Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BANER bane4r (bane´r Weste; i vers ∪ — Visb. 220 (c. 1620), Stiernhielm Herc. 192 (1668) osv.; där e skrifves dubbelt har man också i allm. skäl att antaga accentueringen 04; — ∪ Spegel Guds verk 37, 80 (1685; se under 1 b), Dalin Vitt. I. 3: 15 (1734), motsv. ett ännu stundom för släktnamnet Banér förek. uttal med betonad första stafvelse; jfr: Och Baner framstod, Zeus Kronion lik. Tegnér 2: 183 (1840)), n.; best. -et; pl. = ((†) banerer Peringskiöld Hkr. 1: 786 (1697)).
Anm. Ordet användes numera hufvudsakligen i högre stil, i sht bildl., samt om ä. förh. Sahlstedt (1773) anför det ss. ett ”gammalt ord, som någon gång kan förekomma”. Almqvist (1842) säger, att det ”brukas i högre språk, än fana; särdeles .. om ett helt rikes fälttecken .. eller om en hel krigshärs förnämsta fana”.
1) ett slags samlings- l. föreningstecken för i ngt afs. samhörande personer (medlemmar af samma folk, här, trupp, förening, parti, meningsriktning osv.) hvilket eg. består af en stång o. ett vid dennas öfre del fäst märke, vanl. en fyrkantig duk, samt är afsedt att bäras högt upprest framför l. främst i en (ordnad) skara (i spetsen för en trupp, procession osv.): standar; fana.
a) i eg. bet. Höja, resa, utveckla baneret l. sitt baner. Sänka baneret. På .. (konung Kristiern I:s) skip fingo (dvs. togo) bönderna itt baneer thet the kallade Danabroka. Samma baneer .. wart vpsat .. på Brunka bergh. O. Petri Kr. 232 (c. 1540). 4 Mos. 2: 2 (Bib. 1541). Att man uphänger Baneer eller Fänikor (dvs. fanor) Gvdh till ähra som segren gifwit hafwer. Rudbeckius Kon. reg. 168 (1615). Upresa baneret. Peringskiöld Hkr. 1: 786 (1697). Ehvart en Jarl reste, fördes för honom hans baner, undantagande då Konungen sielf var tilstädes. Dalin Hist. 1: 440 (1747). Det kungliga Baneret / Strax vecklas ut och flaggar högt i luften / Med gyldne sticknings glans och vapenfärger. J. G. Oxenstierna 4: 23 (1815). Under feodaltiden förde hvarje riddare ett banér, kring hvilket alla, som tillhörde honom, samlade sig till gemensamt uppträdande i striden. W. G. Billmanson i NF (1876). Under svajande banér. Snoilsky 1: 297 (1878). De gamla ärorika (romerska) baneren med S. P. Q. R. Rydberg Rom. d. 17 (1882). Fanorna eller banéren, såsom de äfven kallades, invigdes ofta med stora ceremonier af presterskapet. Spak Fanor 3 (1890). Hvilka bilder än må hafva förts i (de svenska) banéren — det må nu hafva varit furstarnes sköldemärken eller ock helgonbilder .. — aldrig fick riksvapnet deruti saknas. Därs. S:t Eriks banér .. välsignades af påfven i Rom, hvarifrån det derefter fördes till Upsala. Därs.; jfr Hildebrand Medelt. 2: 540 (1896). om afbildning: Till hjelmprydnader (i sköldemärken) användas .. vingar … Emellan vingarne stå .. ofta .. fanor och flaggor af många slag och benämningar såsom estandarer, fanor, baner .. o. s. v. Schlegel o. Klingspor Her. 77 (1874). jfr DALA-, FÄLT-, HUFVUD-, KRIGS-, PARTI-, RIKS-, SEGER-, STJÄRN-, STRIDS-BANER m. fl. — särsk.
α) i uttr. korsets baner, (i sht af de kristna under korstågen buret) baner med korsets tecken i duken (jfr ex. från Wallin under b). Korsets Baner upprestes på Sions berg. Schröderheim Rob. 1: 33 (c. 1794). Korsets baner plantera du (dvs. prinsessan Anna) skall på sarmatiska borgar. Stagnelius 1: 34 (1817); jfr β. T. Westrin hos Wallis Verldshist. 3: 256 (1877). — jfr KORS-BANER.
β) i vissa omskrifvande uttr., närmande sig b. Någre Slott .., ther begges wåre (dvs. G. I:s o. Kristian III:s) baner j marken vprettis eller flyge (dvs. som blifvit intagna af sv. o. dansk här gemensamt). G. I:s reg. 13: 152 (1540). Vnder öppet Baneer (dvs. med härarna slagfärdiga), går Fridzhandelen alrabäst för sigh. L. P. Gothus Mon. turb. 353 (1629). At uppresa baner (dvs. börja krig) emot Konung Olåf. Peringskiöld Hkr. 1: 784 (1697). Jag svär min tro åt hans (dvs. kejsarens) baner. J. G. Oxenstierna 2: 221 (1772). Hvad skaror återstå att mota / Vår oväns segrande baner? Stagnelius 1: 75 (c. 1813). — särsk.
α’) under ngns baner, under ngns befäl. Carl IX Rimkr. 12 (c. 1600). The som hafva tient til häst, hafva ridhit vnder Konungens Baneer och warit skattfrij eller frälse. Gustaf II Adolf 3 (c. 1620). Hertigdömenas adel skulle göra sin rusttjenst under hertigens baner och ej under konungens, det vill säga hertigen och ej konungen borde vara dess länsherre. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 86 (1881).
