| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SIKTA sik3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) rikta blicken (på ngt); spana (efter ngt); se, titta o. d.; särsk. i uttr. sikta efter (förr äv. till) ngt; äv. bildl.; numera nästan bl. (mindre br.) i anv. närmande sig 3. Pfeif DeHabitu 266 (1713). SvMerc. 1763, s. 93 (: till). När alt omkring dig är dystert, och en djup natt skymmer dit i framtiden sigtande öga. Lidner (SVS) 2: 33 (1783). (Hunden) hade .. suttit vid en kvinnas fötter, när hon stått vid spisen och lagat mat, slickat i sig en och annan godbit och siktat efter mera. Hedenvind-Eriksson Hjul. 53 (1928). Han siktade småögt neråt sjön. Carlsson ÄlvTimm. 43 (1949).
2) få l. ha (ngt) inom sin synkrets l. sitt synfält l. inom synhåll, få l. ha (ngt) i sikte; kunna se l. upptäcka l. få syn på (ngt), (kunna) skönja (ngt). Melander Långtur 48 (1896). Den 10 juni siktades från amiral Kataokas fartyg i Talienvanbugten 4 ryska jagare. TSjöv. 1905, s. 331. En ny komet har siktats från Kapobservatoriet. SvD(A) 1922, nr 134, s. 3. I början av april siktade man land. Byström StillaHavErövr. 58 (1933).
3) i särskilt syfte (med l. utan hjälp av något instrument) inrikta blicken på ett visst föremål l. mot en viss riktpunkt o. hålla den fästad på detta föremål resp. i denna riktning så länge det behövs för det avsedda syftet, ta sikte l. ögonmärke; jfr 1.
a) i syfte att avpassa (riktningen o. d. av) ett skott l. hugg l. slag l. kast o. d. (med l. utan hjälp av något instrument l. ett sikte) inrikta o. fixera blicken l. ta ögonmärke på målet för skottet osv. o. rikta det (den) därför använda vapnet resp. redskapet l. kroppsdelen; äv. med tanke företrädesvis l. enbart på inriktandet av blicken resp. (särsk. i uttr. sikta med ngt) riktandet av vapnet osv.; jfr MÅTTA, v.2 3, RIKTA, v.2 2 (b, d), SYFTA; beträffande ordets bruklighet i denna anv. se anm. nedan, sp. 2308. Sikta på l. mot (äv. efter) ngt. Sikta för högt. Han lade an och siktade länge och väl. Sikta aldrig på lek på någon med ett skjutvapen! Han kastade i väg ett skott utan att sikta. Vore .. mykit nyttugtt .. att the, som haffve röör och stålbuger, motte läre att sichte rätt, så att the icke skiuthe fåfengtt häden i väderet. G1R 25: 473 (1555). Tu (dvs. Cupido) ladst an; tu sichtad’ och skötst. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Åtta (kinesiska skådespelerskor) .. af hvilka fyra hade .. träpåkar (kommo in på scenen). .. De siktade med trädpåkarna åt alla fyra väderstrecken. (Bladh o.) Hornstedt 107 (1783). Han hade sedt Ahlstedt sigta efter mig med Böszan. TörngrenMål. 257 (1802). Hvar är ert öga, gossar, hur sigten I? Runeberg 2: 60 (1848). Grodan satt och siktade med tungan. Hon tog en fluga med hvarje skott. Lagerlöf Länk. 214 (1894). Såg ni den anhållne sikta mot Viding? Josephson Kanske 65 (1932). Med ett snabbt slag hade han brukat överrumpla boven, som siktade på honom. Lindgren MästBlomkv. 59 (1946). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; ofta med anslutning till 4 (l. 5). Sigta mot skyn och du skall träffa skogsbrynet! Strindberg MOlof 20 (1872, 1899). Han sigtar i öster, och skjuter i vester (dvs. han gör allting bakvänt). Granlund Ordspr. (c. 1880). Sikta mot stjärnorna om du vill nå skogsbrynet. IllSvOrdb. (1955). Han skjuter inte dit han siktar. Holm Ordspr. 283 (1964).
