sht i fråga om arbete i dagen; jfr GRUF-BRYTARE. ”Stenkättare”, bergbrytare och bottengräfvare. SD 1899, nr 205, s. 2. —
(2) -BRYTNING~20. (bergs- G. I:s reg. 16: 683 (1544), Palmblad Fornk. 2: 527 (1845) m. fl.) brytning af berg, särsk. af malm l. annat värdefullt mineral; i sht om arbete i dagen; jfr GRUF-BRYTNING. G. I:s reg. 16: 683 (1544). I bergbrytning och jernförädling hafva Wallonerne varit Svenskarnes läromästare. Palmblad Geogr. 148 (1835, 1851). Bergbrytning medelst elektriska verktyg har i våra dagar vunnit ökad betydelse. 2 Uppf. b. 3: 318 (1897). (†) konkretare: Huru många Berg-verk, Berg-brytningar och Bergarbeten i verlden finnas. Tessin Bref 2: 297 (1755). —
-BRÄCKA~20, sbst. [namnet, hvars första sammansättningsled afser örtens växtplats, torde gm ellips vara bildadt af BERG o. STEN-BRÄCKA] växten Saxifraga Cotyledon Lin.; bergdusk, fjällbrud. Fries Ordb. (c. 1870). Krok o. Almquist Flora 1: 131 (1883, 1893). —
-BRÄKEN. (†) sannol. växten Polypodium Dryopteris Lin. Filix fœmina altera tenuifolia, .. Lilla Bärgbräken, eller Bärgzormbuncka. Bromelius 30 (1694). —
(2) -BUNDEN~20, p. adj. där berggrunden här o. där går i dagen; jfr STEN-BUNDEN. Han viste att skärgården ofta var ganska fattig, och marken, hvartut han såg, syntes högst mager och bergbunden. Almqvist Kap. 11 (1838). Åker, äng och betesmark äro af oländig beskaffenhet, bergbundna och mossartade. PT 1896, nr 183, s. 4. —
-BY, se D. —
(2) -BYGGNAD~20. geol. om geologiska bildningars gruppering (lagring, utsträckning osv.) inom ett visst område. Bergbyggnadens (i Dalsland) studium (erbjuder) ett särskildt intresse för den mängd storartade böjningar och förkastningar, som förefinnes inom densamma. NF 3: 778 (1879). Öfversigt öfver bergbygnaden inom Siljansområdet i Dalarne. S. L. Törnquist (1883; titel). Vid vissa grufdistrikt har man funnit ett visst samband emellan malmfördelningen och bergbyggnaden. 2 Uppf. b. 5: 69 (1902). jfr D. —
(2) -BÅR~2. bergv. (förr) bår för transport (i grufva) af brutet berg. För längre afstånd brukas numera vanligen att framskjuta stenen i skottkärror på plankvägar. Fordom användes ofta för samma ändamål bergbårar, som buros af tvänne arbetare. Wetterdal Grufbr. 243 (1878). —
(1) -BÄCK~2. (bergs- Atterbom Minnen 398 (1818), Santesson I Sv. 58 (1887) m. fl.) Våldsamma bergbäckar brusade här och der, skummande, genom det öde landskapet. K. af Kullberg Bref 1: 182 (1844). Santesson Naturen 126 (1880). —
(2) -CINNOBER~020. [af t. bergzinnober] tekn. i naturen funnen ren cinnober, särsk. ss. målarfärgämne. Bärg Zinnober, en slagz färga. Lex. Linc. (1640, under anthrax). Bromell Bergart. 54 (1730). Apoth.-taxa 1739, s. 15. De renaste och vackraste styckena (af den naturliga cinnobern) utväljas .. och bringas i handeln under namn af Bergcinnober. Ekenberg (o. Landin) 199 (1889). —
(1) -DAL~2. (bergs- Schroderus, Brunius Resa 94 (1839) m. fl.) Schroderus Liv. 664 (1626). En bergdal af Anderna. Palmblad Geogr. 54 (1835, 1851). Skotlands vildsköna bergdalar. Svensén Jorden 390 (1886). —
-DIMMA, se D. —
-DROTTNING, se B. —
(2) -DUN~2. (numera knappast br.) miner. Bromell Bergart. 23 (1730). Bergdun kallas det Berglin, eller den Amiant, som består af mjuka trådar, men hvilka ej ligga jämnsidige, utan oordentelige och flocktals. Rinman (1788). Dalin (1850). —
-DUSK~2. [jfr nor. bergdusk, d. bjærgdusk] växten Saxifraga Cotyledon Lin., bergbräcka, fjällbrud. Fries Ordb. (c. 1870). —
(1) -DÄLD~2. (bergs- Höijer Thuk. 1: 417 (1831)) De bergdälder, genom hvilka .. Adige håller den resande sällskap. Atterbom Minnen 337 (1818). —
-FALK ~2. [jfr t. bergfalke] (föga br.) zool. dvärgfalk, stenfalk, Falco æsalon Lin. Schultze Ordb. 972 (c. 1755). Dalin (1850). —
(2) -FALL. (bergs- Bergv. 1: 43 (1621), Hallenberg Hist. 5: 179 (1796; efter äldre källa) m. fl.) [jfr d. bjærgfald, t. o. eng. bergfall] (†) bergras, i sht ras i grufva. När något märkeligit Bergsfal sker, tå skal Grufwefogden thet tilsäija Bergmästaren, Grufweskrifwaren och Sexmännerne. Bergv. 1: 43 (1621). Grufrasningar och bärgsfall. Wallerius Min. 369 (1747). Et ras, eller nedstulpit berg, jord eller malm, (kallas) Fall, Bergfall, Jordfall. Rinman 1: 480 (1788). Dalin (1850). —
(2) -FAST~2.
1) fast i berget; klippfast. I stället för bärgfasta Band (i en grufva), inrätta och på konstvis anställa Artificielle Band af spännbjelkar och stenkistor. Wallerius Præs. i VetA 1744, s. 20. Bergfast .. Sammansittande med ett berg och derigenom orörlig. Dalin (1850). närmande sig 2. J. G. Hallman Vitt. 196 (1735). (Svenska folkets) förnämsta aflande förmögenhet är ej ämnad att löpa verlden omkring; den är jordfast och bergfast. Järta V. skr. 2: 602 (1833).
2) mer l. mindre bildl. (jfr BERG 1 f α): fast l. orubblig l. orygglig som berg, klippfast; järnfast; (fullkomligt) säker l. pålitlig; i sht ss. bestämning till abstr. sbst. En bärgfast hälsa. Holmström Vitt. 220 (1688); jfr -HÄLSA. Deras ord och löften hade varit bärgfaste. Mörk Th. 3: 125 (1758). Ingången till hamnen är ombygd på begge sidor med bergfasta murar af ofantliga tälgstenar. J. Wallenberg 101 (1769). Bergfast dygd. Rademine De medbrottslige 15 (1799). Stark är .. Thor .., när han spänner hårdt / sitt Megingjard utöfver bergfast höft. Tegnér 1: 141 (1825). Så bergfast var hans tro, så kraftfulla hans böner. Franzén Minnest. 2: 346 (1829). En bergfast vän af rätt och sanning. Dens. Skald. 5: 287 (1836). Elsas trogna, bergfasta tillgifvenhet. Bremer Grann. 2: 140 (1837). Haf aktning .. för det heliga, som skall stå bergfast qvar genom alla tidernas stormväder. Topelius Fält. 5: 101 (1867). Midt i sjelfva upprorsflamman / Bergfast sluter sig tillsamman / Svenskars, finnars ringa flock. Snoilsky 2: 10 (1881). En bergfast vilja. De Geer i 3 SAH 1: 301 (1886). —
(2) -FAT~2. bergv. fyllfat, kimfat. Är afståndet till lastningsplatsen eller nedslaget helt kort, frambäras de större stenarne med blotta händerna och de mindre på bergfat af trä eller jernplåt. Wetterdal Grufbr. 243 (1878). —
(2) -FET. (†) miner. jfr -FETMA. Berg-feta Vatten .. inneholla något fetaktigt och i eld brinnande. Wallerius Hydrol. 50 (1748). Bergman Jordkl. 174 (1766). —
(2) -FETMA. [jfr ä. d. bergfedme] (†) kem., miner. gemensamt namn i den flogistiska kemien för mineralier af organiskt ursprung tillhörande petroleumgruppen. Wallerius Min. 192 (1747). Bergman Jordkl. 144 (1766). Bergfettma .. kallas det feta, Phlogistiqua och förbränlige ämne, som finnes i Jorden, antingen flytande som Olja, eller stelnadt til solid Form, och efter dessa olika tilstånd beskrifves under särskilta namn af Bergolja, Bergbeck och Bergtjära. Rinman (1788). Dalin (1850). —
(2) -FIN~2. [jfr d. bergfin, t. bergfein; urspr. om i berg förekommande gediget silfver l. guld (jfr språkprofvet från Wallerius)] tekn. i förb. bergfint silfver (förr äfv. guld), (i det närmaste) rent silfver (guld). Presenterne bestodo i bergfint väl-arbetadt silfver. Nordberg 1: 61 (1740). Stuffer af bärgfint sjelfväxt eller gediget Guld. Wallerius Præs. i VetA 1744, s. 12. Bergfint kallas det Finerade Blicksilfret, som håller i fint Silfver minst 15 lod 15 gran och högst 15 lod 17 gran på en lödig mark. Rinman (1788). Bergfint guld. Hagberg Shaksp. 9: 124 (1850). Bergfint silfver. Berlin Läseb. 311 (1852, 1866). —
(1) -FINK~2. [jfr t. bergfink] (individ af) fågelarten Fringilla montifringilla Lin., norrkvint. Nilsson Fauna II. 1: 503 (1824, 1858). Närmast beslägtad med bofinken är Bergfinken, eller Norrqvinten, äfven kallad Qväkaren, (Fringilla montifringilla). Brehm 2: 12 (1875). Bergfinken, .. som (enl. O. Rudbeck d. y. i Umeå) .. kallas getare. T. Fries i Nord. tidskr. 1898, s. 490. Kolthoff Djurens lif 68 (1899). —
(2) -FISK~2.
1) zool. 10:de Familjen (af de taggfeniga fiskarna): Bergfiskar (Labroïdei Cuv.). .. Alla hithörande fiskar vistas i hafvet och kallas af våra fiskare med ett gemensamt namn Bergfiskar, derföre att de uppehålla sig kring ”berg”, d. v. s. klippor och skär i hafvet. Eljest hafva de äfven särskilta namn för de olika arterna s(å)s(om) Berggylta, Berggalt, Bergsnäbba, Bergsnultra o. s. v. Nilsson Fauna 4: 259 (1852). Bergfiskar, .. fam. Labridæ, de ende i Skandinaviens fauna förekommande representanterna af taggfenstråliga, svalgkäkade fiskar. F. A. Smitt i NF 2: 280 (1877).
2) [efter nor. bergfisk, klippfisk (Aasen)] (knappast br.) klippfisk; jfr BERGEN-FISK. På bordet (i den norska sätern) ställdes stora fyrkantiga smörstycken, samt ett fat med ypperlig bergfisk. Bremer Strid 183 (1840). —
(2) -FJUN. (†) af J. G. Wallerius gifvet namn på en art asbest med parallella sköra trådar. Bärgfjun. Gallfnas. .. Asbestus Plumosus. .. Består af hvita parallela trådar, knapt skiljaktige och ganska sköra, så at de emellan fingren gå i små stycken. Wallerius Min. 144 (1747); jfr Fischerström 1: 201 (1779) o. Rinman (1788). Någre hafva ändteligen velat nyttja Bergfiun til et medicament, men försöken hafva varit olyckelige. Fischerström 1: 202 (1779). Dalin (1850). —
(2) -FLISA~20. (bergs- E. Wigström) Forsius Min. 150 (c. 1613). Hällar och Bergflisor lågo vid stranden bara, sedan jorden var afskiöld. Linné Öl. 95 (1745). E. Wigström i VLS 190 (1888). —
(1) -FLOD~2. (bergs- Palmblad Nov. 3: 82 (1841), N. Rahm i Tekn. tidskr. 1900, A. M. s. 23, m. fl.) Atterbom FB 29 (1814). Utför branta .. hällar nedstörtade skummande bergfloder. Palmblad Nov. 2: 68 (1841). Po .. är i sitt ursprung en bergflod ifrån de s. k. Cottiska Alperna. Svedelius Statsk. 3: 295 (1869). PT 1896, nr 274, s. 3. —
-FOLK~2. (berga- Rydberg Sing. 7 (1894; i bet. 2). bergs- Ehrenadler Tel. 401 (1723; i bet. 1), Sv. Tidningar 1878, nr 1, s. 3 (i bet. 1))
1) till 1: folk(stam) som bor i bergsbygd. Ehrenadler Tel. 401 (1723). Afghanernas vilda och grymma, men tappra och gästfria bergfolk. Svensén Jorden 213 (1885).
2) [jfr d. bjærgfolk] till 1, 2: mytiska människolika väsen som tänkas bo i jordens inre, i sht i berg; jfr -TROLL. Menniskor, som kommit att gå förbi bergsklintar eller jordhögar .. och som hört bergfolket tala inne i högen. Nilsson Ur. 1: 135 (1843, 1866). Bergfolket är med all säkerhet en qvarlefva af de gamles ”huldrefolk” eller ”alfver”. R. Geete i NF (1877). (Jägaren) Rasmus var .. mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och gastar. Rydberg Sing. 7 (1894).
(1) -FORELL~02. (bergs- Zilliacus Jap. stud. 87 (1896)) [jfr t. bergforelle] i bergstrakter förekommande forell. Dalin (1850). Zilliacus Jap. stud. 92 (1896). —
(1) -FORM ~2. Om bergformerna icke äro mycket brutna och branta. A. G. Högbom i Ymer 1902, s. 332. —
-FORMATION~002. (äfv. bergs-)
1) till 1, om berg med afs. på dess form; bergform. (Omkring Bergsjödalen i Hälsingland) upptorna sig bergformationer från 300 m. till 550 m. höjd öfver det närbelägna hafvet. Ill. Sv. 2: 169 (1882, 1886).
2) till 2, om geologisk formation. Christiania-fjorden bildar en .. gräns mellan den äldsta bergformationen och de nyare bergarterna. Palmblad Norge 28 (1846). C. G. Zetterlund i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1890, s. 371. —
-FOT, se D. —
(2 c) -FRAKT~2. transport (i grufva) af brutet berg. För bergfrakt till schakten användas antingen skottkärror, hundar eller spårvagnar. Wetterdal Grufbr. 242 (1878). G. Hallberg i Tekn. tidskr. 1901, A. K. s. 83. —
-FRI~2. Greiff Jagt 27 (1828). Visingsö, .. i det hela ett bergfritt, skoglöst högland. Ill. Sv. 1: 415 (1873, 1882). —
-FRU~2. [jfr t. bergfrau] mytiskt kvinnligt väsen som tänkes bo i berg. Än såg jag hafsfruns blå släp gunga sig på böljorna, än vandrade skogsfrun på jagt och bergfrun vallade sina hjordar. Livijn 1: 142 (1817). M. Haraldsson i Meddel. fr. Nord. mus. 1893—94, s. 53. —
(1) -FULL~2. (numera knappast br.) Kalm Resa 1: 12 (1753). Särna .. med sina bergfulla ödemarker. Stiernstolpe Arndt 2: 181 (1807, 1814). Strinnholm Hist. 1: 63 (1834). —
(2 d) -FYLLNING~20. gråberg användt att fylla utbrutna arbetsrum i en grufva. Här och där (i grufvan) lämnas bergfyllning, men för det mesta utfraktas berget. F. Hoppe i Jernk. ann. 1903, Bih. s. 3. —
-FÅGEL~20. (mindre br.) zool. Schultze Ordb. 1205 (c. 1755). De s. k. bergfoglarna, som .. häcka kolonivis på skär och klippor i hafvet. Nilsson Fauna II. 2: 567 (1858). Bergfåglarna lägga sina ägg på den nakna klippan. AB(L) 1903, nr 157, s. 2. —
1) (individ af) i bergstrakt lefvande vild fårart, i sht om argali- o. mufflonfåret. Argali, en art Bergfår. Ödmann Beskr. om Kamt. 163 (1787). Det amerikanska bergfåret i Mejico, på Cordillererna och i California. Uppf. b. 3: 385 (1873). Den spänstiga mouflon, ett vildt bergfår, som håller till uppe på fjällen. Torpson Eur. 1: 108 (1895).
2) (individ af) i bergstrakt hållen tam fårras. Englands får voro fordom af tre olika typer: bergsfåret i norra delarne af landet, ett långulligt får med grofva horn (osv.). Juhlin-Dannfelt 98 (1886). En hjord af svarthufvade bergfår (i Skottland). Torpson Eur. 1: 11 (1895). —
-FÄ~2. Bergfolket har, enligt sägnen, sitt eget ”bergfä”, som vallas från solens nedgång till hennes uppgång, hvarvid man stundom kan få höra ”berghundens” skällande. R. Geete i NF 2: 282 (1877). —
1) till 1: fäste l. borg l. kastell på berg l. i bergsbygd. (Burns) satt .. i de dalar och bergfästen, der fordom Ossian sutit, och qvad sin hembygds toner. Rydqvist i SAH 12: 451 (1827). Aggershus, ett bergfäste på nordvestra sidan af Opslofjärden. Strinnholm Hist. 5: 224 (1854). Bergfästet Khelat. Svensén Jorden 213 (1885).
2) [jfr t. bergfeste] bergv. till 2: vid grufbrytning kvarlämnadt stycke af berget afsedt att stödja öfver- l. kringliggande berg o. sålunda förebygga ras; särsk. om dylikt stöd som ej kan kallas vare sig band (se -BAND) l. pelare. Thet the (dvs. bergmästaren m. fl.) .. godt känna för bergfäste eller pelare, skal ingen fördrista sig ther på bryta eller bränna. Bergv. 1: 48 (1621). Bergfästen kunna indelas uti trenne slag, nemligen: Pelare, Band och egenteligen så kallade Bergfästen. Rinman (1788). SPF 1858, s. 18. 2 Uppf. b. 5: 125 (1902). —
(1) -FÄSTNING~20. fästning på berg l. i bergstrakt. Dahlberg Dagb. 85 (c. 1660). Schultze Ordb. 1087 (c. 1755). Bergfästningar .. (hafva) sällan .. så stark garnison, att den kan fruktas, helst dess utfall försvåras af sjelfva belägenheten. Sturtzenbecher Förel. 2: 79 (1802). Bergstedt Metr. öfv. 88 (1845). —
(2) -GALT~2. [jfr nor. berggalt] (föga br.) = -GYLTA; jfr -SNULTRA 2. Nilsson Fauna 4: 262 (1852). —
-GJUSE~20. (bergs-) (Bland gottländska fåglar nämnes) Bergs-ljuse .. (gottl.) Berg-gjausä .. Larus argentatus. Bergman Gotl. skildr. 313 (1882). —
(2) -GRAF~2. graf (sprängd) i berg.
1) om begrafningsplats. Af det fordna konungapalatset (i Persepolis) och dess berggrafvar träffas ruiner. Palmblad Geogr. 189 (1835, 1851). De ofantliga berggrafvarna der borta på Nilflodens andra strand. G. E. Beskow Resem. 49 (1861, 1881).
(1) -GREN~2. (bergs- Dalin (1850)) [jfr t. bergast] (föga br.) mindre bergskedja som utgår från en större. Dalin (1850). Kindblad (1867). —
-GROTTA~20. (bergs- 1 Mos. 19: 30 (öfv. 1893)) Nilsson Ur. 1: 126 (1843, 1866). (Eneas) uppsökte den kumanska sibyllan i hennes berggrotta med hundra porthvalf. Rydberg Vap. 194 (1891). —
(2) -GRUND~2, sbst.2, r. l. m. (bergs- 5 Mos. 32: 22 (Bib. 1541), A. Cajanus i VLS 43 (1884) m. fl.) 5 Mos. 32: 22 (Bib. 1541). Mörk Th. 3: 356 (1758). Hela kyrkan hvilar på berggrund. Brunius Resa 175 (1839). Berggrunden, som består af stenkolskalk, träder endast sällan i dagen (på Irland). Torpson Eur. 1: 3 (1895). Profstammar .. af .. kulturskogar .. från olika bärggrunder. LD 1903, nr 141, s. 3. —
-GRUNDS-KARTA —0~20. Bergarts- eller berggrundskartor. E. Erdmann i NF 5: 1065 (1882). En jordartskarta och en berggrundskarta öfver .. Tosterups socken i sydöstra Skåne. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 178. —
(1) -GRUPP~2. (bergs- Dalin (1850), Svensén Jorden 389 (1886)) Den berggrupp, som bär namn af Kullen eller Kullaberg. Hisinger Ant. 6: 101 (1837). Läseb. f. folksk. 832 (1892). —
(2) -GRYT~2. (bergs- Hemberg Oban. st. 21 (1896), SD(L) 1897, nr 599, s. 5) Broocman Österg. 2: 576 (1760). I stora berggryt, under stenar o. s. v. träffar man då (dvs. i Maj) hela kullen (af vargungar). Svederus Jagt 95 (1832). A. G. Ekblom i Skogvakt. 1894, s. 144. —
(2) -GRYTA~20. (bergs- Marelius Præs. i VetA 1771, s. 24). (numera föga br.) jättegryta. Kalm Resa 2: 251 (1756). Jättgrytor, eller Berggrytor .., kallas de i berg urgröpte håligheter, som hafva någon likhet med grytor. Rinman 1: 922 (1788). NF (1877; med hänvisning till jättegryta). —
-GRÖE~20. växten Poa compressa Lin. Möller (1790). Retzius Fl. oec. 527 (1806). Arrhenius Jordbr. 3: 62 (1862). Normalfört. öfv. sv. växtn. 36 (1894). —
(2) -GRÖN~2, adj.; jfr -GRÖNT 3. Den Sachsiske Beryllen är af mera berggrön färg. Rinman 1: 196 (1788). —
(2) -GRÖN, sbst. [jfr ä. d. bjærggrøn, mnt. berchgron, holl. berggroen, t. berggrün] (†) = -GRÖNT. Chrysocolla berghgröön. Var. rer. 21 (1538). Stiernman Com. 3: 640 (1667). Cronstedt Min. 172 (1758). —
(2) -GRÖNA, f. (†) = -GRÖNT. Den bekanta berggrönan, Viride Montanum. Bromell Bergart. 3 (1730). Björkegren (1784, under berubleau). —
(2) -GRÖNT~2, n. [jfr d. bjærggrønt] Sthms packhus vägaretaxa 1722, s. 1.
1) målarfärg som framställes gm malning o. slamning af mineralet malakit; förr äfv. om själfva mineralet; jfr -GRÖN, -GRÖNA samt MALAKIT-, MINERAL-GRÖNT. Bromell Bergart. 64 (1730; se under -BLÅTT 1). Apoth.-taxa 1739, s. 86. Rinman (1788). Stål Byggn. 134 (1834). De mindre (malakitstyckena) söndermalas fint och användas till målarefärg under namn af äkta Berggrönt, Malakitgrönt. Ekenberg (o. Landin) (1888).
2) (numera mindre br.) bremergrönt; i sht i förb. artificiellt l. konstgjordt berggrönt. Berggrönt, eller mineralgrön färg, kan af Koppar tilredas med konst på åtskilligt vis. Rinman 1: 141 (1788). Större delen af handelns Berggrönt .. beredes genom fällning af en svagt uppvärmd vattenlösning af jernfri Kopparvitriol med en tillräcklig mängd Kaliumkarbonat. Ekenberg (o. Landin) (1888). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 12.
3) sådan färg som kan framkallas medelst de under 1 o. 2 nämnda färgämnena; jfr -GRÖN, adj. Färgskiftningar från brunt till berggrönt. Palmblad Norge 28 (1846). —
-GUBBE~20. mytiskt manligt väsen som tänkes bo i berg; jfr -FOLK 2, -KVINNA. Weste (1807). De gamles sagor om bergjättar och berggubbar, skogsfruar, strömkarlar o. s. v. Brunius Resa 163 (1839). (Tre skattgräfvare hade på Hälsingbergen på Härnön) råkat ut för berggubben, hvilken .. gjort dem så mycket, att den ena blifvit blind, den andra halt och den tredje döf. Dybeck Runa 1842—43, 3: 25. Dalin (1850). Rääf Ydre 1: 48 (1856). Kindblad (1867). —
-GUD, se D. —
(2) -GULA, f. (†) = -GULT. Oker-de-lace, or Yellow-oker, berggåla. Serenius (1734, under oker). Bärg-gula .. das Berg-Gelb, Erden-Gelb. Lind (1749). —
(2) -GULD~2. [jfr holl. berggoud, t. berggold] miner. Tekn. tidskr. 1882, s. 121. Guld förekommer gediget .. dels i ursprunglig klyft s. k. bergguld, dels sekundärt såsom korn, fjäll o. s. v. i flodsand och lösa jordlager s. k. vaskguld. Rosenberg Oorg. kemi 537 (1888). 2 Uppf. b. 5: 435 (1902). —
(2) -GULT, n. (†) gul målarfärg framställd af en järnhaltig jordart; äfv. om denna jordart; jfr -GUL, -GULA. Berggult .. är en gul Jord, hvars grundämne merendels är Lera med någon Järnjord, eller Ochra, blandad .. Med Berggult bör .. förstås allenast sådan gul Färg, som har sin härkomst af Järn. Rinman (1788). Dalin (1850). —
-GYLLEN ~20. växten Erysimum hieracifolium Lin. Fries Ordb. 37 (c. 1870). R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1893, s. 113. —
(2) -GYLTA~20. (individ af) fiskarten Labrus maculatus Bl.; jfr -GALT, -SNULTRA 2. Kalm Resa 1: 65 (1753). Berggyltan förekommer vid Sveriges och Norges vestra kuster från Kullen och inloppet af Öresund till trakten kring Bergen. Nilsson Fauna 4: 264 (1852). Den präktiga berggyltan .., hvilken .. bland växterna på bottnen bygger sig ett slags bo och vårdar sin afkomma. Kolthoff Djurens lif 615 (1901). —
(2) -GÅNG~2. [jfr d. bjærggang, t. berggang] geol. om utsträckt bergartsparti inneslutet i andra bergarter, gång. Lind (1749). Rinman 1: 449 (1788). Dalin (1850). —
(2) -HAMMARE~200, i bet. 1 o. 2 r. l. m., i bet. 3 m.||ig. l. r. (bergs- Nilsson. -hammar Nilsson, Brehm)
1) (förr) bergv. jfr -JÄRN 1. Berghammare .. kallas en på ena ändan spetsig Hammare, som stundom nyttjas vid Grufvearbete. Rinman (1788). Dalin (1850).
