Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHÄFER ʃä4fer, sbst.2, m. l. r.; best. -n; pl. -frar.
Etymologi
[jfr d. schæfer, t. schäfer; eg. kortform för SCHÄFER-HUND (se SCHÄFER, sbst.1 ssgr)]
från tyska fårhundsraser härstammande, vargliknande o. kraftig hund som (normalt) har långsträckt, rektangulär kroppsbyggnad (med en mankhöjd på c. 60 cm) o. kilformigt huvud, kraftigt nosparti samt upprättstående öron, schäferhund. SvKennelklStamb. 16: XVII (1919). Som polishund .., men endast som sådan, har schäfern sitt berättigande. NDA(A) 1935, nr 32, s. 9. Hundbok. 1: 528, Pl. (1955).
Ssgr: SCHÄFER-AVEL. Hundbok. 1: 528 (1955).
-GROV. (tillf.) som har det jämförelsevis djupa o. låga ljudet hos en schäfers skall. Fridegård LHårdVid. 188 (1951; om hundskall).
-HANE l. -HANNE. SvD(A) 1921, nr 256, s. 16.
-HUND, se schäfer, sbst.1 ssgr.
-KENNEL. Hundbok. 1: 529 (1955).
-RAS, r. l. m. l. f. Hundbok. 1: 521 (1955).
-UPPFÖDARE~0200. Hundbok. 1: 524 (1955).
-VALP. Östergren (cit. fr. 1919).

 

Spalt S 1435 band 24, 1965

Webbansvarig