Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JAKT jak4t, sbst.1, r. l. f. (m. Lind (1749; jämte f.), ÖoL (1852)) ((†) n. Runius Dud. 3: 16 (c. 1698)); best. -en; pl. -er32 ((†) -ar RARP 4: 62 (1647)).
1) motsv. JAGA 1: (ss. näringsfång l. tidsfördriv o. d. företaget) jagande (av villebråd, pälsdjur, skadedjur o. d.); vanl. om nedläggande (dödande) av villebrådet osv., motsatt: djurfångst; äv. (i fackspr.) allmännare, innefattande äv. djurfångst; äv. i konkretare anv., om tillfälle då det jagas l. om sätt att jaga. Draga, fara, gå, rida, vara o. d. på (förr äv. i) jakt. Anställa jakt efter l. på ngt. Jakt med falk, stövare. Jakt på barmark, spårsnö. Folk som leva av jakt och fiske. All jakt på denna gårds ägor är förbjuden. G1R 2: 105 (1525). Tå kom Esau .. vthaff sinne iaght. 1Mos. 27: 30 (Bib. 1541). Greffvenn (av Ostfriesland) .. ähr effterlatijdh att .., när hann såå löst haffver, drage i jacth. G1R 29: 832 (1560). Sedan redh Konungen en gång i Jacht. Marcolphus A 8 b (1630). Jagt med falkar. Linné Diet. 2: 58 (c. 1750). Anteckningar angående Jagt och Djurfångst uti Sverige. Greiff (1821; boktitel). Få jagter äro för jägaren mer ansträngande än elgjagt för löshund. Hahr HbJäg. 2: 127 (1882). Ekman NorrlJakt 1 (1910). I .. Limsjön .. vare all jakt efter fågel utom korp (m. m.) .. förbjuden. SFS 1927, s. 1067. — jfr AND-, ANTILOP-, BI-, BJÖRN-, BLOSS-, BROCKFÅGEL(S)-, BÄVER-, DAGS-, DJUR-, DREV-, DRIV-, FALK-, FASAN-, FÅGEL-, FÄLT-, FÖR-, GRINDVALS-, GRYT-, GRÄVSVINS-, GÅNG-, HAR-, HETS-, HÖST-, KLAPP-, LEJON-, MORKULLS-, ORR-, PARFORS-, RAPPHÖNS-, RÅTT-, RÄV-, SMYG-, SNITSEL-, SPÅR-, SPÅRSNÖ-, STOR-, STÖVAR-, VAL-, VILDSVINS-, VINTER-, ÄLG-JAKT m. fl. — särsk.
a) (†) jäg. i uttr. (den) stora l. lilla jakten, jakt på högdjur (se d. o. 2) resp. på annat villebråd; äv. i överförd anv., konkret (jfr 2), sammanfattande benämning på de olika slag av villebråd som jagas vid den förra resp. den senare jakten; (den) höga jakten, se HÖG, adj. 10 a δ ε’. Jagt, som sker i afsigt, at fälla eller fånga nyttigt Vildt, indelas i den Stora och den Lilla Jagten. StadgJagt 13/4 1808, s. 4. Dels til Stora, dels til Lilla Jagten hörande Djur och Foglar. Därs. SvJägarfT 1865, s. 198.
b) om av rovdjur o. d. bedriven jakt; jfr JAGA 1 c. Mårdens jagt efter ekorrar. Hemberg Tramps. 8 (1897). 4Brehm 3: 21 (1922).
c) övergående i bet.: jakträtt (se d. o. 1); i sht i sg. best. Jakten är utarrenderad. Cavallin (1875). Östergren (1929).
a) jäg. (bestånd av) villebråd. En egendom med utmärkt jakt. Skytteri’ äga de där öfwer alt Jagt. Runius Dud. 3: 16 (c. 1698). Förgäfves sparar man sjelf sin jagt, så länge ett par hökar i granskapet anställa sina förödelser. Svederus Jagt 184 (1832). Bergström HbJagtv. 11 (1872).
b) jäg. jaktbyte. Jag återkom .. med en bättre jagt, bestående i tre Änder. Gosselman Col. 1: 238 (1828). Östergren (1929).
c) sammanfattningen av de i en jakt (i bet. 1) deltagande personerna (stundom äv. hundarna o. d.), jaktsällskap, jägarskara; äv. oeg. l. bildl., om ngt som stormar fram häftigt. Efter en pause höras Valthorn af en annalkande jagt. Stridsberg Friman 8 (1798). Ställa Jagten är att utsätta folket till Jagten. Greiff Jagt 27 (1821). Svederus Jagt 336 (1832). Luften var en flämtande jagt af skuggor. Hallström Purpur 15 (1895). Lagerlöf Holg. 1: 56 (1906; oeg.). — särsk.
α) [jfr d. den vilde jagt, Odins jagt, t. die wilde jagd] oeg., i uttr. vilda jakten l. Odens (vilda) jakt, folklig benämning på en i sht under stormnätter iakttagen o. möjligen (delvis) från flyttfåglar härrörande ljudföreteelse i luften, vilken enligt ä. folktro härrör från Oden o. hans följe, då de storma fram genom luften; äv. bildl.; jfr JÄGARE 1 a. Geijer I. 8: 73 (1835). Då hundarne jagade förbi som vilda jagten. Strindberg Blomst. 50 (1888). Dens. Folkung. 110 (1899; bildl.). Götlind Saga 71 (1926).
β) (enst., †) om truppförband av jägare. För Sveriges ära, för Sveriges makt / öfver berg, öfver dal skallar Jemtlands jagt (dvs. ljuda hornsignaler från Jämtlands fältjägare). Tegnér (WB) 3: 128 (1821). Därs. 129.
d) jäg. jaktplats; förr äv.: jaktmark. Så förödes och Cronones parcker och jachter. RARP 3: 76 (1638). Jagten utmärkes med bleckande och qvistande på trän rundt om. Hillerström Björnf. 19 (1750). Svederus Jagt 336 (1832).
e) (†) jakttyg; jaktnät. Iagh skal ock kasta mitt näät offuer honom, at han j minne iagt fången warda skal. Hes. 12: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: i min snara). Svederus Jagt 336 (1832).
f) (†) jaktstycke (se d. o. 1). Väggarna (i ett rum på Sthms slott) voro prydda med ”4 jagter och 13 tapeter”. 2Saml. 10: 11 (c. 1650).
