Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUGA 3ga2, v. -er 3ger2 l. (i vissa trakter, vard.) -ar 3gar2, sög 4g, (sögo 32) l. (i vissa trakter, vard.) -ade 3gade2, sugit 3git2 l. (i vissa trakter, vard.) sugat 3gat2, äv. (numera mindre br.) sugt 4gt, sugen 3gen2 l. (i vissa trakter, vard.) sugad 3gad2, äv. (numera mindre br.) sugd 4gd, (pr. sg. -er OPetri 1Post. 146 a (1528) osv. -ar Lælius Bünting Res. 1: 96 (1588: sughar vth), FoU 15: 75 (1902; angivet ss. mindre br.). pass. -es Palmchron SundhSp. 314 (1642: sughes vth) osv. sugs FörsprSyr. (Bib. 1541) osv. — imper. sg. sug Hildebrand MagNat. 215 (1650: vthsuugh) osv. suga Runeberg 5: 338 (1832), Wrangel SvFlBok 68 (1897). — ipf. sg. o. pl. -ade Balck Es. 172 (1603), FoU 15: 75 (1902; angivet ss. mindre br.). sugde Brauner Åker 132 (1752), Almqvist SvSpr. 83 (1832, 1840). ipf. sg. l. sg./pl. sög Schroderus Os. 1: 247 (1635: vthsögh) osv. ipf. pl. sögo Blix SvFinance 147 (1797) osv. — sup. -at 3SthmTb. 10: 46 (1618: utsugat), FoU 15: 75 (1902; angivet ss. mindre br.). -et Svart Gensw. F 2 a (1558: borttswget), Lind (1749). -it Svart Gensw. F 5 a (1558) osv. sugt Börjesson Statshv. 20 (1866), Benedictsson 7: 257 (1888). — p. pf. -ad Thulin Mant. 1: 82 (i handl. fr. 1598: vthsuffuede, pl.), Jönsson SkånSomr. 215 (1925, 1935: avsugade, pl.). sugd Isogæus Segersk. 696 (c. 1700: vthsugde, pl.), Atterbom SDikt. 4: 69 (1836). sugen (-in) Chesnecopherus Skäl Rr 1 a (1607: vtsughne, pl.) osv. p. pf. m. -sughet Palmchron SundhSp. 206 (1642: vthsughet)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med suga ss. senare ssgsled, RA I. 3: 775 (1596: uthsugelse), Nohrborg 154 (c. 1765: utsugelse)), -ERI (i vbalsbst. till verb med suga ss. senare ssgsled (se BLOD-SUGERI)), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(su- (-uu-) i ssgr c. 1710 (: suubarn; avskr. av förlorad handl. fr. c. 1590)—1788 (: Suhake, Sujärn). sug- (-uu-, -w-, -g(h)-) 1528 osv. suv- (-ffu-, -fv-, -fw-) 1598—1733. syg- 1642 (: syger, pr. sg.))
