Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÅN frå4n l. fron4, l. IFRÅN ifrå4n l. ifron4, ss. obetonat i satssammanhanget äv. 10, prep., adv. o. konj.
Anm. Formerna från o. ifrån användas omväxlande med varandra, huvudsakligen beroende på rytmiska skäl l. välljudsskäl. Ss. efterställd prep. o. senare led i ssgr o. ss. adv. är ifrån numera vanligast. Ss. första led i ssgr är från nästan ensamt brukligt.
I. prep.
1) betecknande ngt ss. utgångspunkten för en rörelse l. förflyttning, det föremål l. ställe l. dyl. på, i l. vid vilket ngn l. ngt befinner sig vid rörelsens l. förflyttningens början; (bort l. upp l. ned) av l. ur. Som the gingo ffraa altaridh. GR 1: 28 (1521). Dimman skulle uppstiga från jorden och hafvet och samla sig till moln. Rydberg Ath. 252 (1859). De .. samlade sig från berg och dal. Dens. Vigg 9 (1875). Då kommer ett fasligt väder från land. Melin Dikt. 2: 177 (1904). — särsk.
a) [i analogi med uttr. till bords] styrande en genitiv, i uttr. från bords, se BORD, sbst.1 6 c, d.
b) efterställt; särsk. vid ord som beteckna väderstreck, ävensom vid obestämt angivande av avstånd o. d. Fjerran från. Runeberg 1: 401 (1844). Senast kom han .. söder ifrån. Rydberg Dikt. 1: 171 (1877, 1882). Rika ynglingar kommo långa vägar från. Larsson Stud. 85 (1894, 1899).
c) i förb. med ett abstr. sbst. som betecknar en (avslutad l. avbruten) värksamhet o. d. När de komma ifrå Siöröfwerijt. Rudbeck Atl. 3: 309 (1698). Herr R. kom .. hem från sin fåfänga resa. Ågren Gell. 36 (1757). Den, som från sin tidiga morgonbön går alla dagar till sitt arbete. Wallin Rel. 2: 115 (1820).
d) i uttr. från — till i förb. med ett vid båda prepositionerna upprepat ord, betecknande en serie av på varandra följande föremål o. d. av samma slag (jfr 12 b, 13 a). Frå hws och til hws. Helsingius K 1 a (1587). Från dörr till dörr jag vandrade på jorden. Geijer I. 3: 198 (1811). Kriget röt från dal till dal. Runeberg 2: 4 (1847). (Sin nåd och allt godt) vill .. (Gud) låta rikligen öfvergå från slägte till slägte. Kat. 1878, nr 81.
Anm. till I 1. I Finl. användes uttr. med från för att uttrycka motsvarighet till finskans elativ, där rikssvenskan skulle använda ngn av prepositionerna ur, genom, i l. vid. Cygnæus 5: 530 (1857). Striderna med menniskorna och fröjden att kunna genom klyftighet och beslutsamhet draga dessa så mycket som möjligt från näsan. Därs. 425 (1860). Man skall inte mera lyfta upp mig från luggen? Hertzberg Päivärinta 3: 5 (1886). Hoppa ut från fönstret. Bergroth FinlSv. 151 (1917).
2) betecknande ngt ss. utgångspunkten för l. källan till ljud, ljus, lukt o. d.; jfr 9. Det lof, som ljuder från Skaldens trompet. Kellgren 3: 228 (1793). De mäktiga toner från orgeln. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Vällukter från rökelser. Crusenstolpe Mor. 4: 347 (1841). I skenet från ett bloss. Heidenstam Svensk. 1: 314 (1908). — jfr (†): Låta goda Exempel frå sig lysa. VDAkt. 1683, nr 315.
3) betecknande ngt ss. utgångspunkten för en handling o. d. l. ss. den plats där ngn befinner sig, då han utför en handling osv. Beskjuta fienden från vallarna. Från bärget har man en vacker utsikt över slätten. Från alla platser i teatern kan man både se och höra allt vad som försiggår på scenen. Knutt Bengtson .. bleff egenomskutten iffrå the Swenskes skandz medh ett rörlodh. Svart G1 31 (1561). (Ön) är så hög, att den på 7 sjömil synes ifrå däck. Landell Bligh 80 (1795). Om någon (på riddarhuset) .. talade från någon annan bänk än sin egen. De Geer Minn. 1: 57 (1892). Pålysning från predikstolen. Hb. 1894, s. 162. — särsk.
a) efterställt; särsk. vid ord som beteckna väderstreck osv. (jfr 1 b). Longt ifrån warda steenar aff Sliungor och swänghakar, skäcktor aff armborst (osv.) .. vthskutne. Schroderus Comenius 712 (1639). Du skall stirra mot härdarnas eldar fjärran ifrån under gråt. Hallström Legenddr. 108 (1908).
b) bildl.; särsk. i uttr. (betrakta ngt) från en viss synpunkt, från ena sidan sett o. d., se SYNPUNKT, SIDA.
4) vid förändring, utveckling, övergång till ett nytt tillstånd o. d., betecknande ngt ss. det tillstånd som övergives. Frå frodig kalf han blir en oförliklig tiur. Wallenberg Gal. 188 (1771; uppl. 1921). Att stifta en lag är att göra den till verklig ifrån blott möjlig. Boström Lag 32 (1845). (F. Coppée) har från att hafva varit skeptiker blifvit en fromt troende man. PT 1903, nr 175 A, s. 3. — (†) Hr Ulmstedt .. blef genast ifrån een Student .. RegementzPräst. VDAkt. 1692, nr 103.
5) betecknande ngt ss. utgångspunkten för (bestämningen av) en riktning. Lampan hänger ned från taket. Reenhielm OTryggv. 91 (1691). Sno ifrån sig. Sahlstedt (1773). Grekerne tänkte sig Atlantis ligga från dem i vester och norr. Atterbom Minnest. 1: 114 (1847).
6) betecknande ngt ss. utgångspunkten vid angivandet av en utsträckning o. d. l. för en beräkning l. ss. den plats l. punkt o. d. där ngt börjar; äv. i bildl. o. överförd anv.; ofta i uttr. från och med (ofta skrivet f. o. m.) för att starkare framhålla att den angivna punkten, platsen osv. medräknas (jfr 12 a γ); äv. i uttr. från — till, ofta för att beteckna fullständighet. Rum från (och med) 5 kronor. The skola alle kenna migh, frå then minsta j bland them och til then forsta. Hebr. 8: 11 (NT 1526). (Lat.) Truncus (sv.) boll (dvs. bål) som är ifrå halsen til liwskan. VarR 8 (1538). Så wardt tå förgiordt alt thet på iordenne war, frå menniskionne alt in til fänadhen. 1Mos. 7: 23 (Bib. 1541). (De mindre skeppen) buro från tiugu til fyrtio man. Dalin Hist. 1: 91 (1747). Hela stora verk genomgick han ifrån perm till perm. Svedelius i SAH 39: 50 (1864). Hans (dvs. kung Göstas) hand har vårt Sverge murat / Från grund och till tak. Snoilsky 2: 2 (1881).
7) betecknande ngt ss. utgångspunkten för beräkning av avstånd. Lendzmen the längst äro i frå slotet. HH XI. 1: 16 (1530). Slengewatter bleff .. ihielslagen någet frå Munkeboda. Svart G1 42 (1561). Långt frå ögon, snart vhr sinnet. Grubb 480 (1665). Från det sublima till det löjliga är blott ett steg. Ahnfelt BevO 198 (1879). Flahult .. ligger .. litet mer än en mil från Jönköping. Sandström NatArb. 1: 128 (1908). — särsk.
b) bildl., i uttr. (vara) fjärran l. långt l. vidt l. vida ifrån ngt l. ifrån att göra ngt, det vare fjärran osv. ifrån mig o. d., se FJÄRRAN I b γ, LÅNG, VID, adj., VIDA.
8) i fråga om härkomst l. härstamning.
a) betecknande den person l. släkt o. d. från vilken ngn härstammar. Konunga Släckter (äro) frå honom (dvs. Angantyr) komne. Verelius Herv. 179 (1672). Då må I räckna Ehr ifrån dhe största Männer. ÖB 15 (1712). Afkomlingen från store män. Beskow Vandr. 2: 96 (1820, 1834). — i fråga om djur. Lagerlöf Holg. 1: 67 (1906).
b) betecknande den plats l. det land o. d. varifrån ngn härstammar l. där ngn är född l. har (l. har haft) sitt hem l. hemvist o. d. Allmogen frå Närijke. RP 7: 189 (1638). Bördig från Curland. Ågren Gell. 105 (1757). Ifrån landet. Lindfors (1815). Ungdomen från prostgården hade .. företagit en utfärd med båt. Aspelin Stenbäck 137 (1900). — särsk.
