| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKURA skɯ3ra2, v.3 -ade ((†) imper. skur Schultze Ordb. 4425 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -ERI104 (tillf., AP 1953, nr 3, s. 7 (: barackskureri, i bet. 3 c)), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
1) (†) gnida (ngt mot ngt); äv. med saksubj.: (röra sig av o. an o. därvid) gnida mot (ngt). Nyckle-Gijgans Sträng den styfwa Boge skurar. Dahlstierna (SVS) 189 (c. 1696). (Fin.) tahcominen .. (Lat.) attritus: frictio, (Sv.) gnidande: skurande. Juslenius 366 (1745). Den afsvalnade massan (av kiselsyra, järnspån o. kol) uttogs, de små smälta reguli af jernspånen utdrogos med magneten, och skurades med flata handen emot papper, till dess de, flyttade på nytt och rent papper, under fortsatt gnidning icke mera suddade papperet. FKM 3: 118 (1810); jfr 3.
2) (numera föga br.) med saksubj.: skrapa (mot l. längs ngt); förr äv. (anträffat bl. i pass. med intr. bet.) med obj. betecknande del av subj.: skrapa (sidan mot ngt). (Vid en forsfärd i Muonio älv) släpade båten flere gånger öfver stenar, som rörde botten — ibland skurades hela sidan emot andre. Forsström Dagb. 118 (1800). Slutligen skurade båten mot sandstranden på Jorholmen. Jäg. 1897, 2: 218 (nor. orig.: skurede). Hvad beträffar de bara fläckar, som .. (förekomma på havsbottnen utanför Grönland), så bero de .. på isens skurande längs bottnen. BotN 1905, s. 197; jfr 3 h α.
3) gm gnidning l. skrubbning (med slipmedel l. rengöringsmedel o. d.) göra slät l. ren l. fläckfri l. blank; äv. i sådana uttr. som skura slät l. ren; dels med obj., utom i d o. e vanl. betecknande ngt hårt, t. ex. föremål (särsk. husgerådssak) av trä l. metall, dels med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. på, dels abs.; stundom (t. ex. med avs. på föremål av metall) liktydigt med: putsa l. polera; äv. mer l. mindre bildl.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild omgång av gnidning l. skrubbning varigm ngt göres slätt l. rent osv. Skura (bords)silver. OPetri 2: 162 (1528; i bild). Krukan ther thet (dvs. syndoffret) vthi kokat är, skal sönderslåås. Är thet een koppar gryta, så skal man skura henne, och skölia medh watn. 3Mos. 6: 28 (Bib. 1541). Dryckessp(ennin)g(a)r åt Pijgorne som reengiorde och skuurade. BoupptSthm 1672, s. 455 a, Bil.; möjl. till c. (En herde) af ny Sälg een Liusrätt Pijpa stöper; / Och bårar seen små Hål där på: Med lijtet Höö / Han skurar Henne slätt. Dahlstierna (SVS) 123 (1698). Man väntar stundligen höra om någon olycka som händt honom (dvs. patrioten) med det gamla gevärskrället, hvilket han sitter och skurar på. Strindberg NRik. 99 (1882). Sedan (stål-)pennorna genom betsning med syror och åtskilliga skurningar fått den lämpliga glansen. TT 1898, Allm. s. 26. Granlund Träkärl 304 (1940). — jfr AV-, BLANK-, BORT-, REN-, SAND-, SÖNDER-, UPP-, UT-, VIT-SKURA, NY-, O-SKURAD o. SILVER-SKURNING m. fl. — särsk.
a) (utom ss. förled i ssgr numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på sten: slipa l. polera. SthmSlH 1: 157 (i handl. fr. 1578). 1 Aln skurat Golffsteen .. 2 Alnar oskurat Golffsteen. OrdnLilleTull. 1638, s. B 4 a. Sandström NatArb. 1: 211 (1908; från Öland).