Etymologi
[fsv. suga; motsv. fd. sughe (d. suge), nor. suge, fvn. súga, mnl. sūghen (nl. zuigen), fht. sūgan, mht. sūgen (t. saugen), feng. sūgan; rotbesläktat med lat. sucus, saft (se SUCKET); äv. avlägset rotbesläktat med lat. sugere, suga, feng. sūcan (eng. suck), o. möjl. med sv. dial. såka (in), suga (in), sannol. äv. med SOMA, sbst.1, SOTTA; i bet. 18 av t. säugen, eg.: låta suga, ge di, ablaktera, av fht. sougen, mht. sougen, söugen, (jfr mlt. sögen, motsv. mnl. sōghen (nl. zogen), dets.), kausativum till t. saugen, suga (se ovan). — Jfr SUG, sbst.1, SUGA, sbst.1, 2, SUGEN, SUGGA, SUGGILLERA, SÅG, sankt ställe]
1) om människa l. djur: (i syfte att förtära l. smaka på l. avlägsna ngt o. d.) dra in (ngt, i sht ett flytande l. gasformigt ämne, särsk. vätska resp. luft) i munnen l., hos vissa djur, mundelarna, gm åstadkommande av undertryck i munhålan medelst successivt vidgande av munhålans utrymme l. medelst (kraftig) inandning o. med nästan sluten mun o. med läpparna tätt pressade mot l. bringade i förbindelse med (ngt som innehåller l. står i förbindelse med) vätska osv., varvid vätskan osv. dras in i munnen osv., suga i sig (ngt); stundom närmande sig l. övergående i bet. dels: dricka, dels: slicka; med obj. betecknande vätska o. d. ofta med bestämning inledd av prep. från l. ur vars huvudord betecknar varifrån l. varur ngt suges; äv.: gm kraftigt undertryck åstadkomma en förbindelse mellan munnen o. ngt fast ämne (o. i denna anv. numera företrädesvis i uttr. suga på ngt); med avs. på obj. betecknande fast kropp (i sht sådan som stoppa(t)s i munnen för att smälta (o. som i regel ligger på tungan) äv.: (i syfte att förtära osv. ngt, upprepade gånger) pressa l. föra tungan upp mot gommen under salivavsöndring o. med i regel sammandragna läppar (o. kinder); i denna anv. numera företrädesvis i uttr. suga på ngt; äv. dels utan obj., dels med subj. betecknande mun o. d. Många insekter suger blod. Suga saften ur en apelsin, citron. Suga musten ur ngn l. ngt, äv. bildl. (se k β). Det lilla barnet sög på tummen, på nappen. Suga på en karamell. Suga på tänderna, (vard.) medelst sugning avlägsna matrester o. d. som fastnat i tänderna. Herren .. lät honom sugha hannogh vthu Helleberghet, och olio vthu harda stenen. 5Mos. 32: 13 (Bib. 1541). En hoop medh Mygger .. stucko honom bara illa, och sugadhe mykit blodh vthaff honom. Balck Es. 172 (1603). Läpp-masken, hwilken ständigt sugde grönskan ur .. (vårsädens) brådd. Brauner Åker 132 (1752). Om .. den kortare ändan (av en hävert) sättes ned i vatn .. och man suger i den längre, så at han fylles därmed, och sugningen sedan uphörer, så (osv.). Duræus Naturk. 85 (1759). Herrskaren satt, i höfdingars krets, och sög ur en perlsatt / Väldig pokal af guld det ljufva Lesbiska vinet. Stagnelius (SVS) 3: 65 (1817). Då .. (blodiglarna) slutat att suga, doppas en handduk i hett vatten och lägges på stället der iglarne sugat, och ömsas så snart duken börjar kallna, tills såren torka. SPF 1831, s. 212. Han satt en stund under skrivbordsståndarens lampa och sög tankfull på pennskaftet. Bergman JoH 282 (1926). Tabletten kan tuggas eller sugas, är sockerfri och smakar gott. SDS 18⁄10 1974, s. 16. — jfr AV-, BLOD-, BORT-, I-, IN-, UPP-, UR-, UT-SUGA m. fl. — särsk.