α) efterställt; särsk. vid ord som beteckna väderstreck osv. (jfr 1 b). Er häst lär vara utomlands ifrån. Atterbom LÖ 2: 215 (1827). Roflystna härskare både östan och västan ifrån hotade vårt själfbestånd. Sundberg Tal 1 (1864).
β) (nästan bl. i Finl.) i uttr. vara hemma från (en plats), vara bördig från, vara från (en plats), ”ha hemma i”. Han är hemma från Helsingfors. HBergroth i KalSvFolkskV 1912, s. 183.
9) betecknande ngt l. ngn ss. ursprung l. upphov till ngt l. ss. det l. den från vilket (vilken) ngt härrör. Elden från fiendernas kanoner. Eneman Resa 1: 200 (1712). (Filosofen) förstår ej, at något medelmåttigt .. kan .. komma från så bortskämda varelser. Kellgren 3: 211 (1793). Vyer från Pompeji. PT 1896, nr 36, s. 3. Den fara, som hotade Sveriges själfständighet från Ryssland. Stavenow G3 11 (1901). Hornet var från en uroxe. Heidenstam Svensk. 1: 55 (1908). — särsk.
a) betecknande den l. det (l. den plats o. d.) från vilken (vilket) man erhåller l. hämtar ngt. Then scriffuilse hans nod fẏk fra lubech. GR 2: 16 (1525); jfr α. (Predikotexten) är hämtad från 1:a MoseBoks 4 kap. Rundgren Minn. 2: 210 (1870, 1883). Möblerna .. köptes från Köpenhamn. De Geer Minn. 1: 126 (1892). — särsk.
α) betecknande avsändare av bud, hälsning, brev, gåva o. d. Hjärtliga hälsningar från din tillgivne N. N. (vanligt brevslut). Jag väntar brev från honom. OxBr. 5: 69 (1614). Inkom Grefve Casimirs son .. med ett scripto ifrå sin fader. RP 4: 45 (1634). Helsa ifrån mig Dom-prosten Wallin. Atterbom (1819) i 2Saml. 27: 56. Kyss från mig den huldas kind! Wennerberg 4: 51 (c. 1850, 1885). Han hörde från hemmet ej minsta grand. Snoilsky 2: 85 (1881). Den här julklappen ä’ från farfar. Cederschiöld Skriftspr. 193 (1897).
β) betecknande källa för vetande, upplysningar o. d. Från vem har du dina uppgifter? Ett .. gömställe, som man ännu kan igenkänna från Suetonius’ skildring. Rydberg RomD 87 (1877). Liknande själstillstånd som dem vi känna från oss själfva. Larsson Psyk. 3 (1896).
γ) (mindre br.) betecknande det varifrån litterär l. konstnärlig framställning hämtat sitt stoff. Från land och haf! Reseskildringar från olika verldsdelar för ungdom. (1858; boktitel). Den direkt från föremålen reproducerade ”Rare Vases”. SD(L) 1905, nr 104, s. 1.
δ) betecknande det varur ngt uppläses o. d. Sjunga från bladet (dvs. utan förberedelse). Drake Gollmick 83 (1842; se under BLAD 2 c). Talet .. upplästes från papperet. AB(L) 1895, nr 259, s. 4.
b) betecknande det språk l. litterära arbete o. d. som är utgångspunkten l. originalet för en översättning o. d. Översätta från ett språk till, äv. på ett annat. Översättning från det tyska originalets 2:a upplaga. Fri bearbetning från tyskan. Öfversättning från Fransöskan. Nordenflycht QT 1746—47, s. 156. I allmänhet läser jag högst ogerna öfversättningar från mig sjelf. Tegnér (WB) 5: 621 (1826).
10) (föga br.) betecknande ngt ss. grund för slutledning o. d.: av. Att dömma från Hans muntra lynne .. skulle man trott (osv.). MLStåhl (c. 1815) hos Cavallin Herdam. 5: 28.
11) i fråga om avskiljande, avsöndrande, avlägsnande, befriande o. d. l. tillståndet l. förhållandet att vara avskild osv., för att beteckna den l. det av vilken (vilket) ngn l. ngt upphör att utgöra l. icke (längre) utgör en del l. hos l. vid vilken (vilket) ngn l. ngt upphör att befinna sig l. icke (längre) befinner sig. — särsk.
a) i fråga om avskiljande l. åtskiljande, avlägsnande l. avsöndrande resp. avskildhet osv. Skilia någon menniskia frå gud. GR 3: 332 (1526). (Bärget) sleet .. sigh ifrån thet närmeste Berghet, och .. sänktes vthi berörde Elff. Schroderus Os. 2: 69 (1635). Lossa köttet ifrån benen. SvTyHlex. (1851). Nilsson hade på senare tiden varit ifrån sitt arbete. GHT 1898, nr 286 B, s. 1. Bibeln .. var alldeles lös från pärmen. Sjödin StHjärt. 56 (1911). — särsk.
α) (†) efterställt. Calmare bleff honom iffrå (dvs. han fick icke Kalmar). Svart G1 89 (1561). Jorden hafwer warit kyrkioheerden ifrå J 17 åhrs tijdh. ÅngermDomb. 23/7 1646, fol. 7.
β) i förb. giva, lämna, släppa, kasta, lägga, ställa, sätta o. d. ifrån (sällan från) sig (ngt), se under de särskilda verben.
γ) för att beteckna att ngn försvarar sig l. befriar sig gm att slå, bita l. dyl.; i förb. bita, riva, slå osv. ifrån sig, se under de särskilda verben.
δ) i numera obr. förb. o. uttr. (jfr α). Prästerna kunna wäll gå så när (att) dee få tala mz dee (pest-)siuka, fast dhe icke stiga rät in till deem, wthan stå ifrå deem och trösta deem. ConsEcclAboP 105 (1657). Jag ser att min mor ej trifves från sitt fädernesland. Gustaf III 3: 48 (1783). — från handa, se HAND.
ε) bildl. Nu äro vi ifrån ämnet. Weste (1807). — (†) Det skulle nu icke vara ifrån vår föresatts, at visa (osv.). Nohrborg 191 (c. 1765).
b) i fråga om vändande l. riktande bort l. åt annat håll o. d.; jfr 5. Vänd dig bort från bordet, när du hostar! Offta ginge (hästarna) slätt om kull, så att the rechte iffrå sigh alla fötter. Svart G1 137 (1561). Den sidan som var ifrån elden. Dahlberg Lefn. 14 (c. 1755; uppl. 1911). TurÅ 1912, s. 191.
c) i fråga om (uppfattandet l. åstadkommandet resp. förekomsten av) skillnad l. olikhet o. d. RARP 2: 189 (1635). (Det) blef .. för min ögon så mörkt, at jag himmelen och jorden intet ifrån hvar andra åtskillia kunde. Humbla Landcr. 78 (1740). Något som höjer sig från den vanliga och inrotade trivialiteten. Tegnér (WB) 7: 343 (1833). Inga framstående egenskaper utmärkte dem från hopen. Rydberg KultFörel. 4: 182 (1887). — (†) En fremmande warelse, som är heelt annat från det förra. Hiärne Förb. 44 (1706).
e) i fråga om bortrövande l. fråntagande l. avhändande o. d. l. förvärvande o. d. Arvidi 162 (1651). Skytteska byggnaden .., 1595 skänkt till domkyrkan, köptes från henne af Johan Skytte. NF 16: 1482 (1892). — i numera obr. förb. o. uttr. Thet iemptelandt wart olagliga gifwith fraa swerigis rike. GR 1: 47 (1523). Dy affhende vij samme olafiske fro os och vore arffvinge. VgFmT II. 1: 26 (1526).
f) i fråga om uteslutande l. avsättande, hindrande l. avhållande, avrådande l. avstående, avvänjande o. d. Han .. försköött honom ifrå thet ämbetet. Svart G1 75 (1561). Thet är månge argumenta, som råde mig ifrån det Fransöske alliancet. RP 8: 329 (1640). Du Moors-Grijser, / Du äst nappast afwänd än från Tissarne; / Och wilst gå på frijerij? Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). Han är ifrån (skild från) sysslan. Moberg Gr. 276 (1815). — (†) (I skolen) holle edher harda in tiil oss .. och icke fraa oss. GR 2: 20 (1525); jfr h.