β) ss. vbalsbst. -ning; äv. konkretare: sätt att sikta, läge i vilket ett vapen hålles vid siktning, sikte. Att .. (en van) skytt slutligen, .. endast genom det att han säkert fixerar sitt föremål, liksom instinktlikt får bössan upp i rätta sigtningen. Svederus Jagt 54 (1831). (Jag) gaf .. (räven) båda skotten med hög siktning och ett par räflängder framför. Jäg. 1897, 2: 192. Petre KonstJakt 63 (1935).
γ) i överförd anv.
α’) (numera bl. tillf.) tr., med obj. betecknande skott l. hugg o. d.: rikta. Arghetens väl sigtade hugg. Hermes 1821, 2: 62. Genom väl sigtade skott utsköt Constantin .. (lejonets) ögon. Almqvist GMim. 3: 265 (1842).
β’) (numera knappast br.) tr., med obj. betecknande vapen: sikta med (ngt), (in)-rikta o. d. Bellman Gell. 15 (1793). Turkarne .. nalkades med sigtade bössor. Crusenstolpe Tess. 4: 267 (1849).
γ’) (numera bl. tillf.) med subj. betecknande vapen; i uttr. sikta på ngt, vara riktad mot l. peka på ngt o. d.; förr äv. tr., i uttr. sikta ngn, vara riktad mot ngn, angripa ngn o. d. Satans mordwapn nu tusendtals blänka, / Mig til at sichta, förstöra och kränka. Lybecker 133 (c. 1715). När Mausergeväret sigtade på franska örnen, och Chassepot sigtade på tyska örnen (under fransk-tyska kriget 1870—71), då (osv.). Strindberg Utop. 247 (1885).
δ) (†) bildl., i uttr. sikta åt ngn med stickord, rikta stickord mot ngn, angripa ngn med stickord. Höijer Thukyd. 2: 144 (1832).
b) (numera bl. tillf.) i syfte att avpassa en rörelse inrikta o. fixera blicken på målet för rörelsen o. inrikta den lem l. de lemmar varmed rörelsen företages l. inta en viss kroppsställning; äv. (särsk. i uttr. sikta med ngt) med tanke företrädesvis på inriktandet av viss lem osv. TIdr. 1896, s. 452. Den sjuke (som lider av ryggmärgstvinsot) förlorar så småningom all förmåga att afpassa benens rörelser på lämpligt sätt, d. v. s. att rätt sikta med fötterna. 2NF 23: 1336 (1916). Lodjuret .. kurade och siktade, berett till språng och hugg. Johansson RödaHuv. 2: 304 (1917).
c) i syfte att (noggrannare) bestämma avståndet till l. belägenheten av ngt l. att få en klarare bild av ngt inrikta o. fixera blicken på ngt l. i en viss riktning, ofta med hjälp av ett särskilt instrument, t. ex. diopter l. kikare l. linjal l. riktmärken l. riktstakar; ta ögonmärke l. ögonmått; beträffande ordets bruklighet i denna anv. se anm. nedan. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ett .. särskildt fall är det, som inträffar vid syftning eller sigtning, då uppgiften är att afgöra, om tre punkter ligga i en rät linie, hvilka kunna bringas i sådan ställning, att de täcka hvarandra, om de verkligen ligga i rät linie. Blix Ögonm. 34 (1902). (Markschejder-)Mätningarna förrättades genom siktning till ett antal fasta punkter i grannskapet. Lindroth Gruvbrytn. 1: 670 (1955).
Anm. till 3. När det gäller ett sådant inriktande av blicken på ett visst mål som sker med hjälp av mera komplicerade instrument l. riktmedel användes i fackspr. (skjutk. o. mil. resp. lantmät.) numera vanl. i bet. 3 a rikta l. inrikta, i bet. 3 c syfta l. inrikta; detsamma gäller vid ordets anv. i förb. SIKTA IN 2. Likaledes användes i ssgr som äro att hänföra till 3 a (utom i SIKT-LINJE, -SKÅRA, -URTAG) o. 3 c numera vanl. ssg med rikt- ss. förled.