a) i fråga om diande; dels utan obj., dels med obj. betecknande (moders)mjölk, dels med obj. betecknande bröst o. dyl. l. den från vilken l. varur (moders)mjölken suges, dels med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. l. av. Itt barn sugher miölk. OPetri 2: 305 (1528). O At iagh måtte finna tigh vthe min brodher, tu som mijns moders bryst sugher. HögaV 8: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: ammad vid min moders bröst). At han är född af een reen Jungfrw .. theslijkes dijr och sufwer af hennes miölk. Carl IX Bew. E 2 a (1604). Diurens ungar suga. Schultze Ordb. 5182 (c. 1755). En hushållare .. gör altid väl, då han låter den nyburna Kalfven suga och di sin moder. VetAH 1769, s. 58. Vajorna sugas af sina kalfvar äfven under den tid af sommaren, som man mjölkar dem. Læstadius 2Journ. 347 (1833). Mellan livmodern och bröstkörteln finnes ett särskilt samband på det sätt, att sugningen på brösten utlöser sammandragningar av den förra. Essen-Möller KvinnlUnderl. 95 (1932). — jfr PUK-SUGEN. — särsk. (†) i inf., övergående i anv. ss. sbst., ungefär liktydigt med: di. Tu skalt sugha miölck aff Hedhningomen, och Konunga bryst skola tigh sugha geffua. Jes. 60: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: konungabröst skall du dia). Kvinnfolk, som gaf suga uppi lasset. Högberg Vred. 2: 359 (1906).
b) i uttr. suga på (förr äv. suga) ramarna o. d., se RAM, sbst.2 1 d (äv. bildl.).
c) (†) med avs. på ormgift: avlägsna medelst sugning, suga ut. Jag ormars etter sugat. Ling Agne 147 (1812).
d) (i sht i vitter stil) i uttr. som betecknar att ngn kysser ngn; särsk. dels i uttr. suga ngns läppar, dels i uttr. suga ngns andedräkt, om döden, övergående i bet.: ta ngns liv. Wadman Saml. 1: 122 (1830). Kom, bleka drottning, som bär dödens namn / .. och sug med kvällskall läpp min andedräkt. Levertin NDikt. 40 (1894).
e) (†) i uttr. suga efter ngt, om bi: sugande söka efter ngt. Bin suga efter honung. Klint (1906).
f) med obj. (äv. refl.) o. predikativ l. adverbiell bestämning betecknande resultat (jfr g); äv. bildl. (Iglarna) hängia .. widh, til thesz the hafwa swghit sigh fulle och falla sielfwe aff. Palmchron SundhSp. 316 (1642). Igelen suger sig aldrig mätt. Celsius Ordspr. 1: 761 (1708). Ve, den trängtan, som jag har, / Mig till slut i grafven drar, / Suger mina ådror tomma. CVAStrandberg 2: 127 (c. 1859). Man hade .. en pinsam känsla av att .. de belåtet sög sig feta på andras olyckor. Heerberger NVard. 204 (1936). Och sedan skulle alla revanschkalasen suga hennes ansträngningar och penningar i botten. Beijer BritaGrossh. 265 (1940).
g) [specialfall av f] i uttr. suga sig fast (ngnstädes) (jfr 3), om djur: medelst sugning fästa sig l. sätta sig fast l. hålla sig kvar (ngnstädes). Kräket kunde gjöra .. (snabeln) längre eller kortare, och med den sög det sig fast wid Binnike-Masken. SvSaml. 3: 61 (1764). Igeln kan suga sig fast med båda ändarna; men biter endast med den ena. Lovén Anv. 52 (1838). SvHandordb. (1966). — jfr FAST-, UPP-SUGA.
h) i fråga om indragning av rök från tobak; dels med obj. betecknande pipa, cigarett o. d.: dra in rök från pipa osv., stundom närmande sig bet.: blossa, dels (o. numera vanl.) med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. på, stundom närmande sig bet.: blossa på, dels utan obj. Åthskillige äro som .. intet kunna begå sig, medh mindre the icke få en eller annan gång om Dagen dij och suga TobakzPijpan. Hiärne Suurbr. 114 (1679). Länsmannen hade nästan med våld stoppat en cigarr i hans mun och Hellman sugade klumpigt på den. Hertzberg Aho PatrH 81 (1886). Prästen .. sög på sin pipa. Olofsson Möte 46 (1966). — särsk. med avs. på bloss l. drag: dra (in) l. ta o. d.; i sht förr äv. i uttr. suga sin rök, röka (sin pipa) l. ta sig en pipa tobak (se PIPA, sbst.1 4 b) o. d. Runeberg (SVS) V. 1: 7 (1848: rök). (Bröderna) sögo tysta, långa drag på glimmande cigaretter. Hedenstierna Jönsson 260 (1894). De räckte mig .. rökpipan .. och jag sög några drag på den. Lagergren Minn. 4: 23 (1925).
