Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFUSORIE in1fusω4rie l. -fɯ-, äv. 10302, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. INFUSORIUM, n.
Ordformer
(infusorie 1885 osv. infusorium c. 1875. infusoriet, sg. best. 1832. infusorier, pl. 1828 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. infusorium, fr. infusoire; efter nylat. infusorius, adj. (i uttr. animalculum infusorium, först (1760) användt av den t. forskaren M. F. Ledermüller), till stammen i infusio (se INFUSION). Namnet beror på att vissa arter av djuren i fråga i stor mängd förekomma i vatten vari organiska ämnen äro upplösta]
i sht zool. infusionsdjur; förr äv. (jfr ssgrna) om diatomacé (som hänfördes till infusionsdjuren). Berzelius Kemi 5: 1119 (1828). Thorell Zool. 2: 476 (1865). BonnierKL 5: 1371 (1924). — jfr KALK-, KISEL-, SKAL-, SUG-INFUSORIE m. fl.
Ssgr: INFUSORIE-JORD. (numera mindre br.) geol. jordart som uppkommit gm anhopning av skal efter kiselalger, diatomacéjord, bärgmjöl, kiselgur. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 229. BonnierKL 6: 851 (1925).
-KISEL. (numera mindre br.) geol. = -JORD. Rothstein Byggn. 91 (1856). 2NF 36: 618 (1924).
-MJÖL. (numera mindre br.) geol. = -JORD. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 231. Ekenberg (o. Landin) 432 (1891).

 

Spalt I 450 band 12, 1933

Webbansvarig