| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BOCK bok4, sbst.1, om djur m. l. r., om person m., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
I. hanne af geten m. fl. djur o. därmed nära sammanhängande bet:r.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. ä. eng.] hanne af (tama) geten, ofta karakteriserad ss. kättjefull, stinkande o. fallen för att stångas; äfv. i utvidgad, oeg. o. bildl. anv. (se c—h). Aaron .. skal offra .. bocken til itt syndoffer. 3 Mos. 16: 9 (Bib. 1541). Bartholomæi tijdh .. Taga Getterna sigh Bockar. Brahe Oec. 110 (1581). En Bock för sin Okyskheet skull, kan icke så länge lefwa (som en get). I. Erici Colerus 2: 150 (c. 1645). Asiatiske Bockar, som bära Camelhår. Alströmer Præs. i VetA 1745, s. 21. Oregerlige båckar. J. Wallenberg 146 (1771). Nilsson Fauna 1: 270 (1820). — jfr FRI-, FÖRSONINGS-, GET-, GÄLL-, OFFER-, SLAKT-, SYNDA-, UNG-BOCK m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Skicker idher såsom bockar fram för hiorden. Jer. 50: 8 (Bib. 1541; Luther: stellet euch als Böcke vor der Heerde her); jfr i β. Han stincker som en bock. Mont-Louis Fr. spr. 290 (1739). (Han) går .. stelt som bocken i blanka stöfveldon. Karlfeldt Vildm. 42 (1895).
b) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Bocken weet at han haar Horn .. (dvs.) Dhe mächtige nyttia dheres wälde. Grubb 52 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 7 (1865) [jfr motsv. uttr. i d., nor. o. t.]. Gamla bockar ha styfva horn. Sv. ordspråksb. 37 (1865); jfr: Gamla Bockar hafwa horner rätt så styfwa som the vnga, / Halta Karlar och så gärna om en lofligh älskogh siunga. Arvidi 144 (1651) [jfr motsv. uttr. i nor., holl. o. t.]. Kommer det bara an på skägget, så kan bocken predika. Landgren Ordspr. 96 (1889). Om ock bocken är ur huset, så är dock lukten qvar. Därs. 138. — [jfr t. den bock zum gärtner setzen, äfvensom d. sætte bukken til at passe havresækken, t. den bock auf die haferkiste setzen] Sättia Bocken til Träägårdzwachtare. Grubb 45 (1665). Det vore at sätta bocken til trädgårdsmästare. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 291 (1779). Ständerna hade .. sjelfva affärdat Sprengtporten till resningens egentliga härd; de hade ”satt bocken till trädgårdsmästare”. Odhner G. III 1: 118 (1885; efter yttrande af G. III). — [jfr d. malke en buk, holl. gij melkt den bok, en wascht den moor, t. den bock melken, lat. mulgere hircos] (†) i uttr. mjölka bocken, om gagnlöst arbete. The Macedoniske Biskopar (hafva), vthi thenne Disputation molkat Bocken, och Innocentius satt vnder Sållet. Schroderus Osiander 1: 592 (1635) [jfr t. der eine melkt den bock, der andere hält das sieb unter]. Rhyzelius Ant. 17 (c. 1750).
c) person som är utklädd till bock l. figur som föreställer en bock vid vissa folkliga fester, urspr. ss. symbol för fruktbarheten; i ssgrna JUL-, KORN-, SKÖRDE-BOCK.
d) om viss deltagare i vissa lekar hvilken tänkes föreställa en bock.
α) med bindel försedd deltagare i blindbocksleken (se BLINDBOCK 1). Vi lekte blindbock .. / Jag merändels var Bock och skulle henne taga. Journ. f. litt. o. theat. 1812, nr 122, s. 3.
β) [jfr med afs. på likartade gisslekar d. hvor mange horn har bukken? holl. bok-bok-sta-vast, hoevel horens heb-je op je bast? eng. buck, buck, how many horns do I hold up? lat. bucca, bucca, quot sunt hic? (Petronius)] person som föreställer en bock i leken bulta bock, i hvilken ”bocken” skall gissa, hur många fingrar, föreställande horn, en annan håller upp bakom hans rygg l. framför hans förbundna ögon. Envallsson Colin o. Babet 31 (1787). Landsm. V. 5: 115 (1886). H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 532 (1903).