3) motsv. JAGA 3: handling(en) att söka upphinna l. få tag i l. uppsöka ngn l. ngt, jagande; förföljande, sökande (efter ngn l. ngt); ofta om förföljande l. eftersättande av ngn i fientligt syfte; ofta med bestämning inledd av prep. efter, ngn gg på. Anställa (stundom hålla, förr äv. ställa) jakt efter, ngn gg på ngt l. ngn. At hans K. Maie. nådigast än en alffwarsamma ransakning och iagt effter thet räffua nästet (dvs. de katolska prästerna) wille stella låta. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 5 b (1587). Jagt (har) varit anstäld efter orginal-testamentet. Porthan BrefCalonius 220 (1795). (En munkartad nitälskan) som .. gör jagt på hvarje lifvets glädje. Tegnér (WB) 10: 60 (c. 1830). Efter några dagars fåfäng jagt (efter fienden), afgick .. (K. X G.) med armén till Thorn. Mankell Krigsm. 1: 246 (1865). När jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter hotell. Nordström Amer. 224 (1923). — särsk. sjöt. motsv. JAGA 3 c α: forcerat förföljande av ett (flyende) fartyg. Göra jakt på ett fartyg. Taga jakt, om förföljt fartyg: söka undkomma gm flykt, fly undan. Möller (1790). Röding SD 43 (1798). Hagberg Shaksp. 1: 404 (1847). Wrangel SvFlBok 336 (1898). (Pansarkryssarna) Scharnhorst och Gneisenau upptogo .. striden, medan de lätta kryssarna togo jakt, förföljda af Kent, Cornwall och Glasgow. VFl. 1915, s. 48.
4) motsv. JAGA 4: ivrigt traktande, fikande, jäktande (efter ngt); med bestämning inledd av prep. efter, stundom på. Jakten efter lyckan. Jakt efter folkgunst. SvLittFT 1833, sp. 359. Jagt på rafflande nyheter. Rydberg RomD 66 (1877). Våra dagars ursinniga jakt efter lumpna rekord. Ymer 1910, s. 419. — jfr KURIOSITETS-, NÖJES-, ORIGINALITETS-, PÄNNING-, SUBSIDIE-JAKT m. fl.
5) jäg. motsv. JAGA 5 a, b, om jakthunds jagande, drivande; äv. i uttr. göra sin första, andra osv. jakt, om jakthund (särsk. rapphönshund): första osv. året användas på jakt, ”göra sitt första osv. fält” (se FÄLT 1 c). Gambla Stöfware giöra bästa jagten. Grubb 243 (1665). Bergström HbJagtv. 132 (1872).
6) (i sht i vitter stil, mindre br.) motsv. JAGA 9: snabb l. häftig rörelse l. framfart. Orkanen började sin vilda jagt. Oscar II 3: 91 (1872, 1888). Hjordarna rusa i vild jakt bort öfver fältet. LbFolksk. 714 (1892).
-ANLAG~02 l. ~20. i sht jäg. hos djur: anlag för jakt. Pointertik .. med särskilt goda jaktanlag. SvD(A) 1922, nr 12, s. 14. —
-ANSTALT~02 l. ~20. särsk. jäg. benämning på vissa slag av för nedläggande l. fångst av djur avsedda redskap l. anordningar, ss. gillrat spjut l. skjutvapen, grop, sax, snara, stock o. d.; jfr ANSTALT 6. SFS 1864, nr 68, s. 5. Därs. 1912, s. 731. —
(1 c) -ARRENDE. i sht jäg.
-BACKE. jaktmark; numera bl. (i fråga om ä. förh.): ”jagbacke” (se d. o. slutet). Migh är vthsluppin een herligh willebrådh vthur mina jachtbacka och garn. Balck Ridd. A 3 b (1599; i bild). Prestgårdens skog (togs) till kunglig jaktbacke. Hagström Herdam. 3: 18 (1899; i fråga om förh. 1664). —
-BANA, r. l. f. [jfr d. jagtbane, inhägnad jaktmark, villebråd som finnes på dylik jaktmark, t. jagdbahn, inhägnad jaktmark] jäg.
1) jaktmark, jaktområde; jfr JAGE-BAN. SvJägarfT 1868, s. 156. Ett från svenska jagtbanan försvunnet dyrbart djur. Därs. 1873, s. 28 (om bävern).
2) i sg. best. i överförd anv., om vildtbeståndet l. villebrådsstammen (inom visst område). Nilsson Fauna 1: 162 (1847). Räfven är ganska skadlig för jagtbanan derigenom, att han förtär en mängd harar, skogsfogel, änder o. d. Hahr HbJäg. 265 (1866). Frisendahl BlBjörn. 90 (1921). —
-BETJÄNING. personal som vid större jakt anställts att biträda de jagande; äv. (i fråga om ä. förh.) ss. sammanfattande benämning på en furstes l. godsägares o. d. jägare (se d. o. 2). Holmberg 2: 1000 (1795). Börjesson C12 1 (1858). —
-BETJÄNT. [jfr t. jagdbedienter] (i fråga om ä. förh.) tjänare som betjänar o. biträder sin herre på hans jakter; äv.: hos furste l. godsägare o. d. anställd jägare (se d. o. 2). Ekelund Fielding 66 (1765). Schulthess (1885). —
-BEVAKNING. jäg.
1) övervakande av jakten inom visst jaktområde. Större jagtkomplexer med noggrann jagtbevakning. TIdr. 1882, s. 112.
2) personal som övervakar visst jaktområde. Belöningar åt jagtbevakning. BtRiksdP 1900, I. 1: nr 66, s. 3. —
(3) -BOLL. idrott.