β’) (†) rymma (undan) ngns baner, gm flykt undandraga sig (krigstjänst under) ngns befäl. Epter j (svenske män) vell vitte huad stycke thet är, ath ryma vndan Konungx baner. G. I:s reg. 9: 342 (1534). RA 2: 76 (1562). Månge af Adelen .. drogo hem .. och rymde Konungens Baner. C. Adlersparre i VittAH 3: 171 (1793).
γ) (†) om ngt slags tecken på fartyg. Jes. 2: 16 (Bib. 1541). Itt skep jfrå Alexandria .. vthi hwilkes baneer stoodh Castor och Pollux. Apg. 28: 11 (Därs.; Luther: Panir; öfv. 1883: ett Alexandrinskt skepp, som .. bar tvillinggudarnes tecken).
b) mer l. mindre oeg. o. bildl. Kerleken är hans banneer offuer migh. Höga v. 2: 4 (Bib. 1541). Dÿgdh och Ära (äro) dödhe, / som .. (förr) baneret bar (dvs. buro). Visb. 220 (c. 1620). Mijn Son skal föra Baneret. / Min Son Ruus, uti Kannor och Krus .. / Tig skal öfwa med art. Stiernhielm Herc. 192 (1668). Natten .. förer uti Händer / Sit swarta Baner. Spegel Guds verk 37 (1685). En man, benämnd Dahlgren, (har) uppträdt under den Upsaliska Vitterhetsskolans banér. V. F. Palmblad (1812) enl. Ljunggren SVH 4: 361. Låtom oss. omkring korsets heliga banér, hålla tillsammans emot verldens onda väsende. Wallin 1 Pred. 1: 145 (c. 1830); jfr a α. Dem hvilka svurit hennes (dvs. den fria konstens) banér. Oscar II Skr. IV. 1: 100 (1869, 1890). Den tidsriktning, som besinningslöst höjer sitt banér med den stolta inskriften: Icke Herren, utan menniskan är konung. Rundgren Minnen 2: 62 (1883). — jfr LIFS-BANER m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (fordom) om afdelning af manskap som samlades o. kämpade under samma fana: (här)afdelning; jfr FANA, FÄNIKA. Hären var (under Karl Knutssons tid) skiftad i vissa baner, af olika storlek. J. Röding i 1 VittAH 1: 137 (1755). Visse baner soldenärer. Dens. Därs. 136. Man omtalar .. (före G. I:s tid) en härens indelning i vissa ”banér”, men dessas sammansättning är .. ej känd … Baneren hade hvar sin höfvitsman. Fredenberg Infant. 131 (1883).
-DRAGARE. [jfr t. bannerträger] (†) = -FÖRARE 1. Aquilifer .. Fändrick, Baneerdragare. Lex. Linc. (1640). —
-FÖRARE~200.
1) i eg. anv. Peringskiöld Hkr. 2: 367 (1697). Riks-Fendrik eller Banerförare. Dalin Hist. 1: 442 (1747). Banérförarne, fanbärarne. Kolmodin Tac. 1: 62 (1833). Dalin (1850).
2) oeg.: förgångsman (för ngt som afser framåtskridande l. är stadt i utveckling), (ledande l. framstående) förfäktare l. förkämpe; ledare; märkesman. (Gud) sänder ännu banerförare åt den stridande församlingen. Genberg 2: 102 (1866). Såsom en af Hattarnes banérförare hade .. (Samuel Åkerhjelm) inträdt i rådet. Malmström Hist. 3: 261 (1870). Reaktionens ursinnigaste banérförare. Bolin Eur. 2: 314 (1871). Banérförare för Vesterlandet och kristendomen. Heidenstam End. 91 (1889). Dessa idéer funno nya banerförare. Sander i 3 SAH 6: 8 (1891). —
-HERRE~20. [fsv. banerhärra, liksom ä. d. bannerherre af mnt. bannerher; jfr t. bannerherr] (fordom) riddare som för eget baner o. egen härafdelning i fält. Baro .. En Frijherre, Baneerherre. Lex. Linc. (1640). Wrangel Krigshist. 2: 177 (1875). jfr Lind (1749, under bannier-herr), Dalin (1850). bildl.: Korsets banérherre, verldarnes far. Thomander Skr. 2: 590 (1828). —
-MÄSTARE. [fsv. banermästare, motsv. ä. d. bannermester] (†) = -FÖRARE 1. Signifer(:) banermester, feniko dragare. Var. rer. 12 (1538). En hoop folk (kom) vtdragandes ifrå Stocholm, ther Knut Posse war baneermestare före. O. Petri Kr. 271 (c. 1540). —
-SKO~2. (järn)beslag kring nedre änden af banerstång. —
-SKÖLD~2. [jfr t. bannerschild, fr. écu en bannière] herald. rent fyrkantig vapensköld (utan tillspetsning nedåt ss. på den s. k. franska skölden). Uggla Her. 18 (1746). —
-STAKE. (banere O. Petri) (†) = följ. (Banerförarens) häst .. fööll om kwll, och banere staken gick sönder. O. Petri Kr. 113 (c. 1540). Blef min häst sky (dvs. skygg) och .. Baner Staken afbräkt. A. Brahe (1598) hos Loenbom Anecd. 3: 131. —
-STÅNG~2. [fsv. banerstang] Peringskiöld Hkr. 2: 147 (1697). Röding i 1 VittAH 1: 179 (1755). Begge härarne sökte bemästra sig .. (hvarandras) baner, ”ty när banerstången sprang, var striden gerna tappad”. Strinnholm Vas. 1: 155 (1819).
B: BANERE-STAKE, se A.
Spalt B 232 band 2, 1899