Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPEKTRAL spektra4l, adj.; adv. -T.
(i sht i fackspr.) som förekommer i l. kännetecknar l. har avseende på (färgerna i ett) spektrum, spektrum-; äv. ss. adv.: med avseende på spektrum; äv. i oeg. l. utvidgad anv.; företrädesvis ss. förled i ssgr. Tholander Ordl. (1872). (Färgerna starkt rött, grönt, orange, gult l. gredelint) ha begynt verka stötande i deras spektrala renhet. Hirn Hearn Exot. 2: 212 (1903). Genom att .. spektralt undersöka det ljus, som (osv.). Svedberg ArbDek. 61 (1915). En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie. AEngström (1925) i MestAEngström 140. Uppdelningen av vitt ljus i de spektrala grundfärgerna. TT 1943, Allm. s. 146. (Svenska djuphavsexpeditionen med Albatross hemförde) hundratals mätningar av det submarina dagsljusets styrka och spektrala sammansättning. Ymer 1950, s. 208.
-ANALYSERA, -ing. underkasta (ngt) spektralanalys; äv. utan obj. Balck Idr. Suppl. 99 (1888). HantvB I. 1: 5 (1934; med avs. på ljus). —
-ANALYTISK. [jfr t. spektralanalytisch] som kännetecknar l. utmärker l. är specifik för spektralanalys; äv. om undersökning o. d.: som utförs l. görs med hjälp av spektralanalys; äv. i uttr. på spektralanalytisk väg, med hjälp av spektralanalys. UB 2: 256 (1873; om vetenskaplig grundsats). Fornv. 1953, s. 140 (: på spektralanalytisk väg). Metoder för spektralanalytiska undersökningar av bergartsprov. JernkA 1962, s. 404. —
-APPARAT. [jfr t. spektralapparat] (vid spektralanalys använd) apparat för framkallande o. undersökning av spektrum. Hygiea 1867, s. 27. —
-BAND. om band erinrande ansamling av tätt intill varandra liggande spektrallinjer; stundom äv. i sg. best., sammanfattande, om (färgerna i) kontinuerligt spektrum. 2NF 18: 180 (1912). HantvB I. 1: 310 (1934; i sg. best.). —
-FOTOMETER. instrument för mätning av ljusstyrkans fördelning i ett spektrum. Fennia XXXV. 6: 6 (1914). —
-FOTOMETRI. mätning med hjälp av spektralfotometer; äv. om läran om hur sådan mätning utföres. IngHb. 1: 759 (1947). —
-FÄRG. [jfr t. spektralfarbe] om var o. en av de (rena, godtyckligt indelbara) färger som bildar en kontinuerlig följd i ett ljusspektrum, (ren) färg i ett spektrum, prismatisk färg; särsk. om var o. en av de sedan gammalt urskilda huvudfärgerna rött, orange, gult, grönt, blått, indigo o. violett; ofta i pl. best., sammanfattande, om samtliga sådana färger. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 143. De s. k. spektralfärgerna: rött, orange (osv.). Eriksson HavLiv. 164 (1926). —
-KLASS. [jfr t. spektralklasse] astr. vid indelning av stjärnor l. nebulosor: klass omfattande stjärnor osv. vilkas spektrer har vissa, gemensamma drag. Bergstrand Astr. 540 (1925). —
-LINJE. [jfr t. spektrallinie, eng. spectral line] linje representerande diskret strålning (av viss våglängd) i ett spektrum; äv. mörk linje i absorptionsspektrum, absorptionslinje; jfr emissions-linje. Fock 1Fys. 315 (1854). Spektrallinjer .. (dvs.) de mörka linjer som förekomma i spektrum. Englund EngSvFotogrLex. 89 (1955).
-MÄTNING. i spektralapparat utförd mätning av egenskaper (t. ex. våglängder o. intensitet) hos strålning. Bergstrand Astr. 283 (1925). —
-TABELL. tabell över storheter (ss. våglängder, frekvenser o. intensiteter) karakteristiska för spektrum. TSvLärov. 1952, s. 459. —
Spalt S 9329 band 29, 1983