2) boll avsedd att användas vid jaktboll (i bet. 1). 1 gul och 1 blå jaktboll. Waldén Friluftsl. 40 (1912). —
-BÅGE. (i fråga om förh. i ä. tid l. bland primitiva folk) pilbåge avsedd att användas vid jakt. Johansson HomIl. 21: 490 (1848). 2NF 30: 182 (1919). —
-CHEF. jäg. (med viss polismyndighet utrustad) person som har högsta uppsikten över jakten inom ett jaktområde, jaktvårdschef. Malmbgt 1894, nr 18, s. 1. Frisendahl BlBjörn. 119 (1921). —
-DANS. rel.-hist. o. folklor. hos vissa naturfolk förekommande dans som dansas före jaktens början o. som har till syfte att (gm imitativ magi) främja jaktlyckan. Nilsson PrimRel. 81 (1911). —
-DJUR. i sht jäg. djur som är föremål för jakt, jaktbart djur. Hahr HbJäg. 36 (1865). 2NF 2: 171 (1904). —
-DRÄKT. dräkt (förr vanl. av mörkgrönt tyg) avsedd att användas vid jakt; jfr -KOSTYM. Atterbom i PoetK 1814, 2: 87. Nyström NKina 1: 189 (1902, 1913). —
-DRÄNG. (†) tjänare som i främsta rummet hade till uppgift att lämna handräckning vid jakt; jfr -BETJÄNT, -KNEKT. Lind (1749; under wild-knecht). Dalin (1852). —
-DUGLIG. i sht jäg. duglig till jakt; i sht om hund. En frisk och jaktduglig yngling. Molin FrÅdal 65 (c. 1895). En pointer .. mycket jagtduglig. SDS 1904, nr 195, s. 3.
-DUK. [jfr t. jagdtuch] (†) jäg. = -LAPP; vanl. i pl. Svederus Jagt 336 (1832). Thelaus Skog. 139 (1865). —
-FALK.
1) (numera bl. i fråga om utländska o. ä. sv. förh.) rovfågel av falksläktet l. närstående släkten (i sht höksläktet) som inövats l. kan inövas till jakt. Schultze Ordb. 972 (c. 1755). Lagerbring 1Hist. 1: 436 (1769). BtSvStat. Q 1: 142 (1879). FoFl. 1914, s. 16 (om dresserade sparvhökar).
2) benämning på vissa arter av falksläktet.
a) i sht zool. arten Falco rusticolus Lin.; äv. i uttr. stora, förr äv. den gamla jaktfalken. Leijonflycht (1827). 1Brehm 2: 281 (1875). Carlson Fågl. 166 (1894). Ericson Fågelkås. 1: 127 (1906).
b) arten Falco peregrinus Tunstall., pilgrimsfalk; numera bl. i vissa trakter, vanl. i uttr. mindre l. vanlig jaktfalk. Fischerström Mäl. 157 (1785). 1Brehm 2: 283 (1875). Ericson Fågelkås. 2: 81 (1907).
c) zool. i uttr. tatariska jaktfalken, arten Falco cherrug Gray. 1Brehm 2: 281 (1875). Lönnberg RyggrDj. 2: 143 (1915). —
-FEBER. (ngt vard.) nervös oro l. spänning l. iver hos jägare l. jakthund omedelbart före l. under en jakt. Jagtfebern började öfverväldiga mig och beröfvade mig den lugnare besinningen. Oscar II 3: 255 (1864, 1889). Kræmer Orient. 223 (1866). —
-FLASKA. i sht jäg. dricksflaska avsedd att användas under jakt o. d. (vanl. buren i rem över axeln). BoupptVäxjö 1826. VaruförtTulltaxa 1: 728 (1912). —
(3) -FLYGARE. flygmil. stridsflygare utbildad till l. tjänstgörande ss. förare av jaktflygplan. 2NF 33: 269 (1921). —
(3) -FLYGNING. flygmil. flygning med jaktplan i syfte att förjaga l. skjuta ned fientliga luftstridskrafter. FlygHb. 53 (1921). —
(3) -FLYGPLAN~02 l. ~20, n. flygmil. benämning på mycket snabbt och lättmanövrerat, med en l. flera kulsprutor utrustat (mindre) stridsflygplan, avsett bl. a. för bekämpande av fientliga luftstridskrafter o. för kortare spaningsturer; jagare (se d. o. 3), jaktplan. VFl. 1921, s. 64. Därs. 1929, s. 104. —
(3) -FLYGSKOLA~020. flygmil. flygskola för utbildning av förare av jaktflygplan. VFl. 1921, s. 64. —
-FOGDE. (förr) person med uppgift att inom ett visst område anordna o. leda jakt på vissa skadedjur, ss. varg o. björn, skallfogde? RARP 17: 168 (1710). Förordn. 29/10 1752, s. A 4 a. Bonsdorff Kam. 797 (1833). Wilskman Släktb. 1: 173 (1912). —
-FRIHET~02 l. ~20. i sht jäg. frihet (se d. o. 9 a) l. rättighet att jaga (ngnstädes); förr äv.: tillåtelse att jaga (ngnstädes). FörarbSvLag 8: 167 (1734). Serenius (1734; under placard). Bergström HbJagtv. 4 (1872). —
-FÅGEL. (numera bl. i fråga om utländska o. ä. sv. förh.) rovfågel som inövats l. kan inövas till jakt. Barckhusen Cotossichin 61 (1669). Den egentliga jagtfalken .., som ansågs för den bästa af alla jagtfoglar. Hahr HbJäg. 8 (1865). —
-FÄLT.
1) om fält (se d. o. 1) ss. jaktmark; i sht förr äv. i allmännare anv.: jaktmark, jaktområde. Adlerbeth HorOd. 111 (1817). Norska fångstmän tvungos att söka nya jagtfält vid och bortom Novaja Semlja. Nordenskiöld Vega 1: 277 (1880). Jag red .. en gång upp en elefanthjord ute på jaktfältet. Skogvakt. 1894, s. 264.