g) i fråga om befriande l. frihet l. bevarande o. d. Frels oss från onda. Mat. 6: 13 (NT 1526). Om jag finge nöja mig med att säga, att jag icke tycker om dem, så vore jag lättast ifrån det. Berzelius Res. 99 (1818). En från lidelser luttrad själ. Schück VLittH 1: 87 (1898). Det värsta bekymret var ändå, att hon inte kunde komma ifrån att bjuda Kalle Frykstedt. Lagerlöf Troll 2: 12 (1921). — särsk. (ngt vard.) i uttr. göra ifrån (sällan från) sig o. d., för att beteckna att man gör sig fri från ngt (ett uppdrag l. arbete o. d.) gm att göra det färdigt, göra undan. Så kan hvar och een .. effter handen göra arbetett från sigh. RP 7: 348 (1638). När hon så vel hade syslat ifrån sig hema. VDAkt. 1694, nr 100. Gå nu in och spinn ifrån dig ditt pensum. Envallsson Kopparsl. 8 (1781). Jag .. är glad, at du gjort ifrån dig din examen. ElofTegnér (1802) hos Wrangel TegnSläktm. 228. GHT 1898, nr 270 B, s. 2.
h) i fråga om övergivande l. lämnande o. d. (av ngn l. ngt). Man haffuer trädt jfrå Christi troo. OPetri Clost. C 3 b (1528). Jag vil .. taga afsked från eder. Ågren Gell. 157 (1757). Först 1/2 3 om natten lade jag mig från alltsammans. NFBiberg (1793) hos Dahlgren Släktprof. 1: 31. Somna ifrån ljuset. Möller (1807). Akakios .. dog ifrån sina tre döttrar, då de ännu voro helt små. NF 16: 17 (1891).
i) (ngt vard.) i uttr. från det ena till det andra, betecknande övergång från ett samtalsämne till ett annat; ofta med avbleknad bet. ss. allmän inledningsfras utan anknytning till ngt förut yttrat; jfr APROPÅ I 2. Auerbach (1908).
j) (ngt vard.) pregnant, i uttr. växa ifrån sig, förlora i utseende l. skönhet, medan man växer (upp); motsatt: växa till sig. SvTyHlex. (1851). Dalin 2: 715 (1855).
k) i fråga om fråndragande, subtraktion o. d. Dahlin MatVetH 65 (cit. fr. 1601). Subtrahera, eller, affdragh 274 ifrå 497, Facit 223. AJGothus ThesArithm. 21 (1621). Två från fem står 3 qvar. Sundén (1885).
l) i uttr. icke l. varken göra till eller från ngt, varken öka l. minska ngt, vara utan betydelse för ngt. Kunnandes det hvarken giöra till eller från saken, att (osv.). VRP 4/3 1728. Vare sig .. (fursten) skrifver en god stil eller ej, kan det ej göra mycket till eller ifrån hans ära. HHjärne i Julbok 1906, s. 178.
m) för att beteckna att ngn förlorar l. förlorat förståndet l. självbehärskningen o. d.; särsk. i uttr. vara l. bliva (förr äv. komma) ifrån sig, vara l. bliva utom sig (i sht av ångest l. skräck o. d.), förr äv.: vara l. bliva vansinnig; vara l. bliva, stundom äv. komma (i)från vettet l. sina sinnen o. d., förr äv. ifrån sinnet l. sinnen, vara osv. berövad förståndet, galen, vansinnig, stundom äv. (vard.) med försvagad bet.: vara osv. utom sig (av vrede l. skräck o. d.). Hon .. giorde sigh helt och hollet som hon hadhe warit ifrån sinnet. ManhaftLöjtn. 26 (1666). (Han) stälte sig i ord och åthäfvor som hade han varit affvetogh och ifråån sinnen. VDAkt. 1666, nr 11. Jag är aldeles från mig sielf, jag warken såwer eller wakar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 24 (1690). Om någon är hehlgalen eller till en dehl ifrå sigh. FörarbSvLag 2: 53 (1695). Iagh fruchtar hon kommer ifrån sijna sinnen. VDAkt. 1707, nr 639. Så kom jag för bekymmer ifrån mig sielf. Humbla Landcr. 249 (1740). Skrämda från vettet. Forsslund Djur 236 (1900). — jfr (†): Athi icke snarligha laten beweka idher frå idhart sinne, ey heller förskrecker idher. 2Tess. 2: 2 (NT 1526; Bib. 1917: låten eder bringas ur fattningen).
12) i fråga om tid (jfr 13 c).
a) för att uttrycka att ngt börjar l. börjat vid l. fortgår l. fortgått sedan en viss tidpunkt l. för att beteckna en viss tidpunkt ss. utgångspunkt för en beräkning: alltifrån; sedan, alltsedan; efter. Från Johannis baptiste daghar, och till thenne daghen. Mat. 11: 12 (NT 1526). Frå barndom in til ålder min. Ps. 1536, s. 36. Efter som ifrå apostlarnes tidh och allt seden hafver brukligit varidt. RA 3: 87 (1593). Från första gången jag såg henne, blef (jag) henne bevågen. Ågren Gell. 15 (1757). Inom 8 dagar från hans ankomst. Weste (1807). Från morgon till qväll. Almqvist Grimst. 34 (1839). Högsta befälet tillkom från ålder Konungarne. Palmblad Fornk. 2: 159 (1844). — särsk.
α) (numera mindre br.) i uttr. från (en viss tid) tillbaka (jfr c β), sedan (en viss tid) tillbaka, alltsedan; förr äv. från (en viss tidpunkt) opp, alltifrån, alltsedan. Ty hade iagh, hans Son, behagh, / Från Barndom opp. Wivallius Dikt. 107 (1641). Czaren och hans Företrädare hafva, från långa tider tilbaka, lefvat i nära förbindelse med Konungen i Danmarck. Nordberg C12 1: 127 (1740).
β) med oeg. tidsbestämning. Från barnsben (se BARNS-BEN). Magnus (Smek) .. var från vaggan fredlig arfvinge och ägare af Sverige och Norige. Dalin Hist. 2: 554 (1750). — (†) De .., som nu haf(v)a upfostrat ett mitt .. barn, ifrån modrens bröst. VDAkt. 1685, nr 221.
γ) i uttr. från och med (ofta skrivet f. o. m.) för att starkare framhålla att den angivna tidpunkten medräknas (jfr 6). Betallt till Pijgan Maria på löhnen ifrån och med d. 14: Iulij 1726. till och med d. 4. Februarij. HdlÅgerupArk. 29/8 1727. Jag hade .. ifrån och med mitt 14 år icke haft någon annan lärare än mig sjelf. Hwasser VSkr. 1: 3 (1852).
δ) ingående i de temporala konjunktionella uttr. från det, från det att l. (numera ngt vard.) från att, sedan, alltsedan, efter den tid då. Från det hon vaknar, är hon huld. Franzén Skald. 1: 195 (1810, 1824). Från att morgonen sig tänder / Till dess att solen sänks i böljan åter ned. JGOxenstierna 5: 175 (c. 1817). Hvarför ha alla skämt bort mig från det att jag var ett litet barn? Topelius Vint. II. 1: 50 (1850, 1881).
b) i uttr. från — till i förb. med ett vid båda prepositionerna upprepat ord, betecknande en upprepning l. fortsättning av (väsentligen likartade) händelser under en följd av (likartade) tidsmoment (jfr 1 d, 13 c). (Vi hava) någre .. Contracter vprichtedt .., som i framtijden .. frå åhr till åhr .. måge .. förnyet .. blifue. GR 13: 160 (1540). Folkets missnöje (tilltog) från dag till dag. Malmström Hist. 3: 147 (1870).
c) för att beteckna den tid från vilken ngt härstammar l. till vilken ngt hör med hänsyn till sin uppkomst o. d. En tavla från 1600-talet. Det klagomålet är inte från i går. Rusin. Öfrigt från förra året 2 korgar. VittAH 8: 103 (i handl. fr. 1540). Prusiske förordningen ifrån den 1 Jan. Anno 1627. AOxenstierna 1: 411 (1627). Han var från Carols tid. Runeberg 5: 5 (1860). Jag .. berättade för dem sagor och händelser från min egen barndom. De Geer Minn. 1: 67 (1892). En liten skjorta från då han var åtta år. Hedenstierna Marie 128 (1896). — särsk.
α) med oeg. tidsbestämning. Mina åhörare från den ifrågavarande föreläsningsserien. Rydberg FilosFörel. 2: 80 (1877). På väggen hängde hans pansar, / Hans slagsvärd från Stångebro. Snoilsky 5: 14 (1894, 1897).