b) tekn. behandla (föremål av metall) i apparat (särsk. roterande tunna) där ojämnheter l. föroreningar o. d. avlägsnas l. finare yta erhålles gm nötning (mot andra föremål av samma slag l. mot skurmedel, t. ex. sand) l. (i utvidgad anv.) där föroreningar o. d. avlägsnas med vätska (jfr SKUR-APPARAT); äv. med bestämning inledd av prep. i, betecknande apparat. (Plattarna till silvermynt) måste i en skurtunna, som med wefwar några gånger welfwes omkring, med litet kolstybbe skuras; och när det är bestelt, sedan renskölljas. NumismatMedd. 22: 185 (c. 1721). Skurning (av järntråd) försiggår i runda tunnor af tackjern. .. Trådringarne med småsten, groft grus eller masugnsslagg rulla om hvarandra derinuti en hel dag. JernkA 1852, s. 296. IngHb. 6: 361 (1954).
c) med avs. på golv l. vägg l. trappa l. däck o. d.: rengöra gm skrubbning (med borste o. såpvatten o. d., i sht förr äv. med sand o. d.); äv. med avs. på rum l. fartyg o. d.: rengöra golv (o. väggar) i (rum o. d.) l. däck o. d. på (fartyg) gm skrubbning (med borste osv.); ofta utan obj., särsk.: rengöra golv (i rum o. d.) gm skrubbning (med borste osv.). Fast wij wåra rum bepryda, pynta, skura, / Så wil orenlighet doch altid loda widh. Spegel ÅPar. 20 (1711). Skieppets rengiörande, spolande, skrapande, skubbande, skurande, swablande, krängande (osv.). Sjöregl. 1741, 4: C 4 b. Understa däcket skuras med torr sand. ReglFl. 1834, 1: 162. Pigan, som låg i förstugan och skurade, började småsjunga. Lagerlöf Drottn. 247 (1899). Kræmer Brantings 12 (1939). — jfr GOLV-SKURNING.
d) (numera bl. mera tillf.) med avs. på person l. kroppsdel l. (föremål av) tyg: rengöra gm skrubbning (med borste o. såpvatten o. d.), skrubba; äv. dels med avs. på tänder: rengöra gm borstning l. petning o. d. (jfr TAND-SKURARE), dels med avs. på naglar: polera; äv. med refl. obj. o. predikativ. Thet är .. Christi wilie .. At wij med twättande, skurande och rensande oss icke försume, på thet wij .. måge haffua wår bröllops kläder reen. LPetri 2Post. 283 b (1555). Tänderna skuras med salt och med kol. Castrén StormaktstDiktn. 96 (i handl. fr. 1669). När .. söndagen kom, lät .. (drottningen) tvätta sin dotter och skura henne, tills skinnet så när följde med. SvFolks. 407 (1849). (Hon gjorde ingenting annat) än .. läste romaner och skurade naglarna. Carlsson Stockh. 9 (1915). — särsk. mer l. mindre bildl. (äv. med avs. på persons natur o. d.); förr särsk. övergående i 5. O! Tijd! O! Undergång! som wår Natur så skura. Dahlstierna (SVS) 104 (1698). Jagh tilstår at jagh bordt bli bannat, snäst och snubbad, / Tiltwålad, skurad, skrapt och jämmerligen skrubbad. / Men Syster är likwäl så from och Ädelsint, / At knapt Hon medh ett ord min grofhet migh påmint. Runius (SVS) 2: 90 (1711). Skurar du dig från den fläcken (dvs. den muhammedanska tron) fri, / Så förenas för evigt i morgon vi! CVAStrandberg 3: 228 (1854). särsk. (†)
α) [jfr t. einem den kopf scheuern] i uttr. skura huvudet på ngn, banna l. läxa upp ngn; jfr 5. Schultze Ordb. 4425 (c. 1755).
