Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TANIG ta3nig2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[avledn. av TANA, sbst. 2 — Jfr TANA, sbst.1]
1) (numera mindre br.) som innehåller l. kännetecknas av trådar l. senor, seg, senig, trådig; äv. sliten, löshängande; äv. om vätska: som innehåller slamsor l. utfällningar. Flera dagar fortfor (från livmodern) en flytning, som i början var tanig och gråaktig. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 299 (1839). Sårnader med späckig botten och taniga underminerade ränder förekomma (i senhinnan). Löwegren Ögonsj. 176 (1891). Sundén (1891: om kött). En tanig, tunnsliten kjol hängde löst kring den magra kroppen. Martinson BakSvenskv. 25 (1944).
2) om person l. djur: lång o. mager; benig, tunn, spinkig, gänglig, förvuxen, avmagrad; om sak: långsträckt o. smal, rankig; äv. mer l. mindre bildl. En mager och tanig majstång. Kullberg Mem. 2: 209 (1835). Lektorerna i historia och i grekiska .. den ene långskranglig, torr, tunn och ”tanig”, den andre tjock, däst, skinande i ansigtet. Hellberg Samtida 1: 24 (1870). Anna med någonting af fällmakarestugans hungerelände i sin taniga kropp. Molin SSkr. 113 (1894). Krister .. var fräknig och tanig. Malmberg Fångstm. 141 (1924). Hur urvattnad och tanig verkar inte den så kallade schlagern som behärskat det senaste decenniets operettmusik. SvD(A) 31 ⁄ 12 1931, s. 13. Granarna var taniga och täckta med svartlav. Höijer Solv. 96 (1954). Fattigpojkar .. kringstrykarpojkar – taniga och smidiga, föga kött och mycket vilja, en tunn seg hud kring en hård, spänd sträng av självdisciplin. Gyllensten Grott. 213 (1973). — jfr LÅNG-TANIG.
Avledn.: TANIGHET, r. l. f. till 1, 2, om egenskapen l. förhållandet att vara tanig; särsk. (o. numera nästan bl.) till 2. Tholander Ordl. (1872). Fru Sandell spelade med stil och äkta komik tanigheten och våpigheten hos lilla Dora. Laurin Minn. 2: 444 (1930). SAOL (1986).

 

Spalt T 396 band 34, 2003

Webbansvarig