β) i uttr. från (en viss tid) tillbaka (jfr a α), sedan. En .. narr, som går klädd i en dräkt från hundra år tillbaka. Warburg Velasquez 72 (1899).
13) i fråga om en serie av flera på varandra följande föremål o. d. av samma slag l. en upprepning av (väsentligen likartade) händelser under en följd av (likartade) tidsmoment; med serien uttryckt gm ett upprepande av det ord som betecknar ifrågavarande föremål l. tidsmoment osv., andra ggen föregånget av från; jfr EFTER 11 d α.
a) (numera knappast br.) i fråga om rörelse l. förflyttning: från l. ur det ena i l. till det andra; jfr 1 d. Löpa .. hws fråå hws. OPetri Clost. D 3 a (1528). Öfverstelieutenanten .. red compagnie från compagnie. Roland Minn. 3 (c. 1748). Behändigt han (dvs. fågeln) hoppade gren ifrån gren. CFDahlgren 1: 203 (c. 1820). Dens. 5: 48 (1832).
b) (†) utan bibegrepp av rörelse l. förflyttning: för, efter; (i) det ena efter det andra. Quittantian (var) lydendes ordt fraa ordt som her epter staar. OPetri Tb. 54 (1525). (De) haffwe .. skridit til vota persohn ifrån persohn. RARP 8: 102 (1660). Jag .. öfvergaf memorialet sampt gick det genom punct från punct. CPiper (1710) i HH XXI. 1: 70. Hon visste dervid nett att sig till sinnes föra / Hvad hus från hus man gör. Bergklint Vitt. 39 (1772).
c) i fråga om tid (jfr 12): efter, för; (tid) efter annan; den ena efter den andra; jfr 12 b; numera nästan bl. i uttr. dag från dag, år från år. Then inwärtes menniskian (varder) förnyiat dagh frå dagh. 2Kor. 4: 16 (NT 1526; Bib. 1917: efter). Så gick det dag ifrån dag, vecka ifrån vecka. Almqvist DrJ 254 (1834). Han .. blef sommar från sommar allt rikare. Dens. Smar. 109 (1845). Att bära tunnan, bröder, / blir tyngre år från år. Heidenstam Vallf. 11 (1888). Hedin Pol 2: 45 (1911). — (†) med andra ledet uttryckt gm det obest. pron. ANNAN; jfr EFTER 11 d β. Saken skiutes upp den ene dagen ifrån den andre. AOxenstierna 2: 691 (1624). Dalin Hist. 2: Föret. 12 (1750).
14) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] (†) om, angående. Gifwe beskeed ifrå sigh. SvTr. V. 1: 66 (1591).
II. adv. (se vidare under de verb med vilka från förekommer i särsk. förb.).
1) motsv. I 1.
a) (†) i uttr. från och tillbaka, fram o. tillbaka. Prestens folk skaffa sig bååt och roo sielfua från och tilbaka. Murenius AV 585 (1666). Rudbeck Atl. 3: 352 (1698).
b) i uttr. till och från l. från och till, eg. i förb. med rörelseverb för att beteckna att ngn l. ngt (vid ett visst tillfälle l. vid upprepade tillfällen) kommer o. går, framföres o. avlägsnas o. d.; äv. i oeg. anv., närmande sig l. övergående i bet.: då o. då. The måga felige komma til och frå. GR 4: 179 (1527). Lathe .. (knektarna) löpe uth med samme galleije i schäriegårdenn till och fråå att förhöre och förfare, hvad lägligheter upå färde äre. Därs. 21: 208 (1550). (Passflickan) går till och från. Knorring Skizz. I. 2: 201 (1841). Sedan .. (Cl. Livijn) länge tvekat i valet af lefnadsyrke, samt från och till tänkt att blifva prest, .. tog han .. juridisk examen. Ljunggren SVH 3: 583 (1881). J., som endast från och till vistats å .. kontoret. VL 1892, nr 286, s. 2.
2) motsv. I 7: på avstånd; numera bl. i förb. med ord som angiver avståndets storlek. De .. som ifrån boendes äre. SUFinlH 2: 338 (1607). Frans stod ett stycke ifrån. Almqvist JK 39 (1835). Ett bösshåll ifrån .. stämde det upp ett .. hundskall. Dahlbäck Åbergson 156 (1914). — bildl. i uttr. (icke) långt ifrån, se LÅNG.
3) motsv. I 11. — särsk.
a) motsv. I 11 a, i fråga om ett avskiljande l. avlägsnande o. d.; i förb. med (oftast obetonat) verb, t. ex. gallra, hugga, hälla, koppla, lyfta, rensa, riva, rycka, sikta, sila, såga, taga från l. (vanl.) ifrån m. fl.; se vidare under de särskilda verben. Skilja ifrån. Sahlstedt (1773). Såga ifrån en ribba. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 3. (Vandraren, anländ till hemmet) lyfter varligt klinkan ifrån och går till sin hvila. Larsson Vandr. 10 (1909). — (†) Her Thure Ericson bleff skild frå litedt tilförende och seedan benådat. Svart G1 151 (1561).
b) (numera bl. i α o. β) betecknande bortovaro: borta, frånvarande; jfr I 11 a. Bullernæsius Lögn. 241 (1619). Skälla then från är, är ey konst. Fosz 197 (1621). Ingen lärer giöra dig ondt, om iag är ifron. Reenhielm OTryggv. 84 (1691). — särsk.
α) (ngt vard., fullt br.) borta från sitt arbete l. den plats där man borde vara. Jag består resan .. har ni tid att vara ifrån? Strindberg TrOtr. 2: 69 (1890). Wahlenberg Tolf 46 (1893).
β) (fullt br.) spelt. i uttr. vara ifrån, vara ur spelet, för tillfället icke deltaga i spelet, vara ”ute”. Essén Misst. 95 (1911).
c) för att beteckna avböjande, avrådande, vägran o. d.; jfr I 11 f; numera bl. i uttr. till och (l. eller) (i)från o. d., för att beteckna växelvis tillstyrkande o. avstyrkande, jakande o. nekande; stundom närmande sig bet.: hit o. dit; numera i sht i uttr. varken råda till eller (i)från. Her oppå föl mykyt tal på begge parter bådhe tiil och frå lijkt och olijkt. GR 7: 490 (1530). Somme sade thil och some ifrån. Brahe Kr. 59 (c. 1585). Qvinnorna öfverlade länge, och ordade både till och ifrån. SvFolks. 161 (1844). Konungen sade hvarken till eller ifrån. JNordlander i Landsm. II. 6: 23 (1882). Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån. Högberg Fåg. 12 (1912).
d) (ngt vard.) för att beteckna befriande o. d., i förb. komma l. slippa ifrån o. d.; jfr I 11 g. VDAkt. 1650, s. 34. Iag .. sitter .. här .. medh någre barn att informera, icke slippandes ifrån. Därs. 1720, nr 358. En fröken, som hade handelsaffär i Wexiö, önskade komma ifrån på ett par månader. Hedenstiena FruW 15 (1890); jfr b α.
e) för att beteckna ett övergivande l. lämnande; jfr I 11 h; särsk. i förb. falla, gå (i)från o. d.; se vidare under de särskilda verben. Tå (dvs. vid domen) skifftar han (dvs. Gud) alla i hopar twå, / The goda komma til, the onda gå frå. Rudbeckius Starcke D 4 a (1624). Tå han föll ifrån, / Var all qvarlåtenskap en Enkia och en Son. Kolmodin QvSp. 1: 494 (1732). Vår arme unge broder Andersson / har blifvit världens barn och fallit från. Fröding NDikt. 62 (1894).
f) för att beteckna avdrag; jfr I 11 k; vanl. i förb. draga, räkna, taga (i)från o. d. Een Ducat eller Rijkzdaler till, ähr altijdh bättre, än twå ifrå. Kempe Proberugn A 4 b (1664). Så att han heller skulle öka till än taga ifrån. VDAkt. 1705, nr 21. — (†) (Kontrakten må) någet till eller frå lagt blifue. GR 13: 161 (1540).
g) i uttr. från eller till o. d., i ena l. andra riktningen, till främjande l. förhindrande; särsk. i uttr. varken göra från eller till o. d., vara utan betydelse; stundom: varken arbeta för l. emot; jfr I 11 l. Är .. wår wilie ati jntit meer handle ther vthi huarken til eller frå. GR 7: 380 (1531). Sigismund sjelf gjorde hvarken till eller från; men Katolska presterskapet deremot understödde förslaget. Fryxell Ber. 6: 389 (1833). Allt detta gör .. hvarken från eller till. Modin Pascal 100 (1890). Denna tidnings hållning .. betyder föga från eller till. VL 1893, nr 287, s. 3. (†) Efter .. vij thett icke i någon motte antingen til eller frå förbättre kunne. GR 21: 402 (1550). jfr (†): (Lat.) Oracula .. obscura .. (sv.) Som kunne förståås till och från. Linc. Hh 4 a (1640).
