Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÄNDA blän3da2, v. -ade ((†) pres. ind. sg. -er Columbus Bibl. v. K 3 a (1676; i ssgn förbländer); pres. ind. sg. pass. bläns Triewald Lärespån 109 (c. 1721; i bet. I 2 a); p. pf. bländ P. J. Gothus Helg. B 1 a (1593; i ssgn förblende, pl.), Triewald Lärespån 108 (c. 1721; i ssgn förbländ)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se BLÄNDNING, sbst.3); jfr BLÄND.
— jfr FÖRBLÄNDA.
I. i bet. göra blind o. därmed närmast sammanhängande anv.
Anm. Ordet har i denna anv. anträffats i sv. för första gången i den från mnt. öfversatta Fosz (1621), där i eg. bet. (se 1 a). Detta lån synes emellertid hafva varit af tillfällig natur. Först ungefär ett årh. senare möter ordet åter i litteraturen, nu i bildl. anv. (se 2 a). I denna anv. förekommer det sparsamt under 1700-talet. Från o. med 1800-talets början blir det vanligt såväl i eg. som i bildl. anv., i den senare möjl. delvis gm inverkan från det sedan ä. tid i samma bet. förekommande FÖRBLÄNDA.
a) [jfr motsv. anv. i mnt., t. o. feng.] beröfva (ngn) synen, förstöra synförmågan hos (synorgan, t. ex. gm utstingande af ögonen l. bränning osv.). Han (dvs. räfven) blendadh honom (dvs. vargen) meer och meer, / At han aldrigh någon tijdh seer. Fosz 548 (1621). (Skyterna) blända .. alla sina fångar. Carlstedt Her. 2: 10 (1833). Om de ock mitt öga blända, / Månn solen svartna skall också? Östergren Dikt. 178 (1871).
b) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. t.] tillfälligt l. öfvergående göra (ngn l. ögat osv.) oförmögen (oförmöget) att se l. minska (ngns l. ögats osv.) synförmåga; vanl. med sakl. subj., i sht om starkt ljussken o. d. Solen är (på Spetsbergen) .. utan glans; man kan se på henne .., utan att ögat deraf bländas. SP 1809, nr 32, s. 2. Liksom ugglorna bländas .. (nattskärrorna) af dagsljuset. Nilsson Fauna II. 1: 246 (1824, 1858). Ett moln af damm bländade våra ögon. Cavallin Kipling Wi 56 (1897). Elektriska strålkastare (på krigsfartyg hafva) .. den tredubbla uppgiften att upplysa farvattnet, förmedla signalering samt att ”blända” fienden. Tekn. tidskr. 1900, Allm. s. 49. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i t.] (mindre br.) jäg. i uttr. bländande (jakt)tyg o. d., om jakttyg (t. ex. på snören fästa tyglappar l. fjädrar) afsedda att skrämma villebrådet för att därigm afhålla det från att lämna ett gm de nämnda jakttygen begränsadt område. Hahr Handb. f. jäg. 217 (1866). Uppf. b. 3: 478 (1873).
β) i p. pr. i (mer l. mindre) adjektivisk anv. (jfr 2 a β o. b slutet); ofta ss. öfverdrifvet uttr. bl. för att beteckna stark glans l. hvithet o. d.: glänsande, lysande, strålande, blixtrande, skimrande, gnistrande. Upphettad för blåsrörs-låga, .. ger (strontium) ifrån sig ett så bländande ljus, att ögat knappt kan fördraga det. Berzelius Kemi 1: 271 (1808). Hennes .. bländande hvita hy. De Geer S. H. T. 11 (1843). Slottet .. låg bländande vitt i månskenet. Lagerlöf Holg. 2: 463 (1907). — särsk. (i högre, i sht poet. stil) glänsande hvit. Bländande (kvinno-)handen. L. Hammarsköld i Lyceum 2: 218 (1811). Bländande är hennes hals, / Såsom snön på bergen är. Runeberg 5: 307 (1833). Bländande kindernas par. Lagerlöf Hom. Od. 235 (1908).
γ) (i vitter stil) oeg., om starkt l. öfverväldigande synintryck som på samma gång utgör l. medför ett starkt själsligt intryck; närmande sig den bildl. anv. som omtalas under 2 b. När hans ögon föllo på den unge Haselborn, bländades de nästan af hans manliga skönhet. Cederschiöld Riehl 1: 100 (1876). Det var (i den döende flickans ansikte) ett uttryck så själfullt, att det nästan bländade. Lundegård Prins. 188 (1889).
δ) i bild. Grubblar viking, kommer faran .. / och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans. Tegnér 1: 117 (1825).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t., äfvensom af fr. éblouir] (i sht i skriftspr., företrädesvis vitter stil) i bildl. anv.; jfr BLINDA, v. I 2.
a) beröfva (ngn) omdömet l. förmågan att se klart (i en sak) l. inse sanningen l. det riktiga, förblinda, förvilla, bedraga. Utaf skenfagert prål mit öga icke bläns. Triewald Lärespån 109 (c. 1721). Är det .. en villa, / som förtjust, som bländar mig? Tegnér 2: 53 (1817). (Tsaren) förstod att .. blända den svenska beskickningen med falska förespeglingar. Carlson Hist. 6: 197 (1881). Heidenstam Svenskarna 1: 247 (1908). — särsk.
