Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUTA kɯ3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(i vissa trakter) springa (hastigt o. hoppande); vanl. i förb. med adverb (se särsk. förb.). Swedberg Ordab. (1722). Schück (1854; fr. Södermanl.). Sundén (1886). — särsk. i uttr. kuta sin väg o. d., springande begiva sig i väg. Risberg Gnejs 78 (1927).
Spalt K 3292 band 15, 1938