III. (i sht vard.) konj.: från det att (jfr I 12 a δ). Ifrå tolf slår in till thes thet ringer samman i aftonsången. Rudbeckius Kyrkiost. 4 (c. 1635). Jag har vårdat edra söner, ända från de voro små. VLitt. 1: 410 (1902). Man har lyckats göra Granada nästan outhärdligt. Från du kommer tills du far, lämnar dig packet ingen ro. Lindqvist BakMoln. 248 (1911).
Sammansättningar (i allm. till I 11 l. II 3).
Anm. 1:o Om vbalssgrnas o. de olika verbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gäller i huvudsak detsamma som anmärkts under BORT ssgr (se anm. sp. B 3992).
2:o Vid passivum av verb av typen fråndöma, frånkänna, frånröva föredrages i vårdat spr. i regel konstruktion med saksubj., men konstruktionen med personsubj. har särskilt under de senaste årtiondena blivit allt vanligare; jfr: Arrendet fråndömdes honom, äv. han fråndömdes arrendet. SAOL (1923).
3:o I fråga om bruket av från- o. ifrån- se anm. sp. 1643.
-BRYTA, -ning. bryta loss l. av l. bort l. (i)från. VDAkt. 1681, nr 30. Den afskjutna bössan låg 3 till 4 meter derifrån med frånbrutet lås. SD(L) 1896, nr 409, s. 4. —
-BYTA. (mindre br.) i uttr. frånbyta sig (ngt), gm byte göra sig av med (ngt); motsatt: byta sig till ngt; jfr BYTA IFRÅN 2. Dalin (1851). —
-BÖJA, -ning. (från- 1744 osv. ifrån- 1640) (mindre br.) böja bort l. undan l. åt sidan. Linc. (1640; under declino). Dalin (1851). (†) refl.: böja sig undan. Otto, som re’n står / Upprest, frånböjer sig, och undanviker slagen. JGOxenstierna 5: 166 (c. 1817). —
-BÖRDA, -ning. (utom i Finl. numera nästan bl. i fråga om ä. förh., i sht jur.) gm bördning köpa (ngt) från (ngn). Frånbörda ngn en gård, ett hus. Dalin (1851). Hahnsson (1896). —
-DELA, -ning. (från- 1712—1902. ifrån- 1544)
1) (†) skilja bort l. isär, avskilja, frånskilja. Hufvudens och ledernes åtskilielse eller ifrå delningh. RA 1: 339 (1544; i bild). Spegel 395 (1712).
2) (föga br.) vid delning beröva (ngn ngt). En del (av arvet) fråndelades honom. JmtFmT 3: 21 (1902). —
-DESTILLERA, -ing. (från- 1753 osv. ifrån- 1749) (i sht i fackspr.) destillera bort l. (i)från. VetAH 1749, s. 140. Vattnet från-destillerades och det qvarblefne saltet .. afdrefs på capell. Därs. 1753, s. 305. —
-DRAG. avdrag. Lundell XV (1893). Med fråndrag af de personer, som åtnjuta fattigunderstöd, .. tror man nu, att det icke kommer på valmanslistorna .. mera än 35,000 personer. AB(L) 1900, nr 148, s. 3. —
1) till I 11 a o. II 3 a.
a) dra(ga) loss, frånskilja (gm dragning). Dalin (1851). Torrfisk bultas, så att skinnet lossnar lätt. Skinnet fråndrages och förvaras till kaffeklarning. Montell Frun 81 (1898).
b) dra(ga) bort l. undan, dra(ga) åt sidan. Gardinerna äro fråndragna. Albertina .. skyndade att fråndraga rigeln och öppna. Zeipel Set. 3: 38 (1847).
c) extrahera, dra(ga) ut (ngt ur ngt). Man (kastar) den mörbrända massan i vatten-reservoirer, på det allt det kraftiga må fråndragas. Stiernstolpe Arndt 4: 125 (1808).
2) draga i riktning bortåt; bl. (i fackspr.) i p. pr.: abducerande; jfr FRÅN I 5, 11 b. De från- och åtdragande (musklerna) styra rörelsen. Hernquist Hästanat. 16 (1778).
3) (mindre br.) till I 11 e: beröva (ngn ngt). Regimenthet schall tillse, ath cronon ingen dell svickeligen i frå drages schal. RA 1: 270 (1540). (Genom hansestädernas tullfrihet) fråndrogos .. betydande inkomster svenska kronan. Grimberg SvFolk. 2: 107 (1914).
4) till I 11 k o. II 3 f: avdraga, subtrahera (ngt från ngt). a — b betyder at b fråndrages ifrån a. Swedenborg Reg. 10 (1718). Om denna summa fråndrages hela kostnaden. SD(L) 1894, nr 316, s. 1. —
-DRAGARE, r. l. m. anat. benämning på vissa ”fråndragande” muskler; jfr -DRAGA 2. Hernquist Hästanat. 28 (1778). Ögonklotets Musklar. .. Den öfra kallas uplyftare. Den nedra neddragare. Den yttra fråndragare. Den inre tildragare. Därs. 36. Stortåns fråndragare. Hartelius Anat. 107 (1867). —
-DRIVA, v. -else (†, Ekblad (1764)), -ning. (från- 1681—1764. ifrån- 1640) (föga br.) driva bort. Linc. (1640; under transversus). Ekblad 21 (1764). (†) Det allmännaste slaget af de Electriska phænomenerna består uti Tilldragande och Fråndrifvande (Attraction och Repulsion). Duræus Naturk. 56 (1759). —
-DÖMA, -else (†, Lind 1: 73 (1749), Ekblad 85 (1764)). (från- 1528 osv. ifrån- 1635—1680) (jfr anm. 2:o sp. 1653).
1) gm dom avgöra att (ngt) skall fråntagas (ngn), gm dom beröva (ngn ngt). Til thess ther om bliffuer randzakat och effter lagen them frå dömth. GR 5: 29 (1528). Den 3 oktober 1413 fråndömdes han tre attungar i Husby. Schück i 3SAH 26: 119 (1914).
2) frånkänna (ngn ngt), förklara att (ngn) saknar (ngt). Lind (1749; under aberkannt). China-roten .. den man nu för tiden fråndömer alt hälsogifvande. Oldendorp 1: 173 (1786). Hammarsköld .. fråndömde Tegnér .. poetisk begåfning. Söderhjelm Runebg 1: 449 (1904). —
-ERKÄNNA~020. (föga br.) frånkänna (ngn ngt), beröva; motsatt: tillerkänna. SP 1779, s. 306. Polyfem I. 23: 2 (1810). —
-FALL. (†)
1) frånfälle. RA 3: 151 (1593). K. M:tz dödelige frånfall. RP 3: 226 (1633). Reenhielm OTryggv. 170 (1691).
2) förlust. Then Sorgfulla Grefwinnan, som största frånfallet lijdit hade (genom mordet på hennes släktingar). Girs E14 97 (c. 1630). —
1) lossna o. avskiljas från, falla bort; förr äv.: bliva tappad; numera nästan bl. i p. pf. När .. (fåglarna) hafwa fördt maat til sine Vngar och them något frånfallit är. Isogæus Segersk. 1094 (c. 1700). De korn, som vid på- och aflassning ifrånfalla. LBÄ 44—50: 284 (1801). Sigillerna äro frånfallna. Rääf Ydre 1: 154 (1856). (†) bildl.: undslippa (ngn). Ett ord .., thet i drickesmåhl, eller eliest kan wara honom frånfallit. Isogæus Segersk. 608 (c. 1700).
2) avfalla; nästan bl. i p. pf.; förr ofta med indir. obj.: avfalla från (ngn). Then menighe man war .. konungh Cristiern icke aldelis fraa fallen. GR 1: 220 (1524). Julian, kallad Apostata, eller den frånfallne. Norrmann Eschenburg 1: 269 (1817). Blanck GeijerEngl. 123 (1914).
3) (mindre br.) icke stå fast vid, återtaga (ngt), frångå. Visserligen lyckades hr B. .. förmå vederbörande revisor att frånfalla den obehagliga anmärkningen. GHT 1897, nr 60 A, s. 3. Om banans sträckning förändrades, skulle alla kommuner utom Sundsvall frånfalla sina teckningar. SD(L) 1902, nr 40, s. 4.
