| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÄNGARE däŋ3are2, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
(hvard.)
1) elliptiskt för ÖFVERDÄNGARE. Orgelnisten, som var en dängare i fråga om spel. Sällberg Långv. 7 (1894).
2) kraftig(t) slag l. stöt; jfr DÄNGA, v. 1 o. 2. (Erik) gaf honom en ordentlig dängare. Rönnberg Bredbolstad 123 (1907).
Spalt D 2516 band 7, 1923