β) i uttr. skura ngt livligt, ge ngt liv o. glans, friska upp ngt. Wälluckt Hiert’ och Hierna styrcker, friskar Mood och Blood ock så / Oliban, Jaszmin ock Ambra, / Friskar opp min Kist-ock Kambrar; / Rosen-Benzoe-Tinctura, / Hand ock Kinder lijfligt skura. Columbus BiblW K 1 b (1676).
e) (numera bl. mera tillf.) med avs. på kött l. fisk ss. råvara för matlagning: gnida l. borsta l. skrubba (rent resp. ren). Sedan tages sand i handen, hwarmed han (dvs. ålen) skuras ren på golfwet. Warg Bih. 54 (1765). Är köttet direkt smutsigt, bör det skuras eller borstas med ren, hård borste och 6—8% saltlösning. StKokb. 336 (1940).
f) (mera tillf.) om hjortdjur: gm skrubbning mot träd l. buskar o. d. befria (de nyutvuxna hornen) från den håriga hud som till en tid betäcker dem, feja (se d. o. 4). I slutet af augusti börja sarvarne ”skura hornen”. Lönnberg Ren. 183 (1909).
g) i utvidgad anv. (jfr b).
α) gm gnidning l. skrubbning i syfte att göra slät l. ren l. fläckfri l. blank avlägsna (ngt); stundom äv. i uttr. skura rätt på ngt, gm gnidning l. skrubbning ta bort döljande smuts o. dyl. o. därigm komma ngt att framträda. Skura färgen ur ett golf. Lindfors (1824). Uppe på sofvelvinden hängde ett par .. paradselar med familjevapnet på messingsbeslaget, visserligen doldt under mångårig smuts .. men dock ej värre än att Håkan nog på ett par dar skulle kunna skura rätt på grannlåten. Hedenstierna Fideik. 40 (1895).
β) gm gnidning l. skrubbning i syfte att göra slät l. ren l. fläckfri l. blank åstadkomma (fördjupning o. d.); äv. allmännare (med saksubj.): gm friktion åstadkomma (fördjupning o. d.). Wid stranden af sielfwa Klippan sågos diupa caviteter och aflånga canaler af hafswågorna skurade och utgröpte. Linné Gothl. 129 (1745). Han (dvs. ”Kung Frost”) skurade (under istiden) räfflor i bergets häll / och svarfvade jättarnas gryta. Damm Dikt. 65 (1891).
γ) (†) med avs. på skinn: gm beredning (med vissa ämnen) göra ljusare till färgen. Månge (äro) så konstfärdige, at the med wisza materialer kunna så tilpynta och skura sådana skinn (dvs. vessleskinn), at the helt hwjt warda, såsom the aldrafinast woro, när the dock fångades mörk nog. Broman Glys. 3: 263 (c. 1730).
h) i vissa bildl. anv.
α) med saksubj. betecknande vatten i sjö o. d.: gm friktion göra ytan av (ngt) slät; äv. med saksubj. betecknande regn o. d.: rengöra (ngt). Rägn-skur, (dvs.) Starkt rägn, som skurar tak och gator. Schultze Ordb. 4426 (c. 1755). Berget .. bestod af gråsten, kalt och nakot, nedantil skuradt af sjö-vågen. Fischerström Mäl. 27 (1785).
β) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., i uttr. skurad saga, ren saga. Lät Aristotelem osz ingaledz förföra / Man bör ej sådan Dicht och Skurad Saga höra / At thenna Werlden haar af Ewigheten warit. Spegel GW 30 (1685).
4) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr GNO o. SKUBBA] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå (alltför) fort; äv. med saksubj. Skura .. (dvs.) Gå fort. .. Båten skurar i vatnet, Noten skurar (dvs.) går för fort. Schultze Ordb. 4425 (c. 1755).
5) [jfr 3 d slutet; jfr äv. motsv. anv. i t. o. SKRUBBA, v. 2] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ge (ngn) en skrapa l. skrapor l. bannor l. en tillrättavisning l. tillrättavisningar l. en läxa o. d., banna l. bestraffa (ngn) med hårda ord o. d.; förr äv.: angripa (ngn med lögner o. d.). (Danskarna) Bespotte .. mong Erligh Herre. / Som the ock nu göre Her Steen Sture, / Then the med prentede lögnwijser skure. Svart Gensw. I 3 b (1558). Hvad som den orolige och bullersamma Bartollum Stephani anlangar .., så tackar iagh E(ders) H(ärlighe)tt .. som honom hafver skuradt. OxBr. 12: 433 (1621). Ihre (1769).
