| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARTS har4ts, n. (Lind (1749) osv.), äv. r. (l. m.) (Tiselius Vätter 2: 56 (1730), Knöppel SvRidd. 55 (1912)); best. -et, ss. r. (l. m.) -en; pl. (i bet.: olika slag av harts) -er32.
urspr. o. eg.: kåda; numera allmännare, ss. benämning på vissa bl. a. till framställning av lack o. fernissa använda, av växter (frivilligt l. efter skärning o. d.) avsöndrade sekret utgörande kemiska blandningar som ofta stå nära l. uppträda i förening med flyktiga oljor; (i fackspr.) i fysikaliskt hänseende indelade i: mjuka hartser l. balsamer, gummi- l. slemhartser, hårda l. egentliga hartser samt fossila hartser (jfr BÄRNSTEN); i inskränktare anv. om hårda l. egentliga hartser samt om gm destillation o. d. ur balsamer (kåda, terpentin o. d.) framställt, till olika tekniska ändamål användt, renat harts (kolofonium o. d.); äv. i utvidgad anv., om hartsliknande bildningar av annat ursprung (konstgjort, ”syntetiskt” harts m. m.). SthmStadsordn. 1: 83 (1640). Wallerius Hydrol. 76 (1748). Det generiska kännetecknet af hartz är att lösas af alkohol, men icke af vatten, och att smälta i värme, utan att förflygtigas annorlunda än genom sönderdelning. Berzelius Kemi 4: 440 (1827). Harts till lackning af flaskor. PrHb. 2: 344 (1887). De nativa hartserna äro amorfa, spröda, vanligen gulbruna växtsekret, som företrädesvis uppstå i bark och ved samt avsöndras genom särskilt därför byggda körtlar eller kanaler. Euler Växtk. 1: 163 (1907). — jfr ALDEHYD-, AMMONIAK-, ANIME-, BENSOE-, BETA-, BI-, BRAND-, BRYGG(AR)-, BRÄNN-, BURGUND(ER)-, BUTELJ-, CEDER-, DAMMAR-, FIOL-, FRANSOS-, GUAJACK-, GUMMI-, HÅRD-, JALAP(PA)-, KOPAL-, LEVER-, MASTIX-, MJUK-, MYRRA-, SANDARAK-, SCHÄLLACK-, SLEM-, TYROLER-, VÄXT-HARTS m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. elastiskt harts, kautschuk, gummi elasticum. Wallerius Åkerbr. 30 (1761, 1778). — jfr FJÄDER-HARTS.
b) (numera bl. i ssgn JORD-HARTS) om egentlig l. naturlig asfalt. Ekblad 33 (1764). Det af svärtan glänsande harts som danas i jorden. Adlerbeth Buc. 103 (1807). — jfr BÄRG-, JORD-HARTS.
-BEREDNING. —
-DOSA. (i sht förr) i sht bläckslag. JernkA 1833, s. 583. Hartsdosa, (dvs.) en med pip försedd dosa, hvari den till lödning nödiga hartsen förvaras. Klemming Bleckslag. (1848). —
-ELEKTRICITET. [benämningen föranledd av att ifrågavarande slag av elektricitet först (av den franske naturforskaren Dufay 1734) uppmärksammades vid gnidning av harts (lack)] (äldre) benämning på negativ elektricitet; motsatt: glaselektricitet. Sjöstén o. Ohrling Cavallo 1: 22 (1795). Moll Fys. 3: 16 (1899). —
-FERNISSA, r. l. f. (väsentligen) av harts beredd fernissa. Berzelius Kemi 4: 486 (1827). Almström KemTekn. 2: 332 (1845). —
-GALL, r. biol. av hartsgallvecklarens larv förorsakad gallbildning å tall, väsentligen bestående av kring skottspetsarna utflytande harts; jfr GALL, sbst.2 2. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 102. —
-GALL-VECKLARE, m. l. r. zool. fjäriln Retinia resinella Lin., vars larv förorsakar hartsgaller å tall. 1Brehm III. 2: 106 (1876). —
-GAS. kem. o. tekn. av harts framställd gas, förr använd för belysning. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 111. Ahlberg FarmT 241 (1899). —
-GÅNG, pl. -ar. bot. benämning på i vävnaderna hos vissa växter (t. ex. barrträd) förekommande, med harts fyllda gångar l. kanaler. Wikström ÅrsbVetA 1852, s. 199. 2NF 24: 1501 (1916). —
