| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅNNTRO montrω4, adv.
(ngt vard.)
1) uttryckande undran.
α) = MÅNNE, adv. a α. Murenius AV 429 (1660). Mon tro the (dvs. de grenar) slippa (att borttagas från trädet), som bära onda och skadeliga fruchter? Swedberg Cat. 619 (1709). Månd’ tro han vill som gäst til qväln bli qvar och spisa? Bellman Gell. 75 (1793). Månntro det går naturligt till, att man blir så der stenhjertad? Hagberg Shaksp. 11: 93 (1851). Hör du, måntro inte Erik-Pers-mor lade märke till allt det där? Högberg Frib. 83 (1910). särsk. i uttr. månntro det?, värkligen?, jag undrar det; jfr MÅNNE, adv. a α β’. Nordforss (1805). Lybeck TomI 48 (1911).
β) = MÅNNE, adv. a β. Slår ögat felt, måntro? Leopold 1: 467 (1814). Hör jag måntro till sådana riddare, som hänge sig åt hvila i farorna? Lidforss DQ 1: 200 (1889).
b) i frågor som äv. innehålla annat frågeord; jfr MÅNNE, adv. b. Hvad månd tro det är för en Stad, som (osv.). Lagerström Bunyan 2: 4 (1727). Hur dant skulle det mån tro vara, att sätta Taxa för Bagarne i Staden? VexiöBl. 1812, nr 19, s. 3. Vid hvad tid serveras supén månn tro? Lönnberg Syrend. 249 (1888). Hvarför det, månntro? LfF 1912, s. 14.
2) (numera föga br.) ss. uttryck för försäkran l. ironi: du (l. ni) kan tro, jag vill lova (att); kantänka (se d. o. 3). Mån tro vi nu fingo brådtom hvar och en åt sitt håll! Dahlgren 2Ransäter 64 (i handl. fr. 1841). Nu är han höflig, mån tro, fast han är högfärdig mot mej. Jolin MSmith 62 (1847).
Spalt M 1871 band 17, 1945