4) (†) avgå med döden, dö, avlida, falla ifrån (se d. o. 2). GR 8: 324 (1533). Prester, som frånföllo utan lagliga arftagare. Strinnholm Hist. 3: 170 (1848). särsk.
a) med indir. obj., särsk. med tanke på förlusten (av ett stöd) för de efterlevande. SvFolkv. 1: 219. Att eders käre man är edher nu ifrå fallen och aff thenne verdh affsompnedh. GR 24: 200 (1554). Alfonsus V. (av Portugal) war allenast sex Åhr gammal, tå Fadren honom ifrånföll. Brask Pufendorf Hist. 94 (1680). VDAkt. 1709, nr 163.
b) i p. pf., om de(n) efterlevande från vilken (vilka) de nära anhöriga (målsman, make, föräldrar o. d.) dött; jfr FRÄND-FALLEN. Mina 2:ne frånfallne och oförsorgde Svägerskor. VDAkt. 1749, nr 286. En frånfallen flicka, utan anhöriga. Kullberg Domaren 51 (1842). Andersson Terentius 5 (1896). —
-FILTRERA, -ing. avskilja gm filtrering, filtrera bort l. (i)från. Nyström Telegr. 384 (1869). ArkKem. IV. 18: 5 (1911). —
-FLYTTA. (†) flytta (i)från (en plats o. d.). (Han har) orten frånflyttat. HdlÅgerupArk. 1748. Ingen bonde eller enka må uppsäga eller frånflytta sin gård. Kjellgren DanmH 148 (1862). —
-FÄLLE. död; i sht förr ofta i uttr. dödligt frånfälle; jfr -FALL 1, -FALLA 4. GR 22: 452 (1551). (Gustav II Adolfs) dödelige och hastige frånfälle. RARP 2: 7 (1633). —
-FÄLLIG. (från- 1636—1847. ifrån- 1626) (†) motsv. -FALLA 2: som avfallit l. är benägen att avfalla från ngn, trolös, otrogen; jfr AVFÄLLIG. Til äfwentyrs, kunde och någre vthaff theras Förbundzbröder .. blifwa them ifrånfällige. Schroderus Liv. 199 (1626). Gustaf III 1: 128 (1789). —
-GIVA. (†) giva bort; äv. i uttr. frångiva sig (ngt), giva ifrån sig (ngt). (Han) hafwer .. begiert att wij skulle oss frångifwa ett skriffteligit bewijs, att (osv.). VRP 1695, s. 122. Möller (1807). —
-GÅ, -ende. (från- 1521 osv. ifrån- 1701—c. 1820) gå (i)från (ngn l. ngt).
1) i eg. bet.: gå l. begiva sig (bort) ifrån (ngn l. ngt).
a) (†) med personobj. Them som .. (Kristus) hafwer frångångit och wederskildz medh sin menniskelige Natur. Carl IX Bew. C 2 a (1604). Dalin (1851).
b) med sakobj. Dalin (1851). Elden hade uppkommit derigenom, att man frångått brandeld, förrän man släckt densamma. SD(L) 1901, nr 227, s. 3.
2) i överförd anv.: övergiva.
a) (†) med personobj.: övergiva, vända sig ifrån. Han gudj oc alla retuisa .. fraagonghen ær. GR 1: 30 (1521); jfr b. Svearna, som .. frångått hans ätt och tagit Ragnvald till Konung. Strinnholm Hist. 3: 75 (1848).
b) med sakobj.
α) övergiva; avvika från; svika (sitt ord, löfte o. d.). GR 1: 30 (1521; se under a). CAEhrensvärd 79 (1782). Frångå den hittils följda ordningen. LBÄ 33—35: 109 (1800). Ständerna frångingo Carl X:s testamente. Svedelius i SAH 54: 448 (1878). Frångå sitt ord, sitt löfte. Sundén (1885). jfr (†): Trolofningars in- och från-gående. VDAkt. 1724, nr 537.
β) icke hålla fast vid, avstå från, uppgiva; i sht i nekande sats äv.: neka, förneka, medgiva oriktigheten av, komma ifrån (att osv.). Det kan jag intet frångå, utan jag undfåt et bref ifrån .. Stendahl. VDAkt. 1731, nr 28. Han (fann) sig hafva misstagit sig uti sin begäran om Proposition .., den han gärna frånginge. AdP 1789, s. 253. (Jag) kan .. ej frångå att jag anser Bellman för vår ”störste” Skald. Tegnér (WB) 8: 390 (1836). PT 1903, nr 298, s. 2.
3) (knappast br.) med avs. på anklagelse, beskyllning o. d.: bliva frikänd från. Dalin (1851). SvFinLagt. (1883).
4) (numera föga br.) gå förlorad för (ngn), berövas (ngn), undandragas (ngn), avhändas (ngn). GR 4: 312 (1527). Thenne tompten er frå gånghen kyrkionne. SkaraStiftJordeb. 140 (1540). De månge dagsverken, som genom väglagningar .. Landtbruket frångå. LBÄ 39—41: 64 (1800). NDA 1913, nr 24, s. 6.
5) (mindre br.) avgå, avdragas (vid räkning o. d.). Cavallin (1875; med tillägget: vanligare afgå). Björkman (1889). —
-GÅNG. (†)
1) gående bort från ngn l. ngt, bortgående; jfr -GÅ 1. Lagförsl. 313 (c. 1606). Hans tilgång och frångångh. VRP 1624, s. 81.
2) avgång. Till frångång anmälte sig nu (följande lärjungar vid Jönköpings skola). VDAkt. 1798, nr 269. Borgs frångång från föreståndarebefattningen. Nyström DöfstUndUtv. 325 (1906). —
-HARPA, -ning. avskilja (ngt) gm harpning. TT 1880, s. 109. Den frånharpade (kol-)stybben tages till ångpannorna. 5SvGeolU 6: 346 (1915). särsk. (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv. Frånharpning från säd bestående till största delen af Gasse (Bromus secalinus) säljes som Bromus pratensis. Lyttkens Frök. 26 (1879). —
-HAVA. (från- 1760. ifrån- 1558—1563) (†) undanhålla (ngn ngt), beröva. En uthjordh, Joenn i Skarlinge schall honum ifrå haffve. GR 28: 205 (1558). Boställetz frånhafde ägor. VDAkt. 1760, nr 365. —
-HUGGA, -ning. hugga bort l. (i)från, avskilja gm huggning. Rinman 2: 865 (1789). Sedan ryggen är frånhuggen och skinkan är frånskuren af den ena sidan på svinet. Nordström Matlagn. 61 (1822). Langlet Husm. 582 (1884). —
-HÅLLA. (från- 1640—1908. ifrån- 1640)
1) (†) avhålla, förhindra, hålla (ngn) borta från (ngt). Linc. (1640; under distineo). Iag (har) varit .. från Gudz huus, och mine Salighetz Medels värdiga bruk och åtniutande frånhållen och förhindrad. VDAkt. 1736, nr 357. Dalin (1851; angivet ss. föga br.). särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: som håller folk på avstånd. Atterbom i Phosph. 1813, s. 370. I sitt lynne allsicke tilldragande och förbindlig, snarare frånhållande och stolt. Dens. Siare VI. 1: 43 (1852). Bremer NVerld. 1: 178 (1853).
2) (numera knappast br.) undanhålla (ngn ngt). Gud räknar frånhållit hittegods ibland tjufveri. Murbeck CatArb. 1: 469 (c. 1750). Jag vill ej längre frånhålla Dig den lilla Baaderska skriften .., utan återsänder den nu. Bremer Brev 1: 229 (1833). Auerbach (1908). —
-HÄLLA, -ning. hälla av l. (i)från, hälla bort (ngt från ngt). Dalin (1851). Då färgen afsatt sig, frånhälles vattnet. Grafström Kond. 22 (1892). —
-HÄNDA. (från- 1551 osv. ifrån- 1593—1617) (jfr anm. 2:o sp. 1653) avhända, fråntaga, beröva (ngn ngt). Then eng och fiskevattn, såm hånnåm fråhendt är. GR 22: 304 (1551). Han (hade) .. blifvit frånhänd en vinterrock. SD(L) 1896, nr 488, s. 5. (†) i uttr. frånhända ngt av ngn, fråntaga ngn ngt. RA 3: 177 (1593). The aff Fienden frånhände Åkerplatzar. Brask Pufendorf Hist. 31 (1680). —
-HÄNDES, adv. (†) avsides. IErici Colerus 2: 85 (c. 1645). Denne provintien är frånhendes situeerat. HSH 30: 128 (1654). —
-HÄNGANDE, p. adj. gymn. hängande (i händerna) med innersidorna av händerna vända framåt, från kroppen; motsatt: mothängande. LGBranting 1: 33 (c. 1860). Törngren GymnRegl. 10 (1878). Händerna fatta redskapet i frånhängande fattning. Wide MedGymn. 14 (1895). —
-HÄST. (numera bl. bygdemålsfärgat) den högra av två för åkdon o. d. förspända hästar, högerhäst (som går längst borta från körsvennen); motsatt: åthäst. Serenius (1741). Dalin (1851). —
-HÄVDA. (†) beröva (ngn jord o. d.). Undersökning, huru mycken Staden .. donerad Jord och andre Lägenheter äro Borgerskapet frånhäfdade. DA 1772, nr 14, s. 3. Som .. ei .. utrönas kunde, at några ägor voro Prästegården frånhäfdade. VDAkt. 1785, nr 237. —
-KALLA, -else. (från- 1529—1785. ifrån- 1611—1700) (†)
1) bortkalla (ngn) från (ngn). GR 6: 389 (1529). Nw haffuer Gudh osz ifrånkallat .. the merckeliga Arfffurstar. PJAngermannus Vthl. 76 (1623). När den ene Adjuncten blifvit honom frånkallad, har han strax begiärt en annan. VDAkt. 1785, nr 465.
