| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KISEL ɟi4sel, r. l. m.; best. -n; pl. (föga br.) -slar (SvMerc. 2: 600 (1757; i bet. 1), NordT 1881, s. 245 (i bet. 2)).
1) av kiselsyra bestående mineral l. bärgart; mineral l. bärgart vari kiselsyra ingår; kvarts (i olika former o. varieteter); förr ofta: flinta; numera knappast användt i mineralogiskt fackspråk. (Lat.) Qvartzum. (sv.) Kissel. Linné SystNat. (1735). Rinman (1788; om flinta). Qvarts .. eller Kisel, silex, är en genomskinande eller ogenomskinlig stenart med fett- eller glasglans samt splittrig, ojemn och stundom musslig brottyta. Åstrand 2: 216 (1855). Bergssidan är färgad av rödgul kisel, sand och lera. Blomberg BlVulk. 150 (1924). — jfr AGAT-, DIATOMACÉ-, FLUOR-, INFUSORIE-, JÄRN-, KVARTS-, MANGAN-, ZINK-KISEL m. fl.
2) kiselsten; numera nästan bl. ngn gg i poesi, ävensom koll. i sg.: kiselstenar. Cronstedt Min. 49 (1758). (De vid emaljering använda färgerna) böra väl rifvas på en Kisel eller Agat med den bästa spik-olja. Miniatursk. 108 (1784). Vid stranden i gräset / Ropte en and, och han smög, med en fattad kisel i handen, / Sakta bland löfven. Runeberg 1: 203 (1836). En liten blå vattensamling .. med kisel runtomkring. Norlind Akvam. 32 (1928).
3) kem. benämning på ett (av Berzelius 1823 för första gången i fri form framställt) icke metalliskt grundämne. Redan i föreg(ående) Årsberättelse p. 100. anförde jag åtskilligt om kiseljordens brännbara radical silicium. För att icke behöfva deråt låna namn ur ett främmande språk ville jag för denna kropp föreslå namnet kisel. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 75. Kisel liknar kol och kan liksom detta förekomma dels som hårda, diamantglänsande kristaller, dels som grafitliknande fjäll och dels amorft. Kempe OorgKemi 134 (1896). Kisel förekommer i naturen rikligare än något annat grundämne utom syre och alltid i föreningar med syre. Starck Kemi 82 (1931).
4) elliptiskt för: kiselsyra l. kiseljord; i vissa ssgr, delvis från ä. tid.
(3) -BRONS. tekn. brons hållande ngt kisel; med kisel raffinerad brons. JernkA 1886, s. 141. NoK 76: 175 (1927). —
(2) -BÄDD. särsk.: flodbädd o. d. som utgöres av kiselstenar l. kiselsand. PoetK 1819, 2: 3. Så lugn, som bäckens våg som på sin kiselbädd .. / I dalen halkar hän sin framtids mål till möte. Hedborn Minne 56 (1835). Nathorst JordH 767 (1893). —
(1) -DAMM, n. Om kiseldamm inandas i stora kvantiteter, kan en arbetare bli invalid på sju à åtta år. Wirgin Häls. 2: 228 (1931). —
(3) -DIOXID. kem. kiselsyra. Lundell (1893). Kiseldioxid har viktiga tekniska och andra användningar. Bergkristall, röktopas, ametist, onyx, opal, kalcedon och andra varieteter .. användas som halvädelstenar i smycken. Starck Kemi 83 (1931). —
(4) -GALMEJA. miner. mineral utgörande en förening av zinkoxid, kiselsyra o. vatten. Lindström Kobell 173 (1862). Frosterus Min. 116 (1917). —
(4) -GUR. miner. mjölliknande jordart, till väsentlig del bestående av skal av kiselalger, diatomacéjord, kiseljord, bärgmjöl. Rothstein Byggn. 91 (1856). Det sprängämne, som fått namn af dynamit, består .. af nitroglycerin blandadt med s. k. kiselguhr (bergmjöl, infusoriekisel). Hygiea 1869, s. 106. Isoleringsmassa af kiselgur. HufvudkatalSonesson 1920, s. XV.
