| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FEBER fe4ber, r. (m. Lind (1749), Lundell; f. Sahlstedt (1757)) ((†) n. AOxenstierna 2: 495 (1622), Dähnert (1784)); best. -n (Ågren Gell. 174 (1757) osv.) ((†) -bren 1686—1807); pl. (i bet. 1 b) -brar (Osbeck Resa 200 (1751, 1757) osv.) ((†) -brer BOlavi 96 a (1578), Eneman Resa 1: 211 (1712)). Anm. I ä. tid användes ordet äv. i lat. form: febris (GR 22: 461 (1551; oblik kasus), Grubb 614 (1665; nom.)), stundom äv. med lat. böjning: Berchelt PestOrs. G 8 b (1589: Febrim, ack.).
1) i eg. bet.
a) sjukdomssymtom l. sjukligt tillstånd, huvudsakligen bestående i förhöjd kroppstemperatur o. vanl. ökad puls, ofta i förening med törst, matthet o. allmänt illamående; i sht numera ofta med tanke uteslutande på temperaturstegringen. (En) lindrig, stark, häftig, brinnande feber. Ha feber, ligga i l. med (hög) feber. Han gick uppe med över 39 graders feber. En släng av, känningar av feber. Febern stiger, sjunker, faller, släpper, giver med sig. Fördriva, häva, mildra, sätta ned febern. Febern var i dag lägre. Man talar vanligen om feber, först när temperaturen stiger över 38 grader. Över 40,5° räknas av läkare för ”hög feber”. Intermitterande, remitterande, kontinuerlig feber (i fackspr.). Han (är) bliffvin siuck aff feber. GR 24: 549 (1553); jfr 2. Bären (av idegran) förorsaka dyssenterie och feber, då de ätas. Trozelius Rosensten 139 (1752). Såg man hans öga, röjde sig derinne / En oro djupare, än feberns var. Runeberg 2: 111 (1848). Vid de flesta infektionssjukdomar förekommer feber, d. v. s. kroppens värmegrad håller sig över det normala. Svenson Sinnessj. 62 (1907). — jfr HUNGER-, SÅR-, TAND-FEBER m. fl.
b) sjukdom som är förenad med feber (i bet. a) l. vars mest framträdande kännetecken utgöres av feber; ofta i pl.; särsk. om smittosamma infektionssjukdomar; i sht förr ofta närmande sig bet.: farsot, epidemi, epizooti. Hetsiga, smygande, långvariga febrar. Smittosamma febrar. Sumptrakter som alstra svåra febrar. Dö i feber. Han var angripen av en tärande feber. BOlavi 96 a (1578). Then S(alig) Herren .. (har) mäst alle åhr, anten aff någhon Feber eller Flusz .. warit plågat. Emporagrius JDelaGardie T 3 a (1652). Febrar och flera hos oss gängse sjukdomar hafva .. här (i Kina) sitt hemvist. Osbeck Resa 200 (1751, 1757). Åbon och hans närmaste ha undan malarian och febern flytt till Rom eller upp i bergen. Rydberg RomD 156 (1874, 1877). — jfr ANNANDAGS-, BRÖST-, FLUSS-, FLÄCK-, FROSS-, FÄLT-, GALL-, HJÄRN-, KALL-, KLIMAT-, MAG-, NERV-, NÄSSEL-, RÖT-, SCHARLAKANS-, SUMP-, TREDJEDAGS-, TYFOID-, ÅTERFALLS-FEBER m. fl. — särsk. i vissa namn på bestämda sjukdomar.
α) (†) kall feber l. den kalla febern, frossa, frossfeber. Voigt Alm. 1686, s. 6. Lundberg Hufeland 142 (1839).
β) gula febern (förr äv. gul feber), namn på en smittosam, svår febersjukdom som har sin hemort särsk. i hamnarna vid östkusten av det tropiska Amerika o. som kännetecknas bl. a. därav att den sjukes hud antager en gul färg. Lundberg Hufeland 135 (1839).