2) avhända (ngn ngt). Ändock vi icke gärna se, att Edra gods skulle Eder ifrånkallas. Hallenberg Hist. 1: 239 (i handl. fr. 1611). —
-KIPPA. (†) fråntaga, frånrycka. Huar och någit är them velleliga fråkippat mot laghen. GR 5: 29 (1528). —
-KOMMA, v. (från- 1526 osv. ifrån- 1555—c. 1780)
1) (†) till I 1: ankomma från (ngn l. ngt). Capitulares af the stifft, som inga bispar frånkomne vore. RA 3: 52 (1593).
2) (†) till I 11 e: komma bort från (ngn), försvinna från (ngn); gå förlorad för (ngn), bliva (ngn) frånhänd. VgFmT I. 10: 35 (1526). (Det erövrade landskapet) skall .. komme thet Rige tillbeste, .. huilket thet .. aftrengt, indtagit .. eller fråkommit är. GR 13: 151 (1540). Christus .. war them (dvs. lärjungarna) ifrå kommen. LPetri 2Post. 32 b (1555). V. Karups kyrka frånkommet bly. SvEcclT 1844, s. 8.
3) till I 11 g l. II 3 d: komma ifrån (ngt), slippa ifrån l. undan (ngt obehagligt l. besvärligt), bli kvitt (ngt). Tersmeden Mem. 1: 109 (c. 1780). Dalin (1851). (Frun) kunde .. lämna bort arbetet till en sömmerska, som sydde hemma. .. Det vore ju lättast frånkommet och blefve ordentligt gjordt. Tenow Solidar 3: 35 (1907). särsk. (†) abs.: komma ifrån, bli fri l. ledig. Jag (kan) intet än på 10 dagar .. frånkomma. Swedenborg RebNat. 1: 264 (1717). VDAkt. 1758, nr 420.
4) till I 11 g l. II 3 d; i nekande sats: (kunna) förneka (ngt), lyckas bevisa oriktigheten av (ngt); jfr -GÅ 2 b β. Det kan inte frånkommas, att deras underhavande .. ha varit inblandade i avverkningen. Högberg Baggböl. 1: 45 (1911). Wilhelm Tall. 244 (1919). —
-KOPPLA, -ing. (i sht i fackspr.) koppla (ngt) ifrån (ngt), avkoppla (se d. o. 2); motsatt: tillkoppla. JernkA 1858, s. 225. Öfre spelet .. kan frånkopplas det undre. NF 6: 363 (1882). SDS 1894, nr 308, s. 3. —
-KÄNNA. (från- 1727 osv. ifrån- 1562—1805) (jfr anm. 2:o sp. 1653)
1) (i sht i fackspr.) fråndöma (se d. o. 1). HH XIII. 1: 76 (1562). Innan .. dommen blifvit häfven, som frånkiänner honom all hans egendom. 2RARP 4: 570 (1727). Ett utslag af högsta domstolen frånkände honom .. all rätt att hafva vård om .. sina två barn. NF 14: 957 (1890).
2) med avs. på författarskap, konstnärlig alstring o. d.: förklara l. anse att (ngt) icke härrör från (ngn). Skrifter, spridde efter hand, under en lång följd af år, .. löpa fara at .. stympas och frånkännas sin Uphofsman. Kellgren 3: 287 (1790). Pentateuchus frånkännes Moses Tegnér (WB) 7: 432 (1833). NF 5: 1207 (1882).
3) förklara l. anse att (ngt, i sht en egenskap o. d.) saknas hos (ngn l. ngt); jfr -DÖMA 2. Vi äro långt ifrån att villja frånkänna dessa beräkningar deras obestridliga värde. AB 1830, nr 10, s. 3. En viss ytlighet kan man .. ej frånkänna honom. Odhner G3 1: 399 (1885). —
-KÖPA. (från- 1527 osv. ifrån- 1719) (mindre br.) köpa (ngt) från (ngn). Om alla varor bliffua them frånköpte. GR 4: 114 (1527). Någre sådane Gårdar och Ägor voro Kyrckiorne .. egenvilligt ifrånkiöpte. ResolPrestBesvär 1719, s. B 3 a. SD(L) 1902, nr 205, s. 4. —
-KÖRA. (från- 1640—1851. ifrån- 1640)
2) köra l. driva bort (ngn); numera bl. (vard.) i p. pf.: bortkörd. Linc. (1640; under apello). Därs. (under depulsus). —
-LANDS-VIND. i sht sjöt. vind som blåser i riktning från land, landvind; motsatt: pålandsvind. Ekbohrn NautOrdb. (1840). GHT 1898, nr 70 A, s. 3. —
-LEDA, v. (från- 1739—1778. ifrån- 1653) [jfr fsv. leþa, i fråga om bevisning gm ledande till fångesman l. hemulsman o. d.] (†) i uttr. frånleda sig hava gjort ngt o. d., bevisa sig icke hava gjort ngt. Förordn. 16/8 1653, s. A 4 a. At han icke kan neka eller frånleda sig sådant i Prädikan hafva sagt. VDAkt. 1778, nr 188. —
-LIDEN, p. adj. (†) framliden, avliden. Frånledne kyrkioherdens Sal: Mag: Andreæ Bolini Effterlåtne Enkia. VDAkt. 1698, nr 384. —
-LIGGANDE, p. adj. (†) avlägsen, fjärran; jfr -LÄGEN. Fischerström Mäl. 59 (1785). Frånliggande länder. Strinnholm Hist. 4: 255 (1852). —
-LISTA, v. (jfr anm. 2:o sp. 1653) (gm list) narra från l. av (ngn ngt); jfr -LURA. SD(L) 1896, nr 434, s. 6. —
-LOCKA.
1) (†) locka bort (ngn). Endock her (i Uppsala) några karar äro som .. flitigha .. äro til att kunna .. ungdomen .. informera, så liggia andra dem i vägen medh afstyrkiande och frånlåckande. ORudbeck (1659) hos Annerstedt UUH Bih. 2: 39.
2) (jfr anm. 2:o sp. 1653) locka (i)från (ngn ngt), avlocka. Dalin (1851). Frånlocka det förflutna en del af framtidens hemlighet. TT 1875, s. 123. —
-LURA. (jfr anm. 2:o sp. 1653) (vard.) lura (i)från (ngn ngt), avlura; jfr -LISTA, -NARRA. Dalin (1851; angivet ss. föga br.). Sedan några arbetare blifvit berusade och frånlurade sina penningar. TurÅ 1900, s. 228. —
-LÄGEN. (†) avlägsen; jfr -LÄGSEN. The landskap, som långt frålegne woro. Hammerus Messenius 87 (1612). Möller (1807). —
-LÄGGA. (ifrån-) (†) frånhända. Sedan den norbottniske handelen är blefwen den samma (dvs. Åbo stad) ifrån lagd och till Stockholm dragen. BtÅboH I. 10: 205 (1693). —
-LÄGSEN l. -LÄGSE. (†) avlägsen, fjärran; jfr -LÄGEN. Tala medh frånlägse folck, och them allehanda .. genom breff tilkänna gifwa. Schroderus Comenius 934 (1639). Tranér Anakr. 216 (1833). —
-LÄGSENHET. (†) avlägsenhet, avsides belägenhet; vistelse l. befintlighet långt borta l. avsides. HSH 3: 53 (c. 1750). I afseende på Pastors frånlägsenhet. VDAkt. 1815, nr 50. —
-LÖPA. (föga br.) löpa ifrån, löpa bort från (ngn l. ngt). Opbränna alla byar, som böndren frånlupit. KKD 10: 115 (1708). Huruledes min förrige man .. mig med 2:ne små barn frånlupit. VDAkt. 1760, nr 367. Dalin (1851). —
-LÖSA, -ning.