3) (individ af) fågelarten Sula alba Lin., hafssula, sillebas, bergsman, spansk måse. Nilsson Fauna II. 2: 510 (1835, 1858). Brehm 2: 546 (1875). —
(1) -HARE~20. [jfr holl. berghaas, t. berghase] (föga br.) fjällhare. Ödmann Beskr. om Kamt. 187 (1787). Palmblad Geogr. 157 (1835, 1851). —
(2) -HARTS. [jfr holl. berghars, t. bergharz] (†) = -BECK. Rinman 1: 400 (1788). Dalin (1850; med hänvisning till asfalt). —
(2) -HASPEL~20. [jfr t. berghaspel] haspel l. handvind för uppvindning af brutet berg. Tidskr. f. landtm. 1886, s. 586. —
-HAUPTMAN, se D. —
-HOLME~20. (bergs- Saima 1845, nr 4, s. 3, V. Hülphers i Idun 1901, s. 87, m. fl.) Ferner Præs. i VetA 1765, s. 49. Waxholm .. med en liten vacker fästning på en bergholme. Stenhammar o. Palmblad Geogr. 2: 376 (1826, 1829). Topelius Vint. I. 2: 382 (1860, 1880). —
(1) -HUFVUD~20. (bergs- Wahlenberg) [jfr t. berg(es)haupt] (numera föga br.) bergstopp. Wahlenberg i Svea 1: 34 (1818, 1824). Vestligast uppsticka .. skarpa berghufvuden, som öster om Altenfjord .. öfverstiga 3000 fot. Palmblad Norge 2 (1846). —
-HUND~2. mytisk hund som tänkes ha sitt tillhåll i berg, särsk. ss. tillhörande bergfolket (se -FOLK 2). Widh midnatz tijdh hörde jagh uthi then store högden Rådeskallen Berghunden skälla. Gyllenius 311 (1665). R. Geete i NF 2: 282 (1877; se under -FÄ). Ä’ ni galna, som löpa ute, då berghunden hörs. Lagerlöf Jerusalem 1: 133 (1901). —
(2) -HVALF~2. (föga br.) De ofanteliga berghvalfven, inom hvilka det underjordiska vatnet (före syndafloden) var inneslutit. Wallerius Tankar 176 (1776). Dalin (1850). —
-HVARF~2.
2) (†) till 2: lager af viss bergart. Bergvarf äro skiljaktige i anseende till ämne, mäktighet, ordning och stupning. Bergman Jordkl. 98 (1766). Wallerius Tankar 101 (1776). Möller (1790). —
-HYACINT~002. Tidigast (att blomma) är den lilla berghyacinten (H(yacinthus) albulus). G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 8: 207 (1884, 1894). —
-HYMPEL. (bergs- Topelius Vint. II. 2: 276 (1882)) (i Finl.) mindre berg, bergknalle. Topelius Vint. I. 1: 98 (1863, 1880). Är det en låg berghympel, eller är det en krokig, svindlande backe? Nya pressen 1895, nr 71, s. 3. —
(2) -HÅLA~20.
1) ihålighet inuti berget. Med malmer utfylda berghålor förekomma isynnerhet inom de yngre formationernas kalkstenar. Wetterdal Grufbr. 25 (1878).
2) se D. —
(2) -HÄLL~2. (bergs- 1 Krön. 12: 15 (Bib. 1541), Blanche Bild. 3: 69 (1864) m. fl.) jfr -HÄLLA. G. I:s reg. 7: 160 (1530). The tree .. drogho nedher til berghs hellen til Dauid j then kulona Adullam. 1 Krön. 12: 15 (Bib. 1541). En ofantelig stor Sten vid Lidingöens västra udde, på en brant bärgshäll. Dalin Hist. 2: Föret. 13 (1750). En berghäll, kallad Runamo. Geijer II. 1: 116 (1825). J. J. Sederholm i Atlas öfv. Finl. 2: 13 (1899). —
(2) -HÄLLA. (bergs- Zetterstedt Sv. lappm. 1: 163 (1822)) (†) berghäll. E. O. Runeberg i VetAH 26: 105 (1765). Almqvist Drottn. j. 271 (1834). —
(1 f α) -HÄLSA~20. synnerligen stark hälsa. Nicander Minnen 1: 192 (1831). Han börjar bli gammal, .. har ej samma berghälsa som förr. Nordensvan Sv. k. 111 (1892). —
(1) -HÄST~2. (bergs- Tidskr. f. landtm. 1880, s. 464) (individ af) hästras i l. från bergstrakt. Små, härdiga och energiska berghästar, hvilka fordom kunde erhållas i de belgiska Ardennerna. C. G. Wrangel i Tidn. f. idr. 1882, s. 55. Dens. Handb. 1124 (1886). —
(1) -HÖG~2, adj. (bergs- J. G. Agardh i SKN 1843, s. 110) jfr FJÄLL-HÖG. The berghöge böllier. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651). Rosenfeldt Vitt. 145 (c. 1700). Nu vräker en bränning mot stäf och stam, / der skjuter en berghög udde fram. Rydberg Dikt. 1: 63 (1882). bildl. I det berghöga trotsets och högmodets stund. Flensburg Kyrkl. tal 289 (1878). —
-HÖJNING, se D. —
-HÖKGRÄS. (bergs- Bromelius 48 (1694). -hökegräs Franckenius, Rudbeck, Bromelius. -hökzgrääs Tillandz) (†) om vissa arter af Hieracium l. andra fibleväxter. Tillandz C 2 b (1683). Rudbeck Hort. bot. 52 (1685). Bromelius 47, 48 (1694). särsk. om växten Hypochæris maculata Lin., slåtterfibla. Bergh Hökegräs medh brede, ludne och fläckiote bladh. Franckenius Spec. C 2 a (1638, 1659). —
(2) -HÖS~2. bergv. stort stycke löst hängande gråberg i en grufva, bergknalle (se d. o. 2); jfr -KASSE. —
-JORD~2. (numera föga br.) Bergjorden. Denna är merändels en röd, fast stundom också hvit eller ljus lös mylla. A. Adlersparre i LBÄ 44—50: 248 (1801). Läsn. f. folket 1851, s. 354. S. k. bergjord, en visserligen något stenbunden och mera svårbruten men på ”finjord” rik jordmån af synnerligen högt odlingsvärde. F. Svenonius i Ymer 1902, s. 426. jfr: Hvad .. angår namnen bergjord, skogsjord, o. d. .. är det rent af omöjligt att blifva klok derpå. Lundequist Landtbr. 1: 23 (1840, 1855). —
(2) -JÄRN~2. [efter t. bergeisen] bergv.
3) ett slags stålkil: stenjärn, stenkil. —
1) (mindre br.) = -BOE. Den väldige Berg-jätten Thjasses dotter. Strinnholm Hist. 1: 148 (1834). (I Tonshögen i Brålanda socken) bo berg-jättar, som ha .. kreatur .., dem de nattetid beta på kringliggande tägter. Dybeck Runa 1842—43, 4: 25.
2) till 1: högt berg. Bremer N. verld. 2: 308 (1853). En sådan bergjätte som Mont Blanc. PT 1900, nr 276 A, s. 3. —
-KALK~2. geol.
1) kristalliniskt kornig kalksten från urtiden, urkalk(sten), kornig kalksten, limsten. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 20. Bergkalk nämnes til skilnad ifrån Flokalk därföre, at den finnes i uråldriga Berg, merendels Spatgrynig, eller gnistrig, utan tecken til Petrificater, eller andra spår af tilkomst genom öfvergången Flod. Rinman (1788). Tegnér 1: 213 (c. 1825). Berlin Läseb. 318 (1852, 1866).
2) lagrad kalksten från silurtiden l. yngre formationer, vanlig kalksten, tät kalksten; jfr FLO-, ÖFVERGÅNGS-KALK. Erdmann Bergart. 73 (1855). (Stenkolsperioden) inleddes genom bildning af mägtiga marina eller saltvattensaflagringar, dels s. k. bergkalk eller kolkalksten, dels den s. k. culmformationen. Holmström Geol. 74 (1877). Namnet bergkalk har sitt ursprung från England (”mountain limestone”), enär bergarten i de trakter, hvarifrån den först beskrefs, uppträder bergsbildande. Nathorst Jord. hist. 1098 (1894). —
-KAM, se D. —
-KAMMARE~200. Rydberg Myt. 2: 391 (1889). Bergkamrarne med sina skuggvarelser och sina lockande .. skatter. Wirsén i PT 1892, nr 2, s. 3. —
-KANT~2. (bergs- Eneman Resa 2: 248 (1712), Fryxell Ber. 6: 79 (1833) m. fl.) Eneman Resa 1: 59 (1711). Öfverst från bergskanten svajade Danskarnas heliga fana; Dannebrog. Fryxell Ber. 2: 200 (1826). Solen var redan öfver bergkanten. Knorring Torp. 1: 58 (1843). Af läckans form framgår, att ångaren .. törnat mot en utskjutande, mycket skarp bergkant. SD(L) 1896, nr 588, s. 9. —
(2) -KASSE~20. (numera knappast br.) bergv. berghös, bergknalle (se d. o. 2). Schultze Ordb. 2231 (c. 1755). Kasse, Bergkasse, kallas uti grufvor et stort stycke öfverhängande berg, som hotar at falla ned. Rinman 1: 964 (1788). —
(1) -KATT~2. [jfr t. bergkatze] (numera föga br.) kattdjuret Felis manul, steppkatt. Vthi Portehwalfwet hafwer .. (den persiske konungen) vppå then ena Sijdan ståandes een Bergkatt, .. han är så stoor som then största Kattloo, men till Färgan gråå. Kiöping Resa 47 (1667). Dalin (1850). —
-KATTFOT. (bergs- Bromelius) (†)
1) sannol. växten Antennaria dioica Gærtn., kattfot. Småå Berg Katefötter. Franckenius Spec. C 1 a (1659). Bromelius 38 (1694).
2) sannol. växten Filago montana Lin., musört, harfot. Store grå ludna Bärgz Kattefötter. Bromelius 37 (1694). —
(2) -KAUTSCHUK. (†) elaterit; jfr -BECK slutet. Bergkautschuk .. Ett slags mineral, som liknar kautschuk. Äfven Spänstigt Jordbeck. Dalin (1850). —
-KEDJA, se D. —
(2) -KIL~2. bergv. Johansson Noraskog 3: 10 (cit. fr. 1575). Bergkil .. är en grof Järnkil, som indrifves uti Lossnor til Bergskutors nedbrytande. Rinman (1788). —
(2) -KILNING~20. bergv. Dessa båda bergbrytningsmetoder, bergkilning (användning af slägga, mejsel och kil) och eldsättning .. eller bränning med ved, voro de enda som användes, ända till dess bergkrutet .. kom i bruk. 2 Uppf. b. 5: 4 (1902). —
-KITTEL~20. (äfv. bergs-) [jfr holl. bergketel, t. bergkessel]
1) till 1: dal som på alla sidor omgifves af berg, kitteldal. Palmblad Geogr. 19 (1835, 1851). Den lugna sjön i bergkittelns botten. Estlander Konsth. 356 (1867). B. F. Olsson i NF 2: 258 (1877).
2) (i vissa delar af Sv.) till 2: jättegryta. Kalm Resa 3: 200 (1761). Meranämnde naturbildningar, som vid Bohuslänska kusterna kallas bergkittlar, men upp i bygderna jättegrytor. Brunius Resa 76 (1839). Lignell Dal 1: 38 (1851). —
-KLACK~2. (bergs- SPF 1848, s. 210, Hemberg Oban. st. 3 (1896)) [jfr fsv. biärgs klakker] berg l. kulle l. klippa som på ena sidan stupar brant ned. Lagret .. utgår i dagen i nedre delen af sluttningen på en bergklack, och (är) derföre .. lätt åtkomligt. H. v. Post i LAT 1870, s. 164. (Sydost om Hjälmaren) reser sig .. en och annan bergklack till fullt 100 m. K. Sidenbladh i NF 15: 1238 (1891). Detta grund .. består af en bergklack synlig vid vattenytan. SD(L) 1896, nr 50, s. 3. —
(2) -KLIMP. (†) Itt sådant bijstert wädher .., at bärgklimper och stenar haffua fallet vthur skyyn. L. P. Gothus Com. 70 (1613). —
(1) -KLINT~2. (berge- Spegel Guds verk 117 (1685). bergs- 2 Krön. 25: 12 (Bib. 1541). Roos Skugg. 158 (1891)) [fsv. biärgha klinter, biärgs klinter, biärghklinter; jfr d. bjærgklint] Juda barn .. förde (de fångna fienderna) .. vppå en bergs klint, och störtte them vth för bergs klinten. 2 Krön. 25: 12 (Bib. 1541). Lex. Linc. (1640). Höga och branta Bergklintar. Rinman 1: 115 (1788). Små låga kojor .. ligga liksom uppklättrade här och där på bergsklintarna (i Katarina församling i Sthm). Edgren Ur lifvet 1: 221 (1881, 1883). —
-KLIPPA~20. (bergs- Svart Är. 80 (1560), F. Olsson i NF 2: 258 (1877) m. fl.) [fsv. biärgs klippa, biärghklippa; jfr t. bergklippe] The .. flydde åt öknenne til then berghklippon Rimmon. Dom. 20: 45 (Bib. 1541; Vulgata: petram, Luther: Fels). Thenne hög:helige Herre (dvs. G. I) war såsom en fast bergzklippa, then haffzens grymma bölier pläga sigh på förslijta. Svart Är. 80 (1560). Norrje .. består mäst af bergs-klippor och fiäll. Nordberg 2: 671 (1740). Bergsklippa benämnes ett brant, enstaka berg. B. F. Olsson i NF 2: 258 (1877). AB(L) 1903, nr 157, s. 2. —
(1) -KLUMP~2. Andersson Verldsoms. 3: 331 (1854). Den höga bergklumpen Romeleklint. Ill. Sv. 1: 233 (1866, 1882). NF 1: 961 (1876). —
(1) -KLYFT~2. (bergs- Schroderus Liv. 565 (1626), Dalin (1850) m. fl.) [jfr d. bjærgkløft, t. bergkluft] (numera föga br.) = -KLYFTA 2. Bergzklyfften Thermopyle. Schroderus Liv. 671 (1626). En bergsklyft, uti hvilken Lejonet låg. Tessin Bref 2: 232 (1754). Holmberg Bohusl. 3: 55 (1845). Dalin (1850, under bergsklyfta). —
1) (†) klippa. Et lited torp wid en bärgzklipto. Brahe Kr. 42 (c. 1585); jfr 2. De Garganiske Bärgzklyftor. Ehrenadler Tel. 833 (1723; fr. rochers). En brandt åt söder lutande bergsklyfta. Ekeberg Ostind. r. 40 (1770, 1773). Thor .. tog opp en bergsklyfta och slängde mot henne (dvs. jättens dotter). Leopold 5: 147 (c. 1820).
2) skrefva l. bred rämna l. trång dal i berg; håla l. grotta i ett berg. (Simson) boodde vthi een bergh klyffto j Etham. Dom. 15: 8 (Bib. 1541; Vulgata: spelunca petræ, Luther: steynklufft). Eraster hade redan flere dagar bebott den bergklyfta, som han ämnat til sin graf. Cederborgh UvT 1: 53 (1809, 1814). Den 5 Aug. togs ett exempl(ar af nordiska flädermusen) .. i en bergsklyfta vid Romeleklint. Nilsson Fauna 1: 28 (1847). Höga V. 2: 14 (öfv. 1903). —
-KLYFTIG. (bergs-) (†) klippig; jfr -KLYFTA 1. Bottnen (i denna del af Vättern är) dels sandacktig, bergsklyftig och stenig, dels gräsig och gyttiog. Tiselius Vätter 55 (1723). —
(1) -KLÄTTRARE~200. (bergs- L. Améen i Sv. turistfören. årsskr. 1889, s. 53) Uthålliga bergklättrare. S. Elkan i Ord o. bild 1892, s. 262. —
1) i förb. hvit bergklöfver, växten Trifolium montanum Lin., backklöfver. Wahlberg Foderv. 227 (1835).
2) växten Trifolium medium Lin., skogsklöfver. Lundequist Landtbr. 454 (1840, 1855). Fries Ordb. 57 (c. 1870). särsk. i förb. röd bergklöfver. Wahlberg Foderv. 224 (1835). —
-KNALLE~20, äfv. -KNALL~2. (bergs- Hastfer, M. Rubenson i GHT 1896, nr 78 B, s. 2, m. fl. -knall Nilsson Fauna 1: 133 (1847), Landberg I öknar 327 (1882). -knalle Nyblom Bilder 180 (1864), M. Rubenson i GHT 1896, nr 78 B, s. 2, m. fl.)
1) kal(t) mindre berg l. klippa; jfr -KNALT. Hastfer Fårs ans 171 (1752). Merendels lägger han (dvs. lon) sig .. på en upphöjd plats, en bergsknall, eller en större sten. Nilsson Fauna 1: 133 (1847). Fisklägena (vid bohuslänska kusten) .. utgöras af en större eller mindre samling envånings trähus, kringkastade utan synnerlig ordning bland bergknallarne. V. Berg i VLS 162 (1887).
-KNALT~2. (bergs- SDS 1896, nr 600, s. 3, 1899, nr 362, s. 1) (i bygdemålsfärgadt spr. i sydvästra Sv.) bergknalle. En stor bohuslänsk öken af ljung och bärgknaltar. GHT 1896, nr 124 B, s. 4. —
-KNATTE~20. (i bygdemålsfärgadt spr.) bergknalle. Norra hälften af Dal är isynnerhet uppfylld af mindre bergåsar, samt sydvestra delen af landet af bergknattar. Lignell Dal 1: 4 (1851). —
(2) -KNOPP~2. i sht i pl.: växten Sedum rupestre Lin.; jfr KLIPP-KNOPP. Rothof 79 (1762). C. Bierkander i VetAH 35: 28 (1774). Weste (1807). Dalin (1850). —
(1) -KNUT~2. (äfv. bergs-) [jfr t. berg-, gebirgsknoten] geogr. jfr -KÄRNA, -STOCK. En större bergmassa, från hvilken bergarmar åt flera håll utskjuta, får namn af bergknut, bergstock. Palmblad Geogr. 18 (1835, 1851). Santesson I Sv. 183 (1887). —
-KNÖL~2. (bergs- P. A. Säve i Ant. tidskr. 1: 75 (1861), O. A. Stridsberg i Stockholm 1: 346 (1897)) (mindre br.) bergknalle. Svederus Jagt 191 (1832). Högsberg, en tvärbrant bergsknöl, .. har näppeligen varit en ättestupa, såsom det uppgifves. P. A. Säve i Ant. tidskr. 1: 75 (1861). —
(2) -KOLJA~20. (individ af) fiskarten Sebastes marinus Lin., norsk kungsfisk, stora kungsfisken. Nilsson Fauna 4: 91 (1852). GHT 1895, nr 256 A, s. 3. —
(2) -KOMPASS~02. bergv.
1) (deklinations-) kompass hvarmed magnetiska bergarters strykningsriktning o. stupning bestämmas, skölpendelkompass. Calonius Suppl. 204 (1813).
2) af Cronstedt, enl. andra af Tilas uppfunnen (inklinations-)kompass till bestämmande af magnetiska malmers läge m. m., grufkompass. Wetterdal Grufbr. 92 (1878). Nathorst Jord. hist. 78 (1888). —
(1) -KOMPLEX~02. (bergs- Hedin Gm Asien 2: 259 (1898)) De olika afdelningarna af den norska (folk-)stammen voro skilda från hvarandra genom väldiga bärgkomplexer. Schück (o. Warburg) Litt.-hist. 1: 2 (1895). —
(2) -KORK~2. [jfr d. bjærgkork, holl. bergkurk, t. bergkork] miner. korkliknande mineral som af somliga antages höra till kloritgruppen, af andra anses vara en artförändring af asbest. Bromell Bergart. 24 (1730). Bergkork kallas en Asbestart, som består af orediga samt om hvarannan vridne och flätade skifvor och trådar. Rinman (1788). Bergläder och Bergkork äro tvänne, ofta på våra malmlager såsom tunna sprickfyllnader förekommande mineralier, som hafva grågul färg. Deras sammansättning är mycket olika ..; de äro tydligen sönderdelningsprodukter af andra silikater. Sjögren Min. 179 (1865, 1880). —
(1) -KRANS~2. Lindhagen Astr. 419 (1858). Siebenbürgens kulturgebiet består af en mäktig bergkrans, som omsluter ett högland. C. Rydqvist i LAT 1869, s. 214. Lagerlöf Jerusalem 1: 54 (1901). —
-KRASSE~20. [jfr t. bergkresse]
(2) -KRATS ~2.
1) [jfr t. bergkratze] bergv. krats att aflägsna borrmjöl ur borrhål med. Weste (1807). Dalin (1850).
