Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SCHÄFER ʃä4fer, sbst.2, m. l. r.; best. -n; pl. -frar.
från tyska fårhundsraser härstammande, vargliknande o. kraftig hund som (normalt) har långsträckt, rektangulär kroppsbyggnad (med en mankhöjd på c. 60 cm) o. kilformigt huvud, kraftigt nosparti samt upprättstående öron, schäferhund. SvKennelklStamb. 16: XVII (1919). Som polishund .., men endast som sådan, har schäfern sitt berättigande. NDA(A) 1935, nr 32, s. 9. Hundbok. 1: 528, Pl. (1955).
-GROV. (tillf.) som har det jämförelsevis djupa o. låga ljudet hos en schäfers skall. Fridegård LHårdVid. 188 (1951; om hundskall). —
-ÄGARE. NDA(A) 1935, nr 32, s. 9.
Spalt S 1435 band 24, 1965