γ) (förr) person som föreställer bocken i leken slakta bocken. Småsaker 5: 63 (1756; omnämndt bland gamla jullekar). Sv. forns. 3: 447 (1842).
δ) (†) i uttr. vattna bockar, benämning på en numera obekant lek. Vilja gossarne vatna bockar, / Skola flickorna gömma ring. Envallsson Colin o. Babet 29 (1787; angifvet ss. en på landsbygden vanlig lek).
e) i utvidgad anv.: hanne af getsläktet l. detsamma närstående släkten, ss. rådjur, antiloper m. m.; äfv. ss. senare led i ssgr som beteckna hithörande djurarter. Nilsson Fauna 1: 303 (1820; om rådjurshanne). (Gnun) är ett stäppdjur, som dagen i ända ströfvar omkring i flockar på 20 till 60 stycken, anförda af en gammal bock. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 343 (1902). E. Lönnberg i Fauna o. flora 1912, s. 131 (om gerenukhanne). — jfr GASELL-, GERENUK-, NILGAU-, RÅ-, STEN-BOCK m. fl., ss. artbeteckningar: BEZOAR-, BLÅ-, BLÄS-, BROK-, BUSK-, DESMANS-, MYSK-, RIED-, SPETS-, SPRING-, VATTEN-BOCK m. fl. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) hanne af fåret, bagge, gumse. Jes. 60: 7 (Bib. 1541; öfv. 1904: vädurar, Luther: Böcke). Att thu täncker till, att lathe bestyre tig aff Tyszlandt till ett hundrede eller tu aff the Rumpefår .. tesz flere Bocker mann kunde fåå, ju bätter. G. I:s reg. 16: 533 (1544).
β) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] (†) hjorthanne, hjorttjur, hjortoxe. Kalm Resa 3: 133 (1761).
f) i öfverförd anv., om insekter, i sht skalbaggar, med långa, bockhornsliknande antenner; i sht som senare ssgsled; jfr ASP-, ASPVEDS-, BARK-, HUS-, STEKEL-, TRÄ-BOCK m. fl.
g) [anv. är föranledd af satyrernas bockliknande gestalt] (tillfällig anv.) oeg., om satyr. Gudens bockar / I yra flockar / Så gerna smyga / Till Paphos lund. Valerius 2: 148 (c. 1820).
h) [jfr motsv. anv. i t.] (†) oeg., om djäfvul(en) tänkt i (mer l. mindre fullständig) bockgestalt. Elaka käringar spå mig illa, dem ger jag bocken och hundana. Horn Lefv. 101 (c. 1657) [jfr det ger jag fan]. Helvetets svartaste bockar. Wennerberg 3: 100 (1883).
i) bildl., om människa som i ett l. annat afs. liknar en bock.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om kättjefull, stinkande, osnygg människa. Ibland them som Euangelium höra och anamma, äre månge frääne illaluchtande Bockar, thet är, Skrymtare. P. J. Gothus Luther Scrifft. sent. Y 3 a (1597). Then skörachtige Bocken (dvs. påfven Paulus III) hade monge Horungar. Schroderus Osiander III. 1: 161 (1635). Den gamla Bocken vil sin Fästmö föreskrifva, / Hur hon som Hustru vara bör. Envallsson Tal. tafl. 50 (1782). Geijerstam Lyckl. män. 47 (1899). — jfr HOR-, SKÄGG-, SNUSK-BOCK m. fl.
β) [efter t. bock hos Luther ss. ordagrann öfv. af hebr. ‛athūd, hvars anv. i denna bildl. bet. beror på att bocken är betraktad ss. gethjordens ledare; jfr Jer. 50: 8 (se under a)] (enst. i bibeln) om ledare l. härskare. (Helvetet) vpwecker tigh the dödha, alla werldennes bockar. Jes. 14: 9 (Bib. 1541; öfv. 1904: jordens alla väldige, Luther: Böcke, Vulg.: omnes principes terræ).
j) (i vissa delar af Sv.) bildl., om framkälke. Framkälken (på ”hälsingekälken”), (stöttingen), som har till uppgift att styra lasset, kallas ofta ”bock” och bakkälken .. ”get”. Haller o. Julius Skogshush. 224 (1908). Ekman Skogstekn. handb. 61 (1908).
2) (†) bockskinn. Teitt Klagomålsreg. 215 (1555). Elgshuder, renshuder, bockar och gettskinn. RA 1: 730 (1560).