2) jäg. med tvenne korkskrufformigt vridna järnklor försedt redskap att ur bergshålor l. gryt framdraga villebråd; jfr DJUR-KRATS. Greiff Jagt 71 (1828). Der (hvarest gräflingen ligger i grytet) anställes gräfningen och djuret drages slutligen ut med en s. k. bergkrats. Nilsson Fauna 1: 189 (1847). Skogvakt. 1891, s. 110. —
(1) -KRIG~2. (bergs- Hazelius) krig(soperationer) i bergsbygd. Hazelius Förel. 395 (1839). Östg. corr. 1854, nr 9, s. 2. —
(2) -KRISTALL~02. (bergs- Eneman, Hirn Hearn Exot. 167 (1901)) [jfr d. bjærgkrystall, holl. o. t. bergkristall] kristalliserad kvarts. Ljuscronor .. af bergscrystall. Eneman Resa 2: 48 (1712). Så klart, som bergkristall. J. G. Hallman Flodman A 2 a (1729). Berg-Crystaller, så vackre, som de bästa utländske, finnas uti Jämtland i Offerdals Socken. Hermelin Intr. i VetA 1771, s. 28. Jag har sett bergcrystall med inneslutit rörligit vatten. Wallerius Tankar 51 (1776). Tegnér 1: 214 (c. 1825). Bergkristall (är) .. Den renaste arten (af kvarts) .. (Den är) vattenklar eller blåaktigt hvit; då den är gulhvit eller vingul kallas den citrin, (då den är) gulaktigt brun till nejlikbrun röktopas, och då den är nästan svart morion. Hj. Sjögren Min. 109 (1880). om flaska af bergkristall. Wexionius Vitt. 390 (1683). —
-KRISTALLS-PRISMA—00~20. (-kristall-) I stället för att man genom ett glasprisma får ett spektrum på en skärm, får man med ett bergkristallprisma två spektra. 2 Uppf. b. 2: 295 (1901). —
(2) -KRUT~2. (bergs- Bergv. 3: 499 (1773), SFS 1891, Bih. nr 6, s. 10, m. fl.) groft, för bergsprängning afsedt krut. Adressen 1775, s. 320. Rinman 1: 1079 (1788). Gröfst (af alla krutsorter) är bergkrutet eller sprängkrutet. Berlin Läseb. 334 (1852, 1866). Bergskrutet, som vid minarbeten i jord ännu användes, men som vid andra sprängningsarbeten blifvit utträngdt af starkare sprängmedel .. består (i Sv.) af 65 proc. salpeter, 15 proc. kol och 20 proc. svafvel. H. W. Westin i NF 9: 157 (1885). Det är nu nära 300 år sedan bergkrut började användas vid sprängning i grufvor. 2 Uppf. b. 5: 90 (1902). —
-KULLE, se D. —
-KUNG, se B. —
(1) -KYRKA. (†) om byggnad för lagstridig gudstjänst hos israeliterna; jfr -ALTARE. Tu (Jerusalem) bygde tina berghkyrkior fremst på alla wäghar, och giorde tijn altare på alla gator. Hes. 16: 31 (Bib. 1541; Luther: Bergkirchen, gr. πορνεῖον, Vulgata: lupanar). —
(2) -KÅDA. (†) = -BECK. Bärg-sega eller kåda. Lind (1749, under berg-wachs). Bitumen Judaicum vel Asphaltum Judisk Bergkåda. SPF 1816, s. 220. —
-KÄGLA, se D. —
(1) -KÄRNA~20. (mindre br.) geogr. bergknut. Dalin (1850). Bergknut (bergkärna), bergmassa, från hvilken flere bergskedjor utgrena sig. B. F. Olsson i NF 2: 258 (1877). E. G. Palmén i Atlas öfv. Finl. 27: 15 (1899). —
-KÖRSBÄRSTRÄD. (†) sannol. trädet Prunus fruticosa Pallas. Chamæcerasus .. Steen eller Bergh-Körsebärsträä .. (t.) Bergkirschbawm. Lex. Linc. (1640). —
(2) -KÖTT. [jfr t. bergfleisch] (†) miner. ett slags bergläder. Bromell Bergart. 23 (1730). Cronstedt Min. 96 (1758). Bergläder .. (som består) Af tjocka och fasta skifvor .. kallas .. Bergkött. Rinman 1: 147 (1788). Weste (1807). Dalin (1850). —
(2) -LAF. (†) bot. om (individ l. art af) vissa på sten växande lafvar, ungefär gruppen Umbilicaricæ. Berglafvarne, (Lichenes Umbilicati). J. P. Westring i VetANH 14: 35 (1793). Retzius Fl. oec. 395 (1806). —
(2) -LAGER~20, n. (bergs- Brunius) Huru de mer och mindre faste bergslagren emottagit olika nötning af vågornas öfverspolningar. Brunius Resa 77 (1839). En bergmassa af en viss utsträckning och begränsning och af en viss, för densamma egendomlig, inre beskaffenhet, kallar man i allmänhet ett berglager eller en berglänk. A. Erdmann Bergart. 53 (1855). F. Hoppe i Jernk. ann. 1903, Bih. s. 21. —
-LAGER-SYSTEM—10~02. geol. De särskilda geologiska berglagersystemen förekomma naturligtvis icke alla på ett och samma ställe ofvanpå hvarandra. E. Erdmann i NF 7: 1335 (1884). —
(1) -LAND ~2. (bergs- Palmblad Fornk. 1: 17 (1843), Schück (o. Warburg) Litt.-hist. 1: 75 (1895) m. fl.) De Iranska bergländerna. Strinnholm Hist. 1: 130 (1834). Är det (dvs. höglandet) hög-bergigt, kallas det ett berg- eller alp-land. Palmblad Geogr. 19 (1835, 1851). Dalarne .. består mestadels af ett skogigt bergland. Carlson 1 Skolgeogr. 1: 124 (1894, 1901). —
(1) -LANDSKAP~02 l. ~20. (bergs- SDS 1894, nr 418, s. 1) Böttiger 3: 106 (1844, 1858). Berglandskapets väldiga intryck på människosinnet. Lysander Skr. 364 (1877). Berg- och slättlandskap. Nyblom i 3 SAH 8: 279 (1894). —
-LEJON, se D. —
-LER. (†) jfr -LERA. Wallerius Min. 21 (1747). Bergler kallas alla de Lerarter, som finnas neduti Bergen, til skilnad ifrån dem, hvilka i Jordbrynet anträffas. Eljest kallas ock en Pinnmo, eller sandblandad Lera, Bergler. Rinman (1788). —
(1) -LIK~2, adj. (numera mindre br.) liknande ett berg, i sht stor l. hög som ett berg; jfr -STOR. Stora och berglike stenars uthkastande (ur Vesuvius). Hiärne 2 Anl. 239 (1706). Berglika böljor sig välta mot skyn. Lannerstierna Äfvent. 8 (1790). Argivernas Förstar .. / Byggde en berglik häst. Adlerbeth Æn. 28 (1804, 1811). Berglika grushögar. G. E. Beskow Resem. 49 (1861, 1881). —
(2) -LIN~2. [jfr holl. bergvlas, t. bergflachs] miner. om viss trådig asbestvarietet; jfr -ULL. Bromell Bergart. 22 (1730). Apoth.-taxa 1739, s. 43. Berglin .. kallas den Asbest- eller Amiantart, som består af fina, böjeliga och tillika jämnsidiga trådar .. Berglin tros ifrån äldsta tider vara bekant och nyttjadt til beredning af et oförbränneligt Linne och Papper. Rinman (1788). Beskr. öfv. fästn.- o. pos.-artill. I. 9—10: 56 (1895). —
(2) -LOSSNING~20. bergv. Tekn. tidn. 1871, s. 162. För att erhålla god berglossning brytas pallarne med så brant lutande framsida, som bergets fasthet medgifver. Wetterdal Grufbr. 195 (1878). Det andra sprängämnet .. lämnade för låg berglossning och sålunda för högt brytningspris. Tekn. tidskr. 1902, A. A. s. 169. —
(1) -LUFT~2. (bergs- SP 1809, nr 13, s. 1, Törneros Bref 1: 380 (1833) m. fl.) Hafs- bergs- .. och skogs-luft. SP 1809, nr 13, s. 1. Jag behöfver att dricka, icke brunn, utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig full af den skånska dimman. Tegnér 5: 283 (1822). Likasom (på högfjällen) blicken fritt kan ströfva omkring öfver de oändliga högslätterna, så inandas lungan med vällust den rena bergluften. Oscar II Skr. 3: 242 (1861, 1888). —
(2) -LÄDER~20. [jfr d. bjærglæder, holl. o. t. bergleder] miner. Bromell Bergart. 23 (1730). Bergläder .. är en af jämnsidiga skifvor sammansatt Asbestart, seg och nästan af samma skapnad som Läder. Rinman (1788). Sjögren Min. 179 (1865, 1880; se under -KORK). —
-LÄNDIG~20, adj. = -LÄNDT. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 14. Söderut i Blekinge, blir äfven kusten bergländig. Palmblad Geogr. 79 (1851). Björk- och barrskog omvexla med hagar, ängar, mossar och bergländig mark. C. R. Sundström i NF 12: 383 (1888). —
-LÄNDT, äfv. -LÄND~2, p. adj. [jfr d. bjærglændt] kuperad med berggrunden här o. där gående i dagen. Skogsområdet (i Östergötland) är .. hufvudsakligen att söka i de berglända delarne af länet. Nyström Sv. geogr. 355 (1895). —
(1) -LÄRKA~20. [jfr d. bjærglærke, holl. bergleeuwerik, t. berglerche] (individ af) fågelarten Alauda alpestris Lin. Nilsson Fauna II. 1: 442 (1835, 1858). En af de vackraste lärkor är Berglärkan, eller Sandlärkan. Brehm 2: 63 (1875). Kolthoff Djurens lif 243 (1899). —
-LÖK~2. [jfr t. berglauch, bergzwiebel] växten Allium montanum Schmidt. Björkman (1889). Neuman Flora 645 (1901). —
-LÖNN~2. [jfr t. bergahorn] trädet Acer Pseudoplatanus Lin. Fries Utfl. 1: 90 (1843). Lundell (1893). —
(2) -MALM~2. i berg förekommande l. bruten malm, i sht järnmalm; motsatt SJÖ-, MYR-MALM m. m. Qvist Præs. i VetA 1776, s. 12. Våra jernmalmer i fast berg eller ”bergmalmer”, såsom de till skilnad från sjö- och myrmalmer kallas, utgöras allmännast af magnetit (svartmalm), men äfven ofta af jernglans (blodsten). Wetterdal Grufbr. 12 (1878). 2 Uppf. b. 5: 29 (1902). —
-MALMS-GRUFVA. (†) malmgrufva. Norra America kan .. jemte öfverflöd af jordmalmer, fägna sig af några goda bergmalmsgrufvor. Rinman 1: 910 (1788). —
-MALÖRT. (†) möjl. växten Artemisia Abrotanum Lin. Absinthium montanum vel Romanum. Römisk Malört, Berg-Malört. Franckenius Spec. A 2 a (1659). —
-MAN~2.
2) [efter fr. montagnard] till 1 g α γ’: medlem af ”berget”. Den skändliga 20 Juni 1792 .. en tillställning af .. Gironde-männen, hvilka dock strax derefter öfverflyglades genom Bergmännens 10 Augusti. Atterbom Siare 5: 152 (1849). —
-MARK~2. (bergs- Falk, PT 1900, nr 84 A, s. 4, m. fl.) På fjäll och annan mager bergsmark vistas få björnar. Falk Björn. 29 (1819, 1828). En ödslig och vild bergmark. Wikner Pred. 259 (1877). PT 1902, nr 16, s. 4. —
(2) -MARMOR. (†) i berg förekommande marmor. På Kolmården uti Östergöthland .. fås den fastaste bergmarmor, merendels hvit och grön, med instänkte fläckar af flera färgor. Rinman 1: 946 (1788). —
-MASSA~20. (bergs- Palmblad Norge 2 (1846), Bergman Gotl. skildr. 284 (1882) m. fl.) Wallerius Tankar 117 (1776). Denna trakt fylles af Sulitelmas bergmassa. Palmblad Geogr. 78 (1851). Alla tre bergmassorna, Alperna, Karpatherna och de böhmiska bergen. Svedelius Statsk. 3: 19 (1869). När man från hafvet nalkas Bohuslän, ser man till en början blott en grå, ödslig bergmassa. Läseb. f. folksk. 203 (1892). —
-MASSIV~02, sbst. geol. En horst med större utsträckning (kallas), i all synnerhet då den utgöres af urberg och andra gamla bergarter, ofta äfven ett bergmassiv. Under detta namn sammanfattar man dessutom i allmänhet hvarje större komplex af äldre bergarter, som bildar ett område för sig i motsats mot omgifningen. Nathorst Jord. hist. 275 (1890). De geologiskt unga vulkanbärgarterna (i Patagonien), mestadels basalt, som .. åtminstone inom ett område (bilda) .. ett högt, snöhöljdt bärgmassiv, sönderskuret i tinnar och spetsar. O. Nordenskiöld i GHT 1897, nr 56, s. 1. —
(2) -MITTEL~20. (mindre br.) bergv. Mittel, eller Bergmittel, kallas af bergsmän den bergart, eller det berg, som ligger emellan tvenne gångar, eller malmfall, i synnerhet då de äro nära utmed hvarandra belägne. Rinman 2: 162 (1789). —
(2) -MJÖL~2. [jfr d. bjærgmel, t. bergmehl] mjöllik jordart bestående af skal af kiselalger; kiselgur. Wallerius Min. 14 (1747). Weste (1807). Bergmjölet användes till beredning af dynamit .., vattenglas, porösa tegel m. m. P. T. Cleve i NF (1877). I vårt land finnes, på bottnen af forna sjöar eller i torfmossar, stundom det så kallade bergmjölet .., hvilket under hungersnöd lär hafva användts såsom nödbröd. Nathorst Jord. hist. 511 (1891). Sin största betydelse har bergmjölet såsom isoleringsmedel för ångpannor och ångrör samt bakugnar, besparande 25—33 proc. af bränslet. NF 19 (1895). T. Fries Syst. bot. 331 (1897). —
(2) -MJÖLK. [jfr ä. d. bergmelk, ä. t. bergmilch] (†) uppblött, i vatten uppslammadt mjölkfärgadt mineral af olika sammansättning; jfr MÅN-MJÖLK. Silfverhaltig hvit bergmiölk .. utflöt åhr. 1696. i stor ymnoghet uti Juthyltz fältorten vid Sahla. Bromell Bergart. 6 (1730). Rinman (1788). Bergmjölk, eller Månmjölk .. är en fin, lös, sönderfallen kalkjord, som finnes i och vid kalkbergen, i synnerhet på Gottland och på kritberget på Möen; den har öfvertron att tacka för sitt namn. Synnerberg (1815). Dalin (1850). —
(2) -MOSSA~20. [jfr t. bergmoos] (berge-mos Spegel) om åtskilliga på berg l. stenar växande lafvar; jfr STEN-MOSSA. Dy kan ej thetta Diur (dvs. renen) i andre Länder wanka / Än hwarest thet sin Spjs af Berge-Mos kan sanka. Spegel Guds verk 234 (1685). (Getterna) äta bergmåssa, granelaf (osv.). Broocman 3: 47 (1736). Parmelia Tartarea .. Bergmossa. C. Quensel i Sv. bot. 77 (1803). Lichen saxatilis .. Bergmossa .. Stenmossa. Wahlenberg Fl. sv. 852 (1826, 1833). Racomitrium Brid. Bergmossa. C. J. Hartman Flora 379 (1849). —
(1) -MUR~2. (bergs- Strinnholm Hist. 5: Reg. 173 (1854)) bergskedja tänkt ss. skiljande l. skyddande. Alperna, den bergmur, som skiljde dem (dvs. romarna) från nordens vilda folk. Strinnholm Hist. 1: 19 (1834). (Sibirien) ligger alldeles öppet för de kalla polarvindarne, som ingen skyddande bergmur stänger ute. Svensén Jorden 54 (1884). —
-MYNTA~20. [jfr d. bjærgmynte, t. bergminze] (numera föga br.) växten Clinopodium vulgare Lin.; fordom äfv. om några närstående växter ss. Calamintha, Sideritis, Nepeta. B. Olavi 83 b (1578). Calaminta montana. Berg Mynta. Franckenius Spec. B 1 a (1638, 1659). Rudbeck Hort. bot. 20 (1685). Sideritis. Lille Bergmynta. Därs. 106. Calamintha montana Bergmynta. Stiernman Com. 4: 1101 (1688; i apotekartaxa). Calamintha mont. herb. Bergmynta, allmän i Bergen (i Sv.). Linné i VetAH 2: 85 (1741). Clinopodium .. vulgare .. (i Uppland) Berg mynta. Dens. Flora 208 (1745, 1755). Bärg-mynta, Nepeta. Schultze Ordb. 3190 (c. 1755). Clinopodium vulgare .. Bergmynta. Retzius Fl. oec. 174 (1806). Herba .. Calaminthæ montanæ Bergmyntha. SPF 1812, s. 258. Clinopodium vulgare .. Sten-Polej, Bergmynta, Hvirfvel-Dosta. Wahlenberg Fl. sv. 392 (1824, 1831). Ringborste . Clinopodium vulgare. Kallas äfv. Bergmynta. Dalin 288 (1853). Anm. I äldre botaniska och farmakologiska arbeten står ordet ss. öfversättning af Calamintha montana, som eg. betecknar växten Calamintha officinalis Mch. (l. C. menthæfolia Host, möjl. äfv. andra arter); men enligt uppgift hos Linné Flora 208 (1745, 1755) använde man (i st. f. Calamintha officinalis Mch., Melissa Calamintha Lin.) Clinopodium vulgare i Sv. ss. drog under namn af Calaminthæ montanæ herba. Fries Ordb. (c. 1870). anför ordet, sannol. från ä. förf., ss. benämning på växtsläktet Calamintha, men betviflar dess rätt att anses tillhöra riksspr. —
-MÄSTARE, se d. o. —
-MÄSTARSKAP. (-mäster- Lagerbring) (†) bergmästardistrikt. Lagerbring Hist. 1: 127 (1784). Under (bergskollegiet) .. lyda alla Bergmästarskap. Stiernstolpe Arndt 2: 148 (1807, 1814). —
-NARDUS. [jfr t. bergnarde, Valeriana tuberosa Lin. (Riehm Handwb. d. bibl. Altert. 1058 (1884))] (†) växten Valeriana tuberosa Lin. Nardus montana. Berg-Nardus. Franckenius Spec. C 4 a (1638, 1659). —
(1) -NATUR~02. (bergs- Bergman Gotl. skildr. 291 (1882), Kôersner) Svedelius Statsk. 3: 294 (1869). Omvexlingen (i Dalarna) af leende, yppig fägring och vild bergsnatur. V. Kôersner i VLS 91 (1885). —
-NEJLIKA, se D. —
(1) -NYMF~2. Weste (1807). Oreader eller Bergnymfer. Norrmann Eschenburg 2: 67 (1818). Dalin (1850). A. M. Alexanderson i NF 4: 315 (1880). —
(2) -OCKER. (†) ockra. Kyllerferg eller bergoker. Bromell Bergart. 4 (1730). Bergocher kallas den Ochra, hvilken finnes i Bergen, til skilnad ifrån den, som träffas i dagen vid Surbrunnar och flerestädes. Rinman (1788). —
(2) -OLJA~20. [jfr d. bjærgolie, holl. bergolie, t. bergöl, steinöl, eng. rock oil, samt PETROLEUM] en i naturen förekommande, af flytande kolväten bestående brännbar vätska af olika färg o. konsistens, hvars viktigaste destillationsprodukt är fotogen; petroleum, nafta; stundom om den mörkare (gula l. gulbruna) lättflytande oljan i motsats dels till den ljusare (stundom vattenklara): nafta i inskränkt bem., dels till den segflytande (o. ännu mörkare): bergtjära. Bromell Bergart. 17 (1730). Uti denna skiärbacka (i Osmundsberget) .. har .. Malmletaren .. L. .. funnit .. spor på Petroleum eller Bergolja. D. Tilas i VetAH 1: 202 (1740). Rinman (1788). Berzelius Kemi 5: 1173 (1828). (Den) numera allmännast antagna (teorien om bergoljans ursprung är den att) .. bergoljan blifvit .. under starkt tryck .. bildad genom långsam sönderdelning af animaliska (och vegetabiliska?), i berglagren inneslutna ämnen (musslor, koraller m. fl.). E. Erdmann i NF 2: 296 (1877). Vid Babylons och Ninives uppbyggande betjenade man sig af intorkad bergolja, eller asfalt, såsom murbruk. De gamle egypterna begagnade sig af denna olja vid balsameringen af sina döde. Dens. Därs. 297. Petroleum eller som det ock, då råmaterialet åsyftas, kallas, bergolja. 2 Uppf. b. 2: 621 (1901). —
-OLJIG~20. (numera knappast br.) innehållande bergolja. Desse bergoljuga vattnen gifva ibland en rök ifrån sig, som, då ljus holles dervid, tager eld och brinner. Wallerius Hydrol. 50 (1748). —
(1) -OMKRANSAD~020, p. adj. J. Nordlander i VLS 67 (1885). Kapstaden .. (är) belägen .. vid en bergomkransad vik. Svensén Jorden 479 (1887). —
(2) -OSTRON~20. [jfr t. bergauster] ostron som sitter l. tagits på bergbotten. J. Oedman i VetAH 5: 130 (1744). Nyligen inkomne .. Berg-Ostron uti Half-Tunnor til billigt pris. PT 1758, nr 5, s. 4. (Ostronen) indelas i sandostron och bergostron; de senare, som sitta fast vid klippan, äro de bästa. Nilsson Dagb. 41 (1816, 1879). AB 1890, nr 7, s. 1. —
-PALL~2. (bergs- Peringskiöld, Oedman Bahusl. 191 (1746)) [jfr sv. dial. bergpalle (Rietz)] framskjutande bergafsats l. stenmassa. Peringskiöld M. upl. 303 (1710). Rinman 1: 173 (1788). Detta .. kastell .. ligger på en framskjutande bergpall, som nästan öfverhänger den lägre staden. Kræmer Span. 170 (1860). (Saltsjö-)banan (går fram) .. på ett system af tunnlar, viadukter och bergpallar. B. Stafsing i Tekn. tidskr. 1896, Extrah. s. 29. —
(1) -PANORAMA ~0020. (bergs- Centerwall Hellas 339 (1888)) utsikt öfver bergstrakt. Man skrider mellan Sierra de Oñas branter; stundom öppnar sig ett utomordentligt praktfullt bergpanorama. AB 1898, nr 98 A, s. 3. —
(2) -PAPPER~20. (bergs- Wallerius) [jfr d. bjærgpapir, t. bergpapier] (numera mindre br.) miner. Wallerius Min. 142 (1747; se under -SKINN). Rinman 1: 147 (1788; se under -SKINN). Weste (1807). Dalin (1850). —
-PARTI~02.
3) till 1 g α γ’. Ekelund N. hist. 2: 29 (1838). Girondisterna, bergpartiet, kommunen. Wirsén i 3 SAH 2: 224 (1887). S. Boëthius i NF 19: 732 (1895). —
(1) -PASS~2. (bergs- Bremer G. verld. 1: 30 (1860), V. Carlheim-Gyllensköld i Ymer 1900, s. 225, m. fl.) Trolle-Wachtmeister 2: 8 (1814). Till öfverfartsställen (öfver Ural) tjena åtskilliga bergpass eller så kallade ”portar”. Castrén Resor 1: 286 (c. 1844). Ryska härmassor stodo i Wallachiet, färdige att storma bergpassen. SvT 1852, nr 26, s. 4. Ett par skyhöga lodräta klippor, som på ömse sidor sammanträngde vägen till ett vildt bergpass. N. P. Ödman Minnen 1: 133 (1874, 1881). —
(2) -PELARE~200. pelarliknande stenmassa. Bergpelarne vid ingången (till vindarnas håla). Atterbom LÖ 1: 49 (1824, 1854). En tvärbrant, cirka 300 meter hög bergpelare, som på denna sida begränsade bergspasset. V. Carlheim-Gyllensköld i Ymer 1900, s. 225. särsk. bergv.: kringbrutet vertikalt (l. i det närmaste vertikalt) bergfäste. Vid mycket donlägiga malmer stödjes hängandet stundom af bergpelare. Wetterdal Grufbr. 208 (1878). —
-PENNINGGRÄS. (†) växten Thlaspi perfoliatum Lin. Thlaspi minimum Montanum. Bergpennin(g)gräs. Rudbeck Hort. bot. 110 (1685). Lilla Bärgpenningegräs. Bromelius 113 (1694). —
-PEPPAR. [jfr t. bergpfeffer] (†) sannol. växten Daphne Mezereum Lin., tibast, källarhals, pepparbuske. Björkegren (1784, under caméade). Weste (1807). Deleen (1814, under caméade). —
-PLAN~2, r. l. m. (mindre br.) platå. Hisinger Ant. 4: 30 (1828). Blekings skogsbygd .. är i öster närmast hafvet ett lågland, men för öfrigt uppfylles den af bergplaner. Läseb. f. folksk. 169 (1892). —
-PLATÅ~02. (bergs- Düben Lappl. 35 (1873), PT 1903, nr 167, s. 3, m. fl.) Det svenska landet .. kan man beteckna .. som en i det hela låg, af otaliga remnor sönderristad bergplatå. Ill. Sv. 1: 15 (1866, 1882). Tekn. tidn. 1871, s. 123. Den bergplatå, som höjer sig i fonden af parken ”Hvita berget” (i Sthm). Tekn. tidskr. 1900, A. B. s. 1. —
-POLEJA. (†)
1) [jfr t. bergpolei] växten Teucrium polium Lin. Polium montanum. Berg Polleya. Franckenius Spec. D 1 b (1638, 1659).
2) sannol. växten Calamintha Acinos Clairv. Clinopodium minus, Pseudo clinopodium petræum. Lille Wirfweldosta, Bergpolleya. Franckenius Spec. B 2 b (1659). —
(1) -PORT~2. (berga- Strandberg)
1) portliknande öppning i berget. Strandberg 3: 485 (1856). Bergporten öppnar sig (för bergakungen). Wennerberg 3: 28 (1883).
2) (föga br.) bergpass. Den menskliga roflystnaden .. har brutit sig väg genom dessa trånga bergportar (som leda till Kaschmir). Palmblad Nov. 2: 6 (1841). jfr Castrén Resor 1: 286 (c. 1844; se under -PASS). —
(1) -PUNKT. (bergs- Holmberg) (†) bergstopp. (Harz’) högsta topp är Brocken: den nordligaste bergpunkt i det mellersta Europa. Palmblad Geogr. 30 (1835, 1851). Holmberg Bohusl. 3: 1 (1845). —
-PYSSLING~20. [jfr d. bjærgpusling] (föga br.) Dvergarna eller, som de vanligen i folksagorna kallas Bergpyslingar eller Troll, framställas alltid såsom de der fordom hafva bott i bergskulor, klintar eller kullar. Nilsson Ur. 1: 141 (1843, 1866). —
(1) -RAD. (bergs- Thunberg Resa 1: 175 (1788)) [jfr d. bjærgrad, t. bergreihe] (†) bergskedja. Eneman Resa 1: 128 (1712). Bärgraden mellan Sverje och Norje. Dalin Hist. 1: 11 (1747). Urals södra del .. klyfver sig i tre bergrader. Palmblad Geogr. 27 (1845, 1851). —
(1) -RAND~2. (bergs- Eneman Resa 2: 93 (1712)) bergsrygg, i sht tänkt ss. begränsande ett landskap l. synkretsen. Eneman Resa 1: 12 (1711). Mot Svarta Hafvet begränsas höglandet af en skarp bergrand. Palmblad Geogr. 35 (1835, 1851). Böhmens dalkittel, .. fordom en sjöbotten, innan den här upprinnande Elbe hann bryta sig väg genom den norra bergranden. Svensén Jorden 369 (1886). Då solskifvans öfversta kant stack fram öfver bergranden, såg det ut, som om det hvita högfjället börjat brinna. Lagerlöf Antikr. 67 (1897). —
-RAS~2, sbst.1, n. ras l. nedstörtande af berg; äfv. om det nedrasade; jfr -STALP 1, -STÖRTNING. Möller (1790). Jordbäfningar .. ha .. ofta haft bergras till följd. Hisinger Ant. 7: 113 (1840). Första platformen (i grufvan) .. nedstörtade .. och ett bergras inträffade. AB(L) 1895, nr 261, s. 2. I bergrasen bo gräflingar och räfvar. Kolthoff Djurens lif 225 (1899). —
(1) -RAS~2, sbst.2, r. (bergs- Sjöstedt, Juhlin-Dannfelt) Vi (kunna) .. indela nötkreaturen i .. Bergsraser, sådana som lefva i bergstrakter; .. Slättlandsraser .. och .. Mellanraser. Sjöstedt Husdj. 1: 263 (1860). Den skäckiga bergrasen (af nötboskap). A. Carlqvist i LAT 1875, s. 138. Svarthufvad fårras, en småvuxen, skotsk .. bergsras. Juhlin-Dannfelt 386 (1886). —
-REFVA, se D. —
-RESE~20.
1) [jfr d. bjærgrise] om jätte (i nordisk mytologi l. saga); jfr -BOE, -JÄTTE 1. Spegel Guds verk F f f 2 a (1685; se under -BOE). Hammaren Mjöllner, hvilken Hrimthursar och bergresar känna. Cnattingius Sn. E. 32 (1819). Hemdalls uppgift är att vakta (regnbågens bro) .. för bergresarna och andra onda makter. T. Wisén i NF 6: 1015 (1882). Rydberg Myt. 1: 191 (1886). jfr: (Josua) utrotade således Kanaans Jättar och Bergresar, likasom Asa-Thor utrotade Skandinaviens. Nilsson Ur. 1: 156 (1843, 1866).