2) sport. o. ridk. sammanfattande benämning på deltagarna i en jaktridning l. ett jaktlopp; jfr FÄLT 4. SvD 1898, nr 138, s. 2. Ett jagtfält på .. 100 deltagare. SD 1900, nr 233, s. 5. RidI 1930, s. 180. —
-FÖLJD. [efter t. jagdfolge] (förr) jur. benämning på rätten att förfölja jagat djur in på område där den förföljande jägaren eljest icke har jakträtt. TJäg. 1834, s. 977. NF 7: 1003 (1883). —
-FÖLJE. sammanfattande benämning på deltagarna i en jakt (jämte hundar o. d.), jaktsällskap (se d. o. 1). Serenius (1734; under train, sbst.). Ekman NorrlJakt 99 (1910). —
-FÖRBUD. förbud att idka jakt; numera i sht: (gm tidningsannons o. d. av jakträttsinnehavaren kungjort) förbud att jaga på visst område. SC 2: 171 (1821). SmålP 1931, nr 136 A, s. 3. —
-FÖRENING. jäg. förening för främjande av jaktens utövning o. vård; jaktvårdsförening; jfr -SÄLLSKAP 2. Skånska Jagt-Föreningen. Samzelius SkånJaktF 24 (i handl. fr. 1865). IdrFinl. 2: 92 (1905). —
-FÖRFATTNING. i sht jur. författning innehållande bestämmelser för jakt. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 21, s. 39. —
-GALOPP. sport. o. ridk. rask galopp av det slag som brukar förekomma vid jaktridning, ökad galopp. Jagt-galopp är snabbare (än paradgalopp). Billing Hipp. 162 (1836). TIdr. 1881, s. 38. Wrangel HbHästv. 311 (1885). —
-GEVÄR. för jaktbruk avsett gevär (se d. o. 2); jfr -BÖSSA. Weste (1807). Såväl Enkla som Dubbla Jagtgevär. SydsvD 1870, nr 113, s. 4. Jaktgevären äro avsedda dels för kula, dels för hagel. Behm (1920). —
-GUD. i sht rel.-hist. gud som dyrkas ss. jaktens beskyddare o. herre, jaktens gud. Boëthius HistLäsn. 1: 37 (1895). —
-GUDINNA. i sht rel.-hist. jfr -GUD; särsk. om den romerska gudinnan Diana (resp. den grekiska Artemis). Stiernhielm Fägn. Vttydn. (1643, 1668). Fryxell Ber. 10: 175 (1842). —
-HANDBOK~02 l. ~20. handbok i jakt o. därmed sammanhängande ämnen, handbok för jägare. Bergström HbJagtv. 167 (1872). Hahr HbJäg. 1: VI (1881). —
-HERRE.
1) jäg. person som är högste ledare o. värd vid en jakt. SvJägarfT 1869, s. 203. Vid de (av konungens jaktklubb) .. anordnade gemensamma jakterna är konungen jaktherre, när han deltager. 2NF 14: 937 (1910).
2) [jfr t. jagdherr] (föga br.) jäg. innehavare av jakträtt inom ett område. Jordinnehafvarne på ön (dvs. Visingsö) hafva .. börjat att .. visa sig missnöjde med sin jagtherre. SD(L) 1894, nr 290, s. 4. Cederström NFund. 114 (1917).
3) (ngt vard.) herre (se d. o. 3) som deltager i jakt. Ack, dessa förtjusande qvällar på H., när det var jagtherrar från staden der! Bergström Bild. 2: 36 (1882). Siwertz Sel. 2: 205 (1920). —
-HISTORIA. jfr JÄGAR-HISTORIA. Berätta jakthistorier. Svederus Jagt 165 (1832). Boberg Ind. 177 (1928). —
-HORN. [jfr t. jagdhorn] jäg. o. mus. blåsinstrument (naturhorn) avsett att användas vid jakt (numera i sht ss. signalhorn), jägarhorn. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Leijonflycht (1827). Bergström HbJagtv. 100 (1872). —
(1, 5) -HUND. (jakt- 1538 osv. jakte- 1716)
1) hund som inövats l. kan inövas till jakt; i sht om hund tillhörande ngn av de raser som särskilt lämpa sig för jakt, i främsta rummet stövare o. fågelhund; förr (o. urspr.) särsk.: drevhund, stövare; äv. bildl. VarRerV 51 (1538). Brask Pufendorf Hist. 376 (1680; bildl.). Jagt-hundar äro af många slag, en del drifva på spår efter djur sådana kallas egenteligen Jagthundar. Rothof 188 (1762). Svinen voro magra som jagthundar. Strindberg Hems. 32 (1887). Balck Idr. 2: 1 (1887). särsk. (†) i uttr. fara som en jakthund, bildl.: gå allt för brådstörtat till väga. Rudbeck Atl. 2: 331 (1689).
2) [efter nylat. canes venatici] astr. i pl. best., benämning på en i närheten av Stora björnen i norra hemisfären belägen stjärnbild. VetAH 1746, s. 222. Bergstrand Astr. 39 (1925). —
-HUS. [jfr t. jagdhaus] (jakt- 1633 osv. jakte- 1617) jäg.
1) hus l. slott beläget på (vanl. avlägsen) jaktmark o. avsett att användas ss. logi o. d. vid jakter; jfr -HYDDA, -SLOTT, -STUGA. OxBr. 10: 224 (1617). Ölandh belangende achtar jag Borkholm till inted annadt ähn ett jachthus nyttigt. AOxenstierna 1: 465 (1633). Jäg. 1897, 2: 153.
-HÄST. sport. o. ridk. snabb o. uthållig häst (vanl. av halvblod) som användes till l. lämpar sig för jaktlopp. Schultze Ordb. 1698 (c. 1755). Jagthästen ((eng.) Hunter) härstammar från en fullblodshingst och ett mindre förädladt sto. Billing Hipp. 182 (1836). TLandtm. 1897, s. 75. —
-JUNKARE, förr äv. -JUNKER. (-junkare 1730—1872. -junker 1744—1773) [jfr t. jagdjunker] (i fråga om ä. förh.) ung adelsman som biträdde vid furstes o. d. jakt; särsk. ss. titel för (adlig) tjänsteman vid hovjägeristaten, i rang närmast under hovjägmästare. Henel 1729 156 (1730). Tersmeden Mem. 3: 211 (1744). Hofcal. 1809, s. 67. SvTyHlex. (1872). —
(3 slutet) -KANON. [jfr t. jagdgeschütz, eng. chasegun] (förr) sjömil. o. sjöt. jagkanon; jfr BOG-KANON. Gosselman SNAmer. 2: 74 (1833). KrigVAH 1882, s. 195. —
-KAPPE. (förr, i Finl.) till jaktfogdarnas underhåll utgående utskyld i spannmål l. ersättning i pänningar därför. RARP 10: 161 (1668). Bonsdorff Kam. 311 (i handl. fr. 1690). —