γ) reumatisk feber, av häftiga ledsymtom med akut insättande svullnad karakteriserad febersjukdom, ledgångsreumatism. Collin Ordl. (1847; under rheumatisk). 2NF 23: 11 (1915).
2) bildl., om sinnestillstånd som i sin beskaffenhet l. sina yttringar påminner om en febersjuks: feberaktig upphetsning l. häftighet l. oro l. spänning l. otålighet o. d.; brinnande iver l. åtrå l. energi l. lidelse; överdriven entusiasm (för ngt), mani, ”raseri”; ”yra”, ”yrsel”, ”rus”; nervös(t) brådska l. jäktande; äv. (numera i sht ss. senare led i ssgr) om andlig rörelse l. om intresse o. d. som häftigt o. allmänt griper sinnena: (andlig) farsot, ”smitta”. Gå i en ständig feber (av längtan, av oro, av glädje). Även han greps av den allmänna febern. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 3, s. 10. Passionernas feber. Svedelius i SAH 21: 289 (1841). Vredens och stridslustens otålighet tände feber i hans blod. Heidenstam Karol. 2: 105 (1898). Den nationalistiska och revolutionära febern (i Frankrike). Laurin Våld 224 (1910). — jfr AMERIKA-, EMIGRATIONS-, EXAMENS-, JAKT-, KASSA-, KRIGS-, KÄRLEKS-, RAMP-, RES-, SPEKULATIONS-FEBER m. fl.
1) som är förenad med l. tillkännagiver feber l. som liknar feber; feberartad; om person: som har (känning av) feber. En feberaktig blick. Känna sig feberaktig. Dähnert (1746). Pulsen var snäll (dvs. hastig) och feberaktig. SHedin i VetAH 1806, s. 259.
2) bildl.: som sker liksom i feber; häftig, hetsig, sjukligt uppdriven l. överdriven, orolig, nervös, jäktande; om person (numera mindre br.): intagen av stark sinnesrörelse l. iver, otålig, orolig, nervös, upphetsad; jfr FEBRIL 2. Feberaktig iver, brådska, oro, spänning. Feberaktig energi. Arbeta feberaktigt. Rydén Pontoppidan 33 (1766). Hon är feberaktig, nervös och sluten. Wijkander OSam 79 (1875). Hans arbete blef rastlösare och feberaktigare. Roos Skugg. 362 (1891). —
(1 a, b) -ALSTRANDE, p. adj. Feberalstrande bakterier. Feberalstrande kärr. Rydberg RomD 158 (1874, 1877). —
-ARTAD, p. adj. äv. bildl., = -AKTIG 2. Feberartad iver, hast, oro. Collin Ordl. (1847; under febril). —
-BARK. (numera föga br.) om bark (av vissa tropiska träd) som användts l. användes för beredning av feberstillande medel; särsk.: kinabark. Linder Fross. 51 (1717). Samtiden 1874, s. 95. —
-BRAND. (i sht i högre stil) brännande feberhetta; hög, brinnande feber; äv. bildl. CFDahlgren 1: 209 (1819). Jag vågade aldrig tända / din blod uti feberbrand. Tavaststjerna Morgonbris 200 (1884). —
-BRYTNING. (numera föga br. utom i Finl.) frossbrytning som föregår l. åtföljer ett feberanfall; vanl. i pl. VDAkt. 1790, nr 27. (Jag) Vaknade upp med hufvudverk och feberbrytningar. Wallin Bref 313 (1850). —
-DRÖM. (orolig, fantastisk) dröm sådan som feberpatienter bruka ha under feberyrseln; äv. bildl., om sjukligt överspända l. fantastiska föreställningar l. tankar l. planer o. d.; jfr -FANTASI. Vilda, oroliga feberdrömmar. Atterbom i Phosph. 1810, s. 157 (bildl.). (Konstnärliga) feberdrömmar, hvilkas verkliggörande utmanade all mensklig magt. Rydberg Sägn. 49 (1874). —