3) [efter lat. hædus, gr. ἒριφος, vanl. i pl.] (i öfv. från lat. o. gr.) namn på två stjärnor i stjärnbilden Kusken. Lagerlöf Theokritos 47 (1884). Janzon Propertius 2: 93 (1908).
4) [fsv. bokker (P. Månsson Skr. 169), liksom d. buk sannol. af t. bock, fast det i denna bet. uppvisats först hos Luther, hvilket ord, liksom synonymet widder, vädur, torde vara en direkt öfversättning af lat. aries, bagge, murbräcka; jfr BAGGE, sbst.1 II etym. afd.] (†) murbräcka; jfr STORM-BOCK. (Nebukadnesar) skal medh bockar om kull stöta tina (dvs. Tyrus’) mwrar. Hes. 26: 9 (Bib. 1541; Luther: mit Böcken). Murbreckia, bock. Lex. Linc. (1640; under testudo). Rudbeck Atl. 2: 146 (1689). J. Röding i 1 VittAH 1: 203 (1755).
II. [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt af it. capra, äfvensom eng. buck, sågbock, fr. chèvre, sågbock. Anv. torde bero på likheten mellan träbockens o. den egentliga bockens stela benställning] ställning, i allm. afsedd att uppbära ngt, i sin vanligaste form bestående af (ett stycke af) en stock l. planka l. dyl., hvilande på två par nedåt divergerande stöttor, kallade ”ben”. En hoop dubbelte haker (ett slags artilleripjäser) och ther tiil bocker. G. I:s reg. 14: 149 (1542). En brygga giord öfver Trava 1712 .. begyntes med båckar så långt strömen var grund. Ehrensvärd Anl. 3: 5 (1741). Bockar till ett gungbräde. Dalin (1850). (I grufgångar) användas (ss. stöd) bockar af tvenne med öfre ändarne något mot hvarandra lutande stolpar samt en öfver dem lagd kappa. Wetterdal Grufbr. 191 (1878). Långa längor med bräden lagda på bockar. Strindberg Hems. 143 (1887). På ett par bockar låg en halvfärdig kanot. Lagerlöf Holg. 2: 136 (1907). — jfr APPORTER-, BAK-, BRO-, BÄR-, FORM-, HISS-, HÄNGSEL-, JÄRN-, KLOCK-, LAGER-, PLANK-, SKEPPS-, STRÄF-, STÄLL-, STÄLLNINGS-, SÅG-, TIMMER-, TRÄ-BOCK m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. stå (sitta) som en målad bock, stå (sitta) stel o. orörlig l. häpen o. handfallen l. mållös af häpenhet, stå (där) o. gapa; jfr TRÄBOCK. Altén Efter bokst. 23 (1797). Står ni der som en målad bock och säger icke så mycket som ett godt ord åt er hustru? Topelius Vint. II. 2: 206 (1882). Om jag begriper hur du står ut att sitta så der som en målad bock! Agrell Dram. 1: 187 (1883). Fiskalen och hela hopen .. stodo som målade bockar inför detta obegripliga mysterium. Högberg Frib. 109 (1910).
b) [liksom i d. efter motsv. anv. i t.; numera nog oftast elliptiskt för KUSK-BOCK] kuskbock; förr äfv. om upphöjd sittplats bakpå åkdon. En öpen Rese-Phayton, ensitsig på Jernaxlar, med bock fram och bak. SP 1779, s. 248. Kusk i livré .., som tronade på bocken. Sturzen-Becker 6: 60 (1868). Vi afgingo med endast fyra passagerare inuti (charabangen) och en på bocken. Anholm Gog 394 (1895).
c) gymn. (på fyra ben hvilande) gymnastikredskap för grensprång, mindre än ”häst”. H. Ling Tillägg t. tab. 109 (1871). Grensprång öfver bock och häst. Willebrand o. Rancken Fem sportsm. 28 (1885). Friesen Inbjudn. 1891, s. 33.