4) bildl., betecknande en viss inriktning av intressen l. strävanden l. viss målsättning o. d.: syfta o. d.; särsk. i sådana uttr. som sikta på l. till l. mot (äv. åt l. efter) ngt, inrikta sig på l. syfta till ngt, ha ngt ss. mål för sina strävanden, inrikta sig på l. föresätta sig att uppnå l. att skaffa sig ngt o. d.; sikta högt, sätta målet (för sina strävanden l. sitt liv) högt, inrikta sig på l. föresätta sig att komma långt. Emporagrius Oxenstierna Dedic. 2 (1655). Kärlig Leek, ock kärlig Skämtan, sicktar all Natur uppå. Columbus BiblW K 1 b (1676). En .. afskedad friare, hvilken sigtat högre, än vingarne buro. Topelius Vint. I. 1: 283 (1859, 1880). Engström 5Bok 147 (1910: efter). Sjöberg Kris. 36 (1926: åt). Musorgskij och de andra ungryssarna, vilka .. alla siktade mot impressionistisk kolorit. Jeanson (o. Rabe) 2: 330 (1931). Det är ganska tydligt, att Jonas Hallenberg efter morbroderns föredöme mindre siktade på prästexamen än på den filosofiska graden. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 29 (1955).
5) bildl., betecknande att (man med) en viss framställning syftar l. anspelar på ngt l. har en viss avsikt o. d.; särsk. i uttr. sikta på (förr äv. åt) ngt. Atterbom PhilH 314 (1835). Jag ej vet hvart edra frågor sigta. Bäckström Hugo Hern. 51 (1877). När jag skref ”inskränkning af prostitutionen” uttryckte jag mig illa, ty jag siktade ej åt den lagligen erkända. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 184. Omtala aldrig händelser som kunna sikta på en okänd tredje person. KiromantHeml. 69 (1946).
6) [jfr 3 a γ γ’] (numera bl. tillf.) bildl., med (konkret l. abstr.) saksubj.: vara riktad, peka o. d. (Mången) söker befordran; men eftersom han ej iakttager målet, dit hans lycka sicktar, går alt kräftgången. Weise 1: 60 (1769). Nu skrattade Cajus, så att .. hans mungipor siktade mot örsnibbarna. Nordmann BorgåBarn 174 (1906).
Anm. Möjl. föreligger d. o. i följande ex. i uttr. sikta ngn ngt i händerna resp. (ss. särsk. förb.) sikta ngn ngt in, i båda fallen med en bet.: besiktiga o. mäta upp l. efter ögonmått mäta upp ngt åt ngn l. dyl. (Köparna i vissa städer klaga över att stockholmsborna) låta saltet uthur skeppen och i sina huus upbära, och dher igenom sina betiente dhem i henderna sickta. BorgerskBesv. 1660, § 15. (Köparna i vissa städer klaga över att de icke få hämta salt o. andra varor på skeppen) vthan att dhe nödgas taga det vtur husen, der inga Edzsworne Mäthare öfwerkomma, vthan Borgaren sichtar dem wahran in, som honom lyster och behagar, hwar af .. måttet minskas. Stiernman Riksd. 1403 (1660; i svar på ovan citerade besvärsskrivelse).
1) (tillf.) till 2: få l. ha (ngt) i sikte; särsk. bildl.: ställa in sig på (ngt). Svenska herrmodet siktar in en båtsommar som aldrig förr och säkert med rätta. ST 1962, nr 100, s. 1.
2) till 3, särsk. 3 a, c: sikta så att man får (ngt) på kornet l. så att man får (olika föremål l. punkter) på en linje l. får en klar bild av ngt, rikta in; särsk. i uttr. sikta in sig; beträffande brukligheten av förb. i denna anv. se anm. sp. 2308. Auerbach (1913). Han blundade med ena ögat och siktade in sig på tornspiran som han kunde se genom sprickorna i porten. Olofsson Möte 85 (1966). jfr insikta. Anm. Se äv. beträffande denna förb. anm. sp. 2309.