1) gm skurning avlägsna (ngt från ngt); äv. i uttr. skura av ngt ngt, i sht förr äv. skura ngt ngt av, gm skurning avlägsna ngt från ngt; äv. mer l. mindre bildl.; jfr skura, v.3 3 g α. E. Grefl. Excell. hafwer hållit thet wara fädernes-landet til heder och prydnat, at man vthi the gamble tijdars aflefwor efter såge och ransakade, om icke thär ibland nogot skulle finnas som wärt wore at skura rosten af, och kommat i liuset igen. Verelius Herr. Dedik. 3 (1666); möjl. icke särsk. förb. Nordforss (1805). Skura av fläckar på knivarna. SvHandordb. (1966).
2) gm skurning avlägsna smuts l. sot o. d. från (ngt). Hon gittar ej skura utaf sin egen kaffepanna en gång. Knorring Skizz. II. 1: 19 (1845). —
SKURA BORT10 4. till 3: gm skurning avlägsna (ngt); jfr skura, v.3 3 g α. Nordforss (1805). jfr bortskura. —
SKURA EFTER10 32, äv. 40. till 3: (efter en skurning) skura för andra gången (med annat skurmedel). Nordforss (1805). —
SKURA SÖNDER10 40. till 3: gm skurning ha sönder (ngt), skura (ngt) så att det går sönder. Nordforss (1805). jfr sönderskura. —
SKURA TILL. (†) till 5: ge (ngn) en skrapa l. skrapor l. bannor l. en tillrättavisning l. tillrättavisningar l. en läxa o. d., banna l. bestraffa (ngn) med hårda ord o. d., tvåla till (ngn). Columbus Ordesk. 42 (1678; uppl. 1963). (K. XI) Skurade .. til Åkerhielm (som sagt sig icke hinna med att expediera ett brev samma dag): Tu diefwuls krookryggioter, om tu intet setter up brefvet, iag skal tig så prygla at tu skal minnas mig. Benzelius Anecd. 16 (1710); jfr SvBL 23: 152 (1856). JGHallman Vitt. 78 (c. 1756). —
1) till 3.
a) gm skurning (åter)ge (ngt) renhet l. glans l. rengöra (ngt) fullkomligt. Nordforss (1805). Wägner ÅsaH 91 (1918). särsk. (†) i det bildl. uttr. skura upp öronen på ngn, örfila upp ngn, handgripligt tukta ngn; jfr 2. Lagerström Molière Gir. 66 (1731).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5: läxa upp (ngn); jfr 1 a slutet. Wärdinnan .. skurar så alfwarsamt up sitt folck uti min närwaro, som jag aldeles intet woro tilstädes. Kling Spect. I 2 b (1735). —
2) (†) gm skurning avlägsna smuts l. sot o. d. ur l. från (ngt). Koppar skure man ut, när mat skal kokas i pannan. Nicander GSann. 137 (1767). —
-APPARAT. särsk. dels (tekn.) till 3 b, dels till 3 c. TTekn. 1861, 2: 144 (om apparat, där järntråd som legat i ett bad innehållande bl. a. svavelsyra renspolas med vatten). AB 1959, nr 232, s. 14 (om apparat för skurning av golv). —
(3 c) -BACK l. -BACKE. [sv. dial. skurback(e)] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -låda 2. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 149 (: skurbacke). —
(5) -BAD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 5361). (skur- 1599—1867. skure- 1582—1663) [sv. dial. skurbad; möjl. äv. att hänföra till skur, sbst.2] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om omgång av skrapor l. bannor l. tillrättavisningar (äv. i fråga om handgripliga tillrättavisningar), uppläxning; äv. allmännare, om obehaglig l. svår situation. (De som ingå äktenskap mot Guds ordning) komma .. j itt rett skurebadh, ther the moste bettala huadh the lenge borgat haffua. PErici Musæus 1: 136 b (1582; t. orig.: ein recht Schweisbad). Laurelius Alb. 452 (1663; om omgång av handgripliga tillrättavisningar). (Flickan hade) med tålamod burit ett skurbad af de vanliga förmaningarna (av sin mormor, som ogillade hennes alltför ivriga vävande). Topelius Fält. 2: 6 (1856). —
-BALJA.
