Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HONA 3na2, i bet. 1 f.; i bet. 2, 3 o. 4 r. l. f.; best. -an; pl. -or (Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a, osv.).
Ordformer
(hon- 1614 osv. honn- 1793. Anm. Den hos Lucidor (SVS) 430 (1674) o. Högström Lapm. 82 (1747) mötande pluralformen honar torde sannol. böra uppfattas som pl. till pron. HON användt ss. sbst. (se HAN II))
Etymologi
[nybildning under ä. nysv. tid till det ss. sbst. brukade pron. HON (se HAN II); jfr HANNE, sbst.2]
1) djur med endast kvinnliga könsorgan, djur av honkön; ss. första led i ssgr: honlig. Rondeletius 38 (1614). De (dvs. änderna) är’ honar alla slätt. Lucidor (SVS) 430 (1674). En hann är tillräckelig för många honor (vid orr- o. tjäderlek). Biberg Linné Oec. 50 (1750). Rosenius SvFågl. 1: 3 (1913). — särsk. (vulgärt, föga br.) bildl., om kvinna. Friskens kutsk den war en hona. Runius Dud. 3: 74 (1712). Engström 5Bok 51 (1910). — jfr AP-, BI-, BJÖRN-, FISK-, FJÄRILS-, FÅGEL-, GALL-, GÖK-, HAR-, KRÄFT-, LEJON-, PÅFÅGEL-, REN-, RÄV-, TIGER-, VARG-HONA m. fl.
2) (utom i ssgr numera bl. ngn gg vard.) bot. växt l. blomma med endast honorgan, honväxt resp. honblomma; ss. första led i ssgr (fullt br.): honlig (med honorgan, med honblommor osv.). Växter, .. i hvilkas blomma allenast äro stifter, heta honor. Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a. Hvarest .. hann- och hon-blommorna sitta särskildt och hvar för sig, där äro hann-blommorna merendels stälde ofvan före honorna. Biberg Linné Oec. 32 (1750). OrdbAllmogHels. 74 (1873). — jfr PALM-HONA.
3) (†) bot. benämning på det kvinnliga könsorganet i en blomma, pistill. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Hartman Fl. XLII (1832).
4) [jfr HANNE, sbst.2 4] (förr) benämning på det underliggande (halvcirkelformiga) taktegel över vars fogar ”hannarna” lades. Bergman GotlSkildr. 112 (1882). MeddNerFmF 1: 11 (1896).
Ssgr (Anm. Jfr HAN ssgr B): (2) HON-AX. bot. blomax bestående uteslutande av honblommor. Linné Sk. 198 (1751).
(2) -BLOMMA, r. l. f. bot. benämning på blomma (se BLOMMA, sbst. 1) som har pistill(er), men saknar (utvecklade) ståndare. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Fries Växtr. 88 (1884).
(2) -BLOMSTER. (numera knappast br.) bot. honblomma. Hiorter Alm. 1743, s. 22. LittT 1797, s. 172.
(1 o. 2) -CELL. anat. o. bot. honlig könscell, äggcell. NF 1: 980 (1876). Svenson Sinnessj. 1 (1907).
(1) -DJUR. Linné Diet. 2: 224 (c. 1750).
(1) -FISK. (i sht i fackspr.) Nilsson Fauna 4: 15 (1852).
(1) -FÅGEL. (i sht i fackspr.) Källström Jagt 175 (1850).
(3) -FÄSTE. (†) bot. om fruktfäste o. arkegoniets fäste hos fanerogamer resp. kryptogamer. Hartman Fl. XXXVII (1838). Fries SystBot. 288 (1897).
(1 o. 2) -GAMET. bot. o. ärftligh. honlig könscell. Fries SystBot. 231 (1897). 2NF 9: 689 (1908).
(2) -GREN. bot. benämning på från stammen utgående, arkegoniebärande gren hos vissa kryptogamer. Fries SystBot. 284 (1897).
(1) -HUMMER. LAHT 1887, s. 164.
(2) -HÄNGE. bot. hänge av honblommor. Berlin Farm. 1: 397 (1849). Fries BotUtfl. 3: 258 (1859, 1864).
(1 o. 2) -INDIVID. zool. o. bot. SKN 1843, s. 296.
(1) -KATT. Nilsson Fauna 1: 22 (1820).
(3) -KNAPP, r. l. m. (†) pistillens märke. VetAH 1775, s. 74. Därs. 1776, s. 67.
(2) -KNOPP. (†) om (avfallande) honhänge (med hårbärande frön). Hon-knopparne (av Salix, pil) orena omkringliggande åkrar och ängar. Aspelin Fl. 59 (1749). Fischerström 1: 47 (1779).
(2) -KOTTE. bot. kottelik honblomma (hos barrträd o. cykadéer). NF 2: 79 (1876).
(1) -KRÄFTA, f. l. r. VerdS 98: 9 (1901).
(1 o. 2) -KÖN.
1) kvinnligt kön; vanl. konkretare, om den kategori av levande varelser l. av växter som är utrustad med honliga könsorgan. Möller (1790). Sundevall Zool. 9 (1835). 1Mos. 6: 19 (Bib. 1917).
2) se HAN ssgr B.
(2) -KÖNAD, p. adj. (i sht i fackspr.) om växt: försedd med honorgan. —
(1) -LEM. (†) om honligt könsorgan (hos djur). Marklin Illiger 274 (1818). Billing Hipp. 230 (1836).
(1 o. 2) -ORGAN. (i sht i fackspr.) honligt könsorgan (vanl. hos växter, men äv. hos djur); vanl. i pl. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 44. Holmström Naturl. 1: 96 (1888).
(2) -PLANTA, r. l. f. bot. jfr -STÅND. BotN 1840, s. 178. Därs. 1926, s. 342.
(1) -REN, f. l. r. renko. Zetterstedt SvLapm. 2: 43 (1822). SFS 1926, s. 1.
(2) -SPOR. bot. hos vissa kryptogamer, benämning på var o. en av de sporer (makrosporer) som utveckla honliga (arkegoniebärande) protallier. Areschoug LbBot. 338 (1863). VetAÅrsb. 1912, s. 312.
(2) -STÅND. bot. individ (av en dioik art) med endast honblommor. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 59. BotN 1857, s. 125.
(3) -TRÅD. (†) bot. om pistillens stift. VetAH 1775, s. 74. Därs. 1780, s. 138.
(2) -TRÄD, förr äv. -TRÄ. bot. träd med endast honblommor. Lundberg Träg. 197 (1754).
(1) -VALP.
(2) -VÄXT. bot. jfr -STÅND. Möller (1790). 3NF (1928).
Avledn.: HONLIG, adj. (i sht zool. o. bot.) till 1 o. 2: till honkönet hörande, av honkön; av honköns natur. Thorell Zool. 1: 289 (1860). VerdS 88—89: 25 (1900). Beträffande statspris (för tjur gäller), att minst .. tio honliga avkomlingar .. uppvisas (osv.). SFS 1922, s. 711.

 

Spalt H 1130 band 11, 1932

Webbansvarig