(2) -RING~2. (bergs- Weste) sjöt. i berg fäst järnring afsedd för fartygs förhalning o. förtöjning; jfr BELÄGGNINGS-RING. Weste (1807). Vid karantäns- och observationsplatserna hafva genom lotsverkets försorg .. anordnats åtskilliga kummel, bergringar m. m. SFS 1894, Bih. nr 7, s. 19. —
(1) -RIS~2. risarten Oryza montana Lour. Bligh 207 (1795). De förnämsta naturalster (i Persien) äro hvete och korn, bergris (osv.). Palmblad Geogr. 187 (1835, 1851). Bergriset .. kultiveras endast där det vanliga icke går till. Elfving Kulturv. 29 (1895). Af ris förekomma talrika varieteter .. Alla dessa kunna sammanföras till två grupper, Vattenris och Bergris. 2 Uppf. b. 4: 128 (1899). —
(2) -RITNING. (†) hällristning. The gamla Stenskrifter och märckwärdiga Bergritningar, som .. til äwig tijd vthhärda och stå kunna. Peringskiöld M. upl. 177 (1710). —
-ROT, se D. —
-RYGG, -RÅ, -RÅD, se D. —
(1) -RÅTTA. (bergs- Serenius (1734, under marmotto). (†) 1) möjl. (syrisk) klippdass, Hyrax syriacus Ehbg. Vthi Portehwalfwet hafwer .. (konungen af Persien) ståandes .. een Bergrotta sluten vthi een Buur .., Hon war til Färgan och Skapnaden äfwen som een annen Rotta, men til stoorleken som ett halfftåhrs gammalt Swijn. Kiöping Resa 47 (1667). 2) [jfr t. bergmaus, bergratte] murmeldjur. Bergsråtta, et creatur i Alpiska bergen. Serenius (1734, under marmotto). Weste (1807). Dalin (1850). 3) [jfr t. ägyptische bergratte] i förb. egyptisk bergråtta, egyptisk springråtta, Haltomys ægyptiacus. F. Hasselqvist i VetAH 13: 123 (1751). —
-RÄMNA, -RÄNNA, -RÄTT, se D. —
(2) -RÖD, sbst. [jfr holl. bergrood, t. bergrot, bergröte] (†) = -RÖDT. Bergröd, Mönja. Lex. Linc. (1640, under sandaracha o. sandyx). —
(2) -RÖDT, n. (†) om åtskilliga röda mineralfärger ss. realgar, rauschgelb, rödockra, mönja, rödkrita; jfr -RÖD. Sandaraca .. bergrött. Var. rer. 21 (1538). Bergrött, Sandaracha. Lex. Linc. (1640). Bergrödt kalla någre Rödkrita, andre Rauschgelb; men egenteligen förstås därmed en röd järnhaltig Lera, som finnes i Grufvor och går för sig sjelfi elden til glas. Rinman (1788). —
-RÖR~2. [jfr d. bjærgrør] gräsarten Calamagrostis epigejos Roth; jfr BACK-RÖR. Linné Flora 37 (1745, 1755). Retzius Fl. oec. 74 (1806). Fries Ordb. 104 (c. 1870). —
(2) -SAFT. (bergs- Hiärne 2 Anl. 234 (1706)) [jfr ä. t. bergsaft] (†) miner. Mineralier och bergsafter. Hiärne Förb. 37 (1706). Nästberörde bergsaft och fetma. Bromell Bergart. 17 (1730). Bergsafter kallas alla Salt- och Svafvelarter, som finnas i Bergen, såsom Bergsalt, Vitriol, Alun, Svafvel, Bergbeck, m. fl. Rinman (1788). —
-SAL~2. (berga- Mellin Nov. 1: 442 (1829)) (i poetisk stil) sal i berg. Af röfvade skatter vår bergsal är full. Ling As. 292 (1833; yttradt af en jättinna). Nu står han (dvs. konung Astolf) i bergsal af ädelsten. Atterbom LÖ 2: 215 (1827, 1854). Rydberg Gudas. 55 (1887). —
(2) -SALMIAK~200. (numera föga br.) miner. Wallerius Min. 187 (1747). Rinman (1788). Bergsalmiak, kallar man den rå naturliga salmiaken, som finnes i granskapet af eldsprutande bergen. Synnerberg (1815). —
(2) -SALT~2, sbst. (bergs- Lex. Linc. (1640, under montanus), G. Brandt i VetAH 14: 295 (1753)) [jfr t. bergsalz, steinsalz, eng. rock salt] miner. i fast form i jorden förekommande (kok)salt, stensalt. Lex. Linc. (1640, under sal). Bärgsalt .. Är ganska rent och mäst halfskinligt, tål länge innan det kan uplösas i vatten. Wallerius Min. 168 (1747). Bergsalt, eller Stensalt, kallas det koksalt, som man finner i flötsberg i fasta lag, samt under jorden i stora massor. Synnerberg (1815). Stensalt .. Bergsalt .. Koksalt .. Består i rent tillstånd af 60,7 delar klor och 39,3 delar natrium. Sjögren Min. 119 (1865, 1880). Bergsalt finnes i sedimentära bergarter af olika geologiska åldrar .. I Sverige finnes ej bergsalt. P. T. Cleve i NF (1877). (Ekenberg o.) Landin 666 (1893). —
-SALT-FORMATION—0~102. (mindre br.) geol. särsk. i best. form: triasformationen. För sin rikedom på saltaflagringar har trias äfven blifvit kallad bergsaltformationen. Holmström Geol. 81 (1877). —
(2) -SEGA. (†)
1) om bituminös jord? Köres, hackas, och harfvas åkern våter, som har lättmyllan eller bärgsegan, tager ogräset mera öfverhanden, än förminskas. O. Broman (1729) hos Celsius Almanach 1732, s. A 14 a.
2) äfv. -SEGE. bergolja, bergbeck, bergvax. Bärg-sega .. bärg-sege .. das Stein-Öl, das Öl, so aus Felsen rinnet. Lind (1749). Bergsega .. se Bergvax. Weste (1807). Almqvist (1842). —
-SENAP. (†) möjl. ngn art af växtsläktet Sisymbrium Lin. Sinapi montanum. Bergsenap. Rudbeck Hort. bot. 106 (1685). —
(1) -SIDA ~20. (bergs- H. Hildebrand i 3 SAH 12: 265 (1897)) Schultze Ordb. 4087 (c. 1755). Atterbom Minnen 443 (1818). Högre upp (på Himalaja) börja de graciösa stora trädormbunkarna .. att .. kläda bergsidorna. Wachtmeister Indien 1: 83 (1894). —
-SILFVER, se D. —
-SIMPA~20. (individ af) fiskarten Cottus pœcilopus Heck. Bergsimpan, som vid Storsjön i Jämtland kallas stengers, lakegers och lakatrubb, vid Ljusnan i Härjedalen stenbit. Stuxberg Fisk. 257 (1895). —
1) till 1: i hufvudvärk, hjärtklappning, svindel m. m. bestående sjukdom, förorsakad af vistelse i tunn luft. Här förnam jag i form af kväljningar de första känningarna af bergsjukan. Hedin Beskick. 378 (1891). Juldagen bivuakerades på en höjd af 19.000 fot. Alla ledo af bärgsjukan. GHT 1897, nr 19, s. 3. På natten började .. bergsjukan göra sig kännbar .. med smällande hufvudvärk och hjärtklappning. Det är det häftiga ombytet af relativ höjd som förorsakar dessa symptom. Hedin Gm Asien 1: 103 (1898).
2) [jfr t. bergsucht] (föga br.) till 2: lungsjukdom som förorsakas af inandning af det vid stenhuggning uppkommande fina dammet. Den s. k. bergsjukan, som grasserat .. vid Lemunda sandstensbrott. SD(L) 1902, nr 450, s. 3. —
(1) -SJÖ~2. (äfv. bergs-) geogr. insjö som ligger på en betydlig höjd öfver hafvet; jfr ALP-SJÖ. Skottlands Högländer, ett bergland, .. rikt på täcka bergsjöar. Palmblad Geogr. 127 (1835, 1851). Bergsjöarna äro nyckfulla och oberäkneliga. PT 1897, nr 30 A, s. 2. —
-SKEPPUND, se D. —
(2) -SKIFFRING ~20. geol. Rinman 1: 14 (1788). Bergskifring .., Bergsättning, Stenskifring, eller Bergväxt, kallas de efter utseende likasom fina fogor, hvilka synas uti et Berg eller Sten, eller då jämnsidige, räte eller vågige strimor visa sig i .. Hällearter .. och likasom utmärka Bergets, eller Hälleartens Strykande i längden. Därs. 158. —
(2) -SKINN. [jfr t. berghaut] (†) miner. Finare Bärgläder .. Består af helt tunna lameller, och liknar skinn eller papper, hvarföre det ock kallas Bärgskinn eller Bärgspapper. Wallerius Min. 142 (1747). Bergläder .. (som består) Af tunnare skifvor (än bergläder i egentlig mening) .. får heta Bergskinn. (Bergläder som består) Af mycket tunna skifvor .. får namn af Bergpapper. Rinman 1: 147 (1788). Weste (1807). Dalin (1850). —
(1) -SKO~2. (bergs- G. I:s reg. 1: 153 (1523), A. Hamberg i Ymer 1901, s. 275) sko afsedd att användas i bergstrakt.
2) om sko för människor. Af de sega espartobladen tillverkas .. de i Spanien sedan gammalt använde berg-skorna. V. Wittrock i NF 2: 151 (1876). De broddade bergsskorna af schweizermodell. A. Hamberg i Ymer 1901, s. 275. —
(1) -SKOG~2. (bergs- Thelaus Skog. 33 (1865), C. Bovallius i Nord. tidskr. 1892, s. 128) skog på berg. Smålands bergskogar. Fries Utfl. 1: 318 (1843). Vägen gick genom högrest bergskog. Santesson I Sv. 105 (1887). jfr D. —
-SKOLA, sbst.1, se D. —
(2) -SKOLA, sbst.2 (†) fördjupning l. klyfta i berg. Ett Spiut och en yxa .. hvilket war funnit j stort Bergh j en berghSkoola vnder en Hall. Gyllenius 249 (1662). I Eds-forssen .. är en bärg-skola, 8 famnar bred, och något djup. N. Gissler i VetAH 12: 279 (1751). —
1) sprängskott i berg l. grufva. S. Sandel i VetAH 30: 300 (1769). Den 9 Juli ihjelsköts .. en grufkarl af ett bergsskott. Tiden 1848, nr 181, s. 4. I nyare tid brukar man ofta tända med elektricitet .. i synnerhet .. när man vill uti ett stort stenbrott skjuta många bergskott på en gång. Uppf. b. 3: 24 (1873).
2) bergv. smäll förorsakad af uppkomsten af en spricka i berg. Det inträffar .. i vissa grufvor, då arbetet kommit ett stycke från det afsatta bandet, att skarpa smällar, s. k. bergskott, höras från detsamma, hvarvid stenskärfvor kastas omkring. T. Dahlblom i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 20. —
(1) -SKOTTE~20. (numera mindre br.) invånare i skotska högländerna, högländare. Weste (1807). Den Celtiska (folkstammen), hvars mest oblandade qvarlefva igenfinnes hos Bergskottarna. Nilsson Ur. 1: 109 (1838, 1866). Hagberg Shaksp. 4: 68 (1848). —
-SKRABBA~20. växten Globularia vulgaris Lin., blåboll. Linné Flora 41 (1745, 1755). Wahlenbrrg Fl. sv. 87 (1824, 1831). Dalin (1850). Fries Ordb. (c. 1870). —
(1) -SKRED~2. (äfv. bergs-) nedglidande af jord- o. stenmassa utefter en bergsida; äfv. om den massa som glider l. glidit ned. AB 1890, nr 3, s. 3. (Invånarna på Maas’ af höga klippväggar begränsade stränder) lefva i fara för bergskred, hvilka i ett nu kunna begrafva dem och deras egendom. Torpson Eur. 1: 169 (1895). —
-SKREFVA~20. (bergs- Luk. 23: 30 (NT 1526), E. Wigström i VLS 190 (1888) m. fl.) [fsv. biärgskriva] långsträckt nedåt afsmalnande fördjupning i berg, (större) bergsrämna, (mindre) bergklyfta. The dolde sigh vthi iordkwlor, och j bergskrewor. Upp. 6: 15 (NT 1526). Lot foor vthu Zoar, och bleff på berghena .. och lågh vthi eenne berghscriffuo. 1 Mos. 19: 30 (Bib. 1541). Att redigera (dvs. drifva tillbaka) åther the Swenske till sine gamble klippor och bergzskrefwor. RARP 8: 186 (1660). Flitiga Bin inrättade sina Republiker uti bergskrefvor. Stiernstolpe DQ 1: 125 (1818). Genberg 2: 127 (1863). —
(2) -SKUTA~20. bergv. större stenblock som på grund af (naturliga) rämnor l. lossnor (i väsentlig mån l. fullständigt) lossnat från den fasta klyften. Rinman 1: 144 (1788; se under -KIL). Bergfoten .. (är) betäckt med nedramlade stenblock och bergskutor. Hisinger Ant. 5: 144 (1831). Grufarbetaren .. var på 150 meters djup sysselsatt med undanforsling af lösskjutet berg, hvarvid en större s. k. ”tomloss” eller ”bergskuta” lossnade ur taket. SD(L) 1902, nr 36, s. 2. —
-SKÅR~2. (föga br.) jfr -SKÅRA. Bergskår kallas en ränna eller fördjupning i berget, som börjar opp i fjället, och afleder vattnet. Zetterstedt Sv. lappm. 2: 21 (1822). —
-SKÅRA~20. [fsv. biärghskora] (föga br.) (grund) bergskrefva; jfr -SKÅR. Han må inkrypa j steenklyfftor och bergskoror. L. Petri Jes. 2: 21 (1568). —
(2) -SKÄDDA~20. (individ af) fiskarten Pleuronectes microcephalus Donov. C. U. Ekström hos Wright 217 (1857). Tungan .. förväxlas ofta med den vida allmännare bergskäddan (Pleuronectes microcephalus). Kolthoff Djurens lif 627 (1901). —
-SKÄLLA~20. växten Bartsia alpina Lin., svarthö. Weste (1807). Dalin (1850). jfr Fries Ordb. (c. 1870). —
(2) -SKÄR~2. (föga br.) klippa i vatten. Et stycke ifrån Dammen löper watnet under et berg-skär. Hülphers Dal. 443 (1762). Steniga och med bergskär fylda strömmar. G. H. Carlgren i Tekn. tidskr. 1883, s. 139. —
(1) -SKÄRNING~20. (bergs- PT 1902, nr 152, s. 3) öppen genomskärning i ett berg, i sht för en järnvägs framdragande. Ill. Sv. 1: 168 (1866, 1882). De bärgskärningar, banan har att passera. GHT 1898, nr 7, s. 2. (Järnvägs-)Styrelsen anmäler .. att en i 1900 års arbetsplan upptagen tunnel genom ett berg vid Alnässjön .. anses böra utbytas mot en öppen bergskärning. Tekn. tidskr. 1900, A. A. s. 343. —
(1) -SLANT. (bergs-) (†) bergsluttning; jfr -SLÄNTA. På en bärgsslant, ofvanför dalen, (är) en grotta. Hasselquist Resa 148 (1751). —
(1) -SLOTT~2. slott l. fäste på ett berg. Lind (1749, under berg-schloss). Dessa romantiska bergslott, hvilka .., genom deras höga läge och branta otillgänglighet, synas mera tillhöra luftens än jordens boningar. Leopold 4: 193 (c. 1820). Bergslottet i Dumfries .. af W. Scott. Wahrman (1822; boktitel). Svensén Jorden 319 (1886). —
(1) -SLUTTNING~20. (bergs- Verelius Ind. 92 (1681), Jos. 12: 8 (öfv. 1903) m. fl.) Eneman Resa 2: 22 (1712). Långhåriga grymtoxar ströfva .. utefter bergssluttningarne (i Tibet). Svensén Jorden 275 (1886). Vårbäckens brus på bergssluttningen. Roos Str. 38 (1892). —
(1) -SLÄNTA~20. (mindre br.) bergsluttning; jfr -SLANT. I tre veckor ha vi, som bo här uppe på bergsläntan (vid Labers i Meran), lefvat bland kyliga moln. SD 1896, nr 23, s. 7. Han klättrade uppåt bergsläntan. Cavallin Kipling Emirens pred. 96 (1898). —
(1) -SLÄTT~2. (bergs- Nilsson Fauna II. 2: 216 (1835, 1858), C. J. Bergman i Läseb. f. folksk. 167 (1892) m. fl.) [jfr t. bergebene] platå, bergplatå. En sydlig (kedja af Alperna), som .. åtföljer Adriatiska hafvet .., bildande kala, klippiga bergslätter med nakna toppar. Palmblad Geogr. 29 (1851). Thorsborg (på Gottland) har ofvanpå en nästan jemn och vågrät bergslätt, som ligger 183 pariserfot öfver hafsytan. Brunius Gotl. k. 2: 274 (1865). Den öfverste delen af en bergskedja benämnes .. bergslätt (platå), om han bildar ett jämnt och flackt land, ett s. k. högland. B. F. Olsson i NF 2: 258 (1877). —
-SMED. (bergs- Holmberg) (†) mytisk manlig person som tänkes smida i bergets inre. Oedman Bahusl. 191 (1746); jfr Holmberg Bohusl. 3: 260 (1845). —
(2) -SMÖR. [jfr d. biærgsmør, t. bergbutter] (†) miner. Bergsmör, eller Stensmör, .. en mineral af gul färj, som består af stark jernhaltig alun. Synnerberg (1815). —
(2) -SNULTRA, stundom -SNYLTRA~20.
1) (individ af) fiskarten Labrus rupestris Lin., stensnultra. Linné Västg. 179 (1747). Dalin (1850). Nilsson Fauna 4: 274 (1852).
2) = -GYLTA; jfr -GALT. Bergsnultran är den största (bland de vid Skandinaviens kuster förekommande arterna af snultresläktet). B. F. Fries o. C. U. Ekström hos Wright 11 (1836). F. A. Smitt i NF 2: 281 (1877). —
(1) -SPETS~2. (bergs- Eneman Resa 2: 26 (1712), Atterbom FB 283 (1818) m. fl.) De högsta bergspetzarna i Alpfiällen. Hiärne 2 Anl. 195 (1706). (Den uppgående solens) Strålar förgylte Bärgzspitzarna. Ehrenadler Tel. 82 (1723). En dal, på båda sidor omgifven af djerfva, pittoreska bergspetsar. Rydqvist Resa 240 (1838). Svensén Jorden 441 (1886). —
-SPRING~2, n. (individ l. art af) växtsläktet Asplenium Lin., i sht om Asplenium Trichomanes Lin.; jfr -LÅNKE, STEN-BRYT. Wahlenberg Fl. sv. 700 (1826, 1833). Fries Ordb. (c. 1870). jfr: En bräken-art, som växer i bärgspringor, stympar sitt teoretiskt förutsättbara namn bärgspring-ört till det i sig själf meningslösa bärgspring. Tegnér Ellipt. ord 29 (1882). —
(2) -SPRINGA~20. (bergs- Eneman, Nilsson Fauna 4: 276 (1852) m. fl.) Eneman Resa 2: 24 (1712). En liten växt, som har sitt tillhåll i bergspringorna. Läseb. f. folksk. 203 (1892). —
(2) -SPRÄNGARE~200. jfr STEN-SPRÄNGARE. Stiernman Com. 4: 99 (1675). Bårrhålens fördelaktigaste ställning .. fordrar .. en förfaren Bergsprängare. Rinman 1: 172 (1788). Dånet af bergsprängarnes skott. Topelius Vint. III. 1: 124 (1862, 1896). —
(2) -SPRÄNGERI. (†) bergsprängning. (Granater vinnas i Sv.) icke genom kalkijlning och bergsprengeri, utan genom eld, samt tilmakning. Bromell Bergart. 37 (1730). Riksens Ständer pröfva .. nödigt .. tilstyrka, det Bergsprängeriet här i Stockholm må ställas under .. tilsyn. Bergv. 3: 409 (1770). Rinman 2: 787 (1789). —
(2) -SPRÄNGNING~20.
1) sprängning af berg l. sten. Stadga för rikets fiske 1766, § 9. Bergsprängning verkställes antingen genom skjutning, kilning eller eldsättning. Stål Byggn. 218 (1834). Nitroglycerin .., först begagnad till bergsprängning af svensken J. Nobel. Rothstein Byggn. 117 (1875). Bergsprängning under vatten. Wieselgren I g. dagar 187 (1875, 1900).
2) ställe där berg sprängts, gm sprängning åstadkommen bergskärning. Ill. Sv. 1: 293 (1873, 1882). (På östra stambanan mellan Katrineholm o. Norrköping) hafva vi på många ställen sett betydliga sjöfyllningar, stora bergsprängningar och väldiga bankar. Läseb. f. folksk. 144 (1892). —
-SPRÄNGNINGS-ARBETE—10~020, äfv. —00~200. G. Thomée enl. Kindblad (1867). Wieselgren Vår samt. 41 (1880). Å stambanan Långsele—Öfver-Luleå .. hafva .. alla .. jordflyttnings-, bergsprängnings- och brobyggnadsarbeten afslutats. SFS 1892, Bih. nr 5, s. 25. —
-SPRÄNGNINGS-DIREKTION(EN)—10~102. (förr) gm kungl. bref af den 8 Mars 1770 förordnadt, af tre personer bestående ämbetsverk som hade att öfvervaka bergsprängningen o. bergsprängarna i o. omkring Stockholm. Kongl. Bergsprängnings-Directionen .. A., Öfverste(,) .. S., Bergs-Råd, .. T., Lieut(enant) vid K. Artil(leriet). Sthms stads cal. 1771, s. 91. —
-SPRÄNGNINGS-DIREKTÖR—10~102. (förr) (John) Ericssons fader .. tog år 1810 anställning såsom ”bergsprängningsdirektör” vid Göta kanal. G. R. Dahlander i NF 4: 646 (1881). —
-SPRÄNGNINGS-KRUT—00~2. bergkrut. Bergv. 2: 523 (1749). Dubbelt Bergsprängningskrut .. är .. uti mycket grofva korn, men til materialiernes proportion är det lika med mousquet-krutet, som allenast körnas något finare. Rinman 1: 1079 (1788). Almanach 1841, Sthms hor., s. B 7 a. —
-STAD, se D. —
(1) -STAF~2. (bergs-) staf afsedd till stöd vid klättring i berg, alpstaf. J. Hammar i Tekn. tidskr. 1898, A. A. s. 241. —
-STALP~3. (bergs- Tuneld)
1) (†) = -RAS, sbst.1 Johansson Noraskog 3: 404 (cit. fr. 1684). Bärg-stalp, Ruina montis. Schultze Ordb. 4998 (c. 1755). År 1571 .. skedde svåra Bergsstalp i Stens-Grufvan. Tuneld Geogr. 1: 180 (1762, 1773).
2) till 1: (hög) klippbrant, bergstupa; djup utmed en brant klippvägg. Atterbom LÖ 1: 11 (1824, 1854). Nu hon (dvs. gasellen) på ett bergstalp hänger / der det lodrätt störtar sig. Ingelman 190 (1831, 1843). Hiskliga bergstalp med afgrunder så djupa, att man ej kan se deras botten. Dahm Geogr. 57 (1863, 1882).
3) (föga br.) högt o. brant klippblock. Ett bergstalp, af fiskare-folket i trakten kalladt ”Predikstolen”. Bergman Gotl. skildr. 153 (1882). —
-STARK~2. (föga br.) = -FAST 2. Den bergstarka tro, som öfvervinner verlden. Topelius Ljung 125 (1882, 1889). —
-STAT, se D. —
(2) -STEN. [jfr d. biærgsten] (†) stenblock; ur berg bruten sten. Forsius Min. 102 (1643). Czaren skal hafwa lägat vthi Wiasma widh Bergstenarne baak om Schmolensko. N. Av. Cop. 23 Maj, 1657, s. 4. Pyramiderne .. (äro) vthan på .. beklädde medh vthhugne Berg- eller Qwardersteen. Rel. cur. 371 (1682). En stor Grotta .. innan öfverdragen med blänkande Muslor, skinande Bergsten och falska Coraller. Dalin Arg. 1: 130 (1733, 1754). —
(1) -STIG~2. (bergs- Nyblom M. Twain 67 (1873), Schybergson Finl. hist. 2: 55 (1889)) [fsv. biärgha stigher] Spegel Guds verk 158 (1685). Geijer II. 1: 115 (1825). Nidafjällens branta, fuktiga bärgstigar. Rydberg Gudas. 98 (1887). Mellan berget och sjön leder en romantisk bergstig öfver väldiga .. klippblock. De Geer Minnen 2: 246 (1892). —
-STIGARE~200.
1) (mindre br.) till 1: bergbestigare. K. af Kullberg Bref 1: 201 (1844). En klok bergstigare, som vill spara sin kraft, .. börjar sin vandring med långsamma steg. E. Edlund i Sv. tidskr. 1875, s. 203.
2) se D. —
(1) -STIGNING~20. (mindre br.)