-KASSA. (förr) kassa som enligt 1808 års jaktstadga skulle inrättas i varje län för bestridande av utgifterna för rovdjurs utrotande. StadgJagt 13/4 1808, s. 35. SkogsvT 1908, s. 291. —
-KLUBB, sbst.1 (sbst.2 se sp. 58). klubb med syfte att bereda medlemmarna tillfälle att gemensamt idka jakt. H. M. konungens jaktklubb, bildad 1863, intill slutet av 1870-talet benämnd H. M. konung Carl XV:s jaktklubb. Stadgar för Konung Carl den XVs jagtklubb. (1864; titel). —
-KLÄDD, p. adj. klädd till jakt, klädd i jaktkostym. Envallsson Kung. 22 (1784). Siwertz Nov. 253 (1918). —
-KNEKT. (förr) tjänare som i främsta rummet hade till uppgift att lämna handräckning vid jakt; jfr -BETJÄNT, -DRÄNG. Hagberg Shaksp. 7: 118 (1849). Strindberg SvÖ 2: 273 (1883). —
-KNIV. i sht jäg. större, med slida försedd kniv avsedd att användas under jakt vid villebrådets uppskärande o. d. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Hahr HbJäg. 161 (1865). —
-KOJA, r. l. f. jäg. koja (av ris o. d.) vari jägaren ligger l. kan ligga i försåt för villebråd. Afzelius Sag. 2: 99 (1840). —
-KONST. konst(en) att jaga; äv. (i fackspr.) om läroämne (vid skogsskola o. d.) som avser bibringande av insikt o. färdighet i denna konst; förr äv. (i sht i pl.) konkretare, om vid jakt använda, konstmässiga tillvägagångssätt o. d. För min del anser jag detta (dvs. vargfångst med visst slags giller) för et ibland de fåfänga och mindre lönande Jagtkonster. Brummer 40 (1789). Bäckström Folkb. 2: Öfvers. 142 (1848; abstr.). (Undervisningen vid Ombärgs skogsskola omfattar bl. a.) jagt- och skjutkonst. SFS 1886, nr 23, s. 6. —
-KORT, n. av myndighet (efter mottagande av fastställd avgift) utställt kort utvisande ngns jakträtt på visst område (förekommande i flera främmande länder o. föreslaget till införande i Sv.); jfr -PASS. Skogvakt. 1893, s. 209. Upsala(A) 1922, nr 249, s. 1. —
-KRUT. i sht jäg. för (hagelpatroner till) jaktgevär avsett krut (numera nästan bl. om röksvagt krut, i sht förr om svartkrut). Holmberg 1: 953 (1795). UFlott. 3: 25 (1906). —
-KUNSKAP ~02 l. ~20. kännedom om jakten o. vad som står i samband därmed, ss. jaktvård, jaktlagstiftning, jaktzoologi, dressyr av jaktdjur o. d.; äv. (i fackspr.) om läroämne (vid skogsskola o. d.) som avser bibringande av dylik kunskap. Greiff Jagt 3 (1821). Hahr HbJäg. 35 (1865). SFS 1893, nr 113, s. 1. —
-KÄNGA. i sht jäg. högskaftad känga avsedd att användas i sht vid jakt; vanl. i pl.; jfr -SKODON. Klinckowström BlVulk. 1: X (1911). —
-LAG, sbst.1, r. l. m. lag innehållande bestämmelser rörande jakt; jfr -FÖRFATTNING, -FÖRORDNING, -ORDNING, -STADGA. Eklundh SvJakt 248 (i handl. fr. 1830). BtRiksdP 1892, 7Hufvudtit. s. 50. —
-LAKEJ. [jfr t. jagdlakei] (förr) jfr -BETJÄNT, -DRÄNG, -KNEKT. Tersmeden Mem. 3: 201 (1743). Heinrich (1814). —
-LAPP, r. l. m. (i sht förr) jäg. var särskild av de bjärta (förr ofta målade) tyglappar l. dukar som fastsatta på linor (äro avsedda att) utgöra ett skrämmande jakttyg; i sht i pl., om skrämmande jakttyg av dylika lappar l. (i utvidgad anv.) av fjädrar o. d. FörarbSvLag 4: 296 (1692). Hillerström Björnf. 30 (1750). Svederus Jagt 108 (1832). Keyland NordMJakt. 27 (1911). SvKulturb. 5—6: 115 (1930). —
-LEK. [jfr d. jagtleg, ä. t. jagdspiel] (†) springlek som efterliknar en jakt. JGOxenstierna Dagb. 26 (1769). —
-LEOPARD. zool. kattdjur av släktet Acinonyx Brook., vars arter (numera företrädesvis i Ostindien) inövas till jakt, gepard. Scheutz NatH 28 (1843). 4Brehm 3: 120 (1922). —
-LEXIKON. ordbok över jakttermer. Försök Til et Svenskt Skogs- och Jagt-Lexicon. Brummer (1789; boktitel). Jaktlexikon. Behm (1920; boktitel). —
-LOPP. sport. o. ridk. ridtävling som är en kombination av jaktridning o. kapplöpning o. i allm. är så anordnad att deltagarna följa en ledare (”master”) viss distans över hinder i terräng (l. å kapplöpningsbana), tills de på ledarens tecken l. kommando rida i kapp till målet. Balck Idr. 1: 274 (1886). SD(L) 1894, nr 139, s. 11. —
-LYCKA, r. l. f. tur l. framgång med jakt(en). SvFolks. 390 (1849). Ett i ett skjutet djur funnet hagel medför (enl. folktron), om det sättes bland laddningen, jagtlycka. Hembygden(Hfors) 1910, s. 69. —
-LÖPNING. sport. o. ridk. jaktlopp; numera oftast i inskränktare anv., om en särskild, friare form av jaktlopp, varvid deltagarna följa ledaren (”mastern”) bl. en kortare sträcka. LdVBl. 1887, nr 9, s. 3. 3NF 11: 302 (1929). —
-MARK. område inom vilket jakt bedrives l. kan bedrivas; oftast med tanken på dylikt område ss. tillhörigt l. disponerat av ngn viss (fysisk l. juridisk) person; äv. oeg. l. bildl.; numera vanl. i pl. Vid Egendomen .. (är) god Jagtmark. DA 1824, nr 107, Bih. s. 4. (Elisabets o. Maria Stuarts hov) utgjorde .. ett slags .. jagtmark för lycksökande furstar. Svedelius SmSkr. I. 1: 191 (1872, 1888). Tillgång till gifvande jagtmarker är .. ett lifsvillkor för jägarefolken. EkonS 1: 39 (1891). Nilsson PrimKult. 159 (1923). särsk. [jfr eng. the happy huntinggrounds] i uttr. sälla jaktmarker, de sälla jaktmarkerna o. d., om de vildtrika jaktområden till vilka enl. vissa nordamerikanska indianfolks religiösa föreställningar tillvaron efter döden är förlagd; ofta i utvidgad o. bildl. anv., i sht i sådana uttr. som förpassa ngn till de sälla jaktmarkerna, döda ngn, gå till de sälla jaktmarkerna, dö. Westerberg Cooper Moh. 3: 234 (1828). Så ofta du önskat någon ur vägen, har du bara behöft blinka åt mig, och karlen har gått till de sälla jaktmarkerna. Janson CostaN 2: 277 (1910). TurÅ 1916, s. 326 (bildl.). —