-HÅL, sbst.2 (sbst.1 se sikt, sbst.2 ssgr). öppning (t. ex. i diopter) l. skåra varigenom man ser vid siktning. Serenius (1741). KrigVAH 1844, s. 189 (på fältpjäs). Alm VapnH 38 (1927). —
-INRÄTTNING~020, sbst.1 (sbst.2 se sikta, v.2 ssgr). inrättning l. instrument med vars hjälp siktning kan utföras, riktinrättning, riktinstrument. KrigVAT 1847, s. 288. —
-KIKARE. vid siktning använd, med ett hårkors försedd enkel kikare, kikare till kikarsikte. VFl. 1915, s. 49. —
-LINJAL. linjal använd ss. hjälpmedel vid siktning, särsk. på sådant sätt att man siktar utefter dess raka kant. SoldIInf. 1944, s. 67. —
-LINJE, sbst.2 (sbst.1 se sikt, sbst.1 ssgr). rak linje som blicken vid siktning följer från ögat till målet l. som förenar ögat, riktmedlen (kornpunkten) på ett vapen o. riktpunkten, syftlinje. Grundell AnlArtill. 2: 46 (c. 1695). Sigtlinien från en observator på däck till den långt aflägsna horizonten förblifver, praktiskt taget, horizontal under fartygets rörelser. Engström Skeppsb. 128 (1889). SoldIInf. 1944, s. 73. —
-LÄGE. (mera tillf.) läge i vilket ett vapen befinner sig l. lämpligen bör befinna sig vid siktning. Rogberg Port. 111 (1931). —
-MEDEL. om olika hjälpmedel använda vid siktning; särsk. om sikte o. korn på ett eldvapen, riktmedel. Holmberg Artill. 3: 83 (1883). —
-MÄRKE, sbst.2 (sbst.1 se sikt, sbst.1 ssgr). märke använt ss. rikt- l. siktpunkt; märke mot vilket man siktar. Ymer 1929, s. 75. —
-PUNKT.
1) (numera bl. tillf.) till 1, 2: utsiktspunkt; äv. bildl. Kjellén SvGeogr. Föret. (1900; bildl.). Att han begått stöld och är rädd att komma in i länsfängelset i Malmö, vars skorstenar han från denna siktpunkt (dvs. ett fönster) kan skönja. Lamm StrindbgDram. 1: 362 (1924).
2) skjutk. till 3, särsk. 3 a.
a) om var o. en av de två punkter på ett eldvapen som utgöra riktmärken för en siktlinje, riktpunkt. Svederus Jagt 351 (1831).
b) punkt (l. föremål) mot vilken (vilket) man siktar l. ett vapens riktmedel riktas, riktpunkt. KrigVAT 1851, s. 91. Hvar och en skjuter, så snart han noga ser målet, eller i krutröken framför den fiendtliga linien finner goda sigtpunkter. KrigVAH 1888, s. 69.
-SKIVA. ss. hjälpmedel vid siktning använd, med siktöppning försedd skiva, diopter, syftskiva. SAOB D 1458 (1915). —
-SKÅRA. till sikte hörande skåra genom vilken man ser vid siktning; särsk. om skåra på eldvapen, i vilken vid vapnets rätta inställning det mot skåran svarande kornet synes. Törngren Artill. 2: 98 (1795). —
-STÄLLNING. (i sht förr) ställning i vilken ett vapen (särsk. handeldvapen) skruvas fast o. som användes vid övning i vapnets inriktning. Cannelin (1904; ovisst). Beijer BritaGrossh. 197 (1940). IllSvOrdb. (1955). —
2) (numera föga br.) skjutk. till 3 a: vinkel dels i sidled mellan siktlinje o. kärnlinje med hänsyn tagen till avdrift o. vind vid rörligt mål samt till framförhållning (sidvinkel), dels i vertikalled mellan siktlinje (l. horisontalplanet) o. kärnlinje (uppsättning). SFS 1847, nr 17, s. 53. VFl. 1932, s. 21. —
1) (†) till 1.
a) som kan ses, synlig; som träder i dagen; äv. bildl.: uppenbar, tydlig o. d.; jfr 2 a. Om man .. dät gambla aldeles förbigår uti wärcket (dvs. Suecia antiqua et hodierna) .., woro alt för sichtbart, att det intet swarade mot Titulen. Schück VittA 3: 312 (i handl. fr. 1690). Ett annat Berg .. hade ock framgifwit sichtbart Guld. Linné Öl. 23 (1745). En (föreslagen) traktat om spökerier, kallad ”en sichtbar Spökelses Skådoplats”. Cavallin Herdam. 4: 383 (cit. fr. 1754). Schultze Ordb. 4030 (c. 1755).
