Publicerad 2008   Lämna synpunkter
TRO trω4 (äv. med kort vokal), adv.
Ordformer
(förr äv. th-, -oo)
Etymologi
[satsadverbiell anv. av TRO, v., på samma sätt som lexikaliserade verbförb. med modalt hjälpverb o. TRO, v., (se KANTRO, MÅNNTRO, MÅTRO) o. möjl. ss. ellips av sådan verbförb. (om än ensamt adverbiellt tro är tidigare belagt)]
ss. satsadverbial.
1) (ngt vard.) ss. uttryck för (att förstärka l. understryka) undran; jfr MÅNNE, MÅNNTRO 1, MÅTRO 2.
a) i förb. med frågesats (l. led som självständigt fungerar ss. fråga).
α) (†) med placering inne i satsen, omedelbart efter frågeordet, dels i självständig formellt indirekt sökande fråga (jfr β), dels i direkt fråga. Hui thro hann giör så th(et)? TbLödöse 335 (1594). Då hade båtzmans hustrun sagt: hwardt fanen troo dhe haffwa nu waret. BtÅboH I. 9: 63 (1637). Hwem troo sköter tina lappar? Chronander Surge B 8 b (1647). Hwarest tro Han doch så dröjer. Kolmodin Dufv. 200 (1734). Då jag låg en gång på sängen och tänkte: huru tro börjar hans poëm. FMFranzén hos Roos FamArkiv 109 (1796). ”Nå, men hvar tro de skälmarne nu hålla sig?” återtog fru Kathrina. Carlén Rosen 741 (1842).
β) (numera föga br.) framförställt självständig formellt indirekt fråga; jfr α. Tro när vi nästa gång sjunga den tillsammans! Dahlgren Släktprof. 1: 227 (1838). Tro, vad hon kommer att säga mig för obehagligheter. Bergman ClownJ 125 (1930). Tro, om löjtnanten observerar den detaljen? Stiernstedt Attentat 112 (1942).
γ) efterställt l. ss. inskott i (slutet av) satsen. Var kan det finnas, tro? Hwad är en menn’skia tro, som dygden intet äger? / Ett Intet med sitt alt. Hesselius Zaletta 14 (1740). Är det valnöt, tro, eller ek? Almqvist Går an 33 (1839). Om han ska ha nåra pengar kvar, tro? Nordström Byn 91 (1930). Varför skaffade folk hundar, tro? Gardell Prärieh. 122 (1987).
b) (†) i förb. med påståendesats, med placering framför satsen o. görande denna till undran l. (försiktig) fråga (äv. utsaga motsv. (frågeformad) konditionalsats i förhållande till följande huvudsats); äv. i uttr. än tro (jfr 2), särsk. sammanskrivet. Äntroo han hade fått meer hwad skulle han icke då begijnna. Ekeblad BrCAEkeblad 104 (1653). Tro han kunde vara tung? Benedictsson Folkl. 199 (1887).
2) (†) förstärkande, ss. uttryck för understrykande av l. försäkran om utsagas sanningshalt l. pregnans: du (l. ni) kan tro l. tänka dig (resp. er); må du (l. ni) tro; i sanning; minsann (i vissa språkprov omöjligt att skilja från TRO, v. 3 c α i abs. anv.); äv. dels i uttr. än tro (jfr 1 b), dels med inbegrepp av ringaktning o. d. (jfr KANTRO 2, KANTÄNKA 3); särsk. framförställt l. ss. inskott i satsen; jfr MÅNNTRO 2, MÅTRO 1, TRO, v. 3 e α α’. Pastor .. sade å troo håcken högtijdh een Lumper Fougde, den andre swarade, ia huilken högtidh en lumper Präst. VDAkt. 1684, nr 48. Vthi thenna pestilentien dödde .. 476 Prester. Än tro hvad myckenhet af annor Stond tå fölgt med! Ullenius Ro § 390 (1730). Hur sjöng jag, tro! i qväll. Franzén Skald. 5: 180 (c. 1800). Tro den karlen, om han i sina paltiga kläder och trasiga skor icke räknar sig till ”öfverklass” så godt som någon! Benedictsson Eftersk. 114 (c. 1885).

 

Spalt T 2579 band 35, 2008

Webbansvarig