-MÖNSTER. (i fackspr.) mönster (å duktyg o. d.) med motiv från jakt; jfr -STYCKE 1. Damasches duk med Jagt mönster. ÅgerupArk. Bouppt. 1751. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 10. —
-NYTTIG. i sht jäg. om djur: som jagas på grund av sitt värde ss. matnyttigt vildt l. ss. pälsdjur o. d. 2UB 4: 296 (1899). SvNat. 1915, s. 6. —
-NÄT. i sht jäg. nät avsett att användas vid jakt l. till djurfångst. Serenius (1734; under net). De (vargar) som undgå .. (skyttarna), fastna i jagtnäten och dödas der. Nilsson Fauna 1: 232 (1847). —
-OMRÅDE~020. jfr -MARK. Källström Jagt 218 (1850). Jakt efter varg eller järf må .. af en hvar företagas äfven å annans jaktområde. SFS 1912, s. 724. —
-ORDNING. (jakt- 1649—1893. jakte- 1664) [jfr t. jagdordnung] (numera knappast br.) = -STADGA. RARP 4: 244 (1649). Dalin (1852). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). —
-PAGE. [jfr t. jagdpage] (förr) page tillhörande hovjägeristaten; jfr -JUNKARE. Henel 1729 156 (1730). Schützercrantz Olyksöden 240 (1775). SvBL 10: 33 (1890; i fråga om förh. 1730). —
-PARK. för jakt avsett, inhägnat l. från omgivningen avspärrat område där villebrådet får fackmässig tillsyn o. vård; ngn gg äv. allmännare: jaktmark; äv. bildl. Kling Spect. Ll 3 a (1735; bildl.). Lagerbring 1Hist. 3: 255 (1776). Hela Öland blef år 1572 af Johan III gjordt till Kunglig jagtpark. Alm- (Sthm) 1869, s. 38. Villebråd, som fällts i hägnad jaktpark eller djurgård. SFS 1924, s. 395. —
-PARTI.
1) av flera personer gemensamt företagen jakt. Konungens af Neapel täta Jagt-partier. PT 1791, nr 35, s. 1. Hagberg Shaksp. 7: 239 (1849).
2) i överförd anv.: sammanfattningen av deltagarna i ett jaktparti (i bet. 1). Holmberg 1: 333 (1795). Dalin (1852). —
-PASS. jur. av vederbörlig myndighet (efter mottagande av fastställd avgift) utfärdat bevis att viss person (innehavaren) är berättigad att inom ett visst område idka jakt, i Sv. lagstadgat bl. (sedan 1912) för utländsk undersåte som inom riket önskar idka jakt med skjutgevär (men flera gånger föreslaget till införande i större utsträckning); jfr -KORT. Skogvakt. 1893, s. 209. SFS 1912, s. 725. Två af de ombordvarande, som ägde jaktpass för Sudan. Rosen Kap 203 (1912). —
-PLATS. plats där jakt bedrives l. (med fördel) kan bedrivas. Oldendorp 1: 93 (1786). Nordenskiöld Vega 1: 277 (1880). särsk. (i sht förr) jäg. plats i skog som gm särskilda anordningar (för avspärrning m. m.) i förväg inrättats för större drev- l. klappjakt, tidigare i sht för björn- l. vargskall. VgFmT I. 6—7: 77 (1760). Uti hvarje Län, der Vargar skada göra, skola Jagttyg hållas, och Jagtplatser inrättas. StadgJagt 13/4 1808, s. 13. Hahr HbJäg. 226 (1866). 2NF 28: 52 (1918). —
-POLIS. (i fackspr.) polis som håller uppsikt över jakten inom ett område; dels om institutionen, dels om enskild polisman. SvJägarfT 1865, s. 24. GHT 1895, nr 243, s. 3. —
(1, 5) -PROV. jäg. prov som man underkastar jakthund för att utröna dess jaktduglighet. IdrFinl. 2: 62 (1905). —
-PÅSE. jäg. påse avsedd att medföras på jakt för att användas till förvaring av fällt villebråd; jfr -VÄSKA. Lind (1749; under weid-sack). Rääf Ydre 1: 66 (1856). Jäg. 1897, 2: 91. —
-REDSKAP~02 l. ~20. redskap avsett att användas vid jakt l. djurfångst; äv. koll. MB 43: 2 (Lag 1734). Bergström HbJagtv. 1 (1872). SFS 1912, s. 734. —
-REGAL(E), n. (i fråga om ä. förh.) jur. kronans ensamrätt till jakt. Möller 1: 1269 (1782). 2VittAH 24: 249 (1860, 1864). I Östgötalagen stadgas .. ett kungligt jaktregale (på rådjur). BonnierKL 6: 35 (1925). —
-RESA, r. l. f. resa som man företager till en plats för att där idka jakt; jfr -FÄRD. Svederus Jagt 138 (1832). Gripenberg DianV 119 (1925). —
-RIDNING. sport. o. ridk. sammanfattande benämning på olika slag av ridning i terräng, antingen bakom hundar efter levande vildt l. utlagd vittring l. också utan hundar efter ett markerat spår l. en särskilt framsänd ryttare. Balck Idr. 1: 260 (1886). 2NF (1910). —
-RIDT. sport. o. ridk. = -RIDNING. TIdr. 1883, s. 15. Jakt- eller terrängritter skola .. årligen anordnas vid varje (kavalleri-)regemente. RidI 1914, s. 225. —
-ROCK. jfr -DRÄKT. Wadenstjerna Cavall. 51 (1747). Den traditionella röda jagtrocken är den lämpligaste drägten under jagt till häst. Balck Idr. 1: 219 (1886). —
-ROP. jäg. rop varmed deltagarna i en jakt bruka meddela sig med varandra, då de befinna sig på avstånd från varandra; äv. om de ord l. uttryck som användas vid dylika rop. Stridsberg Friman 8 (1798). Vanliga jaktrop äro Poo! eller Hallå! då man frågar efter varann; .. Allstod! då djuret är skjutet. Behm (1920). —
-RYTTARE. sport. o. ridk. person som är övad (skicklig) i jaktridning. Wrangel HbHästv. 250 (1885). Hamilton Ridn. 144 (1923). —
-RÄTT, r. l. m.