2) bergbestigning. Böttiger i SAH 50: 315 (1875). Toppen på berget Niesen, till hvilken jag gjorde min enda bergstigning. De Geer Minnen 1: 278 (1892). —
(1) -STOCK~2. [jfr d. bjærgstok] (mindre br.) geogr. bergknut. Palmblad Geogr. 18 (1835, 1851; se under -KNUT). Åt s. ö. skiljes Engadin från Veltlin-dalen och Tyrolen genom en väldig bergstock, som krönes af Bernina. NF 4: 498 (1881). —
(1) -STOR~2. (föga br.) stor som ett berg, ofantligt stor; jfr -LIK. En Berg-stoor Elephant. Columbus Bibl. v. A 2 b (1674). bildl.: De äldsta sedernas enfald, sammanlagd med det bergstora, det kämpestarka, felar ej att behaga eller förvåna. Leopold 5: 13 (1801). —
(1) -STRAND~2. (bergs- Brunius Resa 160 (1839)) Atterbom Minnen 342 (1818). (Närkes-)Slättens södra kantberg draga öster ut in i Södermanland och bilda söder om Hjälmaren en vacker skogbeväxt bergstrand. Läseb. f. folksk. 245 (1892). —
(1) -STRECK~2. topogr. I Sverige afbildas (på kartor) berg genom krusade streck .., hvilka .. vi kalla bergstreck. Dessa bergstreck sammanfogas i horisontal led till sammanhängande hvarf, berghvarf. Norström Topogr. 161 (1880). —
(1) -STRÄCKA~20. (bergs- Linné Sk. 322 (1751), A. Segerstedt i VLS 132 (1888) m. fl.) [jfr t. bergstrecke] långsträckt bergmassa, i allm. tänkt ss. en enhet (jfr BERGS-KEDJA); jfr -STRÄCKNING. Kullen består af en lång bärgssträcka. Linné Sk. 322 (1751). Flodernas områden (i Spanien) skiljas af ansenliga bergssträckor i östvestlig riktning. Svensén Jorden 335 (1886). —
(1) -STRÄCKNING~20. (bergs- Palmblad Geogr. 28 (1835, 1851), A. Cajanus i VLS 38 (1888) m. fl.) [jfr d. bjærgstrækning] bergsträcka. Linné Sk. VI (1751). Ifrån den förenämde Fjellryggen utgå åtskillige Grenar, eller Bergsträckningar. Rinman 1: 108 (1788). Den bergsträckning, som genomstryker Inland. Holmberg Bohusl. 2: 5 (1843). Svedelius Statsk. 2: 277 (1868). —
(1) -STRÖM~2. (bergs- Fries i SAH 23: 181 (1847), Wirsén i PT 1898, nr 81 A, s. 3, m. fl.) (strid) ström (som upprinner) i bergstrakt. Stiernstolpe Arndt 3: 25 (1808). Rhen .. som uprinner ur föreningen af flere små bergströmmar. Svedelius Statsk. 4: 178 (1869). Albaniens vilda otillgängliga bergland .., endast vattnadt af strida forsande bergströmmar. Svensén Jorden 310 (1886). i bild.: Så var ock Geijers lif och verksamhet: en strid bergsström med brusande fall och blomstrande stränder. Fries i SAH 23: 181 (1847). —
(1) -STUP~2. bergstupa. —
(1) -STUPA~20, sbst. (bergs- Heidenstam) klippbrant, bergstalp. Säve Hafv. sag. 9 (1880). Vår tid har ofvan bergsstupornas hisnande prakt upptäckt stillhetens och den öfverjordiska klarhetens majestätiska skönhet. V. v. Heidenstam i Ord o. bild 1896, s. 10. Foten af en tvärbrant bergstupa. G. Andersson i Turistfören. årsskr. 1900, s. 300. —
-STÖRTNING~20. [jfr t. bergsturz] (föga br.) = -RAS, sbst.1 År 1613 förstördes staden Plürs i Schweiz af en bergstörtning. Berlin Läseb. 297 (1852, 1866). —
-SUG l. -SÅG, n. (†) = -SUR, sbst. Halmstads härad, består halfwa delen af medelmåttig mulljord, en del Lerjord och Bergsåg. Landtm. förf. 2: 195 (1688). Ringare jordmon, som .. består af fem-jord, bergsug, röjord och brännesand. Därs. 155 (1690). —
(2) -SULA~20. (mindre br.) bergv. botten i ett grufrum. Sällan är bergsulan så slät, att kärrorna kunna skjutas direkt på densamma. Wetterdal Grufbr. 244 (1878). —
-SUR~2, adj. vattensjuk af vatten från angränsande berg l. sluttning. Emedan härest (dvs. härstädes) fast magrare med sten .. och klapperskjerf samt bergsure åkrar upfyld jordmon finnes. Landtm. förf. 2: 165 (1691). Linné Ungd. 2: 61 (1732). Äng-kaflen .. trifves väl på bergsura och våta ställen. Fischerström 1: 83 (1779). —
-SUR, sbst. (†) vattensjuk jord i bergig mark l. nedanför berg l. sluttning; jfr -SUG. Lerjord med mullblandat, hålles för den bästa (åker- o. ängsmarken), därnäst Lerjord, sedan Sand och Surjord, och sist Öhr, Skarpöhr, rödöhr, Bergsur. Landtm. förf. 2: 192 (1688). Växiö domk. akt. 1694, nr 506. —
(2) -SVADEN l. -SCHVADE(N). [af t. bergschwaden] (†) bergv. hälsofarlig gas i grufva, grufgas; antogs förr vara ngn metall, särsk. arsenik, i gasform, hvilken kunde af sig själf förtätas o. ansätta sig i form af anflog. Bärgschvade, Arsenicum nativum vaporosum. Är en ren arsenik, som en rök sväfvande i grufvor, hvaraf folk lätteligen dö. Wallerius Min. 224 (1747). Metalånga, Bergsvaden .. en .. fin, ibland något gröfre ånga, som sätter sig vid bergen, hvaraf sedermera någon metall produceras, efter det ämne, som i ångan varit. Dens. Hydrol. 70 (1748). Bergsvaden, .. Spiritus metallorum. Arsenicum volatile. Sahlstedt (1773). Bergsvaden .. Ett slags flygtig arsenik. Dalin (1850). —
(2) -SVAFVEL. [jfr d. bjærgsvovl, t. bergschwefel] (†) nativt svafvel. Schultze Ordb. 5256 (c. 1755). Dalin (1850). —
-SYRA~20, sbst.
1) växten Rumex Acetosella Lin., kråksyra. Rudbeck Hort. bot. 2 (1685). Linné Flora 119 (1745, 1755). Åker- eller bergsyran (Rumex Acetosella). Arrhenius Jordbr. 1: 199 (1862). R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1893, s. 115.
2) vatten som nedrunnit från berg l. sluttning o. gör den nedanför liggande marken vattensjuk; jfr -SUR o. BACK-SYRA. Sluttar fältet och man är rädd för bergsyra. Linné Ungd. 2: 364 (1734). Från omgifvande höjder nedträngande bergsyra. Widmark Helsingl. 1: 30 (1860). Genom cement- och dräneringsarbeten leda bort bergsyran. Almquist Hälsovårdsl. 422 (1896). —
(1) -SYSTEM~02. (bergs- NF 8: 415 (1884), Nathorst) geogr. ett sammanhängande helt af (bergknutar o.) bergskedjor. Italiens bergsystem. Palmblad Geogr. 30 (1835, 1851). Karpathernas bergsystem. Svedelius Statsk. 2: 5 (1868). ”De bergsbildande krafterna” (hafva) verkat temligen likformigt öfver vida sträckor och sålunda gifvit upphof till bergssystem af ensartad grundbyggnad. Nathorst Jord. hist. 10 (1888). —
-SÄKER~20. (hvard., mindre br.) fullkomligt säker l. viss. Strindberg Fjerd. 34 (1877). De hade varit i kompani om .. Amerikaresan, både .. Jan Jansson och hans hustru, det var Sven Ersson bärgsäker på. Geijerstam Kronofogd. 44 (1890). —
-SÄLLE, se D. —
(1) -SÄNKA~20. jfr -SÄNKNING. March, .. som öfver den mähriska bergsänkan sätter Donaus bäcken i förbindelse med Östersjöns sydkust. Svensén Jorden 369 (1886). —
(2) -SÄTTNING~20. bergv.
2) sättning l. sjunkning af vissa partier af ett berg. —
1) [namnets senare del föranledd af sötman i växtens rot] (numera mindre br.) ormbunken Polypodium vulgare Lin., stensöta, sötbräken. Steensöta, Hällesöta, Bergsöta, Söötbräken. Franckenius Spec. D 1 b (1638, 1659). Rudbeck Hort. bot. 92 (1685). Radices Polypodii Stensöta, Bergsöta. Stiernman Com. 4: 1133 (1688; i apotekartaxa). Almqvist (1842). Lindgren Läkem. (1902). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
2) [afses här angifna växt, torde namnets senare del vara föranledd af sötman i växtens blad o. rötter] (†) möjl. växten Astragalus glycyphyllus Lin., backsöta. Glychyrriza sylv. siliquosa. Will Lakrijs, Bärgesöta. Rudbeck Hort. bot. 48 (1685). —
(2) -TAFLA~20. hällristning. Holmberg Bohusl. 2: 170 (1843). Man (ser) på bergtaflorna .. teckningar af tama djur. B. E. Hildebrand i Ant. tidskr. 2: 421 (1869). De på dessa bergtaflor oftast återkommande figurerna äro skeppsformer samt bilder af menniskor och djur. Uppf. b. 1: 489 (1873). Det (är) föga hopp att någonsin kunna tyda våra bergtaflors dunkla språk. O. Montelius i Sv:s hist. 1: 109 (1903). —
(1) -TAGA~20. [jfr d. bjærgtagen] om bergfolk (se -FOLK 2): taga in till sig i berget; i sht i p. pf. samt ss. vbalsbst. -tagning. Almänt grunckas, at folck, serdeles barn, ynglingar och flickor skola hafva varet bergtagne. Hiärne 2 Anl. 259 (1706). Hans folk föregaf att han (dvs. konung Svegder) blef bergtagen. Botin Hist. 1: 63 (1789). Maran, lyktgubbar, bergtagningar med flera sådana saker, hafva hos allt folk af ädlare seder förlorat deras kredit. Leopold 3: 180 (1798, 1816). Föräldrarnes öfvertygelse om sanningen af deras barns bergtagning. Rääf Ydre 1: 48 (1856). Den bergtagna. Romantisk opera. Hedberg (1874; boktitel). skämts. med afs. på person på hvilken man länge väntat förgäfves l. hvilken man ej på länge sett. Han måtte ha blifvit bergtagen, eftersom han inte syns till än. Det var länge, sedan jag såg dig; jag trodde att du hade blifvit bergtagen. Almqvist (1842). mer l. mindre bildl. Böttiger 4: 126 (1847, 1869). Vi ha försett oss på lifseländet, vi äro bergtagna däri och vi komma inte mera loss. Roos Önsk. 105 (1892). —
(2) -TAK~2. bergv. öfver en grufva l. ett grufrum vid malmens utbrytning l. bortsprängning kvarlämnadt tak; särsk. om dylikt tak af gråberg, motsatt MALM-TAK. Ett öfver fyndigheten eller å dess utgående afsatt bergtak. Wetterdal Grufbr. 198 (1878). —
(2) -TALG~2. [jfr t. bergtalg] (numera mindre br.) miner. Bergtalg (Hatchetin, Schererit) förekommer ganska sällan .. Då detta ämne troligen är lemning af icke identiska, organiska substanser, så äro de på olika ställen funna arter af bergtalg icke eller lika till alla egenskaper. Berzelius Kemi 5: 1158 (1828). Dalin (1850). —
-TALL~2. (bergs- Bromelius)
1) [jfr nor. bergfuru] om exemplar af den vanliga tallen (Pinus silvestris Lin.) som i följd af att det växer på berggrund har en egendomlig, förkrympt form. Lilla Bergz Tall, Maru Tall. Bromelius 84 (1694). Så kallad bergmalm- eller gårtall, som växer på mager, stenig högländ mark med yfvig krona, och är kortstammig. Rinman 1: 357 (1788). Björkman Skog. 113 (1868).
2) trädet Pinus montana Mill.; jfr -FUR. Dalin (1850). Af växter (anträffade i de interglaciala skifferkolen i Schweiz) må anföras tall, bergtall, gran, lärkträd (osv.). Nathorst Jord. hist. 936 (1894). Abelin Villaträdg. 81 (1903). —
(2) -TENN~2. [jfr t. bergzinn] (föga br.) Bergtenn, .. kallas det rena tennet sådant det kommer ur smälthyttorna. Synnerberg (1815). —
(1) -TINNE~20. (berge- Spegel) (I Norge) är mången Ström som .. hwelfwer liufligt ut uhr högste Berge-Tinnar. Spegel Guds verk 109 (1685). Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 123 (1901). —
-TISTEL. [jfr nor. bergtistel, t. bergdistel] (†) i förb. gul bergtistel, växten Carlina vulgaris Lin., stjärntistel, spåmanstistel. Carduus montanus .. Guul Bärgtistel, will Skogz Safrans Tistel. Bromelius 16 (1694). —
(2) -TJÄRA~20. [jfr d. bergtjære, holl. o. t. bergteer] miner. bergolja af tjärliknande färg o. konsistens; jfr MALTA. Bärgtjära .. Är en svart tjock bärgfetma, lik nästan ordinaire tjära. Wallerius Min. 194 (1747). Bergtjära, Mineraltjära, Malth. Rothstein Byggn. 125 (1856, 1875). Vid .. beröring med luften öfvergår petroleum till bergtjära, som i sin ordning öfvergår till asfalt. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 236. —
-TOPP, se D. —
(2) -TORF. [jfr d. bjærgtørv, t. bergtorf] (†) miner. bituminös torf; jfr -BECKS-TORF. Wallerius Min. 196 (1747). Rinman (1788). Dalin (1850). —
(2) -TORSK~2.
1) jfr PALL-TORSK. Bligh 1: 70 (1795). Nilsson Fauna 4: 541 (1855). Det unga släktet af vanliga torsken .. har af bohusläningen fått namnet bergtorsk, därför att dessa rödaktiga varieteter mest uppehålla sig på bergbotten bland rödalger. Kolthoff Djurens lif 621 (1901).
-TRAKT, se D. —
-TRANNÄF. (†) växten Geranium silvaticum Lin., skogsnäfva? Geranium montanum. Bärgtranenäff. Rudbeck Hort. bot. 48 (1685). —
-TRAST~2.
2) [jfr t. bergamsel] (individ af) fågelarten Turdus torquatus Lin., ringtrast. Dalin (1850; med hänvisning till ringtrast). —
-TROLL~2. (berga- O. Petri Kr. 5 (c. 1540), C. J. Bergman i VLS 35 (1884) m. fl. bergs- Verelius Ind. 34 (1681), Schybergson Finl. hist. 1: 12 (1887) m. fl.) [jfr d. bjærgtrold] troll som tänkes bo i berg; jfr -FOLK 2. Rik som ett bergtroll. Arvidi 30 (1651). Bergz-troll .. rupium incola. Verelius Ind. 34 (1681). Bärgtroll, och andra elaka andar. Peringskiöld Hkr. 1: 305 (1697). Bergfolk l. Bergtroll kallas de ännu i folktron lefvande naturväsenden, som enligt sägnen bebo jordens inre. R. Geete i NF 2: 281 (1877). Det var en gång på Gotland ett rikt och mäktigt berga-troll, som .. kallades Hobergs-gubben. Bergman Gotl. skildr. 351 (1882). jfr: Them som tyranniske woro, .. kallade the (dvs. våra förfäder) Jettar, Reesar, Troll .., och epter thet at samma tyranner pläghade boo påå fast slott .., såå kallade the theres slott, bergh, och them som ther vppå bodde kallade the bergha troll. O. Petri Kr. 5 (c. 1540). —
-TROLLS-MJÖLK. [namnet föranledt af växtens skarpa mjölksaft] (†) växten Euphorbia palustris Lin., kärrtörel, vargmjölk, djäfvulsmjölk. Tithymalus max(imus) Bergtrolzmiölck. Tillandz E 2 a (1683). —
(2 c) -TUNNA~20. bergv. tunna för uppfordring af berg l. malm ur en grufva; äfv. använd till transport af personer ned i o. upp ur en grufva. Rinman 1: 299 (1788). Bergtunnor ega här i landet form af stympade koner. Allmännast äro de af plank, men på sista åren hafva äfven tunnor af plåt vunnit ganska vidsträckt spridning. Wetterdal Grufbr. 256 (1878). —
-TUSS~2 l. -TUSSE~20. [jfr nor. bergtuss] mytiskt manligt väsen som tänkes bo i berg; jfr -BOE, -JÄTTE 1, -RESE 1. särsk. (enst.) om visst manligt väsen i bergakungens tjänst. Rydberg Vigg 19 (1875, 1883). —
(2) -TÄRNING. [jfr t. bergwürfel] (†) miner. (kristall af) arsenikjärn l. nickelglans. Tärnblände. Bärgtärningar .. Arsenicum ferro mineralisatum .. Är af svartaktig färg, ottsidige tärningar i regulaire figur. Wallerius Min. 227 (1747). Weste (1807). Almqvist (1842). —
(2) -TÄT. (†) tät (o. därigenom fast) som berg; särsk. bildl.: säker, pålitlig; jfr -FAST 2. Ljuf Regering, allmän mildhet (m. m.) .. äro de bärg-täta Pelare, uppå hvilka Regenter et ovanskeligt beröm bygga. Tessin Bref 1: 219 (1753). En dygdig Maka (är) min skatt, några bärgtäta vänner mit sällskap .. under påkommande storm. Därs. Föret. 7 b (1756). —
-UDD, -UDDE, se D. —
(1) -UF~2. (bergs- Tigerschiöld Dikt. 1: 48 (1888). -wffue Angermannus) [jfr t. berguhu] roffågeln Strix bubo Lin., uf. Ödmann Beskr. om Kamt. 188 (1787). Bergufven .. är den största af alla ugglor. Berlin Lärob. 46 (1852, 1880). Bergufven ropade sitt hemska ’båt’, ’båt’ här uppe på branterna. Hemberg Oban. st. 8 (1896). jfr: Argus .. thet är, en hundradögder bergwffue. Angermannus Förspr. t. kyrkost. B 4 a (1587). —
(2) -ULL. [jfr d. bjærguld, t. bergwolle] (†) miner. fintrådig asbestvarietet; jfr -LIN. Bärglin. Bärgull .. Består af mjuka parallela trådar, som lätt kunna skiljas; är af ljusgrå färg, och liknar grått hår. Wallerius Min. 140 (1747). Bergull kallas det fina mjukaste Berglin. Rinman (1788). Dalin (1850). —
(2 c) -UPPFORDRING~020. Rinman 2: 1084 (1789). Anläggande af dag-orter, .. för ernående af en lättare berg- och vatten-uppfordring. SFS 1855, nr 9, s. 24. Wetterdal Grufbr. 274 (1878). —
(1) -VALL ~2. Nordals och Sundals häraders slättbygd, som mot Wenern skyddas af en lägre bergvall. Lignell Dal. 1: 3 (1851). —
(1) -VANDRARE~200. [jfr t. bergwanderer] Atterbom S. dikt. 2: 39 (1811, 1838). Santesson I Sv. 181 (1887). PT 1904, nr 13 A, s. 2. —
(1) -VANDRING~20. [jfr t. bergwanderung] Han återkom från en enslig bergvandring. Palmblad Nov. 1: 142 (1840). Har man för sin bergvandring lyckats välja en fullkomligt klar dag, fri för regnmoln och solrök, är utsigten från fjellets (dvs. Åreskutans) topp verkligen öfverväldigande. Ill. Sv. 2: 57 (1882, 1886). —
-VATTEN~20. [jfr t. bergwasser]
1) vatten från berg. Serenius (1734, under water). Fontainer, som uppsprutade strålar af det klaraste bergvatten. Palmblad Nov. 1: 12 (1840).
2) vattendrag som kommer från berg, vattensamling bland berg. Eneman Resa 1: 58 (1711). Mellan .. (kullarna) rinna forssande, silfverblanka bergvatten. Palmblad Nov. 2: 6 (1841). —
(2) -VAX~2. [jfr d. bjærgvox, t. bergwachs] miner. ett mineral af petroleumgruppen, ozokerit, jordvax. Möller (1790). Dalin (1850). Ozokerit, jordvax, bergvax, .. ett mineral, .. som till utseendet liknar vax eller spermaceti. A. Sjögren i NF 12: 539 (1888). Bergvax (Ozokerit, Jordvax, Mineralvax, Stentalg), benämnes ett paraffinrikt mineral, som finnes i sprickor och håligheter i jordytan vid kol- och stensaltlager eller under sandsten. Ekenberg (o. Landin) (1888). —
(2) -VECKNING~20. geol. veckning af berglager; äfv. konkret om veckade berglager. De väldiga och säkert mycket långvariga bergveckningar och eruptioner .., hvilka utmärkt urbergets bildningstid. G. De Geer i Stockholm 1: 7 (1897). —
-VERK, se d. o. —
(2) -VESA~20. (i sht i bygdemålsfärgadt spr.) När gäsjorden betäcker berghällar, kallas den Bergvesa och är då gemenligen blandad med grof sand och smått stengrus. Rinman 1: 760 (1788). —
(1) -VIND~2, r. l. m. (bergs- Dalin (1850), Nyblom Hum. 92 (1874, 1883) m. fl.) vind som blåser på l. från berg. Möller (1790). En frisk bergvind spände åter mina .. förslappade nerver. Palmblad Nov. 3: 82 (1841). Lagerlöf Antikr. 141 (1897). —
(1) -VÄG~2. (bergs- Nordberg, Hirn Hearn Exot. 144 (1901) m. fl.) Nordberg 2: 561 (1740). (Åsnan) känner den där bergvägen och vet hur besvärlig och tröttsam den är. S. Elkan i Ord o. bild 1892, s. 263. jfr D. —
(1) -VÄGG~2. (bergs- Linné, Bergman Gotl. skildr. 300 (1882) m. fl.) [jfr d. bjærgvæg, t. bergwand] Linné Sk. 307 (1751). En lodrät bergvägg skär / dalen af, som slutas der. Tegnér 1: 211 (c. 1825). Dalen (är) omsluten af höga bergsväggar. Bremer G. verld. 1: 48 (1860). Den gotländska kalkstens-ön bildar en nästan slät platå, som mot vester med merändels branta bergväggar reser sig ur hafvet. C. J. Bergman i VLS 32 (1884). —
-VÄGGRÄS. (†) i nedan anf. förb. sannol. ngn art af växtsläktet Scleranthus Lin. Polygonum minimum montanum Apulei, .. Then minste Bergh Wägegräs. Franckenius Spec. D 1 b (1659). —
-VÄPPLING~20.
1) = -KLÖFVER 1. Ekström Mörkö 131 (1828). särsk. i förb. hvit bergväppling. Rudbeck Hort. bot. 112 (1685).
-VÄSEN, se D. —
-VÄTTE~20. Landvättar bo i skogar, kullar och forsar, bergvättar i bergen. A. Noreen i NF 18: 36 (1894). —
(2) -VÄXT~2.
1) r. l. m. växt som förekommer på bergig l. stenig mark. Palmblad Palæst. 83 (1823). Santesson Nat. 127 (1880; om Sedum Telephium Lin.). Samtliga arterna (af Adenophora) .. kunna .. planteras på stenhögar bland andra bergväxter. G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 13 (1884).
2) r. l. f. (†) bergv. om bergarternas lagring; jfr -SKIFFRING. (Trappen) kastar sig (på vissa ställen) krökningsvis öfver Bergväxten. Cronstedt Min. 227 (1758). Huru Bergväxt och följaktligen Malmgångars läge hufvudsakligen följa Bergsträckningarnes styrning och svängning åt. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 91. J. G. Edelfelt i VetANH 5: 98 (1784). Möller (1790). —
-YTA~20. Rinman 2: 91 (1789). Fasta fornlemningar äro .. stenar och bergytor med inskrifter och bilder. SFS 1886, nr 19, s. 1. —
(1) -ÅS~2. (bergs- Tessin Tess. 307 (c. 1750), Bremer G. verld. 1: 162 (1860) m. fl.) långsträckt, uppåt afsmalnande (men ej spetsig) bergmassa; äfv. om dylik bergmassas öfversta del; jfr BERGS-KAM 1, -RYGG. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 2. Långt vesterut .. ligger i Klarelfvens dal ett halfvildt landskap, genomskuret af bergåsar och vattendrag. Fries i SAH 23: 183 (1847). Den bergås, som kallas Hallandsås. Nilsson Fauna II. 1: 306 (1858). Rydberg Myt. 1: 26 (1886). —
(2) -ÄGG. [jfr d. bjærgæg, t. bergei] (†) boll af svafvelkis. Kiesbållar. Bärgägg .. Sulphur mineralisatum .. Äro af åtskillig färg i mer och mindre runda klot, bållar, njurar och kakor figurerade. Wallerius Min. 209 (1747). Sahlstedt (1773). Dalin (1850). —
(1) -ÄLF~2. (strid) älf (som upprinner) i bergstrakt. Nicander Minnen 1: 196 (1831). Flyta .. stridt och brusande såsom en nordisk berg-elf. Palmblad Fornk. 1: 92 (1843). —
-ÄMNE. (†) ämne till berg. Wallerius Tankar 114 (1776). Förmodeligen var väl Bergämnet af den Allvisa Skaparen uti begynnelsen beredt såsom et Jordklotets Squelette uti et mjukt tilstånd och uti smärre ojämnheter. Rinman 1: 107 (1788). —
-Ö~2.
1) af berg bestående l. uppfylld ö. Invid kusten (af västra o. nordvästra Norge) är en skärgård af bergöar, holmar och nakna klippor. Palmblad Geogr. 110 (1835, 1851).
2) geogr. till 1: isoleradt berg l. bergsparti. En dagsresa ö. från ElHössa ligger, likt en enstaka bergö, det i korstågen så vigtiga Mons Regalis. Palmblad Palæst. 64 (1823); jfr 1. Dens. Geogr. 35 (1835, 1851). (Abessinien är) uppfyldt af .. djupa och trånga floddalar, klyftor och pass, som åtskilja de särskilda bergöarna. NF 1: 39 (1875). Nathorst Jord. hist. 467 (1891). —
-ÖFVERSTE, se D. —
-ÖKEN~20. (bergs- Psalt. 75: 7 (öfv. 1904)) [jfr t. bergwüste] bergig öken; ödslig bergstrakt. Största delen (af arabiska halfön) intages af sandfält, åsar och bergöcknar. Palmblad Geogr. 186 (1835, 1851). Vilda bergöknar (mellan fjällen) .., där man ej ser annat, än sten vid sten. Topelius Nat. 136 (1860, 1891). —
-ÖPPNING~20. (bergs- Eneman, Stiernstolpe Arndt 2: 38 (1807, 1813)) öppning i ett berg. En liten bergsöppning, därest (dvs. hvarest) bergen stöta när intill hvarannan. Eneman Resa 2: 22 (1712). Floden .. föll .., delad i sju cascader, genom lika många bergöppningar, ner i jordens innersta. Palmblad Nov. 2: 77 (1841). —
-DROTTNING~20. (berg- Atterbom, Kindblad. bergs- Hwasser) mytiskt kvinnligt väsen tänkt ss. härskande i bergen. Atterbom LÖ 1: 44 (1824, 1854). Barnsagorna om skogsrån och bergsdrottningar. Hwasser V. skr. 1: 11 (1852). Kindblad (1867). —
-DÖRR~2. Sv. folkv. 1: 1 (se under -KUNG). —
-FOLK, se A. —
-KAM, se D. —
-KUNG~2. jfr -DROTT. (-konung Lundell (1893). bergkonung Böttiger 5: 260 (1871), Lundell (1893). bergkung Rydberg Vigg 19 (1883). bergskonung Linné Sk. 403 (1751). bergskung Ling As. 291 (1833)) mytisk manlig person tänkt ss. härskare i bergens innandömen. (Jungfrun) klappade på bergadörrn med fingrarna små: / .. Statt upp du höga Bergakung, drag låsen ifrå. Sv. folkv. 1: 1. Jättarnes och bergakungarnes hjordar. Holmberg Nordb. 98 (1852). Bergkonungen Nore (i Stagnelius’ Svegder). Böttiger 5: 260 (1871). Bergakungen framstår till det yttre merendels såsom en man i sin kraftigaste ålder, af ovanlig storlek och styrka, med ett fruktansvärdt, men äfven ståtligt utseende. Wennerberg 3: 185 (1883). —
-PORT, -SAL, se A. —
-SLÄKT~2. Om dem (dvs. dalbohundarna) hör man sagan, att de äro af Bergaslägt. Holmberg Nordb. 99 (1852). —
-TROLL, se A.
C (till 1 o. 2; jfr anm. sp. 1249-50; †): BERGE-KLINT, -MOSSA, -SÖTA, -TINNE, se A.