α) [jfr t. sich blenden, äfvensom fr. s’éblouir] (föga br.) refl. De som befinna sig i Görtz’ belägenhet .. pläga blända sig med förhoppningar. Crusenstolpe Tessin 5: 131 (1849).
β) i p. pr. i (mer l. mindre) adjektivisk anv. (jfr 1 b β): förvillande, förledande, bedräglig. Flygtigt är lifvets bländande gyckel. Stagnelius 1: 196 (c. 1815). (Världen) med all hennes bländande härlighet af makt, ära, rikedom och kräslighet. Wikner Tankar o. fr. 106 (1872).
b) [jfr t. durch dieses eden wankte Viktor geblendet, überströmt, zitternd und weinend hin] göra ett öfverväldigande intryck på (ngn), imponera på (ngn), tjusa (ngn). (Denna tragedi) har ej någon ståt för ögat, som bländar inbillningen. Leopold 1: 231 (1802, 1814). Allt bländades och tjusades, der hon gick fram. Topelius Fält. 5: 405 (1867). Det franska hofvet, hvars etikettsväsen och prakt bländat .. (G. III:s) skådelystna sinne. Stavenow G. III 50 (1901). — särsk. i p. pr. i (mer l. mindre) adjektivisk anv. (jfr 1 b β): öfverväldigande, imponerande, tjusande; glänsande, glansfull, lysande, strålande, blixtrande, praktfull. En bländande uppenbarelse. En bländande apparition. En bländande skönhet. Bländande vältalighet. Lanærus Försök 73 (1788). Det var (i den unge Tegnérs samtal) ett stjernfall af bländande hugskott. Geijer I. 2: 318 (1846). Allt det ädla, det goda, det sanna, det sköna, för och i hvilket Sommelius hela sitt lif igenom svärmade, dväljdes under en föga bländande yta. Crusenstolpe Medalj. 105 (1848). Karakteristiken av Gustav III i talet över Oxenstierna är mer bländande än sann. Mjöberg Stilstud. 67 (1911).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (i vitter stil, föga br.) fördunkla glansen l. hvitheten af (ngt), öfverträffa (ngt) i glans l. hvithet. De framburo filmjölk i träbunkar, som bländade mjölkens hvithet. Zetterstedt Sv. lappm. 2: 207 (1822). Natten hade gått i morgon och stjärnorna bländades i det hvita solljuset. Norlind J. F. Hell 1: 17 (1912).
4) (föga br.) belysa (ngt) så starkt l. kasta så stark(t) skimmer l. glans på (ngt) att det blir omöjligt att (tydligt) se l. urskilja (det). (Solgatan) bländar .. målet, men jag har kompassen till hands. Hedin Transhim. 2: 145 (1909).
5) [jfr motsv. anv. i t.] förse (lykta o. d.) med omhölje l. betäckning som döljer l. dämpar skenet. Torpedbåten .. hade .. bländade lanternor. SD(L) 1898, nr 155, s. 1. En kinesisk papperslykta, som bländades med en duk då den icke behövdes. Hedin Scoutliv 225 (1913).
6) (helt l. delvis) tilltäppa (öppning o. d.) för att (i större l. mindre grad) hindra ljusets tillträde. Om en svärmfärdig kupa står på samma stånd som den, hvilken håller på att svärma, så bör hon bländas med någonting framför flustret eller öfverhöljas med ett kläde till dess svärmningen är fullbordad. Dahm Biet 95 (1878). — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] opt. o. fotogr. jfr BLÄNDARE 3. För att få bilden så skarp som möjligt måste man (vid fotografering med Daguerres kamera) .. ”blända” linsernas öppning mycket starkt, d. v. s. göra den mycket liten. 2 Uppf. b. 10: 347 (1907).
II. mil.
1) [efter motsv. anv. i t.] blindera (se BLINDERA, v.1); anträffadt bl. ss. vbalsbst. -ning (se BLÄNDNING, sbst.3 II).
2) (†) med afs. på fästningsport som af ngn anledning hålles öppen utöfver den vanl. stängningstiden: tillstänga medelst slagboms fällande osv. (men ej låsa). Då .. vid den porten, som skal bländas, ytterste slagbommen nedsläppes, och vindbryggorne updragas, men icke med lås besättas. Regl. f. inf. 1781, 2: 178. Sturtzenbecher Ing.-lex. (1805).
III. [efter motsv. anv. i t.] körsnär. färga (pälsverk) i en viss bestämd färg l. nyans gm bestrykning af håren l. hårspetsarna. Bländadt gråverk. Bländadt Bisamfoder. Bouppteckn. fr. Växiö 1859.
