Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUNKA, v.; pr. sg. -ar. vbalsbst. -AN (LPetri Œc. 33 (1559)); jfr GRUNK, sbst.1
Ordformer
(grumka 1833. grunka 15291807)
Etymologi
[fsv. grunka, mumla, knota, sv. dial. grunka, tala i mjugg, nor. dial. grunka, yttra sig dunkelt, antyda; trol. av samma stam grum- som ingår i GRUMMA, GRUMSA, GRYMTA m. fl. o. av ljudhärmande urspr.]
(†)
1) tala i mjugg, mumla, glunka (om); knota. GR 6: 277 (1529). Mig tyckes, at någon grunkar, at däd inte är så wisst, at staafningen må efterlåtas at förandras. Columbus Ordesk. 4 (1678). Utan tvifvel hade man då (dvs. 1646) redan börgat grunka om Superintendents-sätets flytning (från Mariestad till Värmland). Fernow Värmel. 575 (1779). — särsk. i pass., opers.: glunkas (om), talas i mjugg man o. man emellan (om), mumlas, gå rykten (om); knotas (över). Her grwnckes ganscha illa om then predican j vpland är. GR 6: 371 (1529). Här kommer i betrachtande det som almänt grunckas, at folck, serdeles barn, ynglingar och flickor skola hafwa waret bergtagne. Hiärne 2Anl. 259 (1706). VLBibl. Brev 6/6 1833.
2) fundera, tänka (på ngt). Iagh grunckar så, / Iagh täncker iagh skal hitta på. Prytz OS G 4 a (1620). Tidfördrijf B 4 b (c. 1625; i bygdemålsfärgat spr.). Men utan skämt, ryssen är galen och det är väl. Han grunkar att willa ha igen Riga, sedan han nu har fåt igen Smålänsko. Ekeblad Bref 1: 384 (1654; rättat efter hskr.); jfr 1.

 

Spalt G 1057 band 10, 1929

Webbansvarig