2) till 3 c: balja innehållande l. avsedd för skurvatten för skurning av golv o. d. Schulthess (1885). —
Ssg: skurborst-mustasch. (vard.) (av glest sittande o. grova skäggstrån kännetecknad) mustasch som liknar en skurborste; i sht i pl. Ytterlund Upsalaber. 197 (1913). —
(3 c) -BRÄDE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 5362), l. -BRÄDA. bräde använt l. avsett till underlag (o. skydd för kläderna) för person som ligger på knä o. skurar golv. BoupptVäxjö 1847. —
-BÄNK. bänk använd l. avsedd till underlag vid skurning (av metallföremål o. d.). HovförtärSthm 1749, s. 2949. —
-DUK. (av tjockt o. mjukt bomullsgarn tillverkad, porös) duk (se d. o. 2) använd l. avsedd till hjälpmedel vid skurning; jfr -handduk, -klut, -kläde, -lapp, -stopp, -sudd, -trasa. HovförtärSthm 1644, s. 500.
Ssg: skurduks-väv. textil. (företrädesvis till skurdukar använd) porös vävnad av tjockt o. mjukt bomullsgarn i kypert- l. våffelbindning. PriskurCronquist 1898, s. 15. Ett tungt draperi i skurduksväv. Lundquist MordSjälvV 134 (1950). —
-FIL. (†) fil avsedd till att avlägsna rost o. d. från metall. Pihlström DalregH 3: 287 (i handl. fr. 1696). —
(3 c) -FRU. (numera i sht i skildring av ä. förh.) (äldre) kvinna som mer l. mindre yrkesmässigt ägnar sig åt skurning av golv o. d., städfru, städerska; jfr -gumma, -hjälp, -käring, -madam. Strindberg NRik. 135 (1882). —
-FRÄKEN. bot. växten Equisetum hiemale Lin., skavfräken, skavgräs, skäfte; jfr -gräs. Liljeblad Fl. 303 (1792). —
(3 b) -FÄRGA. (†) koll., om kopparglödspån utgörande avfall vid en i samband med mynttillverkning efter glödgning företagen skurning av kopparmynt i skurtunna. Rothof 456 (1762). Eneberg Karmarsch 2: 720 (1862). —
(3 c) -FÖRKLÄDE~020, äv. (vard.) -FÖRKLÄ~20. förkläde använt l. avsett att användas vid skurning av golv o. d. Hierta-Retzius ArbStug. 111 (1897). Strindberg Dam. 143 (1898: skurförklän, pl.). —
-GRÄS. (skur- 1745 osv. skure- 1694—1716) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Equisetum hiemale Lin., vars stjälk förr användes ss. skurmedel o. vars ovanjordiska delar förr användes inom medicinen (ss. urindrivande medel), skavfräken, skavgräs, skäfte; äv. dels om den av växtens ovanjordiska delar bestående drogen, dels om andra arter av släktet Equisetum Lin. med likartad användning; jfr -fräken o. kanne-gräs 1. Bromelius Chl. 25 (1694). SKL 3: 592 (1850; om Equisetum fluviatile Lin., dyfräken). Krook Handköpsben. 133 (1951; om drog). —
(3 c) -GUMMA. (utom ss. ssgsförled numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr -fru. Widmark 184 (1883).
