Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SARACEN sar1ase4n, m.||(ig.); best. -en; pl. -er; äv. SARACENER (numera bl. ss. förled i ssgr SARACENER- sar1ase3ner~), m.||(ig.); pl. =.
i sht hist. individ tillhörande de nomadfolk i den syrisk-arabiska öknen, som angrepo det romerska rikets gränser; äv. allmännare, om muhammedan (särsk. arab l. turk); äv. oeg., om rå o. hänsynslös krigare. The Saracener Christenheetennes fiendar. OPetri Kr. 45 (c. 1540). The Persier hade besoldat en otaligh stoor Myckenheet aff Saracener, vthi then Förhopning, at blifwa the Romare öfwermächtighe. Schroderus Os. 1: 614 (1635). (Karl Martell) fördreeff .. the Saracener, hwilka på then tijden, sedan the Spanien hade vnderkufwadt, jämwäl vthi Franckrijke infallne woro. Brask Pufendorf Hist. 181 (1680). ÖoL (1852; oeg.). Af inskriften på ett par .. runstenar ser man, att färden utsträcktes ända till Särkland, det är saracenernas land i Asien. SvH 1: 250 (1903). 2SvUppslB (1953).
-DOLK. dolk tillhörande saracen l. av samma typ som saracenernas. Sin saracenerdolk han (dvs. turken) re’n ju hade blottat / och åt grefvinnans barm med senig näfve måttat. Sturzen-Becker 3: 58 (1861). —
Spalt S 1170 band 24, 1965