Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETNING re3tniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till RETA, v.1: handlingen l. förhållandet att reta, retande o. d.; äv. konkretare, om den gm retningen framkallade reaktionen l. stimulansen l. irritationen l. förnimmelsen; jfr RETELSE.
1) i sht fysiol. till RETA, v.1 I 1; jfr IMPULS 2 c. Hoorn Jordg. 1: 314 (1697). Från själen (viljan) utgår, genom de motoriska nerverna, en retning till talorganen. Lundell Rättstafn. 27 (1886). Ljungdahl ÄmnSj. 74 (1930). — jfr KÖNS-, LJUS-, LUKT-, MUSKEL-, NERV-, SMAK-, ÖVER-RETNING m. fl.
2) till RETA, v.1 I 2. VeckoskrLäk. 4: 17 (1783). Det första levnadsåret och i synnerhet åldern mellan 2 och 6 månader (är) bäst lämpade för vaccination av småbarn, emedan kopporna då framkalla mindre retning i huden. Wirgin Häls. 3: 352 (1933). — jfr HOST-, HUD-, TAND-RETNING.
3) till RETA, v.1 I 3. (Tanken på Angela) kändes som en behaglig retning som kittlade hennes hud. Krusenstjerna Pahlen 7: 48 (1935). — särsk. till RETA, v.1 I 3 c; utom i ssgn SINNES-RETNING numera knappast br. Hugsens Reetningar. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). jfr HUG-, SINNES-RETNING.
4) till RETA, v.1 I 4; numera bl. tillf., i anv. motsv. RETA, v.1 I 4 a α. jfr: För .. (vissa uppräknade) ämnen gäller, att deras effekt framför allt utgör en aptitretning med ökad utsöndring av matsmältningsvätskor. StKokb. 10 (1940).
5) (†) till RETA, v.1 I 5 l. I 6: upphetsande av ngn l. uppväckande av ngns vrede. Adlerbeth Ov. 306 (1818).
6) (†) till RETA, v.1 I 7 o. I 8: äggelse, frestelse, lockelse o. d. Linc. (1640; under allectatio). Dijkman Obs. Föret. 2 (1686). Hur tro dät kåmmer till att Psyche .. / .. ingen kärlek will ge i sitt Sinne rum. / Där dåk all Fägring, åg all kärlekz retning gäster (dvs. gästar, bor). LejonkDr. 61 (1689). (Sempronia) styrcktes mer uti sin wällust-yra / I det hon föttren lärt, men ingen retning styra. Brenner Dikt. 1: 236 (1710, 1713).
(2) -FRI. med. om ämne o. d.: som icke framkallar (obehaglig) retning l. irritation; särsk. om kost. En mild, retningsfri näring. 2NF 6: 370 (1906). Materialet (till kronproteser) bör .. Vara retningsfritt. SvTandläkT 1950, s. 232.
-LEDNING. ledande av en retning från retmedlet l. retningsstället till det reagerande organet; äv. konkret, om det ledande organet l. organsystemet. Blix Muskelv. 2: 23 (1900; konkret).
Ssg: retningslednings-system(et). [jfr t. reizleitungssystem] om organsystem som reglerar hjärtats rytmiska rörelse. Sjövall Sjukd. 192 (1924). —
-LÖS.
1) fysiol. till 1: som är utan retning.
-MAXIMUM. i sht psykol. högsta retningsintensitet som (i ett visst fall) kan nås. Rein Psyk. 2: 316 (1891). —
-MEDEL, n. [jfr t. reizmittel]
1) (numera bl. tillf.) fysiol. till 1: retmedel (se d. o. 1). Rein Psyk. 2: 276 (1891). särsk. (numera föga br.) = ret-medel 1 a. TT 1872, s. 222. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 102.
2) till 4 (o. med motsv. bruklighet); = ret-medel 3. Onekligt är, att de (dvs. bekymmer o. förargelser) tjenade honom till retningsmedel för appetiten. Runeberg 4: 199 (1834).
3) (†) till 6; = ret-medel 5, 6. CGNordforss i 2SAH 10: 262 (1822). Rhetoriska retningsmedel. Tegnér (WB) 5: 513 (1825). Utan detta retningsmedel (dvs. grannlåt) kunde man hvarken få vackra pigor i sin tjenst, eller qvinliga spioner. Sparre Frisegl. 3: 254 (1832). Sundberg i 2SAH 62: 247 (1886). —
-MINIMUM. i sht psykol. minsta retningsintensitet som är erforderlig för att framkalla en reaktion; jfr -tröskel. Larsson Psyk. 18 (1910). —
-MOTTAGARE~0200, r. l. m. del av organ som uppfångar den utifrån kommande retningen. 2NF 19: 805 (1913). —
-ORD. psykol. vid associationsförsök: ord som försöksledaren nämner för att framkalla en viss reaktion hos försökspersonen. Herrlin Minnet 114 (1909). —
(1, 2) -PROV. [jfr t. reizprobe] med. medicinskt prov bestående däri att man gm retning söker framkalla en viss sjukdoms symtom. Wernstedt (1943). —
-PUNKT. [jfr t. reizpunkt] punkt på kroppsytan, varifrån muskler o. rörelsenerver lätt kunna retas elektriskt. Wernstedt (1943). —
-STÄLLE. ställe (på kroppen l. ngt organ o. d.) där retningen mottages l. uppfångas. 2NF 19: 807 (1913). —
-TERAPI. med. injektion av ngt ämne i avsikt att stimulera organismens kraft att läka sig själv; jfr reta, v.1 I 1 b. 2NF 38: 823 (1926). —
-TID. tidsrummet mellan en retning (perceptionen) o. utlösandet av dess värkan (reaktionen). Wernstedt (1943). —
-TILLSTÅND~02, äv. ~20. [jfr t. reizzustand]
2) (mera tillf.) till 1, 2: tillstånd av nervspänning l. dyl. Hwasser VSkr. 1: 6 (1852). Därs. 3: 285 (1858).
-TRÖSKEL. [jfr t. reizschwelle] i sht psykol. gräns vid vilken retningsminimum ligger (äv. kallad nedre retningströskel); äv. (nästan bl. i uttr. övre retningströskel) om den gräns där ett sådant retningsmaximum uppnåtts, att icke längre den adekvata reaktionen kommer till stånd (utan det retade organet sättes ur funktion, t. ex. ögat bländas, det ”slår lock” för örat); äv. liktydigt med: retningsminimum resp. -maximum; jfr medvetenhets-tröskel. Rein Psyk. 2: 308 (1891). —
-ÖVERFÖRING~1020. överföring av en retning från ett ställe l. organ till ett annat. 2NF 19: 805 (1913).
Spalt R 1560 band 22, 1958