Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a β) FÖR-SARGA. (†) svårt sarga. Och Ben Jamin begynte til at slå och försargha j Jsrael widh tretiyo män. Dom. 20: 39 (Bib. 1541; Bib. 1917: slå ihjäl). Phrygius NALiljehök 3 (1619). i bildl. anv. Så ath all ting bådhe lijff conscientia, forstond och sinne warder orätt, falskt och forsargat. OPetri 2: 64 (1528). —
(I 6) -SAT, n. (-satt 1626) [av mnt. vorsat, motsv. t. vorsatz (se FÖR-SATS, sbst.1 o. 2). Jfr FÖRE-SATT, FÖR-SÅT, sbst.2, FÖR-SÄTT] (†) uppsåt, föresats. K: M:ttz intention och försatt är, denne .. armée .. emot Polacken att före. Gustaf II Adolf 285 (1626). OxBr. 3: 128 (1627). —
(I 1 c α) -SATS3~2, sbst.1 [liksom d. forsats efter t. vorsatz. Jfr FÖR-SATS, sbst.2] (utom i ssgr numera knappast br.) om ngt som sättes framför (innanför) ngt l. som är satt framför (innanför) ngt för att skydda ngt l. bibehålla ngt i dess läge l. dyl. Om strömmen har brådjup landgång, måste der i vattnet .. inrättas 1 til 2 grofva timmerbockar, med försatser och starka riglar vid fötterne, at bryggans ändar icke måtte nedsjunka (osv.). KrigVAH 1817, s. 102.
Ssgr: försats-glas. tekn. i lanterna med ofärgad lins: tunn, färgad glasskiva anbragt innanför linsen för att giva signalfärgen (rödt, grönt) åt lanternan. SFS 1908, nr 149, s. 3. Blomgren LbSjöm. 2: 51 (1915).
-stycke. boktr. i början o. slutet av varje rad anbragt, stilhöjd o. kägel hållande stycke av typmetall, tjänande att skydda första o. sista bokstaven i raden. Nordin Boktr. 68 (1881). —
(I 6) -SATS, sbst.2 [efter t. vorsatz. Jfr FÖR-SAT, -SATS, sbst.1, ävensom FÖRE-SATS, sbst.1] (†) uppsåt, föresats. (Detta) har stadfäst mig uthi den försatzen som iag har fattat. Rålamb 8: 159 (1691). Cellarius 191 (1699). —
(I 1 e) -SATS3~2, sbst.3 [jfr t. vordersatz. Jfr FÖRE-SATS, sbst.2]
1) log. (numera mindre br.) om det led i ett hypotetiskt omdöme som innehåller grunden (vanl. följt av det som innehåller följden o. i allm. inledt av konj. om): premiss; motsatt: eftersats; förr äv. om översats i slutledning. Försatzen (major) må passera, fast han icke är så richtig. Rydelius Förn. 198 (1722, 1737). Tuderus Kiesewetter 63 (1806). Sjöberg o. Klingberg Log. 17 (1871).
2) språkv. bisats vars huvudsats är efterställd (förr stundom inskränkt att gälla endast konditional satsfogning, varigm bet. i själva värket sammanföll med den under 1 omtalade). Moberg Gr. 153 (1815). Boivie SvSpr. 80 (1820). Schiller SvSpr. 33 (1859). Östergren (1923).
3) mus. om den första satsen i en av två satser bestående period. Wegelius Musikl. 1: 123 (1888). —
-SATT, se FÖR-SAT. —
(II 1 a γ) -SAXA. (†) vid tillklippning förstöra l. skämma. Knorring Axel 1: 218 (1836). —
(I 1 a) -SCEN3~2. på teater: främre delen av scen. (De) sätta sig tillsammans i en soffa på förscenen och samtala. Almqvist God. 13 (1838). Bergman Exper. 160 (1918). —
(II B) -SCHATTERING. [efter t. verschattierung] (†) schattering. Mollet Lustg. D 2 a (1651).

 

Spalt F 3122 band 9, 1927

Webbansvarig