Publicerad 1907 | Lämna synpunkter |
DANGLA daŋ3la2 (da`ngla Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; (föga br.) -ARE (Hahnsson (1888; med afs. på bet. jfr 1 slutet)).
(hvard., mindre br.)
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., d., nor., nyisl. o. eng.] intr.: dingla, hänga (löst) o. slänga; om person: gå o. slänga (med ngt, med armar o. ben), äfv.: gå ostadigt, vacklande; i sht i förb. dingla och dangla. Spegel Gl. 77 (1712). Serenius (1734; under dangle). Den stjernan, man på mig häftar, / Skall dingla och dangla våt. Bellman 4: 16 (1791). Dangla med armar och ben. Deleen (1807; under teave). Skomakarn än löper och år ifrån år / Lästknippan på ryggen hon danglar och slår. E. Sjöberg S. dikt. 179 (1825). Det är vackert .. att som söndagen gå och dangla med en af dem (dvs. näsdukarna) i hvar ficka. Bremer G. verld. 1: 176 (1860). Triddelfitz .. vandrade af nedåt gården … Se bara huru han dinglar och danglar. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 114 (1870). — [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. i eng., äfvensom d. dial. dangle om (Jutland; Feilberg); med afs. på bet.-utvecklingen jfr DALLA, v., o. DANKA, v.1] (i Finl., föga br.) stå o. hänga sysslolös, vanka sysslolös omkring. Hahnsson (1888).
2) [med afs. på växlingen mellan intransitiv bet. (se 1) o. transitiv bet. jfr DÄNGA m. fl.; måhända har bet. äfv. påverkats af de till sin ljudbeskaffenhet snarlika DÄNGA o. DALJA] (hvard., föga br.) tr.: slå, piska (på), dalja (på). Men se vi tog repstumpar och allt, hvad vi kunde komma öfver och började dangla odjuret; så mycket vi orkade. Geijerstam Mina pojkar 89 (1896).
Särskilda förbindelser:
Spalt D 299 band 6, 1907