1) rättighet att idka jakt (inom ett visst område). Palmblad Norige 126 (1846). BtRiksdP 1900, I. 1: nr 58, s. 3.
-RÄTTIGHET~002 l. ~200. = -RÄTT 1. L. Paulinus Gothus MonPac. 756 (1628). Jagträttigheten är å all kronans mark förbehållen Konungen. Svederus Jagt 305 (1832). —
-SADEL. (jakt- 1897 osv. jakta- 1541. jakte- 1541) [jfr t. jagdsattel]
1) (förr) ridk. sadel avsedd att användas under jakt till häst (vanl. med framputa o. sadelfickor, men utan bakstycke). VaruhusR 1541.
2) sport. o. ridk. sadel avsedd att användas vid jaktridning l. jaktlopp. TLandtm. 1897, s. 485. RidI 1930, Bih. s. 11. —
-SKALL.
1) (föga br.) skallgång; äv. bildl.; jfr DREV-SKALL 1. Barbarerne .. anställde .. ett jagtskall efter innevånarne. Carlstedt Her. 2: 295 (1833). Palmblad Nov. 4: 32 (1851).
2) (i vitter stil) skallande jaktrop. När som hornen skalla, / Och jägarskri och jagtskall ”framåt” kalla. Börjesson Solen 57 (1856). Karlfeldt FlPom. 73 (1906). —
-SKATT. skatt för utövande av jakt (förekommande i ett flertal främmande länder o. vid flera tillfällen föreslagen till införande i Sv.). SDS 1894, nr 303, s. 3. BtRiksdP 1900, I. 1: nr 66, s. 10. —
-SKIDA, r. l. f. sport. skida avsedd att användas vid jakt i djup snö; vanl. i pl. IdrFinl. 3: 108 (1906). —
-SKYDD. om åtgärder som åsyfta villebrådsstammens bevarande o. förökande; företrädesvis i ssgr; jfr -VÅRD.
-SKYTT. (i fackspr.) person som är övad (skicklig) att skjuta villebråd l. som har färdighet i jaktskytte. KrigVAT 1842, s. 274. Bergström HbJagtv. 56 (1872). —
-SKYTTE. sport. skjutning mot rörligt mål föreställande ngt villebråd (ss. duva, hjort). PT 1912, nr 149 A, s. 3. —
-SKÄRM. jäg. skärm (av ris o. d.) bakom vilken en l. flera skyttar dölja sig vid drevjakt. Möller 1: 1269 (1782). Uppl. 2: 131 (1903). —
-SLOTT. [jfr t. jagdschloss] större, mer l. mindre slottsliknande byggnad som är avsedd att tjäna ss. bostad för jaktherren o. hans gäster vid jakter. Lindfors (1815). På fasta landet .. anlade grefve Per (dvs. Per Brahe) jagtslottet Brahehus. Thomée IllSv. 248 (1866). Uppl. 2: 131 (1903). —
(1 b) -SPINDEL. zool. spindel av familjen Lycosidæ (Citigradæ), vars arter jaga sitt byte, löpspindel. Thorell Zool. 2: 390 (1865). 4Brehm 14: 532 (1931). —
-SPJUT. (förr) lätt spjut avsett att användas vid jakt. BB 23: 3 (Lag 1734). Rydberg Gudas. 99 (1887). —
(6) -SPRUTA, r. l. f. [jfr d. jagtsprøjte] (förr) brandv. lättare brandspruta som snabbt kunde transporteras till brandplatsen. PH 1: 783 (1729). DA 1793, nr 156, s. 2. —
-STADGA, r. l. f. stadga rörande jakt; jfr -ORDNING. Leijonflycht (1827). Alm(Sthm) 1869, s. 38. SkogsvT 1908, s. 291. —
-STAT. (†) sammanfattande benämning på en furstes l. godsägares o. d. jägare (se d. o. 2); jfr -BETJÄNING. Roland Minn. 29 (c. 1748). PT 1791, nr 27, s. 2. —
-STEG. jäg. steg av 90 cm:s längd, användt ss. enhet vid avståndsmätning (o. avståndsbedömning) vid jakt. Leijonflycht (1827). Schück (1854). —
-STIG. nästan bl. oeg., i sg. best., i uttr. som beteckna utövande av jakt, i sht i uttr. beträda l. draga ut på l. vara ute på jaktstigen; äv. bildl. SvJägarfT 1880, s. 142. Öman Ungd. 171 (1889; bildl.). När .. kaptenen .. gick på jaktstigen .., så (osv.). Quennerstedt C12 2: 214 (1916). —
-STOL. mindre, vanl. enbent, hopfällbar stol avsedd att användas vid jakt. Adler Meyer 472 (1894). Laurin Skämtb. 488 (1908). —
(3 slutet) -STRID, r. l. m. sjömil. sjöstrid som utkämpas mellan flyende o. förföljande (jagande) sjöstridskrafter. VFl. 1915, s. 57. —
-STYCKE. [jfr t. jagdstück]
-SÄLLSKAP~02 l. ~20.
1) sammanfattningen av de personer som (samlats för att) gemensamt deltaga i en jakt. Atterbom LÖ 1: 20 (1824). Två af jaktsällskapet fingo sikte på en stor älgtjur. NerAlleh. 1896, nr 232, s. 3.
2) om jaktförening l. jaktklubb. Eklundh SvJakt 246 (i handl. fr. 1830). ”H. M. Konungens jaktklubb” är det förnämsta jaktsällskapet i Sverge. Flodström SvFolk 123 (1918). —
-TERM. (i fackspr.) till jakten o. därmed sammanhängande förhållanden hörande fackuttryck. Serenius Rr 3 a (1734). Svederus Jagt I (1832). —
-TID. tid då jakt bedrives l. får bedrivas. (Sparvugglans) vanliga jagttid är morgon och afton. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 112. Jagttiden för ejder .. har för Östersjökusten utsträckts till den 24 April. SFS 1874, nr 3, s. 43. —
-TILLÅTEN~020, p. adj. i sht jäg. om jaktbart djur: icke fridlyst, lovlig (under viss tid o. inom visst område). Rådjur och fasanhöna äro .. jakttillåtna inom Blekinge län endast under december månad. SvD(A) 1921, nr 229, s. 9. —
-TROFÉ. djurhuvud l. djurhorn l. djurhud o. d. som bevaras ss. minne från en jakt (o. ofta tillika tjänar ss. prydnadsföremål). 2NF 15: 19 (1911). —
-TYG.