i) (numera mindre br.) med avs. på luft l. lukt: genom näsan dra in, suga in, insupa. Jag ryckte upp dörren, och den friska morgonluften strömmade in. Adelaide sög den begärligt. Bremer Pres. 401 (1834). Sugom dufvornas fina, berusande doft / Här vid stjernornas flammande bloss! Lindh Dikt. 86 (1875).
j) jäg. i utvidgad anv.: frambringa l. åstadkomma ett högt, väsande ljud l. läte; särsk. om tjädertupp: frambringa det väsande ljud som avslutar parningsspelet (jfr SISA, v.2 slutet); särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om det frambringade ljudet. Linné FörelDjurr. 124 (1748). Sugning, kallas den sista cadansen af Tjäderns spel. Leijonflycht (1827). (Rackelhanarnas) egendomliga spel, hvarvid den s. k. ”sugningen” ersättes med ett ljud, snarlikt morkullans ”knortande”. Wetterhoff Skog 1: 7 (1883).
k) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr b, f, 8); särsk. i uttr. suga på ett ord o. d., dra ut på l. smaka på ordet osv. Therföre skole j sugha och mätte warda aff .. (Jerusalems) hughswalelses bryst. Jes. 66: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: dia). Af wärsta ondt tör sugas något godt. Kolmodin QvSp. 1: 43 (1732). Jag suger på mina bekymmer. Jag tuggar och tuggar, och kan ändå ingenting svälja af dem. Almqvist Törnr. 3: 145 (1850). En stor karavan suger pengar som en vampyr, så länge man är i bebodda och odlade trakter. Hedin Transhim. 1: 74 (1909). Han suger belåtet på ordet för att understryka dess tvetydighet. Fogelström Vakna 30 (1949). — särsk.
α) (ålderdomligt) med obj. betecknande blod, i uttr. för att beteckna att ngn l. ngt (hänsynslöst) utsuger l. utarmar l. försvagar o. d. ngn l. ngt. Suga blodet vthur enom. Linc. Cc 1 b (1640). (Ockraren) af landsmän sugar blod i sjelfva lagens skygd. Adlerbeth Poët. 1: 248 (1802). Korstågen, som i två århundraden sugit Europas blod och kostat millioner människor lifvet. Rydberg KultFörel. 6: 423 (1888). Detta evinnerliga krig, som sög deras blod och märg. Grimberg VärldH 3: 514 (1928).
β) i uttr. suga musten, äv. must ur, förr äv. utur ngt (jfr huvudmom.), tillägna sig det värdefulla av ngt, utsuga ngt; äv. (vard.) suga musten ur ngn l. ngt, göra ngn l. ngt alldeles matt, beröva ngn l. ngt all kraft o. d. Ej krämarn musten sög utur hans länder. Geijer I. 3: 177 (1811). De senaste veckorna har jag varit sysselsatt med att måla i Palazzo Borghese, i afsigt att försöka suga litet must ur samlingen der. Lundgren MålAnt. 1: 93 (1845). Ty när han omsider sugit musten ur den utländska politiken, gaf han sig resolut in på den inländska. Gyllander Fig. 19 (1918). Han skötte sin mattfabrik och sitt silkeväveri på ett mönstergillt sätt utan att suga musten ur folket. Ambolt Kar. 130 (1935).
γ) i sådana uttr. som suga märgen ur ngn l. ngt l. ur ngns ben, se MÄRG, sbst. 5 c. — jfr MÄRG-SUGA.