IV. [efter motsv. anv. i t.] byggn. bekläda (muryta) med dyrbarare material (sten l. terrakotta l. väl arbetadt o. hårdt brändt tegel osv.).
(IV) -FASAD. [efter t. blendfassade] fasad med murytan beklädd med dyrare material (sten l. tegel); jfr -STEN, -TEGEL. —
(I 2 a) -GESTALT. (enst., poet.) gestalt som utgör bl. ett bedrägligt sken. Lif! o bländgestalt, / Du lika svekfull, som förgänglig, är! Atterbom LÖ 2: 364 (1827, 1854). —
-GLAS.
1) (†) till I 2 a: (färgadt) glas gm hvilket föremål(en) te sig annorlunda än de i verkligheten äro; bildl. Vänskaps-känslan står ej att befalla; / Genom bländglas vi dess ämnen se. Leopold 2: 190 (1801, 1815).
2) [jfr I 6] opt. svärtadt l. färgadt glas som vid betraktande af solen sättes för blotta ögat l. insättes (framför okularet) i ett astronomiskt instrument i afsikt att skydda ögat för de skadliga verkningarna af ett alltför starkt ljus. NF (1877). —
(I 1 b) -HVIT. bländande hvit. Tranér Anakr. 160 (1827, 1833). Tébordet med sin bländhvita damastduk. Lönnberg Cas. 8 (1882). Bländhvita tänder. AB 1890, nr 31, s. 2. Blixtarna flammade .. så, att allting låg i bländhvitt ljus för en half minut. Zilliacus Hågk. 163 (1899). —
(I 6) -INRÄTTNING. opt. = BLÄNDARE 3. En bländinrättning (å mikroskop) .., hvilken utestänger de yttersta kantstrålarna. NF 10: 1568 (1886). —
-LJUS, n.
1) jäg. till I 1 b: ljus l. bloss som vid fågeljakt användes för att blända o. därigm afleda uppmärksamheten hos villebrådet. Wenström o. Lindgren (1889; under lough).
2) (†) bildl., till I 2 a: falskt, bedrägligt ljus. Det nya bländljuset (dvs. den nyaste filosofiska läran). Leopold 4: 46 (c. 1820). —
(I 1 b) -LJUS, adj. (mindre br.) bländande ljus. Inne i salongen är bländljust. Nordensvan Skuggsp. 121 (1884). —
(I 1 b) -RÖD. (föga br.) bländande röd, bjärt röd. (En) schinell med bländrödt foder. Tavaststjerna Hårda tider 21 (1891). —
1) (föga br.) till I 1 b: bländande starkt sken. Kindblad (1868). Rymden (upplystes) af ett ljungande bländsken, och ett skrällande thordönsbrak skakade hälleberget. G. v. Rosen i Lit. album 1880, s. 104.
2) (i sht i högre stil) till I 2 a: förvillande l. förledande l. bedrägligt sken, bländverk. (En förståndig man) misstror Lyckans blända-sken. Sv. Merc. 1763, s. 792. Böök 1 Essayer 159 (1913). —
(I 6) -SKIFVA. opt. bländare (i form af en ogenomskinlig skifva med cirkelrundt hål). NF 10: 1570 (1886). —
(I 2 a) -SKIMMER. (i högre stil, numera knappast br.) = -SKEN 2. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1835, sp. 619. Bländskimret af (konunga-) kronans prakt. Crusenstolpe CJ III. 2: 383 (1846). —
(I 2 a) -STEG. [efter t. blendtritt] jäg. Bländsteg, tecken vid högdjursspårning, vid hvilket unga djur i gång eller traf framkasta bakfoten så långt fram i framfotspåret, att detta förlänges, förstoras och kommer att likna stämpeln efter äldre och större djur. E. Hemberg i Bibl. f. jäg. 4: 286 (1897). —
(IV) -STEN. (blende-) [efter t. blendstein] byggn. beklädnadssten, fasadsten; i sht = -TEGEL. Tekn. tidskr. 1881, s. 69. —
(I 2 a) -SYN. (i högre stil, mindre br.) bländande l. förvillande l. bedräglig syn, bländverk. Atterbom Siare 5: 137 (1849). Har hon allenast drömt? / .. är det en bländsyn hon gömt ..? Vetterlund Sommar 157 (1911). —
(IV) -TEGEL. [efter t. blendziegel] byggn. beklädnadstegel, fasadtegel. Formade bländtegel. Ahrenberg Män. 2: 55 (1907). —
-VERK, se d. o. —
(I 2 a) -VÄG. (†) falsk väg, irrväg, villoväg. En skimmerstråt, som omsider befunnits vara en bländväg. Atterbom Minnest. 1: 5 (1847). —
B: BLÄNDA-SKEN, se A.
C: BLÄNDE-STEN, se A.
Spalt B 3596 band 5, 1917