d) [jfr d. springe buk, staa buk for en, nt. bukk sta fast un wipper nig, holl. bok(je) springen (äfvensom bok-bok-sta-vast o. bokje-staan i andra bet.), t. bock springen, bock stehen] i uttr. hoppa bock, förr äfv. springa l. leka bock o. ngn gg bock stå fast, ss. benämning på en lek, hvilken går så till att en person, ”bocken”, ställer sig framåtböjd med sänkt hufvud (o. händerna stödda mot knäna), hvarpå öfriga deltagare i leken taga sats o. hoppa grensle öfver honom; äfv. om dylika grensprång öfver andra föremål; stå bock, agera bock i leken ”hoppa bock”. Leka el. springa bock. Björkegren (1784; under coupe-tête). Någon (föreslog) att sällskapet skulle roa sig med att hoppa bock. AB 1831, nr 81 B, s. 4. Hoppa ell. springa bock. Dalin (1850). Han .. sökte hoppa bock upp i sadeln. Cavallin Kipling Emir. 24 (1898). (Pojken) hoppar bock ett slag över ett par långa kanoner. Lagerlöf Holg. 2: 55 (1907). — oeg. o. bildl. (Bergbäckarna) dansa åstad, .. muntert slingrande sig emellan .. klipporna .. eller .. hoppande ett ”bock stå fast” öfver dem, då de stå i vägen. Gosselman Sjöm. 2: 104 (1839).
f) [jfr t. e-m den bock stehen l. halten, stå på händer o. fötter, erbjudande en annan sin rygg ss. trappsteg för bestigning af en häst, en mur l. dyl., samt holl. bok(je) staan i liknande anv.] (mindre br.) i uttr. stå bocken, hålla stånd (mot ngt), hålla ut; få bära hundhufvudet (för ngn). Stå bocken mot naturens obehag. Törneros Bref 10 (1823; Bergströms uppl.). En minister, som stått bocken för en kunglig dumhet, fick ta afsked. Strindberg Sv. öden 3: 141 (1884). Får jag en duktig klunk bondvatten, så står jag bocken igen. Lundquist Zola I grus 137 (1892). (Den af en brottsjö lösryckta) Spiran .. gjorde .. första breschen i den andra bastigneringen, som hittills stått bocken. V. Bergdahl i LD 1910, nr 299 A, s. 3. — Anm. I följ. språkprof tyckes bet. närma sig den tyska. Den Bock stehen, stå båcken för en, stå enom bi, låta en stödja sig vid sig. Lind (1749; under bock).
g) [jfr motsv. anv. i t.] spelt. vänstra handen ss. stöd för kön vid stötar i biljardspel. Wilson Spelb. 68 (1888). 2 NF 3: 379 (1904).
h) [jfr d. den polske buk, t. polnischer bock] i uttr. polska bocken, om visst slags (polsk) tortyr. (Hummerhielm blef af polackarna) spänd i Pohlska bocken, det är med sammanbundna händer, armarne dragne öfver knäen, och en käpp satt under knäen och öfver armarna. Nordberg C. XII 1: 224 (1740).
-BEN.
1) till I 1.
a) i eg. bem. (Egyptiernas) målare och bildhuggare måla och hugga Pans beläte .. med ett geta-ansigte och bockben. Carlstedt Her. 1: 249 (1832).
b) veter. ben med framåtböjdt knä hos häst, sällan hos nötkreatur. Ehrengranat Häst. rör. 17 (1818).
a) till -BEN 1 a. En förkrymt Pan — ett litet tomtetroll med stort hufvud och liten hårbevuxen och bockbent kropp. K. Warburg i GHT 1898, nr 45, s. 1.
b) till -BEN 1 b. Framåt bögda knä förekomma ofta hos gamla hästar … Man kallar sådane hästar bockbente. Florman Häst. känned. 94 (1794). —
-BENTHET30~2 l. 3~20. till -BENT b. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 4 (1836). Bockbenthet förekommer jämförelsevis sällan hos nötkreatur. Landtbr. bok V. 2: 167 (1909). —
-BLAD, se d. o. —
-BLOD. (bocka- Ebr. 9: 19 (NT 1526), Envallsson Tokrol. natt. 8 (1791). bocke- B. Olavi 76 a (1578), Hildebrand Magia nat. 188 (1654). bocks- Hildebrand Magia nat. 260 (1654). bock- Nicander osv.) [fsv. bukka bloþ] Bockblod träffligit är, och bör des nogare gömas: / Stött til pulver i Vin för styng det snarliga botar. Nicander G. sann. 146 (1767). —
-BLÄCKE. (bocke-) (knappast br.) växten Sedum telephium Lin., kärleksört, fetblad. Linné Västg. 234 (1747). Fries Ordb. 13 (c. 1870). —
(II) -BRO. på bockar hvilande bro. —
(II) -BRYGGA. på bockar hvilande brygga l. bro. —
(II) -BÖSSA. (bocke-) [jfr t. bockbüchse] (förr) Ibland de mindre skytt räknades först Skerpentin, Skarpentin eller Bockebyssa, sex eller sju fot lång, sköt en halfpunds blykula, och stöddes på bock eller lades på små hjul. J. Röding i 1 VittAH 1: 173 (1755). —
-DRILL. [jfr t. bockstriller, efter it. trillo caprino; jfr äfv. fr. chevrotement (se CHEVROTTERA)] (föga br.) mus. NF (1877). Ekbohrn Främ. ord (1904). Bockdrill .. en felaktigt utförd drill, i synnerhet det stötvisa, bräkande förstärkandet af en ton i stället för växling mellan två. 2 NF (1905). —
-FLÄSK. (†) växten Sempervivum tectorum Lin., huslök, taklök. Dybeck Runa 1845, s. 62 (cit. fr. 1645). —
-FOT.