1) lossa (ngt) från (ngt), lösgöra. Sedan tarmarne voro frånlöste, besågs Lefren. Schützercrantz Olyksöden 219 (1775). Dalin (1851).
2) (†) i uttr. frånlösa sig (ngt), lösa l. befria sig från (ngt). Man kan .. pœnitentzen .. medh Penningar sig frånlösa. Brask Pufendorf Hist. 439 (1680). —
-NARRA. (jfr anm. 2:o sp. 1653) narra (i)från (ngn ngt), avnarra; jfr -LOCKA, -LURA. Dalin (1851). —
-PLOCKA, -ning. plocka (i)från, plocka bort (ngt) från (ngt). Pomerantser (skäras) uti tärningar, som kärnorna böra frånplåckas. Warg 637 (1755). JernkA 1892, s. 110. —
-RASKA. (†) (gm överrumpling) beröva (ngn ngt). Bemana slottedt så thet ecke någorledis anten medt list eller makt tig frå raskat bliffuer. GR 5: 84 (1528). —
-RENSA, -ning. (från- 1872 osv. ifrån- 1640) rensa (i)från, rensa bort. Linc. (1640; under depurgo). Den jord och sten, som sitter i rotvecken (på de stubbar som skola kolas), frånrensas noga. Svedelius Koln. 106 (1872). särsk. (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om det som rensats bort. Lyttkens Frök. 25 (1879). —
-RESA, f. (†) bortresa, avresa. För sijn frånreese ifrå Polen. Chesnecopherus Skäl S 1 b (i handl. fr. 1593). —
-RESA, v. (från- 1851. ifrån- 1640) (†) avresa, resa bort. Linc. (1640; under demigro). Dalin (1851; angivet ss. föga br.). —
-RINNA. rinna ifrån, rinna bort. Då spadet väl frånrunnit, upplägges fisken på djupt fat. Zetterstrand Kokb. 161 (1863). —
-RIVA, -ning. (från- 1851 osv. ifrån- 1569—1738) riva av l. bort l. (i)från; äv. bildl. Alt thett the her till dags hade beseglat, thett var nu ifrå rifvit och kastat uppå elden. RA 2: 278 (1569). Linc. (1640; under revello). —
-RYCKA, -ning. (från- 1807 osv. ifrån- 1645) (jfr anm. 2:o sp. 1653) rycka (i)fran, rycka bort (ngt) från (ngn); beröva. I thet, at .. Gudh hennes .. Moder igenom Döden henne ifrånrychte. Gallius KGyllenstierna E 1 a (1645). Skolorna .. frånrycktes en god del af sina inkomster. PedT 1890, s. 353. En .. garderob, till hvilken han beredt sig tillträde genom att med händerna frånrycka ena låsmerlan. SD(L) 1897, nr 4, s. 4. —
-RYMMA. (†) rymma från (ngn); äv. i uttr. frånrymma från ngn. Nogre karla som fra lasse siggeson .. frårymde ære. GR 3: 345 (1526). Deserteuren (bör) .. utlefvereras till den armée, han sednast frånrymt. SPF 1830, s. 89. —
-RÅDA. (från- 1852—1898. ifrån- 1640) (numera mindre br.) avråda. Linc. (1640; under dehortor). (De) frånrådde mig att gå vidare. GHT 1895, nr 250 B, s. 2. —
-RÅNA. (från- 1872 osv. ifrån- 1597) (jfr anm. 2:o sp. 1653) råna (ngt) från (ngn). UrkFinlÖ I. 1: 110 (1597). (De) hafva .. erkänt, att de .. frånrånat två personer .. hvardera ett fickur. SD(L) 1894, nr 326, s. 8. —
-RÄKNA, -ing. (vid beräkning) avdraga l. fråndraga, räkna (i)från. Leopold (1809) hos AGSilverstolpe Bokst. 106. Frånräknas dessa så utgöra vi endast 8. Tegnér (WB) 7: 501 (1834). Vid vägningarna hafva ej kläderna frånräknats. LärovKomBet. 1884 —85, III. 1: 521. —
-RÖVA. (från- 1543 osv. ifrån- 1582—1635) (jfr anm. 2:o sp. 1653) röva (ngt) från (ngn), beröva (ngn ngt). Vthi thette .. Smålenske buller och oproor ähr honom .. frå röffwat mästt alle hanns äger och Lössörer. GR 15: 511 (1543). —
(I 14) -SAGA. [efter isl. frásaga, historia, berättelse; jfr d. frasagn, isl. frásǫgn] (†) tradition, sägen; jfr -SÄGEN. Celsius G1 1: 245 (1746). Dens. 1Kyrkoh. 5 (1767). —
-SE, -ende. bortse (från), icke taga i betraktande, lämna ur räkningen, lämna utan avseende. Frey 1850, s. 437. Om jag .. vill afväga menniskans .. värde i förhållande till naturen, så äger jag dervid icke rätt att frånse från det, som hos henne är egendomligt. Wikner Mater. 175 (1870). Med frånseende af den nödvändiga divergensen. TT 1883, s. 167. Frånsedt en och annan ensidighet, är denna artikel .. en af de bästa Polyfem dittills innehållit. Ljunggren SVH 4: 162 (1887). —
-SEGLA. (från- 1828 osv. ifrån- 1831) i sht sjöt. segla (bort) (i)från (en plats); nästan bl. i p. pf.; jfr FRÅN I 1. Gosselman Col. 1: 29 (1828). Frånseglade stället, derifrån sjöräkningen eller navigeringen börjar. Konow (1887). —
-SIDA. den sida som är (avsedd att vara) vänd bortåt, bakåt l. nedåt; baksida; avigsida. VetAH 1745, s. 231. Anfallet skedde på frånsidan af lägret, genom bakporten. Kolmodin Liv. 3: 325 (1832). Hypoteksförteckning å skuldebrefvets frånsida. SFS 1892, nr 32. s. 51. särsk.
a) på medalj, mynt, sigill o. d.: baksida, avigsida, revers. Björnståhl Resa 4: 180 (1774). (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 101 (1775). Olympiska spelens prismedalj .. har en alltid lika åtsida ..; frånsidan däremot komponeras särskildt för hvarje olympiad. 2NF 20: 677 (1914). mer l. mindre bildl.: den fula l. obehagliga sidan av ngt; avigsida, skuggsida. Remmer Turk. 26 (1824). Soldatlifvet (har) nog också sin frånsida. Quennerstedt IndSold. 21 (1887). Till .. medaljens frånsida torde böra räknas. att (osv.). Hagström Herdam. 3: 61 (1899).
b) (numera bl. bygdemålsfärgat) i fråga om häst, plog, åkdon o. d.: den högra (från körsvennen bortvända) sidan; jfr -HÄST. Serenius (1 41). Fjöl, eller vänd-bräde, sitter på alla Svenska Plogar på frånsidan. VetAH 1759, s. 211. Kindblad (1871). —
-SIKTA, -ning. avskilja (ngt) gm siktning, sikta bort l. (i)från. Linné Stenr. 28 (c. 1747). Turkiska skeppsbrödet bakas .. af Hvete, men utan at kliet frånsiktas. Fischerström 3: 444 (1787). särsk. (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om det som blivit frånsiktat. Lyttkens Frök. 7 (1879). —
-SILA, -ning. avlägsna l. frånskilja (ngt) gm silning, sila (i)från, avsila; sila bort (ngt) från (ngt). Block Ludwig 20 (1717). Det, som frånsilas den klara vätskan. Berzelius Kemi 3: 341 (1818). NF 10: 1080 (1886). —
-SKIFTA, -ning. (från- 1730 osv. ifrån- 1617—1626) i sht jur. avskilja (ngt) från (ngt) gm skifte, skifta (i)från. Ther .. någon .. förbruto Lijff, Ähra och Godz, tå skal icke hans Hustrus, Barns eller Folcks deel ther vthi inmängies .., vthan ifrån skifft blifwa, så at .. rätte Ägande skole sådant obehindret beholla. PrivSvAdel 1617—26, s. A 4 a. Denna lott (är) ej .. frånskiftad hufvudgården utan ligger i sambruk med denna. PT 1905, nr 124, s. 4.
Spalt F 1643 band 8, 1926