D (i allm. till 3; jfr anm. sp. 1249-50): BERGS-ADEL3~20 (jfr anm. sp. 1306). hist. Efter dedh befinnes, at i förtiden och af ålder en särdeles Bergsadel warit hafwer, hwilken sin ursprung och uphof der utaf hafwer fått .., at Landsens Herrer .. de principaleste och förnemligaste bergsmän .. med ansenliga .. skiöldemärken hafwe förärat, och med särdeles priuilegier benådt och begåfwadt. Lagerbring Saml. af handl. 1: 54 (i handl. fr. 1621). Geisler Bergzm. lyckönsk. 12 (1719). Bergsadel (har) beståt utom annan förmån äfven uti en personlig värdighet .. Det synes .. troligt, at den intet varit så förnäm, som den andra Riksadelen, utan införd dem egentligen til belöning, som giordt sig förtienta af Riket; men intet varit skickelige til Hoflefverne. Lagerbring Saml. af handl. 1: 57 (1754). Hallenberg Hist. 5: 189 (1796). NF (1877). —
(2) -AGAT. (†) Bärgs-Agat. Omogen Agat .. Är en art af Hälleflinta, som åtminstone i tunnare brott är något halfskinlig, ser något fjällig ut, nästan som en kalkart. Wallerius Min. 94 (1747). Rinman (1788). —
-AKADEMI~0102 l. ~0002. (berg- W. Petersson i Tekn. tidskr. 1898, A. K. s. 61) [efter t. bergakademie] (i fråga om utländska, särsk. tyska o. österrikiska förh.) högre bergsskola. Uti Freyberg är .. en BergsAcademie inrättad. Rinman 1: 185 (1788). Svedelius Statsk. 3: 69 (1869). 2 Uppf. b. 5: 19 (1902). —
-ALLMOGE~020. allmoge i bergslag, allmoge som idkar bergsbruk; jfr BERGSLAGS-ALLMOGE. Leyonmarck Præs. i VetA 1775, s. 28. Bergsförf. 1808 Reg. (1812). Johansson Noraskog 3: 335 (1884). —
-AMT~2. [efter t. bergamt] (fordom) år 1630 inrättad öfverstyrelse för bergsbruket i Sv. o. Finl., hvilken 1649 erhöll ny instruktion o. benämningen bergskollegium (se -KOLLEGIUM); jfr -ÄMBETE, GENERAL-BERGSAMT. Så skole och Wårt Bergsamt flitigt ther på se, thet intet för Wårt Bergswerk föralieneres (dvs. afhändes), som tilförene ther til är förordnat. Bergv. 1: 73 (1630). RARP 4: 303 (1650). Geijer I. 8: 236 (1838). Den 12 nov. 1642 utfärdade bergsamtet privilegium för en Alexander Mattsson att inrätta ett jernbruk i Lochteå. Hultin Bergsh. i Finl. 5 (1896). 2 Uppf. b. 5: 21 (1902). Anm. En sammansmältning af -AMT o. -KOLLEGIUM föreligger i följ. språkprof: De Gode Herrar af Bergzamptz Collegio. RARP 4: 332 (1650). —
-ANDE, se A. —
-ARBETARE~0200. [jfr t. bergarbeiter] (numera föga br.) grufarbetare. RARP 4: 48 (1647). Berzelius Kemi 2: 306 (1812, 1822). Cavallin (1875). —
-ARBETE~020, äfv. ~200. (berg- Tessin Bref 2: 297 (1755)) [jfr t. bergarbeit] (numera föga br.) arbete vid bergverk, grufarbete. Szå att han godh achtt och tilsyn medh then Kupperbruckningh ther företaghin ähr, Tesligiste medh bygning och altt annett bergzarbete .. haffwe skall. G. I:s reg. 17: 82 (1545). Det slags bärgs-arbete .. (som) af bärgsmän Stoll-byggnad kallas. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 5. Et ordenteligit bergsarbete, eller grufvebrytningssätt, som sker med hammare och kil. Rinman 1: 956 (1788). Lindfors (1815). —
-ARDENNERHINGST, -ARM, se A. —
-ARTIKLAR~020, pl. (förr) stadga enligt hvilken grufhandteringen i landet i allm. l. vid särskild grufva skulle handhafvas; jfr -FÖRFATTNINGAR, -LAG, sbst.2, -ORDNING, GRUF-ARTIKLAR. Bergv. 1: 47 (1621). Wid sådant straf tilgörandes, som här efter förmäles, eller i Bergs-Articlarne framdeles kunna författade warda. Därs. 54 (1624). J. E. Ångman i VittAH 8: 210 (1794, 1808). —
(1) -ARTILLERI~0102 l. ~0002. (berg- SC 3: 160 (1822; i ssg)) mil. lätt artilleri afsedt att användas i bergstrakter. Dalin (1850). Till fältartilleriet hörande bergsartilleri. Billmansson Vap. 125 (1882). Sv:s krig 1808—1809 1: 196 (1890). —
(1) -BACKE~20. (berg- Lunds veckobl.) (numera mindre br.) (mindre) bergsluttning. På Bärgsbakan emellan byn Watrång och Kyrkan .. (fann) en bonde .. en hoper g(amma)l(t) silfwer uti en hög. Broman Helsingboken 109 (1730); jfr BERG-BACKE 2. Furst Alexander af Battenberg störtade .. med sitt ekipage utför en brant bergbacke. Lunds veckobl. 1888, nr 83, s. 4. jfr A. —
-BANA, se A. —
-BEFALLNING. (†) jfr BEFALLNING 2 b. Ther motte andre vdi befalningen tilsatthe bliffwe .. effther som the .. föge förstondt haffwe, på sådanne bergz befalning. G. I:s reg. 18: 852 (1547). —
-BESTIGARE, -BESTIGNING, se A. —
-BETJÄNING~020. (förr) tjänstemän (urspr. såväl högre som lägre) i bergsstaten; jfr -BETJÄNT. Kongl. Bergs-Collegii Circulaire til Bergmästarne, at de och den öfrige Bergsbetjeningen ej utan permission få resa ifrån sina syslor. Bergv. 2: 654 (1754). Rinman 1: 182 (1788). Bergsbruket vårdas af sin Bergs-betjening och Bergs-Collegium. D. v. Schulzenheim i LBÄ 11—13: 78 (1798). (Socknarna närmast Falun) bebos mest af bergsmän, bergsbetjening och bergslagets arbetare. J. af Nordin i Econ. annal. 1807, febr. s. 41 (i handl. fr. 1792). senare om lägre tjänstemän vid nämnda stat. Almqvist (1842). —
-BETJÄNT~02; pl. -e ((†) -er Arnell, Rinman m. fl.) [efter t. bergbedienter] (förr) tjänsteman i bergsstaten; jfr -BETJÄNING, BERGVERKS-BETJÄNT. Arnell Stadslag 607 (1730; efter handl. fr. 1696). Ingen Bergsbetjent, hvilken immediate står under Kongl. Collegii lydnad, bör utan Kongl. Collegii tilstånd, ej eller de, hvilke höra under Bergmästarnes inseende, utan deras vetskap och minne resa utur den orten, der de hafva deras syslor at sköta. Bergv. 2: 655 (1754). I äldre tider kallades de högste Bergsbetjenter i Riket Bergs-Fogdar, eller Bergs-Öfverstar. Rinman 1: 154 (1788). Bergv. 4: 418 (1814). Dalin (1850). —
-BILDANDE, -BILDNING, se A. —
(1) -BO~2, m. (berg- Skogekär Bergbo, Serenius (1741)) invånare i bergstrakt. Skogekär Bergbo Klag. A 1 b (1658). Serenius (1741). Ehrensvärd 8 (1782). Skogs- och bergs-bon (är) allvarlig, stolt men gästfri, händig i yrken och djupsinnig i tänkande, och mer än någon annan älskar han sin frihet och sitt land. Thelaus Skog. 66 (1865). Slättbon är här (i Värmland) som annorstädes mera trög och säflig; bergs- och skogsbon rask, liflig och eldfängd. A. Segerstedt i VLS 122 (1888). jfr BERG-BOE. —
-BOK, pl. -böcker. (†)
1) [jfr fsv. bok i bet. lagbok] stadga för (viss) bergslag l. (visst) bergverk; jfr -FÖRFATTNINGAR. Thesze Articlar och alla andra gamle Bergzböcker skola alla obrotzliga hållas. Bergv. 1: 31 (1528).
2) [jfr d. bergbog, t. bergbuch] jfr -AMTS-BOK, -JORDEBOK, GENERAL-BERGSBOK. (Bergs-)Collegiumet skal wara förtänkt at låta uprätta .. Jorde- och Bergsböcker, hwar uti allehanda Bruk, Grufwor och lägelige Strömar .. med the Gods, Skogar ock Lägenheter, som them widhänga, (m. m.) .. kunne införas. Bergv. 1: 135 (1649). Därs. Reg. (1736). —
(1) -BONDE~20. (berg- Dalin Hist. 1: 22, 102 (1747)) (numera föga br.) bonde i bergstrakt. N. Av. 11 april 1656, nr 2, s. 4. (Det) finnes ännu hos våra bergsbönder åtskillig religiös öfvertro. Läsn. f. folket 20: 229 (1854). —
-BORR, -BRANT, se A. —
-BREF. (†) (kunglig) skrifvelse som berättigar (o. privilegierar) ngn att idka bergsbruk å viss ort. G. I:s reg. 1: 210 (1524). —
(2) -BROTT. (†) grufbrytning. Ingen Bergsman skall tilstädies att bruka någon (vatten-) hammar, uthan allenast bergsbrott och Masugn. A. Oxenstierna Skr. 1: 341 (1625). Tå .. et starkare arbete, större bergsbrott och tilwerkning skulle kunna ske. Bergv. 1: 473 (1695). jfr A. —
-BRUK, se d. o. —
-BRUKAN. (†) = BERGSBRUK 1. Strømer eller skoger .. som tiil saadan bergx brukan behøffues. G. I:s reg. 1: 210 (1524). —
-BRUKARE~200. (mindre br.) bergsbruksidkare. Ad. prot. 1789, s. 160. Af sin fader .. en driftig bergsbrukare, .. hade han (dvs. Kristoffer Myhrman) ärft .. rika malmfält. Böttiger 6: 319 (1847). NF 5: 978 (1882). —
-BRUKNING~20. (numera föga br.) bergsbruk (se d. o. 3), bergshandtering; grufdrift; i ä. tid äfv. om drift af visst bergverk. G. I:s reg. 4: 56 (1527). Cronones .. bergsbruchninger vppeholla. Därs. 16: 6 (1544). Brytning, smeltning, drijffning, och annet hwadt som till Bergzbrukning hörer. Därs. 127. Man finner efter Margaretas tid intet spår, att kronan tagit någon del i bergsbrukningen. C. G. Styffe i VittAH 24: 278 (1860, 1864). E. Hildebrand i Sv:s hist. 3: 287 (1903). —
-BRYTNING, se A. —
(1) -BY~2. (berg- Lundgren Mål. 1: 74 (1870, 1874)) by i bergstrakt. Från Saloniki meddelas, att .. insurgentband .. öfverskridit gränsen och slagit sig ned i bergsbyarna. AB 1897, nr 49, s. 3. —
(1) -BYGD~2. jfr -TRAKT. Luk. 1: 39 (NT 1526). Verelius Ind. 69 (1681). Det är ej en blott slump, som i våra bergsbygder danat Engelbrechtar och deras tappra stridsmän. Rosenstein 1: 153 (1790). Wales’ afskilda bergsbygder. Svensén Jorden 400 (1886). —
-BYGGARE. (†)
-BYGGNAD~20. [jfr t. berggebäude] (numera knappast br.) bergv. byggnad i bergverk l. grufva; grufbyggnad. Stadiga Bergsbyggnader tillstyrktes. J. E. Ångman i VittAH 8: 241 (1794). jfr A. —
-BÄCK, -DAL, se A. —
(1) -DEFILÉ~002. (Det hade varit) honom .. omögligt gå i Front utur Bergsdefileerna, när Fienden stält sig fram för honom ned under bergen. Richardson Krigsvet. 2: 349 (1741). —
-DEPUTATION~0102 l. ~0002. (förr) af rikets ständer tillsatt utskott för behandling af ärenden rörande bergsbruket. 2 RARP 2: 46 (1723). DA 1771, nr 154, s. 1. NF 3: 1077 (1879). —
(1) -DIMMA~20. (äfv. berg-). meteor. Man indelar dimman i sjö- eller kustdimma (mist eller tjocka), dal- eller bergsdimma samt stads- eller stoftdimma. SDS 1897, nr 82, s. 3. —
-DIREKTÖR~002. (förr) under bergskollegiet lydande tjänsteman som hade sig anförtrodd uppsikten öfver svartsmidet; vanl. kallad: direktör öfver svartsmidet l. svartsmidesdirektör. Bergs-Directeuren, som jemte Bergmästare rang och heder äger upsigten öfver de gröfre jern- och stålmanufacturerne, med dertil hörande verk och inrättningar uti riket. Bergv. 3: 12 (1757). —
-DOMARE~200. [jfr t. bergrichter] (förr) domare i bergstingsrätt l. grufrätt. Heyke Præs. i VetA 1759, s. 7. Möller (1790). Weste (1807). —
-DOMSTOL~02 l. ~20. [jfr t. berggericht] (förr) domstol hufvudsakligen för mål som röra bergshandteringen, särsk. inom viss bergslag; jfr -RÄTT 3, BERGSTINGS-RÄTT, GRUF-RÄTT. Academisk afhandling .. om bergsdomstolar. Berch (1779; titel). Alle stridigheter om .. vården af the Bruken underlagda skogar .. böra til granskning och bepröfvande af Bergs-Domstolen uptagas. Bergv. 3: 653 (1785). Grufve-Rätt kallas Bergsdomstolen vid Sala och Stora Kopparberget. Rinman 1: 690 (1788). SFS 1850, nr 28, s. 1. —
-DRIFT~2.
1) (†) = BERGSBRUK 1. Althenstund en del af Bruks Patronerne skola drifwa ansenlige blåsningar wid Hyttorne til sina egne fördelar .. Förthenskull anhålla Bergsmännen .., at Bruks-Patronerne måtte tilhållas, med slik skadelig Bergsdrift at afstå. Bergv. 1: 605 (1720). Alt detta gör, at denna (dvs. stollbyggnaden), så väl som all annan bärgs-drift, handhafves med noga eftersyn. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 39.
2) bergsbruk (se d. o. 3), bergverksdrift. Nästan all bergsdrift (i Spanien) sker för utlänningars räkning. Nyström Svedelius Statsk. 4: 6 (1891). I trakten rådde förr liflig bergsdrift. Turistfören. resehandb. 1: 54 (1894). —
-DROTTNING, se B. —
-DRÄNG. (†) grufarbetare. G. I:s reg. 7: 391 (1531). The bergzdrengar ther wore .. widh Szaleberget. Svart G. I 113 (1561). J. Röding i 1 VittAH 1: 220 (1755). —
-DÄLD, se A. —
-EFFEKTER~020, pl. (numera mindre br.) bergsprodukter. Järta Kopparb. 75 (1823, 1826). All spanmål och alla bergseffekter, hvilka in natura till Stats-Verket utgöras. SFS 1856, nr 28, s. 2. —
-ELEMENTARSKOLA~000210 l. —0001~20. lägre bergsskola. Linde Bergsförf. 337 (1853). Bergselementarskolor (finnas) i Falun och Filipstad. T. Säve i Ill. Sv. hist. 6: 202 (1881). PT 1902, nr 292 A, s. 3. —
-ELEV~02. elev vid (högre l. lägre) bergsskola. Bergs-Eleven B. ifrån Fahlun. DA 1824, nr 131, s. 2. PT 1901, nr 9, s. 1. —
-EXAMEN~020. universitetsexamen som gifver kompetens till inträde i bergsstaten, officiellt numera kallad: examen till bergsstaten; sedan 1886 äfv. om afgångsexamen från Tekniska högskolans i Sthm fackskola för bergsvetenskap, hvilken examen efter fyraårig kurs gifver samma kompetens som den nyssnämnda, därest vissa föreskrifna betyg erhållas i densamma. Bergs-examen .. må få afläggas äfven af dem, som icke förut undergått examen för inträde i Rikets Rättegångsverk. SFS 1849, nr 33, s. 4. Wieselgren Vår samt. 6 (1880). —
-FALL, se A. —
-FISKAL~02. (förr) Bergv. 1: 301 (1681), 2: 354 (1746). BergsFiscal är den Ämbetsman, hvilken, innom et visst District, tilsyn anförtrodd är, at hvar och en fullgör sina skyldigheter och Författningar efterlefvas, eller åligger det honom i annan händelse derå lagligen tala. Rinman (1788). Tekn. tidskr. 1898, A. A. s. 31. —
-FISKALS-TJÄNST—00~2. (förr) De med löner från kronans stat försedde Bergsfiskals- och Bergsgevaldiger-tjensterne, hvilka efter grufvedomsrättens upphörande äro obehöflige, skola indragas. SFS 1853, nr 75, s. 5. —
(2) -FJÄLL. (†) hufvudsakl. af hälleberg bestående berg; fjäll. Ifrån ett högt bergzfiäll föll thär ned en stor skreda med stenar och leer, träffandes Konung Emund. Peringskiöld M. upl. 252 (1710). Linné i VetAH 15: 184 (1754). —
-FLISA, -FLOD, se A. —
(1) -FLOG~2. (i vissa delar af västra o. norra Sv.) brant klippa l. bergvägg. Branta bergsflog. Hemberg Oban. st. 138 (1896). I kvällningsdags .. ljuder bergufvens håliga lurstöt från bergsflogens skrofliga väggar. Dens. Fr. Kola 191 (1902). —
-FLÄCK. [jfr t. bergflecken] (†) handelsplats l. köping inom bergslag; jfr -STAD. At wid alle orter ther någon ymnoghet af Bergwerk kunne finnas, .. skole måga på beqwämlige orter uprättas och ordineras (dvs. anordnas) Bergsfläcker och Marknadsplatser. Bergv. 1: 190 (1649). —
-FOGDE~20. [fsv. biärgs foghate; jfr t. bergvogt] i äldre tid kronans högste ämbetsman vid en grufva l. i en bergslag; senare intill år 1855 tjänsteman i järnbergslagerna som hade att uppbära kronans inkomster af bruken o. bergverken, närvara vid bergstingen, föra exekution i där förefallande mål, under bergmästarens inseende öfvervaka bergshandteringen m. m.; jfr -FÖGDERI. Bergzfougdten och alla bergzmän på Atwedha berg. G. I:s reg. 1: 187 (1524). Bergsfogderne skole wara förpliktade draga omsorg, at Grufworne måge altid winna sin tilbörlige fortgång, låtandes Grufwefogden hwar Lögerdag gifwa sig besked om thet arbete, som tilkommande weka företagas .. skal. Bergv. 1: 162 (1649). Rinman (1788; se under -BETJÄNT). Rabenius Kam. 20 (1825, 1832). (Kgl. maj:t har) beslutit att, vid Bergsfogdarnes afgång, deras göromål skola öfverflyttas på Häradsskrifvare och Kronofogdar i afseende på debitering och uppbörd af kronans inkomster, samt på Bergmästarne, hvad deras befattning med bergväsendet vidkommer. SFS 1853, nr 75, s. 7. T. Nordström i Ekon. samh. 2: 249 (1895). —
-FOLK~2.
1) (berg- RP) (numera bl. koll. i sg., mindre br.) till 3: personer (l. befolkning) som idka(r) bergsbruk; grufarbetare. Brahe Kr. 21 (c. 1585). (J. Banér skulle söka) förmå någre konstrijke bergmestare och andre bergfolck till att reesa hijt (till Sv. från Tyskland). RP 6: 659 (1636). Bergzfolck, hwilcka mycken elack gifftigh Damb och Röök i sig draga, warda lättelig medh thenna Siukdommen (dvs. tvinsot) bekaijade. Lindh Husapot. 104 (1675). J. E. Ångman i VittAH 8: 219 (1794). Bergsfolket (i Örebro län) är i fysiskt afseende något kraftigare utveckladt än slättboarne. Nyström Sv. geogr. 429 (1895).
-FORELL, -FORMATION, se A. —
(1) -FOT ~2. (berg- Gissler Intr. i VetA 1751, s. 3, Schröder Jagtm. 155 (1891) m. fl.) [jfr d. bjærgfod] (numera bl. i sg, i sht best., mindre br.) jfr -ROT. Och är fuller rum för en stad under eller vid bergsfoten. Eneman Resa 2: 7 (1712). Ungefär på halfva vägen, emellan Bergsfoten, och des (dvs. bergets) öfversta klint. Lagerström Bunyan 1: 58 (1727). Nämnda (folk-)stam (dvs. den finska) .. fortlöper ända till grannskapet af den Altaiska bergsfoten. Castrén Resor 2: 77 (1845). Upp mot bergsfötterna ligger vackert ”la Grazia” och andra smärre förstäder eller byar. Kræmer Span. 97 (1860). —
-FRED~2 l. -FRID~2. (förr) om bergslagernas asylrätt för brottslingar som ej begått synnerligen grofva brott. Then karll som thu haffwer giffwidt bergzfridt. G. I:s reg. 18: 861 (1547). Såsom I bespörie eder vm thenn Lasze Bälttere som haffuer jhielslagitt sin Sågere och nu hafuer tagitt Bärgzfredh wedh Åthwidz bärgh, Så lathe wij eder ther på .. förstå, att wij icke hafue någenn sådanne Bärgzfredh samtychtt. RR 10 mars 1579. Asylum .. It fritt rum, ther en kan haffua tryggheet och frijheet, Såsom hoos oss, Bärgzfredh är. Lex. Linc. (1640). De förnämsta bergslags-orter voro tillika fristäder för brottslingar .. Sådant kallades bergsfrid. Geijer II. 2: 321 (1832). Anm. I språkprofvet från Lex. Linc. kan ordet tänkas stå konkret om bergslag ss. fristad. —
-FRIHET. [jfr t. bergfreiheit] (†) privilegium tilldeladt (viss) bergslag; jfr -PRIVILEGIUM, BERGSLAGS-, BERGSMANS-FRIHET. Ther med och samme Böndher well tilfrijdz ware skole szå fiären (dvs. såvida) the må niuthe Bergzfrijhether. G. I:s reg. 17: 79 (1545). Bergv. 1: 78 (1636). —
-FRÄLSE, se d. o. —
-FÅR, se A. —
-FÄNIKA~200. (fordom) fänika uppsatt af bergsmän; jfr BERGSLAGS-FÄNIKA. I slutet af tidehvarfvet (1520—1611) förekommer .. en fogde-fänicka och en bergsfänicka. Wijkander Krigsförf. 71 (1866). —
-FÄSTE, se A. —
-FÖGDERI~002. (förr) bergsfogdes distrikt. Henel 1735 120 (1736). Nora och Lindes Bergmästaredöme .. är indelt uti Fyra Bergs-Fögderier. E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 15. I Bergs-Fögderierne motsvara de (dvs. bergsfogdarna) Krono-Fogdarne i Fögderierna, dock utan att i Räkenskaperne hafva biträde eller controlleras af Tjenstemän motsvarande Häradsskrifvare. Rabenius Kam. 20 (1825, 1832). Dalin (1850). —
-FÖRESTÅNDARE. (†) Konungens Befallningsman Lars Christiernsson och Bergs-föreståndaren Per von Benninger .. (hade) låtit år 1597 ödelägga .. (Östersilfbergs o. Löfås’) Silfververk. Sandels Præs. i VetA 1782, s. 23. Hallenberg Hist. 1: 177 (1790). —
-FÖRFATTNINGAR~0200, pl. författningar rörande bergsbruket; jfr -ARTIKLAR, -BOK 1, -FÖRORDNINGAR, -LAG, sbst.2, -ORDNING. Sammandrag af bergsförfattningar 1808. (1812; boktitel). Handbok i Sveriges bergsförfattningar. Linde (1853; boktitel). —
-FÖRLAG~02. (förr) Med Bergs eller Bruksförlag, förstås den betalning, som gifves förut på metaller, mineralier, eller Fossilier och till alla omkåstningar på arbete redskap och rå ämnen, som fordras till sjelfva tillverkningen och dess utförsel. Christiernin Om bergsförlag 5 (1766). Rinman (1788). —
-FÖRORDNINGAR~0200. jfr -FÖRFATTNINGAR. (numera mindre br.) Kongl. Bergsförordningarne af åhr 1649. 2 RARP 5: 328 (1727). Tessin Bref 2: 284 (1755). T. Nordström i Ekon. samh. 2: 253 (1895). —
-FÖRSTÅNDIG. [jfr t. bergverständig] (†) som förstår sig på bergsbruk. Smeltere, och andre bergxforstondige. G. I:s reg. 11: 248 (1537). Rinman Jernförädl. 62 (1772). —
-FÖRSÖK. (†) bergv. försöksarbete, grufförsök. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 43. G. A. Granström i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 72 (i fråga om förh. på 1600-talet). —
-GEVALDIGER~0200. (förr) rättsbetjänt i bergslag. Henel 1735 120 (1736). Bergv. 2: 36 (1737). Lindberg Karlskoga 23 (cit. fr. 1751). —
-GJUSE, -GREN, -GROTTA, se A. —
-GRUFVA. [jfr t. berggrube] (†) Johansson Noraskog 3: 117 (i handl. fr. 1581). Schroderus Uss. C 2 a (1626). Bergsmænn, som arbeta i Bärgzgrufwor. Rudbeck Atl. 3: 600 (1698). —
-GRUND, -GRUPP, -GRYT, -GRYTA, se A. —
(1) -GUD~2. (berg- Ant. saml. 190 (1651)) gud som tänkes bo på l. i berg. 1 Kon. 20: 23 (Bib. 1541). Adlerbeth Ov. 145 (1818). —
-GÄLD. (†) skatt som hvilar på bergsbruk. Inga Hyttor skola fri wara för Cronones Skatt och bergzgiäld. Bergv. 1: 31 (1528; efter äldre källa). —
(2) -HALL~2. (äfv. berg-) [fsv. biärghhal, biärgs hal] (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr., i sht i norra Götal.) berghäll. Schlegel o. Klingspor Ättart. 110 (cit. fr. 1631). Götheb. mag. 1759, s. 270. I skogarna vistas (snoken) i största antal på bergshallar eller i stenrös. Nilsson Fauna 3: 55 (1842, 1860). —
-HAMMARE ~200.
1) (numera knappast br.) till 3: hammarsmedja, (järn)bruk. T. Tiburtius i VetAH 16: 190 (1755). S. A. Hedlund hos Wieselgren Bild. 157 (1888).