1) fot på en bock l. som liknar en bocks. En Satyr, som har bockfötter. Möller (1745; under bouquin). särsk. [jfr d. bukkefoden kommer til syne samt t. pferdefuss o. eng. cloven foot i liknande uttr. Anv. har sitt ursprung i föreställningen om djäfvulen ss. försedd med bockfot, hvilken han söker dölja för att icke förråda sig] i bild, om ngns onda natur l. afsikter, hvilka han söker dölja; i sht i uttr. ngn visar bockfoten, bockfoten sticker fram o. d.; jfr HÄST-FOT. Man skall endast se åt, att der icke är en bockfot bakom. Topelius Vint. II. 2: 98 (1882). (Gambettas) hersklystnad började sträcka fram bockfoten. Kaufmann Frankr. 105 (1883). Bockfoten sticker mer och mer fram under vensterns förklädnad. VL 1893, nr 215, s. 3.
2) (tillfällig anv.) om person hvars fötter likna en bocks. Vidunderlig var han (dvs. Pan) att påse, / bockfot, hornad dertill. Tegnér 3: 106 (1820). —
-FOTING.
b) om djäfvul. När hörde man väl .. djäfvulen / bockfotingar försmäda! T. Hedberg i Världslitt. i urval 3: 647 (1902). —
-GALLA. (bocka- I. Erici Colerus 1: 34 (c. 1645). bocke- Hildebrand Magia nat. 37 (1654), Hagberg Shaksp. 9: 274 (1850). bocks- Hildebrand Magia nat. 33 (1654)) [fsv. bukka galle]. —
-HOF. veter. jfr -KLÖF. Billing Hipp. 248 (1836). Bockhof kallas en hofform, vid hvilken hofväggen har en riktning, som för mycket närmar sig den lodräta, och med marken bildar en vinkel af öfver 60°. Bohm Husdj. sjukd. 254 (1902). —
-HORN, se d. o. —
-HOSTA. (†) med. torr hosta som förekommer vid början af tuberkelbildning i lungorna. Haartman Sjukd. 113 (1759). —
-HUD. (bocka- G. I:s reg. 3: 230 (1526), Växiö rådstur. prot. 1638, s. 747. bocke- L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623), RP 2: 110 (1631). bock- G. I:s reg. 28: 259 (1558) osv.). —
-HUDS-BYXOR, pl. (numera knappast br.) bockskinnsbyxor. 2 p(a)r Ellgzhuudz böxor 1 p(a)r Båckhuudz Dito. Bouppteckn. fr. Rasbo 1697. Karol. förb. årsb. 1913, s. 408 (i handl. fr. c. 1714). —
-HUFVUD. (bocka- Rålamb, Ågerups arkiv)
-HVETE. [jfr t. bocksweizen] växt af släktet Tragopyrum Lin., särsk. Tragopyrum frutescens Lin. Svensson Sv:s kulturv. 152 (1893). —
-KILLING. (bocke- Norrl. saml. 340 (1565). bocks- BtFH 4: 102 (1563). bock- Ångerm. domb. 9 dec. 1634, fol. 79, osv.). —
-KLÖF. särsk. veter. jfr -HOF. Sjöstedt Husdj. 1: 225 (1860). Står väggen (på nötkreaturs klöfvar) .. brant och är höjden i trakten väsentligt större än normalt, uppstår bock-klöfvar, som vanligen äfven åtföljas af allt för raka kotor. Landtbr. bok V. 2: 170 (1909). —
(II) -KRAN. tekn. fast lyftkran hvars bärbalk hvilar på två bockar. —
(II) -KVARN. [efter t. bockmühle] kvarn som hvilar på en bock, tysk väderkvarn; jfr STUBB-KVARN. 2 Uppf. b. 2: 471 (1901). —
