Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANTÄNDA an3~tän2da (a`ntända Weste), v. -er, -tände, -tändt, -tänd. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.), -ARINNA, -ERSKA.
— jfr TÄNDA AN.
1)
a) (företrädesvis i skriftspråk) (i sht gm tillförande af eld) åstadkomma, att (ngt) börjar brinna l. fattar eld; tända på, sätta eld på; numera (utom i β) vanl. med obj. som betecknar ngt som i allm. är afsedt att (i sin helhet) förbrännas. Antända ett bål, en fyrverkeripjes, ett bloss, en fackla. En Wårdkasa eller Rijshög, hwilken Wakthållarne hafwa antändt enär the märkte fienden wara förhanden. Peringskiöld M. upl. 229 (1710). Kolarena pläga på åtskilligt sätt antända desse slags Milor. Wallner Kol. 28 (1746). Prinsen gaf befallning att antända staden. Hallenberg Hist. 1: 70 (1790). Den s. k. ”antändningen” är .. ingalunda eldens öfverflyttande från en brinnande kropp till en annan genom direkt beröring, utan består i upphettning af den bränbara kroppen till antändningstemperaturen. Rosenberg Oorg. kemi 336 (1888). — [jfr t. eine cigarre anzünden] (numera mindre br.) i fråga om tobaksrökning: tända på. Han antände sin pipa. J. Wallenberg 238 (1771). — särsk.
α) tekn., skjutk. i fråga om affyrande af skott o. d. Oftast inträffar rätta ögonblicket för antändningen (af skottet) sedan (and-)kullen kommit nedom grästopparne. Swederus Jagt 266 (1832). Antändningen af .. starkare sprängämnen sker med tändrör. Wetterdal Grufbr. 157 (1878).
β) med sakligt subj. (Amiralsskeppet) blef antändt af en Brännare. Schönberg Bref 2: 370 (1778). Blixten antänder tornet. Almqvist (1842). Ehuru det rådde .. vindstilla, antände elden äfven .. en på andra sidan om .. strömmen liggande ladugård. SD 1900, nr 331, s. 2. — abs. När åskan antänder, är det den elektriska kraften, som alstrar hettan. K. A. V. Holmgren i Läseb. f. folksk. 572 (1878).
γ) i pass. med intr. bet.: fatta eld, råka i brand. Schroderus Liv. 690 (1626). (Staden) bleff aff continuerligitt skiutandhe antendh. RARP 6: 317 (1658). Föreningen af tenn med nickel .. kan vid en mycket hög temperatur antändas. Berzelius Kemi 2: 581 (1812, 1822). SD 1900, nr 86, s. 2. jfr: Antändningen (af svafvel) blifver icke fullkomlig förr än vid 240 grader (Réaumur). VetANH 10: 32 (1789).
δ) (föga br.) refl. med intr. bet. Holm N. Sv. 134 (1702). Möller (1745, under inflammable). Gaser, hvilka antända sig och brinna med låga. S. J. Callerholm enl. Kindblad (1867).
b) (mindre br.) med objektsväxling: tända (upp) l. göra upp (eld o. d.). Sällan antände han någon eld. Ehrenadler Tel. 569 (1723). Då Athenarne ville beröfva Phokions lik denna ära (dvs. att brännas), förbödo de enhvar antända eld för att bränna det. Palmblad Fornk. 1: 298 (1843). — i bild. Thetta skymfelige .. tal .. antände en .. häftig hämndeeld i theras hiertan. Humbla 536 (1740). Det är .. (kvinnan) som antändt .. sinnlighetens afgrundslåga. Hwasser V. skr. 1: 86 (1852).
2) (numera mindre br.) bildl.
a) anslutande sig till 1 a: framkalla ifver l. hänförelse o. d. hos (ngn) l. i (ngns sinne osv.); elda, entusiasmera. Hela arméen antändes genom hans tal af begär att mäta sig med fienden. Dalin (1850). Denna åtgärd, detta tal antände allas sinnen. SAOB (1870). — i p. pr. ss. adj.: tändande; eldande, väckande, lifvande. Salen gaf genljud af den friska, antändande visan (dvs. marseljäsen). Crusenstolpe Mor. 4: 355 (1841). Det själfulla och antändande i hennes konversation. Edgren S. Kovalevsky 180 (1892).
b) anslutande sig till 1 b: gifva upphof l. lif åt (ngt), väcka till lif, framkalla.
α) (föga br.) med afs. på begär, känsla o. d.: upptända. Med somligom hender .., at the låta en .. häftig antend begärelse beröfva sig sin goda principier. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737).
β) (†) i annan anv. Det rätta sättet at antända i Norden det lysande och märkelige Tidehvarf (osv.). Björnståhl Resa 3: 25 (1777). De glödande tankar, som då (dvs. 1817) ilade mellan himmel och jord, .. voro de antändningen af idéer, som bådade nytt tidehvarf? Genberg 1: 97 (1872). — refl.: uppstå. Igenom den misstanckan som I gifvit alla edra Grannar, har detta kriget sig antändt (dvs. upplågat). Ehrenadler Tel. 405 (1723; fr. s’est allumée).
3) [jfr ä. t. er wurde vom gift angezündet, äfvensom t. entzünden] (†) angripa; smitta; jfr ANSTICKA 7 samt INFLAMMERA. Såsom åtskillige hus i Staden .. af farsoten äro antände. Stiernman Com. 6: 74 (1711). (De) hade .. i sina .. hus-geråd sådana förgiftiga dunster, som .. vore capable nog at antända, lika hvad ort de kommit til. Nordberg 2: 58 (1740). Om blodens rötande art ej antänder lifmodren med inflammation. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 8.