2) se A. —
-HANDLING. (†) = BERGSBRUK 1. Atj (dvs. att I, näml. bergsmännen m. fl. på Salberget) wele tage eder saken medt samme Bergz handling och arbete annerlunde och fliteligere före, än nu j thenne forlidne tijdt skedt är. G. I:s reg. 14: 50 (1542). —
-HANDTERING~020. jfr BERGSBRUK 3. Bergv. 1: 252 (1669), 826 (1720). Agardh Bl. skr. 2: 145 (1853). Grufdriften, som utgör grunden för bergshandteringen i vidsträcktare mening. T. Nordström i Ekon. samh. 2: 239 (1895). Få länder äro inom bergshandteringens historia af så stort intresse som Sverige. Sv:s land o. folk 617 (1901). —
-HAUPTMAN~02 l. ~20. (berg- DA 1772, nr 100, s. 1, Rinman (1788). -hopman Bergv. 1: 73 (1630), 75 (1634)) [af t. berghauptmann] (förr)
1) tjänsteman i vissa bergslager, i sht Falu o. Sala, motsv. BERGMÄSTARE. Bergv. 1: 73 (1630). Hist. alm. 1770, s. 48. Arbetsplaner (för grufbrytningen vid Stora kopparberget) böra pröfvas af Bergshauptmannen allena. SFS 1853, nr 75, s. 5. Hultin Bergsh. i Finl. 190 (1896).
2) om viss ledamot i bergsamtet; jfr GENERAL-BERGSHAUPTMAN. At Wåre CamarRåd på Wår Bergshopmans eller samtelige (Bergs-)Amtets .. anfordran (i) förefallande nödige Bergssaker .. them god och fulkomlig audience meddela. Bergv. 1: 73 (1630). Därs. 76 (1634). —
-HAUPTMANS-DÖME—00~20. (förr) bergshauptmans distrikt. (Sverge är) indeladt .. i .. 2 bergshauptmans- och 9 bergsmästare-dömen. Sörensson Palmblads Geogr. 69 (1854, 1866). —
-HEMMAN ~20. bergsmanshemman. Beträffande .. bergzhemman eller dem, som i sielfva Bergzlagen äro belägne och antingen idka någon blåsning eller intet. 2 RARP 3: 428 (1723). De beständigt förnyade klagomål, som .. af Bergslags-Allmogen blifvit förda deröfver, at Ståndspersoner, tvärt emot Författningar och Privilegier, blifvit ägare af Bergshemman. LBÄ 14—15: 138 (1798). Fryxell Ber. 11: 87 (1843). —
-HERRE. [jfr t. bergherr] (†) bergsbruksidkare af herreklassen. G. I:s reg. 6: 23 (1529). Voigt Alm. 1677, s. 6. —
-HISTORIA ~0200. Sala Grufva .. erhåller (icke) något rum i Svenska Bergs-Historien, före slutet af det 15:de .. århundradet. J. E. Ångman i VittAH 8: 176 (1794). —
-HISTORISK~020. Noraskogs arkiv. Bergshistoriska samlingar och anteckningar. Johansson (1889; boktitel). —
-HJÄLP. (†) biträde vid bergsbruk som ålåg i närheten af en grufva boende jordägare. Her Åche (vill) ingelunde tilstedie, att hans landbor skole hielpe till Salebergit med bergshielp och vindekörning. Hist. tidskr. 1894, s. 272 (i handl. fr. c. 1575). —
-HOLME, se A. —
-HUFVUD, se A. —
(1) -HUK. (†) bergsudde; bergstopp. En Bärgs-huk på västra sidan innerst i Bayen, är hel och hållen öfverdragen med sand. Sparrman Resa 1: 50 (1783). Möller (1790). —
-HUSHÅLLNING~020. (numera mindre br.) jfr BERGVERKS-HUSHÅLLNING. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 4. Bergv. 4: 557 (1821). Dalin (1850). —
-HYMPEL, se A. —
(2) -HÅLA~20. (berg- Lagerlöf Antikr. 146 (1897)) [jfr fsv. biärgha hula, biärgs hula, biärghhula, d. bjærghule, t. berghöhle] håla l. grotta i berg. Weste (1807). Stiernstolpe DQ 2: 481 (1818). Proteus anguinus .. finnes i Krayn, i vattnet uti djupa underjordiska bergshålor. Sundevall Zool. 107 (1835, 1864). Hiisi var ett starkt och mäktigt väsende, som bodde i dystra bergshålor. Schybergson Finl. hist. 1: 12 (1887). jfr A. —
-HÄLL, -HÄLLA, -HÄST, se A. —
(1) -HÖG, sbst. (†) bergshöjd. Bergz högar och fiell. Holof. 6 (c. 1580). En part hafwe taghit flychten vppå Bergzhöijarna. Schroderus Liv. 566 (1626). —
-HÖG, adj., se A. —
(1) -HÖJD~2. [fsv. biärgs höghdh]
1) konkret. 4 Mos. 14: 40 (Bib. 1541). Spegel Gl. 225 (1712). Ur skogen reste sig en bergshögd opp / Med mången naken häll. Franzén Skald. 3: 180 (1824, 1829). Vid Vänerns sydöstra strand reser sig en fritt liggande bergshöjd .. Det är Kinnekulle. Läseb. f. folksk. 216 (1892).
2) (föga br.) abstr.: höjd öfver hafvet. Med Bergshögd förstås här lodrättan, som ifrån dess öfversta topp nedsläppes på ytan af hafvet, under samma parallel. Fischerström 1: 426 (1779). Olägenheterna vid grufdrift på stor bergshöjd, där under halfva året landet är snötäckt och vid alla årstider svårigheten att andas är hinderlig för arbetet. K. A. Åkerblom i Tekn. tidskr. 1899, A. A. s. 82. —
(1) -HÖJNING~20. (berg- Tilas) (föga br.) bergshöjd (se -HÖJD 1). D. Tilas i VetAH 21: 20 (1757). Törneros Bref 1: 360 (1833). —
-HÖKGRÄS, se A. —
-IDKARE. (†) bergsbruksidkare. Förordn. om hand. obehindr. lopp 1719, s. 3. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 7. Weste (1807; med hänvisning till bergsman). Dalin (1850). —
-INGENJÖR~002. tekniskt bildad person som ägnar sig åt bergshandteringen, i sht person som genomgått högre bergsskola. Uppf. b. 3: 143 (1873). Sv:s statskal. 1903, afd. 774. —
-INSPEKTOR~020. (förr) tjänsteman som hade uppsikt öfver bergshandteringen i Finl. Hultin Bergsh. i Finl. 48 (1896). —
-INSTITUT~002. (förr) (högre) bergsskola. Det practiska Bergs-institutet i Fahlun. Järta Kopparb. 126 (1823, 1826). NF 5: 68 (1881). —
-INTENDENT~002. (i Finl.) chef för bergshandteringen i Finl. FFS 1858, s. 16. Hultin Bergsh. i Finl. VII (1896). —
-JORDEBOK~002 l. ~200. jfr -BOK 2. (Bergskollegiet åligger bl. a.) Att .. upprätta och .. komplettera .. Bergsjordeboken öfver alla bergsmanshemman i riket med åboer, hyttor och hamrar (m. m.). Linde Bergsförf. 6 (1853). —
-JOURNAL~02. (förr) Geschvornern bör .. vid hvar och en grufva låta inrätta en Bergs-Journal, hvaruti .. bör införas alla förefallande synnerliga ändringar i afskärnings- förtrycknings- eller förädlingsklyfter, samt på hvad djup från lafven eller afstånd från schackten de infallit. Bergv. 2: 612 (1752). —
-JÄRNVIKT. (†) = -VIKT. 1 mark Bergs Järnvigt .. 7821 79/125 (ass). A. Berch i VetAH 7: 275 (1746). —
-KADETT~02. (förr) om viss underordnad tjänsteman i finska bergsstaten. Till Öfver-Intendenten (öfver finska bergshandteringen) hafve Vi .. velat öfverlemna antagandet af Ordinarie och Extra Bergs-Cadetter. SPF 1821, s. 17. BergsKadetterne och Philosophiä Magistrarne T. o. J. från Åbo. DA 1824, nr 146, s. 3. —
1) till 1: upptill smal o. spetsig bergsrygg. Palmblad Geogr. 18 (1835, 1851). Hamberg Sarjekfj. 94 (1901).
2) (numera föga br.) bergv. till 2: bergart som i form af en upptill spetsig ås skjuter upp i annan bergart; sadel, rygg. Vid Freyberg, där hårda bergkammar ofta infalla, händer at gångar däraf så förtryckas, at allenast en lossna efter dem synes uti berget. Rinman 1: 560 (1788). —
-KAMRER~02 l. -KAMRERARE~0200. (förr)
1) kamrer i (Stora kopparbergs) bergslag; jfr BERGSLAGS-KAMRER. Hülphers Dal. 424 (1762). Sv:s krigs- o. civ.-cal. 1799, s. 38.
(1) -KANON~02. kanon afsedd att användas i bergstrakter. Spak Handb. f. fältartill. 123 (1873). Billmanson Vap. 277 (1882). AB(L) 1904, nr 27, s. 2. —
-KANT, se A. —
-KARL~2. (mindre br.)
1) bergsman; grufarbetare. Svart G. I. 26 (1561). Men heller wil iag dock een gammal Bergz-Karl höra, / Som kan Berättelse om sljka Saker (dvs. mineralier) göra / Af sin Förfarenhet. Spegel Guds verk 137 (1685). Gruffolk, Smeder och Dagkarlar med smärre Torpare och Bergskarlar. Ad. prot. 1789, s. 828. Almqvist (1842).
2) (hvard.) i allm. person som sysslar med l. är hemmastadd i bergshandtering. Serenius (1741). Bergskarl .. Minéralogue. Weste (1807). Dalin (1850). —
-KATTFOT, se A. —
(1) -KEDJA~20. (berg- Möller (1790), Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 71 (1901) m. fl.) [jfr d. bjærgkæde, holl. bergketen, t. bergkette] långsträckt bergmassa, i allm. tänkt ss. bestående af flera sammanhängande delar (jfr BERG-STRÄCKA); jfr KEDJE-BERG. Linné Sk. IV (1751). Då många berg och fjell hänga tillsammans i en rad, utgöra de en bergskedja eller en bergsrygg. Berlin Lärob. 102 (1852, 1884). Bergskedjorna eller kedjebergen, hvilka .. genom sammanpressning från sidorna under form af veck .. blifvit upphöjda öfver omgifningen. Nathorst Jord. hist. 274 (1890). jfr FÖRBERGS-KEDJA. —
-KEDJE-BILDNING—00~20. geol. De starka pressnings- och veckningsfenomenen, som äro oskiljaktiga från bergskedjebildningen. Geol. fören. förh. 1894, s. 244. A. G. Högbom i Sv:s rike 1: 19 (1899). —
-KEDJE-VECK—00~2. geol. Lagrade bärgarter (på Spetsbergen), hvilka än äro sammanskjutna till bärgskedjeveck, än ligga nästan vågrätt utbredda, bildande väldiga platåbärg. J. G. Andersson i GHT 1898, nr 120 A, s. 2. —
-KEDJE-VECKNING—00~20. geol. På Isfjordens (på Spetsbergen) .. västra sida .. (upptäcktes) en hel serie af storartade bärgskedjeveckningar. G. De Geer i GHT 1896, nr 259, s. 2. J. J. Sederholm i Atlas öfv. Finl. 3: 6 (1899). —
-KEMISK~20. Bergskemiska undersökningar. H. Lundbohm i Tekn. tidskr. 1894, A. K. s. 16. Den bergskemiska afdelningen (vid Tekniska högskolan i Sthm). Riksd. rev. ber. ang. statsv. 1897, s. 359. —
-KEMIST~02. T. Andrée i Tekn. tidskr. 1894, A. K. s. 20. Bland .. (Berzelius’) elever .. (blef) ett förvånansvärdt stort antal bergskemister. A. W. Cronquist Därs. 1898, A. A. s. 182. —
-KISTA. (†) om viss bergslags gemensamma kassa. Then som .. befinnes icke sålunda at framföra sin wed och kol, som ofvanförmäles, .. hafwe förwärkat weden och kolen till Bergskistan. Bergv. 1: 64 (1627). —
-KITTEL, -KJUSA, -KLACK, se A. —
-KLINT, -KLIPPA, se A. —
(1, 2) -KLOF~2. (i bygdemålsfärgadt spr. i västra Sv.) = -KLOFVA. Stellenbosch ligger i en bergsklof emellan höga berg. Thunberg Resa 1: 283 (1788). —
(1, 2) -KLOFVA ~20. (i bygdemålsfärgadt spr. i västra Sv.) = BERG-KLYFTA 2; jfr -KLOF. Fischerström 1: 437 (1779). Almqvist (1842). Holmberg Bohusl. 2: 269 (1843). —
-KLYFT, -KLYFTA, -KLYFTIG, -KLÄTTRARE, -KLÄTTRING, -KNALLE, -KNALT, se A. —
-KNAPE. [jfr t. bergknappe, grufarbetare] (†) äldst sannol. om frälseman som idkar bergsbruk, sedan i allm. om förmögen bergsman. Engelbrecht, hwilkens Fadher war en Bergzknape. Schroderus J. M. kr. 613 (1620). Bärgs-knape, Rik Bärgsman. Schultze Ordb. 2354 (c. 1755). Hülphers Dal. 337 (1762). Östra Silfverberget, hvars fordna Bergs-knapar sägas varit så öfverdådige, at de skodt sine Hästar med Silfver. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 36. Möller (1790). —
-KNEKT~2. (fordom)
1) knekt uppställd af ngn bergslag, i allm. på grund af frivillig öfverenskommelse, enär bergslagerna gemenligen voro befriade från all militärtunga; särsk. om knekt uppställd gm extra rotering i bergslagerna under K. XII:s krig; jfr -REGEMENTE. RR 4 mars 1645. Stadg. ang. landtmil. 4: 1246 (1700). Vid Infanteriet voro (under K. XII:s krig) äfven fördublingsregementer, såsom Uplands, .. Helsinge Bataillonen alla Tremänningar, Bergsknektarna (osv.). Lagerbring Hist. 1: 148 (1778, 1784). Oscar II i VittAH 24: 25 (1861).
2) soldat som uttagits till grufarbete vid Nasafjälls grufvor; jfr BRUKS-KNEKT. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 48. Bergmästaren (vid Nasafjälls grufvor) ägde (från år 1646) .. att utvälja till ständige grufve-arbetare eller så kallade bergsknektar 115 man af Västerbottens regemente. A. Polheimer o. I. J. Quensel i Econ. annal. 1807, juli s. 14. —
-KNUT, -KNÖL, se A. —
-KOLLEGIUM~0200. (förr) öfverstyrelse för rikets bergshandtering från år 1649, då det efterträdde bergsamtet (se -AMT), t. o. m. år 1857, hvarefter dess göromål öfverflyttades på kommerskollegium; till år 1828 äfv. domstol af andra (o. delvis högsta) instans i alla mål som rörde bergshandteringen, efter nämnda tid bl. i administrativa mål, medan andra mål hänvisades till hofrätt (jfr BERGSTINGS-RÄTT). Riksens Bergs-Collegium. Bergv. 1: 133 (1649). Bergs-Collegium (är) i ordningen det Sjunde ibland Riksens Collegier, och består af en President, tvänne Bergs-Råder och fyra Assessorer. Tessin Bref 2: 285 (1755). Missnögde parter måste sina tillkänna gifne missnöjen (med bergstingsrättens dom) uti Kongl. Bergs-Collegio vade(-) eller besvärsvis fullfölja, där högsta Dom i Bergssaker föres. Berch Bergsdomst. 8 (1779). (Kgl. maj:t har) funnit godt .. förordna, att .. Bergs-Collegii domsrätt i alla till Dess handläggning, såsom Öfver-Domstol, nu hörande, Bruks- och Bergshandteringen angående mål .. skall upphöra. Bergv. 4: 747 (1828). SFS 1853, nr 75, s. 3. T. Nordström i Ekon. samh. 2: 248 (1895). —
-KOMMISSARIE~00200. (-commissarius Bergv.) (förr) från år 1739 till år 1858 i Finl. anställd tjänsteman som hade att efterforska o. undersöka nya malmfyndigheter. Kommande bemälte person af Eder (dvs. bergskollegiet) .. at utses, samt sedan han med behörig Instruction och caractere af Bergs-Commissarius blifvit försedd, .. til Österbottn at afskickas. Bergv. 2: 107 (1739). SPF 1821, s. 17. Hultin Bergsh. i Finl. 8 (1896). —
-KOMPLEX, se A. —
-KONST. (†) bergv. maskineri för uppfordring af vatten ur grufvor, för transport af malm o. d.; grufkonst, konst. G. I:s reg. 10: 56 (1535). —
-KRIG, -KRISTALL, -KRUT, se A. —
(1, 2) -KULA~20. [fsv. biärgs kula, biärghkula] (numera i sht om till bostad åt människor l. djur tjänande) bergshåla l. berggrotta. Schroderus Liv. 209 (1626). (Loke) blef .. (af gudarna) förd i en bärgskula. Dalin Hist. 1: 130 (1747). Bergskulan var menniskans första hus. Nilsson Ur. 1: 125 (1843, 1866). (Grönländarna) torka den (dvs. loddan) på klippor, och proppa den sedan i säckar, hvilka de för sitt behof inlägga i bergskulor och under stenhögar. Dens. Fauna 4: 446 (1853). —
-KULLE~20. (berg- Rinman 1: 117 (1788), A. G. Nathorst i Ymer 1900, s. 136, m. fl. -kull Verelius Ind. 96 (1681)) [fsv. biärghkulle]
1) (†) till 1: bergstopp. Tå nu Herren nidher kommen war vppå Sinaj bergh offuan vppå kullan, kalladhe han Mose vp på bergskullan. 2 Mos. 19: 20 (Bib. 1541). Bergzkull, öfwerste spitzen på Bergen. Verelius Ind. 96 (1681). Man såg .. på bärgz-kullarna en Sniö som aldrig smälter. Ehrenadler Tel. 54 (1723; fr. le sommet des montagnes). Möller (1790).
2) till 1: mindre berg, kulle. Een hög backe eller bergzkulle. Växiö domk. akt. 1694, nr 1169. Rom .. (har) spatserat ned från sina kullar .. samt begifvit sig på den emellan dessa bergkullar och Tibern belägna slätt. Atterbom Minnen 403 (1818). Bergkullar, såsom .. Kinnekulle .., Halleberg och Hunneberg. Palmblad Geogr. 94 (1835, 1851). Bergskulle .. Mindre, jordbetäckt bergshöjd. Dalin (1850). Jes. 5: 1 (öfv. 1904).
3) till 2: kulle som består af hälleberg, klippa. Den sköra, lösa och mörkröda Fältspaten .. håller sig mäst uti låga Bergkullar. Rinman 1: 117 (1788). (Varbergs fästning) ligger på en liten bergskulle, som på trenne sidor omsvallas af hafvet. Brunius Resa 28 (1839). PT 1900, nr 207 B, s. 1. —
-KUNG, se B. —
-KUNNIG ~20. kunnig i bergsbruk. Berch Hush. 202 (1747). Geschvorner äro bergskunnige ämbetsmän. Rinman 1: 596 (1788). Carlson Hist. 2: 50 (1856). särsk. (†) i substantivisk anv. Bergskunnig .. Ordet står ofta som substantiv, liktydigt med Mineralog. Almqvist (1842). Dalin (1850). —
-KUNSKAP ~02 l. ~20. (numera knappast br.) bergsvetenskap. Bergskundskapen fordrar biträde af många vetenskaper. Berch Hush. 202 (1747). J. E. Ångman i VittAH 8: 196 (1794). Dalin (1850). —
(1) -KÄGLA~20. (berg- Böttiger i SAH 50: 242 (1875)) Längre åt öster reser sig, på en ensam, icke hög bergskägla, en borgruin. Snellman Tyskl. 95 (1842). Ill. Sv. 2: 169 (1882, 1886). —
(1) -KÄLLA~20. (berg- Runeberg) Runeberg 3: 271 (1830). München har .. ett mycket godt vattenledningsvatten från bergskällor. Tekn. tidskr. 1897, A. A. s. 323. —
-LAG, sbst.1, se d. o. —
-LAGER, se A. —
-LAGFARENHET~0200 l. ~0102, äfv. ~0002. Bergs Examen anställes i Bergslagfarenheten med dess Process. SPF 1828, s. 470. FFS 1894, nr 35, s. 7. —
-LAND, -LANDSKAP, se A. —
(1) -LAVETT~02. (mindre br.) Bergslavett .. Lavett, som begagnas vid bergsartilleri. Dalin (1850). —
(1) -LEJON~20. (berg- Wachtmeister) [jfr t. berglöwe]
-LISPUND~20. (förr) lispund bergsvikt. Et Bergsskeppund skal wäga tu Bergs-L(is)p(und) mer än såsom et Stockholms Skepp(und). Bergv. 1: 68 (1627). —
(1) -LOKOMOTIV ~0102 l. ~0002. lokomotiv afsedt för bergsbana. En jernväg, som haft ett icke obetydligt inflytande på konstruktion af s. k. bergslokomotiv, är .. Semmeringbanan. E. Storckenfeldt i Tekn. tidn. 1871, s. 243. —
-LUFT, se A. —
-LÄGENHET. (†) bergssak. Till tess wij framdelis vm samme bergzlegenheter och vmbstende (dvs. omständigheter) wijdere måge forstendigede (dvs. underrättade) bliffue. G. I:s reg. 14: 224 (1542). —
-LÄGLIGHET. (†) = -LÄGENHET. Begerendis forthenskull än nw widere vnderuiszning i then saack (dvs. rörande dannemoramalmen), och all anner bergzlegligheter, huad tw forfarit haffuer. G. I:s reg. 11: 249 (1537). —
-MAN, se d. o. —
-MANNISK. [liksom d. bjærgmandsk efter t. bergmännisch] (†) adj. till BERGSMAN. Rinman 1: b 1 b (1788). —
-MARK, -MASSA, se A. —
-MEKANIKUS~0200. person som sysslar med l. förstår sig på till bergsbruket hörande mekaniska inrättningar; särsk. (förr) om tjänsteman i bergsstaten som hade att draga försorg om dylika inrättningars byggande o. underhåll. Carl den XI. .. tillade (Polhem 1690) .. årligit underholl af femhundrade daler silfvermynt såsom bergs-Mechanicus. Stiernman Matr. 1129 (1755). Bruks-Societeten (har) funnit nödigt .. at antaga en skickelig Bergs-Mechanicus eller Bruks Konstmästare. Bergv. 3: 582 (1779). 2 Uppf. b. 5: 86 (1902). —
-MUR, se A. —
-MÅL~2. (numera mindre br.) jur. Bergsmål .. Mål, som angår bergsbruk. Dalin (1850). Kindblad (1867). —
-NATUR, se A. —
1) [jfr d. bakkenellike (Jenssen-Tusch)] möjl. växten Dianthus deltoides Lin., backnejlika, ängsnejlika. Carioph(yllus) montan(us) .. Röda bärgszneglickor. Rudbeck Hort. bot. 26 (1685). Bromelius 16 (1694).
2) [jfr nor. bergnellik (Jenssen-Tusch)] sannol. växten Silene rupestris Lin. Lychnis montana minima .. Små hwijta Bergneglikor. Bromelius 60 (1694). —
-NOTARIE~0200. (förr)
-NÄBBA~20.
1) [jfr nor. bergnebba] (på västkusten) till 2: berggylta. Nilsson Fauna 4: 259 (1852; se under BERG-FISK 1).
2) (föga br.) till 1, 2: växten Geranium sanguineum Lin., blodnäfva. Lönnberg Blad fr. skär. 18 (1876). —
-NÄMNDEMAN~002 l. ~200. (förr) bisittare i bergstingsrätt. Bergv. 2: 602 (1752). NF 2: 305 (1877). —
-NÄRING~20. J. Faggot i VetAH 2: 19 (1741). Bergsnäringen och dess idkare. Johansson Noraskog 3: 173 (1884). —
-OMRÅDE, se A. —
-ORDNING~20. [jfr t. bergordnung] (förr) = -ARTIKLAR. Bergv. 1: 53 (1624). Ehuruwäl tilförende vthi Wåre Bergz-Ordningar .. åthskillige hälsosamma Stadgar, til Bergwärckens bättre cultur och wedh macht hållande vprättade finnes. Placat ang. jernwräk. 1671, s. A 2 a. De förmåner och friheter .., hvilka Bergsordningarne .. så väl jordäganden som upfinnaren tillägga. 2 RARP 3: 520 (1723). Magnus Eriksson (utfärdade) en stadga eller bergsordning för Norberg. C. G. Styffe i VittAH 24: 273 (1860). Uppf. b. 3: 89 (1873). —
-ORT. (†)
2) till 3: ort där bergsbruk bedrifves. Berch Hush. 212 (1747). J. E. Ångman i VittAH 8: 163 (1794). —
-PALL, -PANORAMA, -PAPPER, se A. —
1) del af berg l. bergstrakt, berggrupp. Ill. Sv. 1: 252 (1882). Det vildt romantiska bergsparti, som allra längst i ”Storsödret” afslutar det gotländska landet. C. J. Bergman i VLS 35 (1884).
-PASS, -PLATÅ, se A. —
-PREDIKAN~020.
1) [jfr d. bjergprædiken, t. bergpredigt] till 1: på ett berg hållet religiöst föredrag; jfr -PREDIKNING 1. Almqvist (1842). urspr. o. vanl. om det af Jesus på ett berg hållna tal som meddelas Mat. 5—7; ofta i förb. Jesu l. Kristi bergspredikan. Bælter Jesu hist. 4: 89 (1757). Hagberg Pred. 6: 119 (1820). Rudin Vid Snoilskys bår 7 (1903). jfr: Hans husfru Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan. Rydberg Sing. 8 (1894). bildl. Hela sången (Oskuldens religion af J. G. Oxenstierna) är .. diktad i kristendomens skönaste anda. Jag ville .. kalla den för poesiens bergspredikan. Tegnér 3: 181 (1819).
-PREDIKNING~020.
1) = -PREDIKAN 1. Almqvist (1842). i sht om Jesu bergspredikan. Rydberg Ath. 486 (1859, 1866; i best. form). Wirsén E. Key 46 (1900; i best. form).