2) (i sht i fackspr., särsk. sjöt.) till (1 o.) 2.
a) om föremål: som kan ses från visst avstånd l. under vissa ljus- l. väderleksförhållanden o. d., som kan siktas; i äldre ex. utan bestämd avgränsning från 1 a. Schultze Ordb. 4030 (c. 1755). Fartygens strålkastare voro icke tända .. utan det styrdes efter de landmärken, konturer af landen, som i mörkret och diset voro sigtbara. SD(L) 1901, nr 440, s. 3. Barthel Sill 142 (1929).
b) om luft, väder, område o. d.: som erbjuder god l. tillfredsställande sikt; om tid: då det råder god l. tillfredsställande sikt, klar o. d. HFinlÖ 1: 410 (c. 1730). På eftermiddagen, då luften blef någorlunda siktbar. DA 1808, nr 90, s. 1. Korta, häftiga (snö-)byar med siktbara stunder emellan. Törnblom Livsöd. 61 (1915). Segelfartyg och pråmar må driva i älven endast vid dagsljus och i siktbart väder. SFS 1918, s. 1031.
Avledn.: siktbarhet, r. l. f. [jfr d. sigtbarhed, nor. siktbarhet samt t. sichtbarkeit]
2) (i sht i fackspr., särsk. sjöt.) till siktbar, adj.1 2 a, b: egenskapen l. förhållandet att vara siktbar; äv. konkretare, övergående i bet.: sikt. TT 1883, s. 169. Luftens sigtbarhet. SDS 1895, nr 69, s. 2. Siktbarheten är störst, då luften är fri från såväl stoft- och vattenpartiklar som ojämnheter i temp(eratur) och täthet. 3NF 17: 842 (1932). —
SIKTIG, adj.2 [jfr d. sigtig, nor. -siktig (i ssgr, t. ex. langsiktig), mlt. sichtich, t. sichtig]
1) till 1.
b) om person: seende; numera bl. i ssgr: som (i ett visst fall) ser så l. så; som har en så l. så beskaffad syn. Schultze Ordb. 4031 (c. 1755). jfr blöd-, kort-, kring-, om-siktig.
c) om föremål l. ämne, i ssgr betecknande genomskinlighet l. visst, av förleden angivet sätt att släppa igenom ljusstrålar o. d.; jfr durk-, genom-, rät-siktig.
2) till (1 o.) 2, = siktbar, adj.1 2.
a) = siktbar, adj.1 2 a. Det (var) så disigt, att fyrarna voro knappt siktiga. Kaudern Mad. 14 (1913). SvHandordb. (1966).
b) = siktbar, adj.1 2 b. Chydenius ExpSpetsb. 138 (1865). Bestigningen af Heohopen-berget gynnades af vackert, siktigt väder. Antarctic 2: 151 (1904). En ovanligt klar och siktig dag. VFl. 1907, s. 199. Taube Himlajord 19 (1938). SvHandordb. (1966). jfr o-siktig.
c) om instrument: varmed man kan se l. sikta på visst, av förleden angivet avstånd; i ssgn lång-siktig.
Avledn.: siktighet, r. l. f. [jfr t. sichtigkeit]
SIKTLIG, adj. [jfr mlt. sichtlīk, synlig, t. sichtlich, synlig, som kan siktas, synbar]
2) (numera icke i fackspr.) till (1 o.) 2, = siktbar, adj.1 2 b; äv. om vattensamling: så klar att man kan se föremål i vattnet. Vädret var rätt siktligt. Strix 1904, nr 3, s. 5. Vattnet (i ån) var bara siktligt i krökarna. Nilsson BombiNick 100 (1946).
Spalt S 2307 band 25, 1967