stött | SAOB

Publicerad 1997

STÖTT, sbst.3 oböjl.

Etymologi

[i bet. 1 sannol. substantiverat p. pf. av STÖTTA, v.2 (i bet. 2 a), i bet. 2 vbalsbst. av STÖTTA, v.2]

(†)

1) i uttr. få stött på rodret, lyckas stötta (se STÖTTA, v.2 2 a). Wetterhoff Skog 2: 75 (1887).

2) i fråga om kapproddbåt: förmåga att hålla rak kurs; jfr STÖTTA, v.2 2 c. TIdr. 1897, Julnr s. 33.

Spalt S 14311 band 32, 1997

Webbansvarig