Ssgr: skurgum- l. skurgums- l. skurgumme-frisyr. särsk. om damfrisyr med uppåtkammat, på hjässan hopfäst hår. SvFrisörT 1944, nr 10, s. 30.
-knä. särsk. (i sg. l., vanl., pl.) om åkomma bestående av skurknölar. Almqvist Jerome 3Män 9 (1939). Starfelt Nödh. 207 (1968; i pl.). —
-HANDDUK~02 l. ~20. (numera föga br.) = -duk. Hierta-Retzius ArbStug. 115 (1897). BoupptVäxjö 1914. —
-HJÄLP. särsk. (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 3 c: hjälp med skurning av golv o. d., städhjälp; äv. i uttr. gå i skurhjälp, yrkesmässigt hjälpa till med skurning av golv o. d. (t. ex. i olika hem); äv. konkret, om person (l. koll., om personer) som hjälper (hjälpa) till med skurning av golv o. d. (jfr -fru). WoJ (1891). Gamla mor Askeblad, ni minns .. hon, som gick i skurhjälp, hade (osv.). Engelke Småstad 30 (1906). RiksdRevStatsv. 1909, s. 704 (koll.). Den vanliga skurhjälpen hade blivit sjuk. Martinson KärlekKr. 155 (1947). —
-KITTEL. (†) (koppar)kittel använd l. avsedd att användas (för värmning av vatten o. d.) i samband med skurning. 3 st. Skuur kiettlar. HovförtärSthm 1718 C, s. 617. Därs. 1770, s. 4375 (: Skurkiettelen). —
-KLUT. (numera föga br.) = -duk. Lind 2: 783 (1749). Heinrich (1828). jfr: I Norge har jag (till skurning av järngrytor) sett .. användas ett slags ”skur-klut”, om man så får kalla den, gjord af jernringar fästa i hvarandra. Langlet Husm. 842 (1884). —
(3 c) -KNÄ. särsk. (i sg. l., vanl., pl.) om åkomma bestående av skurknölar; jfr -gum-knä. EngSvOrdb. 392 (1935). SkånD(B) 1957, nr 279, s. 6 (i pl.). —
(3 c) -KNÖL. [knölarna uppträda lätt hos personer som ofta ligga på knä o. skura golv] öm knöl på knä, uppkommen gm inflammation i slemsäck mellan knäskålen o. huden; i sht i pl.; jfr -gum-knä, -knä. NF 7: 179 (1883). —
-KVARN. (skur- 1640 osv. skure- 1671—1703)
1) (förr) till 3 a: för slipning av golvstenar avsedd anordning med en ring av på marken vilande stenar l. en cirkelformig ränna av sten varöver resp. vari en l. flera stenar (medelst hästvandring l. ett maskineri liknande det i en väderkvarn) fördes runt; jfr -verk. RP 8: 105 (1640). Rinman 1: 643 (1788; med stenar lagda i ring). Sandström NatArb. 1: 211 (1908; med cirkelformig ränna av sten).
2) [jfr t. scheuermühle] (förr) till 3 b: vid tillverkning av nålar använd mangelliknande apparat vari nålarna inlades inlindade tillsammans med sand o. d. i tygrullar o. polerades gm att tygrullarna fingo rulla fram o. åter upprepade ggr under starkt tryck; jfr -maskin 1. UB 6: 186 (1874). —
(3 c) -KÄRING, äv. -KÄRRING. (vard., numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr -fru. Ahlman (1865). Östergren (1940; äv.: skurkärring). —
(3 a) -LER. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) vid slipning av kalksten i skurkvarn uppkommet (ss. murbruk använt) avfall bestående av en blandning av den sand som påströtts ss. slipmedel, det vatten som pågjutits för att underlätta slipningen o. det kalkmjöl (se d. o. 1) som uppkommit vid slipningen. Linné Öl. 117 (1745; från Öland). —
(3 c) -LIST. [jfr t. scheuerleiste] (numera mindre br.) list anbringad vid trappa för att hindra skurvatten från att rinna ned vid sidan av trappan; äv. om liknande list anbringad vid golv för att hindra skurvatten från att tränga in mellan golvet o. angränsande vägg, sockel- (list). TT 1877, s. 32 (vid golv). SvByggKatal. 1955, s. 251 (vid trappa). —
(3 c) -LOV. (numera i sht i skildring av ä. förh.) skollov till följd av skurning av golv o. d. i skola. (Lundin o.) Strindberg GSthm 29 (1880). —
(3 c) -LOVS-DAG l. -LOV-DAG. (-lov- 1940 osv. -lovs- 1940 osv.) (i sht i skildring av ä. förh.) jfr -lov. Östergren (1940). —
-LÅDA, sbst.2 (sbst.1 se skjuv-låda anm. 2:o). (skur- 1795 osv. skuru- 1834) [sv. dial. skur(e)låda]
1) (förr) till 3: lådformig anordning använd vid skurning av knivar o. gafflar. Salomon Slöjdsk. 4: 65 (1882).