-FÖRMÅGA~020. Glödgade kulors antändningsförmåga är ganska stor. Hazelius Artill. 185 (1833, 1865). särsk. till 1 a γ. Denna tillsats (af grafit) verkar .. skadligt på krutets egenskaper, emedan antändningsförmågan derigenom betydligt nedsättes. Uppf. b. 4: 633 (1873). —
-HASTIGHET~102 l. ~200. särsk. till 1 a γ. Fries Krutl. 72 (1869). Med krutets antändningshastighet förstås den väg, vanligtvis uttryckt i decimeter, som antändningen fortskridit inom laddningen på en sekund. H. W. Westin i NF 9: 156 (1885). —
(1 a α) -HUF. (†) tekn. om knallhatt. På (fänghålstappen) .. sättes en liten af tunt kopparbleck förfärdigad knallhatt eller antändningshuf. Almroth M. tekn. 639 (1839). —
(1 a α) -INRÄTTNING~020. Antändningsinrättningen till dessa (första) eldvapen var mycket enkel: på en fängpanna, i hvilken fänghålet utmynnade, hälldes krut, som antändes med lunta. W. G. Billmanson i NF 4: 346 (1881). W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1887, s. 203. —
(1 a α) -KAMMARE~200. tekn. Intill förgasningskammaren (på ett visst slags motor) .. är antändningskammaren anbragt, hvilken innehåller den automatiska tändapparaten. W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1896, A. M. s. 79. —
-KANAL~02.
1) skjutk. kanal hvarigenom elden ledes från knallhatten till krutkammaren (på gevär af ä. modell). SFS 1832, s. 101. Tigerhielm 2 (1867, 1880).
2) tekn. i mila. F. G. Bergroth (1887). —
-KOL~2. tekn. om kol som användas till antändning o. som härför särskildt preparerats, så att de hastigt komma i glödning. Det är ett tidsödande arbete att bringa kolen i glödning, innan (spår-)vagnarna gå ut på morgnarna. .. Detta slipper man emellertid med det snaraste ifrån, i det att framdeles s. k. antändningskol komma att användas. SD(L) 1898, nr 477, s. 2. —
(1 a α) -KROK~2. artill. krok som användes, då man medelst antändningsrör (af viss modell) affyrar artilleripjes. —
(1 a α) -LEDNING~20. mil. När en mina skall anläggas, gräfves .. först en s. k. minbrunn .., hvaruti sedan krutladdningen .. nedsättes jämte antändningsledningen, hvilken .. ledes in i förskansningen. O. A. Busch i NF 5: 572 (1882). —
-LÅGA~20. Ju rundare formen (på krutkornen) är .. desto lättare sprider sig antändningslågan genom laddningens mellanrum. Fries Krutl. 51 (1869). W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1887, s. 203. —
(1 a α) -PATRON~02. artill. patron som användes vid affyrande af artilleripjeser. Billmanson Vap. 61 (1880, 1882). Antändningspatroner .. likna ungefärligen en nutida gevärspatron utan kula, men äro kortare. Holmberg Artill. 3: 39 (1883). —
-PUNKT~2. särsk.
1) till 1 a α, om den punkt hvari krutladdning o. d. antändes. Fries Krutl. 77 (1869). E. Klingenstierna i Tekn. tidskr. 1887, s. 86.
2) (mindre br.) = -TEMPERATUR. Ju lägre lufttrycket är, desto lättare sker antändning. Därföre är antändningspunkten för ett och samma petroleumslag olika allt efter den ifrågavarande ortens höjdläge. Helsov. 1893, s. 41. J. Ohlsson i Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 233. —
(1 a α) -REM~2. artill. rem som användes vid affyrande af kanoner. Tigerhielm 12 (1867, 1880). Kanonieren, som skall affyra kanonen, är försedd med ett flera fot långt snöre, antändningsremmen, i hvars ena ända finnes en liten hake. Uppf. b. 6: 48 (1875). Ex.-regl. f. fästningsart. 1884, s. 99. —
(1 a α) -RÖR~2.
1) artill. rör som användes vid affyrande af artilleripjeser, fyrrör. Tornquist Förkl. (1788, under brändare). Vid svenska fältartilleriet är numera antaget ett nytt slags .. Antändningsrör .. bestående af ett med mjölkrut fyldt messingsrör. Hazelius Artill. 79 (1833, 1865). Ex.-regl. f. fältart. 1885, s. 135.
(1 a α) -SKRUF~2. artill. genomborrad skruf som, fylld med tändsats o. inskrufvad i fänghålet på en bakladdningspjes (af viss modell), användes för dennas affyrande; fyrskruf, tändskruf. Antändningsskruf. En dylik skruf .. afser att vid skottlossningen helt och hållet täta fänghålet, så att ej någon krutgas kan utrusa. Billmanson Vap. 61 (1882). Holmberg Artill. 3: 159 (1883). —
(1 a α) -STIFT~2. skjutk. tändstift. Vid skottets aflossande (ur kammarladdningsgevär) nedslår hanen å det ur pipan framstående antändningsstiftet. Hahr Jagt. 121 (1866). —
(1 a γ) -TEMPERATUR~1002. G. H. Lassen i Tekn. tidn. 1871, s. 38. Rosenberg Oorg. kemi 336 (1888). —
-TRUMMA~20. om pipa l. fyllnadstrumma i mila. F. G. Bergroth (1887). —
Spalt A 1936 band 2, 1900