Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HONA hω3na2, i bet. 1 f.; i bet. 2, 3 o. 4 r. l. f.; best. -an; pl. -or (Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a, osv.).
1) djur med endast kvinnliga könsorgan, djur av honkön; ss. första led i ssgr: honlig. Rondeletius 38 (1614). De (dvs. änderna) är’ honar alla slätt. Lucidor (SVS) 430 (1674). En hann är tillräckelig för många honor (vid orr- o. tjäderlek). Biberg Linné Oec. 50 (1750). Rosenius SvFågl. 1: 3 (1913). — särsk. (vulgärt, föga br.) bildl., om kvinna. Friskens kutsk den war en hona. Runius Dud. 3: 74 (1712). Engström 5Bok 51 (1910). — jfr AP-, BI-, BJÖRN-, FISK-, FJÄRILS-, FÅGEL-, GALL-, GÖK-, HAR-, KRÄFT-, LEJON-, PÅFÅGEL-, REN-, RÄV-, TIGER-, VARG-HONA m. fl.
2) (utom i ssgr numera bl. ngn gg vard.) bot. växt l. blomma med endast honorgan, honväxt resp. honblomma; ss. första led i ssgr (fullt br.): honlig (med honorgan, med honblommor osv.). Växter, .. i hvilkas blomma allenast äro stifter, heta honor. Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a. Hvarest .. hann- och hon-blommorna sitta särskildt och hvar för sig, där äro hann-blommorna merendels stälde ofvan före honorna. Biberg Linné Oec. 32 (1750). OrdbAllmogHels. 74 (1873). — jfr PALM-HONA.
3) (†) bot. benämning på det kvinnliga könsorganet i en blomma, pistill. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Hartman Fl. XLII (1832).
4) [jfr HANNE, sbst.2 4] (förr) benämning på det underliggande (halvcirkelformiga) taktegel över vars fogar ”hannarna” lades. Bergman GotlSkildr. 112 (1882). MeddNerFmF 1: 11 (1896).
(2) -BLOMMA, r. l. f. bot. benämning på blomma (se BLOMMA, sbst. 1) som har pistill(er), men saknar (utvecklade) ståndare. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Fries Växtr. 88 (1884). —
(2) -BLOMSTER. (numera knappast br.) bot. honblomma. Hiorter Alm. 1743, s. 22. LittT 1797, s. 172. —
(1 o. 2) -CELL. anat. o. bot. honlig könscell, äggcell. NF 1: 980 (1876). Svenson Sinnessj. 1 (1907). —
(3) -FÄSTE. (†) bot. om fruktfäste o. arkegoniets fäste hos fanerogamer resp. kryptogamer. Hartman Fl. XXXVII (1838). Fries SystBot. 288 (1897). —
(2) -GREN. bot. benämning på från stammen utgående, arkegoniebärande gren hos vissa kryptogamer. Fries SystBot. 284 (1897). —
(2) -HÄNGE. bot. hänge av honblommor. Berlin Farm. 1: 397 (1849). Fries BotUtfl. 3: 258 (1859, 1864). —
(2) -KNOPP. (†) om (avfallande) honhänge (med hårbärande frön). Hon-knopparne (av Salix, pil) orena omkringliggande åkrar och ängar. Aspelin Fl. 59 (1749). Fischerström 1: 47 (1779). —
(1 o. 2) -KÖN.
1) kvinnligt kön; vanl. konkretare, om den kategori av levande varelser l. av växter som är utrustad med honliga könsorgan. Möller (1790). Sundevall Zool. 9 (1835). 1Mos. 6: 19 (Bib. 1917).
(2) -KÖNAD, p. adj. (i sht i fackspr.) om växt: försedd med honorgan. —
(1) -LEM. (†) om honligt könsorgan (hos djur). Marklin Illiger 274 (1818). Billing Hipp. 230 (1836). —
(1 o. 2) -ORGAN. (i sht i fackspr.) honligt könsorgan (vanl. hos växter, men äv. hos djur); vanl. i pl. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 44. Holmström Naturl. 1: 96 (1888). —
(2) -SPOR. bot. hos vissa kryptogamer, benämning på var o. en av de sporer (makrosporer) som utveckla honliga (arkegoniebärande) protallier. Areschoug LbBot. 338 (1863). VetAÅrsb. 1912, s. 312. —
(2) -STÅND. bot. individ (av en dioik art) med endast honblommor. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 59. BotN 1857, s. 125. —
(1) -VALP. —
Spalt H 1130 band 11, 1932