(1, 3) -HALT, r. LittT 1796, s. 64. Om bestämmandet af Kiselhalten hos jern. JernkA 1864, s. 249 (rubrik). —
(1, 3) -HALTIG. Berzelius Kemi 1: 541 (1817). Lungsjukdomar, framkallade af inandning af kiselhaltiga partiklar. Hygiea 1877, s. 365. —
(4) -HORNSVAMP~02 l. ~20. zool. svampdjur tillhörande underordningen Monactinellida (Halicondriæ), med företrädesvis enaxliga kiselnålar (som kunna vara inneslutna i horntrådar). 2NF 27: 820 (1918). —
(4) -INFUSORIE. (numera föga br.) bot. kiselalg, diatomacé; i sht i pl. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 390. Bergstrand Geol. 44 (1859).
-JORD.
2) (numera föga br.) kem. till 4: kiselsyra (i ä. tid betraktad ss. ett slags jordart). Scheele Bref 69 (1773). Kiselsyra kallades förr kiseljord, men den agerar icke såsom bas, i likhet med de verkliga jordarterne. Lundequist Landtbr. 11 (1845). TT 1895, Allm. s. 161.
(jfr 3) -JÄRN. tekn. förening av kisel o. järn (använd ss. tillsatsmedel för att göra gjutjärn o. stål blåsfria). FKM 3: 119 (1810). Giftiga gaser från kiseljärnet i ångarens last voro anledningen till att Tjerniak och några andra passagerare avledo. Laurin 3Minn. 366 (1931). —
(3) -KARBID. kem. o. tekn. förening av kol o. kisel, karborundum. TT 1898, K. s. 97. 3NF 11: 778 (1929). —
(2) -KOPAL. i sht handel. västafrikansk kopal (vilken föres i handeln i stycken som likna små kiselstenar). AHB 123: 106 (1885). Därs. 131: 26 (1887). —
(jfr 3) -KOPPAR. miner. vattenhaltigt kopparsilikat, kiselmalakit. FKM 3: 127 (1810). 3NF 4: 1049 (1925). —
(1) -LUNGA. med. lunga som impregnerats med inandat kiseldamm; äv. om den därav föranledda sjukdomen. Kisellungan (silikosis) betraktas nu som den praktiskt betydelsefullaste av dammlungsjukdomarna. 3NF 13: 357 (1930). —
(3) -MANGAN-JÄRN. metall. tackjärn som förr erhölls gm sammansmältning av kiseljärn o. spegeljärn men som numera framställes direkt i elektrisk ugn av kiselsyrehaltig manganmalm. JernkA 1879, s. 301. SFS 1919, s. 1059. —
(4) -MJÖL. miner. kiselgur. VetAH 1774, s. 204. Såsom fossila förekomma .. (kiselinfusorierna) i vårt så kallade Lappska kiselmjöl. 2SvLäkSH 8: 66 (1854). Juhlin-Dannfelt 68 (1886). —
(4) -NÅL. zool. nål av kiselsyra hos svampdjur. Andersson ÅrsbVetA 1853—54, s. 239. SvTidskr. 1873, s. 466. HimHavJord 1: 119 (1925). —
(4) -PANSAR. bot. pansar av kiselsyra hos diatomacé. Rothstein Byggn. 91 (1856). Skårman Forssell 125 (1898). —
(1, 3) -RIK. JernkA 1873, s. 4. Stråna och bladen (hos starrarterna) äro kiselrika. 2NF 5: 1015 (1906). Kiselrik lera. Arrhenius Kem. 124 (1919). —
-SAND.
1) till 1: EconA 1807, oct. s. 88. Stränderna .. äro .. hvitglänsande af kiselsand. LbFolksk. 161 (1890). Kiselsand (glassand). IndUtstMalmö 1896, s. 11.
(3) -SANDSTEN~02 l. ~20. sandsten av kvartskorn med kiselsyra till bindemedel. Stål Byggn. 1: 56 (1834). 2UB 7: 11 (1903). —
(4) -SINTER. miner. (antingen kompakt o. hård l. lösare o. jordartad) amorf, opalartad kiselsyra som avsatt sig ur en het källas kiselsyrehaltiga vatten; jfr -TUFF. Rinman 2: 304 (1789). Omkring Stora Geysir är det kiselsinter af samma utseende som ostronskal. Engström Häckl. 241 (1913). —
(4) -SKAL. i sht bot. om skal hos kiselalg. Lindström Lyell 26 (1857). Flodström Naturförh. 184 (1918). —
(4) -SKELETT.
1) kem. olöst rest av kiselsyra vid upphettning av silikat med fosforsalt. Berzelius Blåsr. 163 (1820). 2NF 36: 1040 (1924).
