Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAGGE kag3e2, sbst.2, stundom KAGG kag4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er BtÅboH I. 1: 133 (1633), BoupptSthm 3/6 1659 (: Brennewijnskagger)); förr äv. KAGGA, m.
mindre laggkärl; nästan bl. om dylikt kärl av en tunnas form, användt till förvaring av våta l. torra varor; äv.: så mycket (av en vara) som rymmes i en kagge; ankare (se ANKARE, sbst.1 1), fjärding (se d. o. 4), kutting. Lælius Bünting Mynt 23 (1588). En kagge sill. Serenius Dict. (1734; under cade). UB 4: 633 (1873). Kaggarna skulle lagenligt stämplas genom inbränning av bruksstämpeln och stålets tvärdimensioner. Sahlin SvStål 124 (1931). jfr: Qwickmått äre: .. en kagga (12. kannor) (osv.). Schroderus Comenius 763 (1639). — jfr ANSJOVIS-, BLÄCK-, BRÄNNVINS-, GALÄR-, OSTRON-, SNUS-, STÅL-, SVAGDRICKS-, SÅP-, VIN-, ÄTTIKS-KAGGE m. fl. — särsk. om kagge använd ss. boj vid utsättande av fisknät o. d. Kaggar nyttjas (vid ostronodling) för att hålla tråden (dvs. en järntråd vid vilken för ostronynglet avsedda risknippen o. d. äro fästa) uppe i lämpligt djup. LAHT 1903, s. 420.
-STÅL. metall. en sort fyrkantjärn med hög kolhalt som vanl. förpackas i kaggar för export sjöledes, bunkstål. Rig 1922, s. 132. Sahlin SvStål 124 (1931).
Spalt K 49 band 13, 1935