-FLÄCK. vanl. i pl., om de röda, heta fläckar på kinderna som ofta åtfölja en stark feber. Lind 1: 1217 (1749). —
-FORM, pl. -er. med. form i vilken en febersjukdom framträder; febertyp. VetAH 1818, s. 238. Vissa eruptiva feberformer, t. ex. Scarlatina. Huss Typhus 3 (1855). —
-FRI. Tredje dagen var jag (fullt) feberfri. Feberfria mellantider (i en febersjukdom). Rosenstein PVetA 1746, s. 27. —
-FÖRDRIVANDE, p. adj. Feberfördrivande medel. —
-GLÄNSANDE, p. adj. Feberglänsande ögon, kinder. —
-GLÖD. (i sht i vitter stil) feberbrand, feberhetta; brinnande feber; äv. bildl. Stagnelius (SVS) 4: 294 (1823; bildl.). De skola utsugas af hunger och förtäras af feberglöd. 5Mos. 32: 24 (öv. 1893). —
-GLÖDANDE, p. adj. äv. bildl. Mitt feberglödande ansigte. Palmblad i PoetK 1813, Suppl. s. 220. Den romanska erotikens feberglödande sinnlighet. Schück VLittH 1: 512 (1900). —
-GRÄS. benämning på vissa för beredning av feberstillande medel förr använda växter.
1) [jfr t. fieberkraut] (numera knappast br.) Erythræa centaurium Pers., gyllenört; jfr -ÖRT 1. Roberg Beynon 14 (1697). Lindgren Läkem. 19 (1902).
-HET, adj. äv. bildl. En feberhet iver, oro, passion. Hon lade sin .. feberheta hand på min. Bremer Grann. 2: 22 (1837). —
-HETTA. förr ofta liktydigt med feber; äv. bildl. Feberhettan brände hans blod. Arbeta (såsom) i feberhetta. Rygg-benen af Ormen buros (av indianerna) på halsen mot fråssa och feber-hetta. PKalm i VetAH 1753, s. 188. Den till feberhetta stegrade religiösa känslan. Rydberg Varia 232 (1894). —
-KURVA. (i sht med.) grafisk framställning av kroppstemperaturens växlingar under en febersjukdom. Sundberg Mikroorg. 315 (1897). —
-LIK, adj. feberliknande, feberaktig; i sht förr äv. bildl., = -AKTIG 2. En feberlik rodnad. Phosph. 1810, s. 377 (bildl.). En .. feberlik spänning. SvT 1852, nr 15, s. 4. —
-LIKNANDE, p. adj. Feberliknande symtom. —
-MEDEL. feberfördrivande l. febernedsättande medel. Antifebrin, aspirin och andra febermedel. Nordforss (1805). —
-PULS. (i sht med.) (med feber förbunden) hastig puls; äv. bildl.: feberaktigt uppdriven takt (i en värksamhet o. d.). Strandberg PVetA 1752, s. 4. Vår tids masskultur med dess feberpuls. VNorström (1909) hos Liljedahl Norström 2: 305. —
-ROT. [efter ä. t. fieberwurz(el); växterna i fråga ha förr haft användning för beredning av feberstillande medel] (†) (roten av) Arum maculatum Lin. l. arter av släktet Gentiana Lin. BOlavi 150 b (1578). —
-RYSNING. köldrysning som plägar inställa sig före ett feberanfall; frossbrytning, frosskakning. PJBergius PVetA 1763, s. 15. —
-SJUK. som lider av feber; ofta substantiverat. Den febersjukes fantasier. Ekblad 115 (1764). Med svigtande steg, lik en febersjuk, gick hon fram till bädden. Benedictsson FruM 360 (1887). —
-SJUKDOM~20, äv. ~02. —
-SVETTIG. —
-SVETTNING. —
(1 b) -SÄKER. (nytt ord, föga br.) immun (mot smittosamma febersjukdomar). Granlund Carlé OdågKrigsäv. 235 (1915). —