2) (numera bl. i vissa trakter) till 3 c: med uppstående kanter på tre sidor försedd träplatta avsedd till underlag (o. skydd för kläderna) för person som ligger på knä o. skurar golv; jfr -back. 1 st Skurlåda. BoupptVäxjö 1795; möjl. till 1. Slöjdaren 1884, nr 5, s. 1. —
(5) -LÄXA. [sv. dial. skurläxa; möjl. äv. att hänföra till skur, sbst.2] (†) uppläxning. Calonius Bref 221 (1796). Topelius Fält. 1: 185 (1853). —
-MASKIN.
-MEDEL. vid skurning använt medel (t. ex. kemiskt preparat) som har förmåga att göra det som gnides l. skrubbas därmed slätt l. rent l. fläckfritt l. blankt; jfr poler-medel. WoJ (1891). —
-MOSSA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) björnmossa (se d. o. 1) l. vitmossa (som förr användes ss. skurmedel). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 402 (1856). Jenssen-Tusch 328 (1870; om björnmossa). —
(3 a) -PACKE. [med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. pakkä, kort avsågad stock] (förr) i skurkvarn (se d. o. 1): vart o. ett av de med en järndubb i vardera ändan försedda trästycken som tjänade till hållare för stenarna vid deras kringförande över skurringen (o. som voro anbringade i den yttre ändan av var sin av de armar som förde de nämnda stenarna runt). Åhstrand Öl. 10 (1768). —
-POJKE. (skur- 1617 osv. skure- 1620) (numera bl. tillf.) pojke anställd för att skura; jfr skure-dräng. HovförtärSthm 1617—18, s. 12 (: Skurpokiar, pl.). —
-PRESENNING~020. (förr) på fartyg: presenning varmed man vid blankskurning av föremål av mässing skyddade däcket runt det som skurades mot fläckar av skurmedel. ReglFl. 1875, 1: 204. —
-PULVER. skurmedel i pulverform (bestående av en blandning av tvättmedel o. slipmedel). FörhLäkS 1866, s. 254. —
-REM. (†) läderrem använd vid slipning av egg på metallredskap o. d.; jfr rak-rem. Rothof 693 (1762). —
(3 a) -RING. (skur- 1768 osv. skure- 1703) (förr) om (den ring som de på marken vilande stenarna bildade i en) skurkvarn (se d. o. 1). Vallinus Oel. 71 (1703). —
-SAND. (skur- 1634 osv. skure- 1640—1792. skuru- 1674—1675) [fsv. skuresander] (i sht förr) sand använd l. avsedd l. lämplig till skurmedel; förr äv. övergående till en benämning på vissa slag av sand, dels om kvartssand med jämnstora o. rundade korn, dels om fin kvartssand med olikstora o. kantiga korn, dels om grov sand. HovförtärSthm 1634 A, s. 16. Linné SystNat. 208 (1748; med jämnstora o. rundade korn). Wallerius SystMin. 1: 102 (1772; med olikstora o. kantiga korn). SPF 1840, s. 27 (om grov sand). —
-SOCK. (†) putshandske? 2ne skur såckar. BoupptVäxjö 1778, s. 1576 b (bland gördelmakares redskap). —
-STEN.