-KÖTT. (bocka- I. Erici. bocke- Palmcron Sund. sp. 31 (1642). bock- Linné Diet. 2: 203 (c. 1750) osv.) [fsv. bukka kiöt] Bocka- eller Geta-kött förtärdt förorsakar fallande Siuka. I. Erici Colerus 2: 153 (c. 1645). —
-LEFVER. (bocke-) Wilt tu weeta, om een med .. (fallandesot) behafftat är; Så giff honom Bocke-lefwer at äta, så faller han strax neder. Lindh Husapot. 31 (1675). —
-LIK, adj. —
-LILJA. (†) växten Lonicera periclymenum Lin., svensk kaprifolium; jfr BOCKBLAD 2 e. A. J. Retzius i VetAH 1798, s. 60. —
-LUKT. för bocken karakteristisk, obehaglig, frän lukt. Wikforss (1804; under bockgestank). Bocktalg .. har egen obehaglig bocklukt, som gör den mindre användbar. Åkerman Kem. techn. 2: 205 (1832). (Getmjölken) har .. en .. egendomlig smak och lukt, s. k. bocklukt. Landtbr. bok 3: 28 (1902). —
-LÄDER. (föga br.) beredt bockskinn utan hår. Skintröija af Bockläder. Växiö domk. akt. 1699, nr 290. Freja 1873, s. 187. —
-MAN. (bocke- Stiernhielm) (föga br.) satyr. Iag (Backus) traff an twå Bocke-Män / The min Wän Cupido, / Giorde myckin håån oc spott; / Knäpten vnder Näsan. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Heidenstam Skogen susar 256 (1904). —
-MJÖLK. (bocka- Bliberg Acerra 457 (1737). bocke- Rhyzelius) (Jag har) icke allenast sedt bockar miölkas; vtan ock smakat med min munn bockemiölk twå gånger, .. theraf kunde giöras god get-ost. A. O. Rhyzelius (c. 1747) hos Helander Rhyzelius 17. —
-MUSKEL. [jfr t. bocksmuskel, nylat. (musculus) tragicus] (†) anat. benämning på en liten muskel i främre kanten af ytterörat; jfr ÖR-BOCK. Schützercrantz Walter 83 (1801). —
-NÄCK. (i Norrl.) ett skymford. Molin Ådal. 105 (c. 1895; om en bock). Håll mun på er, rackarpack! Fattigstackare! .. Bocknäckar! Nordström Herrar 90 (1910). —
(II) -ORT. bergv. ort i hvilken takets (o. väggarnas) tryck uppbäres af bockar. Jernk. annal. 1873, s. 314. —
-PÄRK. idrott. visst slag af pärkspel. Bruhn Lekledarek. (1899). —
-RAGG. (bocke- Sv. forns. 1: 99. bock- Salander osv.) Gete-Hår och Båck-Ragg tiena til stoppning och til fyllning i Sängkläder för Folcket. Salander Gårdsf. 43 (1727). Styft tyg til kläder af bock-ragg. Lind (1749; under schetter). —
-RAMS. (föga br.) växt af släktet Polygonatum Tourn., getrams, bockblad. Fries Ordb. 98 (c. 1870). särsk. växten Polygonatum multiflorum All., kungskonvalje. Gosselman Flora 58 (1865). Lyttkens Sv. växtn. 1323 (1912). —
-ROT. [jfr t. bockwurz]
2) [namnet är föranledt af rotens bocklukt] växten Pimpinella saxifraga Lin., backanis; jfr -ÖRT 2. Linné Flora nr 261 (1755; anfördt fr. Ångermanl.). Retzius Flora oec. 500 (1806).