-TEMPERATUR. —
-TERMOMETER. i tiondedels grader indelad maximitermometer avsedd att användas för mätning av kroppstemperaturen (hos människor o. djur). Uhrström Hemläk. 673 (1886). —
(1 b) -TRÄD. benämning på det från Australien härstammande s. k. blå gummiträdet, Eucalyptus globulus Labill., bekant gm sin förmåga att på kort tid uttorka sumptrakter o. därigm förvandla feberalstrande trakter till friska; hos oss ofta odlat ss. krukväxt; jfr -GUMMITRÄD. Lindgren Trädg. 7: 145 (1883). —
-YR. äv. bildl. (Lidner) såg ut som en feberyr, hvilken vandrar i diktens lunder. Rydqvist i SAH 12: 451 (1827). Foster af en feberyr inbillning. Palmblad Fornk. 1: 569 (1844). —
-YRA. jfr -YRSEL; äv. bildl. Ligga i (full) feberyra. Göra, säga något i feberyra(n). Dalin Arg. 2: 207 (1734, 1754; i bild). När feberyran i ett visst tidssträfvande uttömt sin hetta .., inträder besinningens tid. SKN 1842, s. 205. —
-YRSEL. jfr -YRA; äv. bildl. Tala (som) i feberyrsel. Gripas av feberyrsel. (Hon är) karlarnes tjusning ända till feberyrsel. Crusenstolpe Tess. 3: 130 (1847). —
-ÄMNE. (numera knappast br.) med. i kroppen alstrat l. utifrån inkommet ämne som förorsakar feber. VetAH 1779, s. 142. —
-ÖRT. [jfr t. fieberkraut (i bet. 1 o. 3)]
1) (numera knappast br.) = -GRÄS 1. Franckenius Spec. B 2 a (1659). Serenius Iiii 3 a (1757). Lindgren Läkem. (1902).
3) (†) Scutellaria galericulata Lin., frossört. Blåå Feberört. Franckenius Spec. C 3 a (1659). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
1) (användt i sht av läkare) intr.: ha feber, lida av feber. Helsov. 1892, s. 142. I blodet .. hos febrande patient .. kunna (tyfus-)bakterier påvisas. 2NF 30: 528 (1920).
2) (i vitter stil, föga br.) tr.: försätta i feber; bildl. Det som febrade hans ådror och svindlade hans tankar. Didring Malm 1: 175 (1914). —
FEBRICITANT, m.||ig. (†) [ytterst av lat. febricitans, p. pr. till febricitare (se FEBRICITERA)] febersjuk person, feberpatient. Een tienligh Kost för febricitanter. Palmcron SundhSp. 100 (1642). Dalin (1871). —
FEBRICITERA, v. [ytterst av lat. febricitare] (numera föga br.) = FEBRA 1. Chesnecopherus RegIter E 3 b (1613). Löwegren Hippokr. 1: 134 (1909). —
FEBRIG, adj.
1) (i högre stil, i sht i poesi) till 1 a: feberaktig; äv. bildl. Ögon, febriga och galna! Österling ÅrVis. 13 (1907). Det bor .. febriga och heta drömmar i storskogens lodjursnätter. Johansson RödaHuv. 1: 26 (1917).
FEBRIL, adj.; adv. -T. [jfr t. febril, fr. fébrile, av. lat. febrilis]
1) (i fackspr.) = FEBER-AKTIG 1. Febrila symtom. Pulsen var hög och febril. VetHLäk. II. 1: 59 (1795). 2NF (1907).
2) = FEBER-AKTIG 2. Febril hast, brådska, oro, iver. Ett febrilt tillstånd av överretning (upphetsning). Snällp. 1848, nr 5, s. 4. Marknaden (var) febril till följd af köp från England. SD(L) 1896, nr 479, s. 7. —
FEBRISK, adj. (†) feberaktig (se FEBER-AKTIG 1 o. 2); feber-. Febriske .. kranckheeters Cur. Voigt Alm. 1675, s. 7. (Denna) febriska oro. Thorild 3: 379 (1794).
Spalt F 414 band 8, 1924