2) (förr) till 3. Almqvist (1842). Bergspredikning .. Gudstjenst, som hålles enkom för bergsfolk, på ställen, hvilka äro långt aflägsna från kyrka. Dalin (1850). —
-PRIVILEGIUM~00200. i sht i pl.; jfr -FRIHET, BERGSMÄNS-, BERGVERKS-PRIVILEGIUM. Så manga som bærgit brwcha .. måga niwtha sina bergx preuilegier hwar the them oskælige j sina puncthar oc articlar icke vanbrwka eller öffwertrædha. G. I:s reg. 4: 98 (1527). Bergv. 1: 37 (1604). NF 6: 60 (1882). —
-PROBERARE~0200. tekniskt bildad person som undersöker malmer o. metaller. R. Åkerman i Tekn. tidskr. 1902, A. A. s. 164. särsk.
b) (förr) i förb. mynt- och bergsproberare, om viss tjänsteman vid myntverket. Gotl. läns tidn. 1852, nr 46, s. 2. SFS 1863, nr 29, s. 7. —
-PRODUKT~02. jfr -EFFEKTER, BERGVERKS-PRODUKT. Förordn. 28 juli 1724, § 5. Kainiten är en bergsprodukt, som endast kostar brytning och malning. C. v. Feilitzen i Sv. mosskulturfören. tidskr. 1890, s. 344. —
-PUNKT, se A. —
(1, 2) -PYNT ~2. (föga br.) liten bergspets l. bergsudde. Nilsson Fauna 1: 509 (1847). Bergman Gotl. o. Visby 28 (1858). —
-RAD, -RAND, se A. —
-RANNSAKNING~020. (förr) (af vederbörande landshöfding l. hans ställföreträdare l. i ngnderas närvaro i visst syfte företagen) undersökning af förhållanden som röra bergsbruket i en bergslag l. vid ett bergverk. Bergv. 2: 712 (1756). Vid en Bergsransakning, som förrättades af Landshöfdingen 1767, afgjordes denna långsamma tvist (mellan staden o. bergslagen). E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 23. —
-RAS, se A. —
(1) -REDD. (†) bergterrass, bergplatå. Eneman Resa 1: 59 (1711). Moriæ bergsredd, där Templet fordom stått. Därs. 2: 243 (1712). —
(1, 2) -REFVA~20. (berg- Lex. Linc. (1640, under saxetanus)) [jfr ä. d. bjærgereve, isl. bergrifa] (numera föga br.) bergsrämna, bergskrefva. Mijn duffua vthi steenklyfftor, vthi bergsreffuor. Höga V. 2: 14 (Bib. 1541). Dalin Hist. 1: 277 (1747). Om dagen dölja de (dvs. ugglorna) sig på mörka ställen i bergsrefvor eller murar. Nilsson Fauna II. 1: 94 (1835, 1858). Dalin (1850). —
-REGALE~020. kronans äganderätt till malmstrecken i landet. Bonsdorff Kam. 439 (1833). C. G. Styffe i VittAH 24: 271 (1860). Något bergsregale (fanns) icke .. i Sverige före k. Gustafs (I:s) tid. H. Hildebrand Medelt. 1: 725 (1894). —
-REGEMENTE~0020. (förr) af bergsknektar (se d. o. 1) bestående regemente. Hans Kongl. Majst. .. ankom att mönstra BergsRegementet. Dahlberg Dagb. 209 (1675). Här (i Falun) ser rätt krigiskt ut .. Bergs-Regementet, som en tid varit utur stånd, är nu åter til 7 Compagnier completteradt. GT 1788, nr 132, s. 2. NF (1877). Hultin Bergsh. i Finl. 38 (1896). —
-RING, se A. —
(1) -ROT~2. (berg- Hisinger Ant. 5: 85 (1831), Andersson Växtvärld. 87 (1896) m. fl.) [jfr lat. radix montis, t. berg-, gebirgswurzel] (numera mindre br.) ett bergs nedersta parti l. fot; jfr -FOT. Schroderus Liv. 649 (1626). Denna Grotta ligger litet uphögd ifrån vägen, vid en bergsrot. Björnståhl Resa 1: 251 (1771). Denna dal .. är ganska bördig, och uppodlad ända till bergsrötterna. Holmberg Bohusl. 3: 20 (1845). Så hade han haft förstånd att välja plats (för stugan), alldeles under bergroten. Strindberg Hems. 176 (1887). Hemberg Oban. st. 144 (1896). —
(1) -RYGG~2. (berg- Bergman Jordkl. 79 (1766), E. Svedmark i Tekn. tidskr. 1902, A. K. s. 78, m. fl.) [y. fsv. bergx rygger (H. Brask i G. I:s reg. 2: 275 (1525)); jfr d. bjærgryg, t. berg-, gebirgsrücken] långsträckt, uppåt afsmalnande bergmassa; numera i sht om dylik bergmassas öfversta del; jfr -KAM 1, samt BERG-ÅS. Verelius Ind. 69 (1681). Äro Bergen belägne i en längre rad, nämner man det för Bergs-rygg. N. Marelius i VetAH 32: 3 (1771). Otaliga floder, åar och bäckar hafva på denna bergsrygg sina källor. Atterbom Minnen 333 (1818). Det är en ej fullt riktig föreställning, att en bergsrygg öfverallt skiljer Norrige och Sverige. Geijer II. 1: 3 (1825). Den öfverste delen af en bergskedja benämnes vanligen bergsrygg. NF 2: 258 (1877). Apenninernas långa bergsrygg. Svensén Jorden 322 (1886). —
(1, 2) -RÅ~2. (berg- Geijer I. 3: 78 (1825), Ling m. fl.) Verelius Ind. 200 (1681). Elfwor .. skogs och Bergs Rå. Spegel Gl. 608 (1712). Han tyckte sig höra ur klyftans natt / blott ulfvars och bergråns hånliga skratt. Ling Tirf. 2: 13 (1836). —
-RÅD~2. (berg- RP) (förr) ledamot af bergskollegiet l. bergsamtet med högre rang än bergsassessor; äfv. (i Finl. ännu) hederstitel (utan motsv. tjänst l. lön) hvilken af kgl. maj:t utdelas i sht åt personer som inlagt förtjänst om bergshandteringen (jfr -RÅDS-TITEL). RP 6: 551 (1636). Bergscollegium hafver jämväl sin president ibland riksens råd, den till bisittiare eger tvenne bergsråd och fyra assessores. RF 1719, § 26. Dalin (1850). FFS 1897, nr 29, s. 4. Lagerlöf Herrg. 4 (1899). —
-RÅDS-TITEL—0~20. (numera bl. i Finl.) Brukspatronen von Scheele i Småland, som 1782 fått bergsrådstitel. Wieselgren Bild. 318 (1886, 1889). —
-RÅDMAN~02 l. ~20. (förr) ledamot af bergstingsrätt l. grufrätt i stad. Och komma Grufve-Rättens (vid Stora Kopparberget) Ledamöter hädanefter at kallas Bergs-Rådmän. Bergv. 3: 380 (1769). W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1889, s. 143. —
-RÅTTA, se A. —
(1, 2) -RÄMNA~20. (berg- Kolthoff) Några buskartade träd framskjuta ur bergsremnorna. Brunius Resa 105 (1839). Kolthoff Djurens lif 247 (1899). —
(1, 2) -RÄNNA~20. (berg- Snellman Tyskl. 122 (1842), Palmblad) Fischerström 1: 437 (1779). (Parana) flyter länge i en bergtrakt, hvarest den strömmar 7 mil i en smal bergränna. Palmblad Geogr. 55 (1835, 1851). —
1) [fsv. biärgs rätter] (†) för bergsbruk gällande lag. (När de förutnämnda personerna fått den planerade grufdriften i gång) skola the ingelwnda wttrengde bliffua wtan wara ther wdij beholden for alla andra wnder bergx reeth ock the priuilegior som ther giffna warda. G. I:s reg. 1: 210 (1524). At the sig uti Bergsräts skipande uppå Grufweting här wid hålla. Bergv. 1: 54 (1624). Almqvist (1842).
2) [jfr t. bergrecht] (mindre br.) jur. vetenskap som behandlar lagarna för bergsbruket. Rätts- och statsvetenskapliga ämnen ss. bergrätt etc. W. Petersson i Tekn. tidskr. 1898, A. K. s. 63.
3) [jfr t. berggericht] (förr) domstol hufvudsakligen för mål som röra bergshandteringen; jfr -DOMSTOL, BERGSTINGS-RÄTT, GRUF-RÄTT. Bergv. 1: 74 (1630). Abrahamsson 647 (1726). (Konung) Magnus .. utgaf en Stadga för Järnbärgslagen Noreberg .. Der skulle en Bärgsrätt, liksom Kopparbärgets, bestå af tolf Män, dem Konungens Fogate eller Ämbetsman skulle utnämna. Dalin Hist. 2: 511 (1750). Weste (1807). I många stater ha bergsrätterna blifvit afskaffade, och handteringen öfvervakas af staten endast så mycket, som är nödvändigt för dess framtida bestånd och till förekommande af alla olägenheter för de kringboende. Uppf. b. 3: 141 (1873). särsk. i fråga om äldre förh. i Falun o. Sala: i allm. af grufrätts o. rådstugurätts ledamöter sammansatt rätt. Bergv. 2: 29 (1737), 694 (1756), 3: 374 (1769). Rinman (1788). Dalin (1850). Linde Bergsförf. 182 (1853). —
-RÖRELSE~200. bergshandtering; jfr BERGSLAGS-, BERGSMANNA-, BERGVERKS-RÖRELSE. Heyke Præs. i VetA 1759, s. 15. (Bygderna kring Hjälmaren o. Mälaren äro) gynnade genom en lycklig blandning af åkerbruk och bergsrörelse. Geijer II. 1: 23 (1825). Vid bergs- och bruksrörelse sammanlagdt utgjorde .. år 1899 (i Sv.) de använda arbetarnes antal 29,814. Sv:s land o. folk 618 (1901). —
(1) -SADEL~20. geogr. sadelliknande sänkning på en bergsrygg. Dahlgren Stanley 1: 327 (1890). En bärgssadel, som sluttar brant åt bägge hållen och har en hög pik åt hvardera sidan. Steffen Brit. ströft. 382 (1895). —
-SAFT, se A. —
-SAK~2. angelägenhet l. förhållande som rör bergsbruket. Bergv. 1: 73 (1630). Hof Skrifs. 250 (1753). Lagerbring Hist. 1: 122 (1784). —
-SALT, se A. —
-SEXMAN~02 l. ~20. (förr) tjänsteman vid (Falu) grufva l. bergslag hvilken hade uppsikt öfver materialier tillhörande grufvan l. bergslagen, fordom äfv., jämte bergmästaren o. gruffogden, öfver grufvan o. grufdriften. SvT 1852, nr 176, s. 1. AB 1890, nr 22, s. 2. —
-SIDA, se A. —
-SILFVER. (berg- G. I:s reg. 1: 207 (1524), Forssell m. fl. -silff G. I:s reg. 4: 333 (1527). -sölff Tegel) (†) icke arbetadt silfver, råsilfver. Baadhe bergsilffwer och giorth (dvs. arbetadt) silffwer. G. I:s reg. 1: 207 (1524). Greffue Edzert bekom på sin Huszfrws wegna, och til hennes Brudeskadt .. ett hundrade tusendh Daler, sompt i reede slagne Daler, och sompt vthi gott Bergzsölff, som honom tilräcknade och tilwoget bleff. Tegel G. I 2: 371 (1622). Stadfästelse vppå wexel- o. länebanken 1675, § 5. Forssell Hist. II. 2: 17 (1872). —
-SJUKA, -SJÖ, -SKALF, se A. —
-SKATT~2. (förr) skatt på bergsbruk. G. I:s reg. 17: 146 (1545). Johansson Noraskog 2: 227 (i handl. fr. 1550). —
-SKEPPUND~20. (förr) skeppund bergsvikt. Bergv. 1: 68 (1627; se under -LISPUND). Därs. 247 (1668). —
-SKO, se A. —
-SKOG~2.
1) (numera mindre br.) till 3: bergverksskog. Och måge alle bergxmen (vid Salberget) hugge frijtt i krononess bergzskogh så lenge han reckie kan. G. I:s reg. 7: 139 (1530). Därs. 10: 197 (1535).
2) se A. —
-SKOLA~20. (berg- Uppf. b. 3: 143 (1873)) anstalt för (lägre l. högre) undervisning i för bergsbruket nödiga kunskapsgrenar; jfr -AKADEMI, -ELEMENTARSKOLA, -INSTITUT samt BRUKS-SKOLA. En Practisk Bergs-Schola skall uti Fahlun .. inrättas, att, ifrån och med den 1 Januari 1821 taga sin början. Bergv. 4: 511 (1819). SFS 1867, nr 21, s. 8. Sverige har tre bergsskolor: en högre, i Stockholm .., samt elementarskolor i Falun och Filipstad. NF (1877). Den högre bergsskolan .. flyttades år 1868 (från Falun) till Stockholm och sammanslogs med Tekniska högskolan, under hvars direktion Bergsskolan fortfarande lyder, ehuru den har egen föreståndare. Sv:s land o. folk 694 (1901). —
-SKOTT, -SKRED, -SKREFVA, se A. —
-SKRIFVARE~200. (förr)
1) skrifvare l. sekreterare vid bergverk l. bergsdomstol. Johansson Noraskog 2: 215 (i handl. fr. 1541). På thet i samma Rättegånger (vid grufting) må ordenteligen tilgå, tå skal Bergsskrifwaren wara tilstädes, at protocollera och renskrifwa alla Acter och Domar. Bergv. 1: 168 (1649).
(1) -SKYGD. (†) Som hon reedh på åsznanom, och kom nedher j berghs skygdena. 1 Sam. 25: 20 (Bib. 1541; öfv. 1904: i en hålväg i berget, Luther: im tunckel des berges). jfr: Bergzskygden .. Skuggen vnder berget. Bib. 1703, s. k 3 b (bland i bibeln förekommande ”svenska ord, som synas mörka, och äro komna vthur bruuk”). —
-SKÄRNING, -SLANT, -SLUTTNING, -SLÄTT, -SMED, se A. —
(2, 3) -SMÄLTNING. (†) smältning af malm. Tw råder oss till, Ath wij med then bergzsmeltningh (vid Sala grufva) kunde finne på eth annet seett, än nw tilgår. G. I:s reg. 13: 182 (1541). —
-SPETS, -SPRINGA, se A. —
1) till 1: stad i bergstrakt. De små .. bergstäderna Trient och Roveredo. Atterbom Minnen 350 (1818). Lagerlöf Antikr. 371 (1897).
2) till 3: i bergslag belägen, förr med särskilda privilegier försedd stad som drifver bergsrörelse; jfr -FLÄCK samt BERGSLAGS-STAD. RP 6: 408 (1636). Söderbärckie, der uthi godh lägenheet finnes att fundera (dvs. grunda) een nyttigh Fläck eller Bärgzstadh. RARP V. 2: 374 (1655). Bergv. 1: 669 (1727). Bergsstäderna Nora och Linde. C. E. Bergstrand i VLS 103 (1886). jfr: Namnet Bergstad kommer icke derifrån, att en sådan stad är byggd på ett berg, utan deraf att den drifver bergshandtering, och hörer till hvad man kallar Bergslagen. Leopold 5: 290 (1804). —
-STAF, -STALP, se A. —
-STAT~2. (berg- Wieselgren Vår samt. 6 (1866, 1880)) koll. om vissa ämbetsmän som handlägga till bergsväsendet, i sht grufhandteringen, hörande angelägenheter, i Sv. f. n. sex bergmästare o. sex grufingenjörer; jfr BERGSLAGS-STAT. Bergv. 2: 704 (1756). Sv:s civ.- o. krigscal. 1792, s. 46. Sv:s statskal. 1877, afd. 414, 1903, afd. 633. —
-STIG, se A. —
-STIGARE ~200. [efter t. bergsteiger] arbetsförman vid grufva. Bergv. 1: 134 (1649). T. Nordström i Ekon. samh. 2: 249 (1895). jfr A. —
-STIPENDIAT~0102. person som (af staten) erhållit (rese)stipendium för att (utrikes) förvärfva ökad insikt i bergshandteringen. PT 1892, nr 88 A, s. 1. —
-STRAND, -STRÄCKA, -STRÄCKNING, -STRÖM, se A. —
-STUPA, se A. —
-STYRELSE~200. myndighet som förestår bergsbruket i en bergslag, ett land o. d.; jfr -ÖFVERSTYRELSE samt BERGSLAGS-STYRELSE. Bergs-Styrelserne uti Fahlun samt vid Sala Silfververk. SFS 1853, nr 75, s. 3. särsk. om bergsöfverstyrelsen i Finl. intill år 1885. FFS 1858, nr 13. L. Mechelin i Finland 121 (1893). —
-SYSTEM, se A. —
-SÄLLE. (berg- Hert. Karls reg.) (†) grufarbetare; jfr -GESÄLL. Hert. Karls reg. 5 april 1591. The bergzsäller, som han ifrån Tysklannd bestellt hafuer. Oxenst. brefv. 1: 49 (1614; i RR: Bärgzgesäller). —
-TALL, se A. —
(1) -TELEGRAF~002. En särskild afdelning af fälttelegrafen utgöres i flere land af den s. k. bergstelegrafen, med en för bergig terräng särskildt lämpad utrustning. NF 8: 1563 (1884). —
-TING, se d. o. —
-TIONDE~200. bergverkstionde. Bergstionde .. Tionde af grufvor, hyttor och bruk. Dalin (1850). Kindblad (1867). —
(1) -TOPP~2. (berg- Palmblad Geogr. 137 (1847, 1851), Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 13 (1901) m. fl.) Lex. Linc. (1640, under vertex). Kölden .. på de högsta bergstopparna är odrägelig. Wallerius Tankar 26 (1776). Chimborazo .. ansågs (länge) för jordens högsta bergstopp. Svensén Jorden 543 (1887). 1 Mos. 8: 5 (öfv. 1904). —
(1) -TRAKT~2. (berg- Stockenström Præs. i VetA 1749, s. 9, Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 136 (1901) m. fl.) bergig trakt; jfr -BYGD, -NEJD. Svea hofr. bref 14 maj 1696, s. 2. Bergstract .. är en samling af flere nära intil hvarandra belägne Berg, som på Tyska kallas Gebürge. N. Marelius i VetAH 32: 3 (1771). Småländska bergstrakten .. (är) den betydligaste i Götaland. Geijer II. 1: 5 (1825). Bergstrakter främja nederbörden. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 209 (1891). —
-TROLL, se A. —
(1) -TRÄNGSEL l. -TRÄNGSLE. (†) bergpass; jfr -TRÄNGSLA. Widh then Bergzträngzlen Thermopile benämbd. Schroderus Liv. 553 (1626). Tå han ther Fienden effterfolgde .. wardt han ther vthi the Bergztrengsell, the Fienden tilförenne innehadhe, berend. Därs. 694. —
(1) -TRÄNGSLA. (†) = -TRÄNGSEL. Therföre .. the thesz modigare then Bergzträngslan belade. Schroderus Liv. 748 (1626). —
-TULL~2. (förr) tull för varor som införas till bergslag; äfv. om ställe där sådan tull erlägges. At Borgarne icke måtte efterlåtas uphandla the oxar, som i Bergslagen äro inkomne, och igenom Bergs-Tullen gångne. Bergv. 1: 222 (1664). Kongl. May:t wil hafwa almogen för ofwanbemälte Bergstull, af the waror the i Städerne eller Marknadsplatserne hafwa upköpt allenast til sit husbehof, nådigst förskonat. Därs. 245 (1668). Alla de varor som föras utur bergslagen måge ej förtullas vid bergstullarne. Bergv. 2: 727 (1756). Publ. handl. 10: 667 (1776). —
(1) -TUNGA~20. (föga br.) utskjutande berg, bergsudde. J. G. Carlén hos Bellman S. skr. 1: 168 (1861). —
(1, 2) -UDDE~20. (berg- Svart, Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 80 (1901) m. fl. -udd Schroderus Liv. 864 (1626), Tiselius Vätter 1: 30 (1723), Dalin (1850)) utskjutande berg, af berg bestående udde. Svart G. I 62 (1561). Nordberg 1: 563 (1740). Yttersta bergudden, där åsen med tämligen brant stupning dykte ned i hafvet. Gumælius Th. Bonde 140 (1828). Levertin Sv. gestalt. 120 (1903). Anm. Enl. Dalin (1850) betecknar bergudd en mindre bergsudde. —
-UF, se A. —
-VERKARE. (†) grufarbetare. Bergsvärkerne vidh Salu gruffvo äre redho kompne till Konungh Erichs bottn. RP 6: 4 (1636). Att någre soldater, som förstå allahanda handtvärkerij iblandh the fångne, måtte hijtt in förskickas, såsom bergsvärkare, saltsjudare. Därs. 7: 284 (1638). —
-VETENSKAP~002 l. ~200. jfr BERGVERKS-VETENSKAP. L. Benzelstierna i VetAH 2: 240 (1741). Rinman 1: 186 (1788). A. Ekelund i Prakt. handb. 1: 768 (1885). Fackskolan för Bergsvetenskap (vid Tekniska högskolan i Sthm). Sv:s statskal. 1903, afd. 774. —
-VETENSKAPLIG~0020. En uppsats öfver något bergsvetenskapligt ämne. W. Petersson i Tekn. tidskr. 1898, A. K. s. 62. —
-VETENSKAPSMAN~0002. NF 13: 1208 (1889). W. åtnjöt ett stort anseende såsom bergsvetenskapsman och metallurg. PT 1903, nr 63 A, s. 2. —
-VIKT~2. (förr) vikt för vägning af bergsprodukter i bergslagerna; jfr -JÄRNVIKT, BERGSLAGS-, HAMMAR-VIKT. A. Oxenstierna Skr. 1: 492 (1633). Therföre skal Kopparberget, Hedemora, Säter och Örebro blifwa wid Bergswigten, hwilkas Skeppund består af 22 Lispund Stockholms wigt, och Upstäderna Arboga, Köping och Wästerås wid Upstads wigten af 21 Lispund Stockholms wigt. Bergv. 1: 244 (1668). Et skeppund tackjernsvigt gör tiugusex pund bergsvigt. Därs. 2: 127 (1739). (Vi hafva) icke mindre än 4 slags grofva Metallvigter, som göra ej ringa bråk och förvirring, nemligen Stapelstads- Upstads- Bergs- och Tackjärns-vigt. Bergklint M. sam. 2: 431 (1775, 1792). Rinman (1788). Bergsvigten är jämt 12 proCent lättare än Victualievigten. Alm. 1821, Sthms hor., s. 40. Bergsvigten upphörde att brukas med början af år 1863. NF (1877). Hultin Bergsh. i Finl. 152 (1896). —
-VIND, se A. —
-VIOL. [jfr nor. bergviol, t. bergveilchen] (†) sannol. växten Viola arvensis Murr. Bergz Fioler med hwijt Blomma, hwijt H. Trefaldigheetz Blomma. Bromelius 122 (1694). —
-VIS~2, sbst. sätt l. metod (för bergsbruk, i sht grufdrift) som användes af erfarna bergsmän (o. som tillgodoser resp. bergverks framtida bestånd); alltid föregånget af prep. efter l. på. Thet samma Wåre Bergwerk måge blifwa fliteligen ock på Bergswis bygde. Bergv. 1: 72 (1630). Om en Grufva .. skal kunna drifvas och byggas efter rätt bärgsvis, så fordras der til fasta Mathematiska principier och grundsatser. Wallerius Præs. i VetA 1744, s. 19. Grufvor och Bergvärk varda på ordenteligit bergsvis brutne och hanterade. Berch Hush. 207 (1747). Bruket skulle byggas efter bergsvis. Hultin Bergsh. i Finl. 5 (1896). —
-VÄG~2.
1) (i sht hvard.) till 3, i best. form, om bergstjänstemans lefnadsbana. Gå bergsvägen, ägna sig åt bergsvetenskapen (för att blifva bergstjänsteman).
2) se A. —
-VÄGG, se A. —
-VÄRDI~02. (förr) tjänsteman vid Sala silfververk hvilken det ålåg att probera malmer, föra smältbok m. m.; jfr -GARDI. Sv:s R:s ständers bevilln. 1719, s. 4. Linde Bergsförf. 189 (1853). NF (1877). Anm. Uppgifterna i efterföljande språkprof torde bero på misstag: Bergsvärdi .. 1) (maskulin) Värderingsman i fråga om till bergväsendet hörande ämnen .. 2) (neutrum) Af honom åsatt värde på en sak. Dalin (1850); jfr Kindblad (1867). —
-VÄSEN~20 l. -VÄSENDE~200. jfr BERGVERKS-VÄSEN. (berg- Dalin Arg. 2: 103 (1734, 1754), Stiernstolpe m. fl.) Linné i VetAH 1: 412 (1740). Sverige (har) erhållit bergväsendets organisation ifrån Tyskland. Stiernstolpe Arndt 2: 148 (1807, 1814). NF 1: 8 (1875). —
-ÅR~2. (förr) år som i Sv. t. o. m. 1877 omfattade tiden från 1 nov. till 31 okt. o. som inom bergshandteringen lades till grund för bokföring o. statistiska uppgifter. Palmblad Norge 137 (1846). Linde Bergsförf. 223 (1853). —
-ÅS, se A. —
-ÄGARE~200. (numera knappast br.) bergverksägare. Bergsägare .. Ägare af en eller flera grufvor eller hyttverk. Dalin (1850). —
-ÄMBETE~020, äfv. ~200. (fordom) = -AMT; jfr GENERAL-BERGSÄMBETE. Bergv. 1: 92 (1637), 141 (1649). Lagerbring Hist. 1: 126 (1784). —
-ÖFVERSTE~200. (berg- RP 3: 87 (1633), 4: 125 (1634)) (förr) chef för bergshandteringen, president i bergsamtet. RP 2: 91 (1631). Rinman 1: 154 (1788; se under -BETJÄNT). —
-ÖFVERSTYRELSE ~00200. styrelse för bergshandteringen i ett land; jfr -STYRELSE. SFS 1853, nr 75, s. 3. Bergsöfverstyrelse är efter Bergskollegii upplösning .. Kommersekollegium. NF 19 (1895). Sv:s land o. folk 640 (1901). —
-ÖKEN, -ÖPPNING, se A. — Anm. I stora delar af västra o. södra Sv. användes i de under D upptagna sammansättningarna i stället för ofvan angifna betoning vanl. accentueringen 4~1, 4~01 osv.
Spalt B 1244 band 3, 1903