-RUTA. [jfr t. geissraute] (†) växten Galega officinalis Lin., getklöfver; jfr -VIKE. Geteruta, Bockwike, Bockruta. Franckenius Spec. B 4 b (1659). Rudbeck Hort. bot. 46 (1685). —
(II) -SADEL. [jfr t. bocksattel] sadel med bockliknande sadelställning, bladsadel. Kavallerisadeln .. representerar den ungerska bocksadeln. Wrangel Handb. f. hästv. 252 (1885). —
-SKINN. (bocka- Tegel G. I 1: 113 (1622). bocke- Tegel G. I 1: 113 (1622), RP 8: 101 (1640). bock- G. I:s reg. 1: 152 (1523) osv.) Geetskinn bliffve myckitt smidigere till hosser än bockskin. G. I:s reg. 24: 131 (1553). Benkläderna voro (i Smål. på 1830-talet) i regel af hemberedt bockskinn, färgadt med gulockra. P. G. Wistrand i Meddel. fr. Nord. mus. 1901, s. 233. —
-SKINNS-BYXOR. Lind (1749). Cavaillererne infunno sig (till dansen vid ostmötet) uti .. laskade bockskinnsbyxor och brokiga strumpband. Ödmann Hågk. 27 (1801). —
-SKINNS-GREPP. Ett par hanskar med boffelhudz kraga och Båckskins grep. Karol. förb. årsb. 1913, s. 409 (i handl. fr. c. 1714). —
-SKINNS-HANDGREPP. Elghuds Handskar .. med Bockskins handgrep. Stadg. ang. landtmil. 4: 1575 (1717). —
-SKINNS-HANDSKE. —
-SKINNS-STÖFVEL. Sv. forns. 2: 407. —
-SKINNS-TRÖJA. Götheb. mag. 1759, s. 163. 1 Bockskinns Tröija med mässings knappar utj. Bouppteckn. fr. Växiö 1765. —
-SKÄGG, se d. o. —
-SLÄKTAD, p. adj. besläktad med bockarna. De bockslägtade satyrerna. NF 16: 599 (1892). Valentin Musikh. 1: 53 (1900). —
(II) -SPEL. lek i hvilken deltagarna söka att med kastade bollar l. dyl. välta omkull en ställning på tre ben, kallad bock. Åkermark Ut till lek! 1: 50 (1895). Bruhn Lekledarek. (1899). —
-SPRÅNG, se d. o. —
-STEN. (†) miner. Bocksten är den samma som ock Orsten kallas, i anseende til dess fräna lukt. Rinman (1788). —
(II) -STÄLLNING. ställning hvars bärande delar utgöras af bockar. Heinrich (1814). Stål Byggn. 1: 260 (1834). —
(II) -SULA. vattenb. Att (vid broslagning) hindra (bock-)benen nedsjunka i lös botten .. begagnas de af dubbla plankor förfärdigade bocksulorna .., som .. trädas på benens nedre tillspetsade ändar samt fästas genom sprintar. Hazelius Bef. 212 (1857). Zethelius Fältarb. 82 (1892). —
-SYRA. (†) kem. Bocksyran (acide hircique) finnes i en ringa portion i såpa af får- eller bock-talg. .. Den är orsaken till den egna smaken i får- och getkött. Berzelius Årsber. t. VetA 1824, s. 246. —
-TALG. (bocka- B. Olavi 54 b (1578), I. Erici Colerus 1: 264 (c. 1645). bocke- G. I:s reg. 27: 19 (1557), Linné. bock- Lind (1749; under böcken) osv.) [fsv. bukka talgher] När man har stark hosta, smörjer man sig under fötterna med bocketalg och blir hulpen deraf. Linné Diet. 2: 155 (c. 1750). Nyblæus Pharm. 237 (1846). —
-TÖRNE. [jfr d. bukketorn, holl. boksdoorn, t. bocksdorn, sannol. med anslutning till bock ombildadt af det äfv. förekommande buxdorn, efter gr. πυξάκανϑα, af πύξος, buxbom, o. ἄκανϑα, törne] växten Lycium halimifolium Miller. Andersson El.-flora 129 (1867). —
-VIKE. [jfr ä. d. bukkevikke] (†) = -RUTA. Franckenius Spec. B 4 b (1659). Rudbeck Hort. bot. 46 (1685). —
-ÖL, se d. o. —
-ÖRT. (†)
-BLOD, -GALLA, se A. —
-HUD, -HUFVUD, -KÖTT, -MJÖLK, -SKINN, se A. —
-TALG, se A.
-BLOD, -BLÄCKE, -BÖSSA, -GALLA, se A. —
-HUD, -HÅR, -KID, -KILLING, -KÖTT, -LEFVER, -MAN, -MJÖLK, -RAGG, -SKINN, se A. —
-TALG, se A.
D (†): BOCKS-BLOD, -GALLA, se A. —
-KILLING, se A.
Spalt B 3662 band 5, 1917