1) (i sht förr) till 3, om sten använd l. avsedd l. lämplig att skura med l. om fabrikat som väsentligen består av sådan sten (dels ss. ämnesnamn, dels i individuell anv., om enskild naturlig sten l. om fabrikat i form av en tegelsten); stundom äv. övergående till en benämning på stenart använd l. avsedd l. lämplig att skura med (särsk. dels om pimpsten, dels om trippel, dels om smärgel). Schultze Ordb. 4990 (c. 1755; om pimpsten). Uti konstböcker skrifwes om Skurstenar (till järn), som göras af fint smeds sinder, kimrök, litet smergel och pimsten. Rinman JärnH 15 (1782). Orrelius 360 (1797; om smärgel). Friberg Kokb. 76 (1893; ss. ämnesnamn). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 46 (om trippel). VaruhbTulltaxa 1: 362 (1931).
2) (†) till 3 a, om slipad golvsten; anträffat bl. ss. senare led i ssg (Fatab. 1913, s. 25 (1678: heel alna skursteen, dvs. kvadratisk slipad golvsten med en sida av en hel aln)).
-STICKA. (i sht förr)
1) (trä)sticka använd l. avsedd att skura med. Rinman JärnH 15 (1782; om trästicka överdragen med läder som är bestruket med lim varpå pulveriserat glas l. smärgel siktats). Nyström Telegr. 180 (1869; om trästicka varmed smärgelpapper införes i propphål).
-STOPP. (†) halmviska l. blåntapp l. trasa o. d. använd l. avsedd att skura med. Spegel 437 (1712; om trasa). Rothof 171 (1762; av halm). Fischerström 2: 210 (1780; av blånor). —
(3 b) -STUGA. (†) Skurstuga är vid myntverk det rummet, hvaruti myntskärningen (sannol. felaktigt för myntskurningen) förrättas. Rinman (1789). —
-SUDD. (numera föga br.) om skurduk l. skurtvaga o. d. Livin Kyrk. 135 (1781). Langlet Husm. 665 (1892; tillverkad av stålstrimlor). —
-SVAMP. (om ä. förh. i Finl.) vid skurning (av träkärl l. golv o. d.) använt redskap bestående av skivor av näver med upprispade o. inrullade kanter. Retzius FinKran. 99 (1878; för skurning av träkärl m. m.). Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 62 (1918; för skurning av golv). —
-SYRA. (†) om en vid polering av koppar använd syra (vinsyra l. oxalsyra). Kopparkärl fås blanka genom att med en liten lapp gnida de yttre sidorna med skursyra. Friberg Kokb. 76 (1893). —
-TRASA. trasa l. (allmännare) duk (se d. o. 2) använd l. avsedd till hjälpmedel vid skurning; jfr -duk. Blaggarn till Skurtrasor. HovförtärSthm 1723 B, s. 832. Langlet Husm. 627 (1884). —
(3 b) -TRUMMA. tekn. roterande trumma vari föremål av metall skuras; jfr -balja 1, -tunna. 2UB 6: 59 (1904). —
(3 b) -TUNNA. [jfr t. scheuertonne] (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -trumma. NumismatMedd. 22: 185 (c. 1721). —
(3 c) -VECKA. (förr) vecka varunder ämbetsverk o. d. hölls stängt för skurning av lokalerna. HH XXXII. 2: 174 (1773). —
B (†): SKURE-BAD, se A. —
-GRÄS, -KVARN, -POJKE, -RING, -SAND, se A.
D (†): SKURU-LÅDA, -SAND, se A.
1) till 3.
SKURERSKA, f. till 3: kvinna som skurar. Lind (1749). Söderhjelm Upps. 28 (1905). jfr koppar-skurerska.
Spalt S 5364 band 27, 1974