Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOKA kå4ka l. kω4ka, sbst.4, r. (Hygiea 1867, s. 441, osv.), ngn gg (i bet. 2) n. (WoJ (1891)); best. -an, ss. n. -at; anträffat bl. i sg.
1) den i Peru o. Bolivia inhemska buskväxten Erythroxylon coca Lam., kokabusken; numera bl. ss. första led i ssgr. BBergius PVetA 1780, 2: 277.
2) ss. läke- o. njutningsmedel (i sht till tuggning) huvudsakligen av infödingarna i Sydamerika använd drog bestående av kokabuskens torkade blad, vars värksamma beståndsdel utgöres av alkaloiden kokain. Hygiea 1867, s. 441. Simmons Jönsson 236 (1935).
(2) -TUGGANDE, n. Det fins indianer hvilka bedriva cocatuggandet som en last, liksom kineserna opierökandet. Verd. 1888, s. 257. —
Spalt K 1803 band 14, 1936