-HALT, r. —
-KAKA. platta av harts; särsk. fys. om dylik i elektrofor använd platta. Berzelius Kemi 1: 53 (1808). Auerbach (1909). —
-KALI. (föga br.) kem. (gm kokning av harts med kalilut framställd) hartssåpa; jfr -TVÅL. Åkerman KemTechn. 2: 230 (1832). Almström KemTekn. 2: 307 (1845). —
-KNIV. (i sht förr) krokig, vass kniv använd vid hartstäkt; jfr -SKRAPA. VetAH 1754, s. 98. Heinrich (1814). —
-KOKERI1004, ngn gg 3~002. (i sht förr) konkret: anläggning för hartskokning. Fischerström Mäl. 247 (1785). —
-KOKNING. (i sht i fackspr.) destillation av kåda med överhettad vattenånga för vinnande av terpentin o. kolofonium. VetAH 1754, s. 101. Åkerman KemTechn. 2: 229 (1832). NF 6: 790 (1882). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LIMNING. tekn. abstr. o. konkret; jfr -LIMMAD. TT 1877, s. 212. Vestergren Pprstillv. 125 (1924). —
-OLJA, r. l. f. i sht tekn. olja som erhålles gm torrdestillation av harts (kolofonium). Tjock, tunn hartsolja. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 585. FFS 1929, s. 598. —
-OLJE-FÄRG. tekn. —
-PULVER. (i sht i fackspr.) pulveriserat (hårdt) harts. Nyblæus Pharm. 115 (1846). 2UB 10: 320 (1907). —
-PUNKTERAD, p. adj. bot. om växt(del): försedd med talrika små prickar l. fläckar av utsöndrat harts; jfr -PRICK. NF 3: 548 (1879). —
-SKRAPA, r. l. f. (mindre br.) tekn. ett slags skrapa använd vid hartstäkt; jfr -KNIV. UB 5: 395 (1874). —
-SPRIT. tekn. benämning på en lättflyktig, gul olja (”pinolin”) beredd av harts. Ekenberg (o. Landin) (1891). VaruförtTulltaxa 1: 375 (1912). —
-SPÄCK, se d. o. —
-SYRA, r. l. f. kem. om olika i hartser förekommande organiska syror, resinolsyror. Hygiea 1854, s. 680. Euler Växtk. 1: 164 (1907). —
-SÅPA, r. l. f. tekn. försåpad blandning av harts o. alkali, papperslim; jfr -KALI, -TVÅL; äv.: hartshaltig biprodukt vid sulfatcellulosa- o. terpentinframställning, ”flytande harts”. Björkman (1889). Smärt Åb. 1926, s. 24. —
-TALG-TVÅL. tekn. tvål innehållande hartssyrat alkali l. försåpad blandning av fett, olja o. kåda. Keyser Kemien 3: 221 (1876). Ekenberg (o. Landin) 401 (1891). —
-TILLVÄRKNING~020. —
-TRÄD. (numera bl. tillf.) träd (i sht tall) varav harts fås i större mängd. Möller (1790). Palmblad Palæst. 81 (1823). —
-TVÅL. kem. o. tekn. benämning på en bl. a. till ”limning” av papper o. ss. tillsats till enklare tvål o. såpa använd förening (alkalisalt av hartssyror) som erhålles bl. a. gm kokning av harts (kolofonium) med natronlut (stundom kalilut; jfr -KALI, -SÅPA) o. sodalösning; hartslim, resinat, papperslim; äv. om blandning av dylik hartstvål med egentliga tvålsorter. Pasch ÅrsbVetA 1828, s. 41. Ekenberg (o. Landin) (1891). Vestergren Pprstillv. 129 (1924). —
-TÄKT. (i fackspr.) insamling av å barrträdsstammar utrinnande harts (kåda). NDA 1892, nr 283, s. 2. —
-TÄTNING. särsk. arkeol. konkret, om från forntiden bevarade rester av till tätning av träkärl användt harts; jfr HARPIX 1 b. SvFmT 12: 236 (1905). —
-VIN. (i fråga om utländska förh.) jfr HARTSA 2. Hartsvin .. beredes på sådant sätt, att ungt vin skakas med kottarna (av aleppotallen), hvarvid dessas terpentinhalt löses i vinet och hindrar detta att genom jäsning blifva surt. NF 19: 151 (1895). —
HARTSIG, adj.
1) som innehåller harts; hartsrik. Möller (1745). Harzigt furuträd. VetAH 1809, s. 209. Den gamla oljan, som blifvit hartzig. Hammarlund Fickur. 16 (1893).
Spalt H 479 band 11, 1930