2) bot. o. zool. med kiselsyra impregnerad cellvägg o. d. efter diatomacé l. svampdjur. SvTidskr. 1873, s. 466. (Urdjursordningen) radiolariernas prydliga och vackert skulpterade kiselskelett. Nathorst JordH 767 (1893). NoK 19: 6 (1923).
3) bot. av kiselsyra bestående rest som erhålles vid förbränning l. förstöring på annat sätt av växt med förkislad cellvägg. 2NF (1910). —
(jfr 3) -SKIFFER. miner. (av kolsubstans mörkfärgad) flintliknande kvartsit. Hisinger PVetA 1811, s. 20. Ramsay GeolGr. 257 (1909). —
(1) -SKÄRVA. Jag stannade hos barnen, som lekte vid min båt. / De singlade kiselskärfvor. Karlfeldt FridLustg. 126 (1901). 2NF 34: 87 (1922). —
(4) -SLAM. miner. Kiselslam bildas av radiolarier och diatomacéer, vilka för sina skal hopsamla havsvattnets utspädda mängder av kiselsyra. Ramsay GeolGr. 243 (1909). —
(1) -STEN. [efter t. kieselstein] liten rundnött, slätslipad sten, i sht strandsten, särsk. tät o. hård, flint-, hornstens- l. kvartsliknande dylik; äv. (i sht förr) om kvarts l. flinta (ss. bärgart). Kisselsteenar finnes uthi hårda Berg, äro hwijta som hwijt Flinta, och gifwa Eld aff sigh. IErici Colerus 2: 339 (c. 1645). Hvit Kissellsten. Rothof 234 (1762; om kattflinta). Kiselsten, en i dagligt tal stundom använd benämning för flinta. NF (1884). När .. Odyssevs .. får syn på Navsikaa och hennes tärnor, där de breda ut byken på havsstrandens kiselstenar. Fogelqvist ResRot 96 (1926). —
(3) -STÅL. metall. mjukt götjärn med 1—5 % kisel o. låg kolhalt (lämpligt till plåt för tillvärkning av elektriska maskiner). JernkA 1879, s. 328. 3NF 18: 208 (1933). —
(4) -SVAMP. zool. svamp (svampdjur) tillhörande underordningen Tetractinellida med skelett av fyraxliga kiselnålar. SvTidskr. 1873, s. 468. 4Brehm 15: 648 (1931). —
(3) -SYRA, r. l. f. (i fackspr., numera i sht miner.) förening av kisel o. syre, kiseldioxid; jfr -JORD 2; äv. (numera mindre br.) speciellt om denna förenings hydrat. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 75. Kiselsyran är utomordentligt utbredd i naturen, ty hon finnes i alla bergarter och ingår ofta till ansenliga mängder i deras sammansättning. UB 4: 482 (1873). (Kiselsyran) ger flera hydrat, egentliga kiselsyror. 2NF (1910). Starck Kemi 84 (1931).
(3) -SYRAD, p. adj. kem. som innehåller kiselsyra. Berzelius Kemi 2: 442 (1822). Kiselsyradt kali. SFS 1892, nr 34, s. 54. Kiselsyradt natron. Lindgren Läkem. (1902). —
(4) -TUFF. (kisel- 1808 osv. kisels- 1797) (numera föga br.) miner. porös kiselsinter (som innehåller förkislade växter). LittT 1797, s. 298. Klinckowström BlVulk. 2: 84 (1911). —
(4) -VANDLAD, p. adj. miner. förkislad. Kiselvandlade ormbunksstammar. NF 3: 1064 (1879). AGNathorst i VetAÅrsb. 1912, s. 315. —
(jfr 3) -VÄTSKA, r. l. f. kem. o. tekn. lösning av kiselsyra o. alkali (l. natron); vattenglas. Berzelius Kemi 1: 293 (1808). UB 4: 483 (1873). Klint (1906). —
(4) -VÄXT. bot. växt som trives bl. på kiselsyrerik mark o. som upptager mycket kiselsyra. Lundequist Landtbr. 261 (1845). Till kiselväxterna, i hvilkas aska förefinnes öfvervägande kiselsyra, höra de flesta gräs- och sädesslag. MosskT 1888, s. 199. 2NF (1910).
B (†): KISELS-TUFF, se A.
Spalt K 982 band 14, 1935