Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANVÄRFNING an3~vær2vniŋ (a`nvärfning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till följ.
I. (†) till ANVÄRFVA I. — särsk.
a) konkretare: andragande, ärende; jfr ANVÄRF, ANVÄRFVING. Om någre fremmende .. sendebudh komme her in i landeth, schall man them .. förfordre till the orter som (dvs. hvarest) the kunne bliffue, så lenge (dvs. till dess) Kongl. M:tt vm them och theris anuerffninger bliffue tilkenne gifuith. HSH 27: 3 (1561).
b) anhållan (om ngt). Konungen i Danmark .. hade hos de Svänske Legaterne gjort anvärfning om min Person, i så måtto att der jag ville .. tillfyllest utbygga Croneborgs befästning, då ville Konungen väl förskylla mitt omak. Dahlberg Dagb. 178 (1660). — om frieri. Konungen ij Danmarks anverfningh om vår unga Dråtningh för sin son. J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 320 (1636).
II. till ANVÄRFVA II 1: värfning. Stadga om värfn. 7 April 1802, § 11. Förhyrning och anvärfning af Sjöfolk för Flottan. Rothlieb Matr. 4 (1818). Utom regementets garnisonsort kan anvärfning af manskap ske genom särskildt bemyndigad person (värfvare). Tj.-regl. 1889, s. 218. Anvärfningen .. begränsas (icke) till ett fåtal städer, utan .. värfning må ega rum inom hela landet. Riksd. rev. ber. ang. statsv. 1897, s. 534.
Ssg: (II) ANVÄRFNINGS-TID300~2. (den) tid under hvilken den anvärfde är skyldig att tjänstgöra. Värfvade trupper med 2-årig anvärfningstid. Tj.-regl. 1889, s. 215.

 

Spalt A 1955 band 2, 1900

Webbansvarig