1) (i sht förr) jäg. jaktredskap användt vid drevjakter (skallgång) för att omsluta viss del av jaktområdet o. därigm säkrare kvarhålla djuren inom detsamma l. hindra dem att taga icke önskade vägar; särsk. dels i uttr. skrämmande jakttyg, ”jakttyg” med uppgift att skrämma det vilda, vanl. linor med påsatta bjärta tyglappar l. fjädrar, jaktlappar, dels i uttr. spärrande jakttyg, om olika slags jaktnät (ss. vargnät) o. d. Verelius 286 (1681). Då diuren (dvs. vargarna) befinnas vara der (dvs. på luderplatsen) inkomne, kringrännes then orten med folck eller Jackt tyg. AllmogHemsl. 112 (i handl. fr. 1741). Jäg. 1897, 2: 179. Skrämmande jakttyg användes redan på 1600-talet af lapparna vid renskall. Fatab. 1906, s. 122.
-UPPSYNINGSMAN~0102 l. ~0200, sbst.1 (sbst.2 se sp. 59). (i fackspr.) person som är anställd för att övervaka ett jaktområde o. handhava jaktvården inom detsamma. Lindholm Sibbo 1: 53 (1890). —
-UR, n. [jfr t. jagduhr] (i fackspr.) ur som lämpar sig för användning under jakt; särsk. om ur med metallock äv. över urglaset, savonettur. Möller 1: 1269 (1782). Hammarlund Fickur. 12 (1893). —
-VAGN. [jfr t. jagdwagen] (i sht i fackspr.) (lättare) vagn av växlande utseende, avsedd för jaktturer; numera i sht om lätt, högt åkdon av faetongtyp. BoupptVäxjö 1744. Wrangel HbHästv. 396 (1885). MeddNordM 1902, s. 35. —
-VAN. van att jaga l. att deltaga i jakt. Ett par lätta, .. jaktvana hundar. SvKennelklT 1903, s. 84. —
-VUXEN, p. adj. i sht jäg. om djur: (tillräckligt utvuxen för att vara) jaktbar. Möller 1: 1267 (1782). Dalin (1852). Östergren (1929). —
-VÅRD. åtgärder för villebrådets vård o. jaktens främjande. KungörÖfvHofJägmEmb. 16/3 1824, s. 3. Hahr HbJäg. 519 (1866). SvD(A) 1930, nr 10, s. 3.
Ssgr (i sht jäg.): jaktvårds-chef. jaktchef. BerUpsJagtvF 1873, s. 3.
-instruktör. (i Finl.) person anställd av jaktvårdsförening för att meddela upplysningar o. råd rörande jaktvården. IdrFinl. 2: 27 (1905). Cannelin (1921).
-konsulent. person som är anställd av Svenska jägarförbundet för att lämna råd o. upplysningar rörande jaktvård. Högdahl Jaktb. 330 (1913). Eklundh SvJakt 333 (1930). —
-VÅRDARE. i sht jäg.
1) person som utövar jaktvård l. arbetar för jaktvårdens främjande. Skogvakt. 1891, s. 242. SvD(A) 1931, nr 312, s. 3.
2) person som är anställd för handhavandet av jaktvården på ett gods l. dyl. l. är utbildad för dylik anställning. BerUpsJagtvF 1873, s. 3. FoFl. 1906, s. 45. SD 1915, nr 295, s. 14. —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. [jfr t. jagdwesen] i sht jäg. sammanfattning(en) av allt det som hör till l. har samband med jaktens utövande o. vård. Möller 1: 1269 (1782). Greiff Jagt 57 (1828). SFS 1916, s. 539. —
-VÄSKA. väska som bäres i rem över axeln o. är avsedd för förvaring av vid jakt behövliga tillbehör, fällt villebråd m. m. Wikforss 1: 873 (1804). Keyland NordMJakt. 27 (1911). —
-YXA, r. l. f. (jakt- 1562—1564. jakte- 1563. -yxe 1562—1564) (†) om visst slags skeppsredskap?; jfr JAGA 8 b. ArkliR 1562: 5 (1562). Därs. 1560: 3 (1564). —
-ZOOLOG. (i fackspr.) person som sysslar med (l. är hemmastadd i) jaktzoologi. SvKennelklT 1896, s. 62. —
-ZOOLOGI. (i fackspr.) lära(n) om de jaktbara djuren, deras levnadsvanor, förekomst o. d. SvJägarfT 1877, s. 124.
(1 c) -ÄGARE. (mindre br.) i sht jäg. jakträttsinnehavare. Skogvakt. 1893, s. 209. SDS 1900, nr 581, s. 3.
B (†): JAKTA-SADEL, se A.
C (†): JAKTE-HUND, -HUS, -ORDNING, -SADEL, -YXA, se A.
1) (numera knappast br., bygdemålsfärgat) till 1: gå l. vara på jakt, jaga; äv. med bestämning inledd av prep. efter. Beronius Reb. C 1 b (1674). I Lustgården, deräst han jacktade efter några Harar. Bliberg Acerra 836 (1737). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).
2) (†) till 3: förfölja (ngn l. ngt). Vij hade eliest i går bekräfftelse om iachtandet vid Grodno. Bark Bref 2: 121 (1706). Lindfors (1815).
Särsk. förb.: jakta omkring. (†) jfr jakta 2, 3. At jagta omkring på gatorne efter Upsynings-män. Posten 1769, s. 397. —
JAKTBAR, adj. [jfr t. jagdbar] i sht jäg. till 1, om djur: som det lönar sig att jaga; äv.: jaktvuxen. Wikforss 1: 871 (1804). Nilsson Fauna 1: 490 (1847). Då ungarna (av beckasinen) i allmänhet icke äro fullt jagtbara förrän i .. Juli, .. bör man (osv.). Balck Idr. 2: 41 (1887). Att pilgrimsfalken är en för de jaktbara fåglarna svår fiende är obestridligt. FoFl. 1930, s. 208. särsk. om hjort: som har inalles minst åtta spetsar på hornen. Hahr HbJäg. 338 (1866).
JAKTLIG, adj. (i fackspr.) till 1: som tillhör l. har avseende på jakten. VL 1896, nr 48, s. 2. Rhodesia hör till de i jagtligt hänseende bäst lottade delarna af södra Afrika. SvJägarfT 1905, s. 3. Eklundh SvJakt 226 (1930).
Spalt J 44 band 13, 1934