δ) med avs. på ngns krafter o. d.: tömma l. suga ut l. beröva ngn på o. d.; äv. i uttr. suga ngt ur, i sht förr äv. utur ngn l. ngt, pressa ngt ur ngn l. ngt, beröva ngt ngt, äv.: utsuga ngt på ngt. Edra ljufliga ögon hafwa sugit alla lifskrafter utur mig. Weise 1: 99 (1769); möjl. särsk. förb. Hungern har sugit färgen ur edra anleten, mergen ur edra lemmar, elden ur eder blick. CGNordforss i 2SAH 10: 282 (1822, 1826). När så godt som all konungens verksamhet gick ut på att suga penningar ur landet, måste tämligen snart missnöje uppstå. SvH 2: 495 (1905). Mamma sög han själen ur — ja, just det du, han sög själen ur folk. Gustaf-Janson Gubb. 139 (1934). Så litet hade hon aldrig uträttat om dagarna. Det måste väl vara sjön, som sög kraften och hågen ur folk från land? Moberg Utvandr. 457 (1949).
ε) (†) i uttr. suga ngt (ut)av l. (ut)ur fingrarna l. fingren o. d., se FINGER 1 e. Suga ur fingren. Schultze Ordb. 5183 (c. 1755).
ζ) (†) med avs. på nöje: smaka l. prova på. Creutz Vitt. 68 (1759).
η) (vard.) tillskansa sig (ngt), lägga beslag på (ngt); äv. i uttr. suga ngn på ngt, tillskansa sig ngt av ngn. Det kan nämligen hända att också han suger en guldmedalj om några dagar. IdrBl. 9⁄7 1924, s. 5. Det fanns nog en kvarts kilo kvar, så om hon köpte två kilo plus påsar. Det blev cirka 120 kronor. Om hon sög var och en på en tia gick det nog. Jersild BabH 119 (1978).
ϑ) [delvis bildat (i anslutning) till SUG, sbst.1 (i bet. 7)] (tillf.) i uttr. suga efter ngn l. ngt, ivrigt söka efter ngn l. ngt, vara intresserad av ngn l. ngt. Industrin suger .. mycket efter idéer nu, dom suger efter folk som kan. TurÅ 1987, s. 152.
2) om maskin(del) l. redskap l. rör l. slang l. tättslutande ställning o. d.: gm att framkalla l. åstadkomma vakuum föra l. dra l. förflytta l. transportera (ngt, särsk. ngt flytande l. gasformigt ämne) till l. hän emot sig l. i sig; äv.: forma (ngt) medelst vakuum; äv. med personsubj.: bringa (ngt) att suga (i ovan anförd bet.). VetAH 1749, s. 82. Pumpen sög med sådan kraft, att det slutligen kom småfisk upp. GHT 1898, nr 12 B, s. 1. I den rörledning, genom hvilken luft suges till maskinen, finnes (osv.). 2UB 2: 618 (1901). Transporten av avfallet sker .. medelst sugning (med en kraftigt verkande sugfläkt). HbSkogstekn. 471 (1922). Sugning = vakuumformning .. varmformning av termoplastskivor genom att vakuum får verka direkt på plastytan i en form, formsugning, eller utan form, frisugning. TNC 30: 80 (1958). — jfr AV-, BORT-, IN-, NED-, UPP-, UR-, UT-SUGA o. SJÄLV-SUGANDE samt SAND-, SLAM-, SOP-SUGNING m. fl. — särsk. (vard.) dammsuga. Mattorna ska sugas med det lilla hårda munstycket. Östergren (1950). (Dammsugarmunstycket) bör även medge effektiv sugning under låga möbler. SEN R3201: 7 (1957). SvOrdb. (1986). (vard.) särsk. opers., bildl., i uttr. vara suget, vara folktomt l. öde, vara ”blåst”. Det var suget i kväll, sa chauffören, så är det alltid efter stora helger: folk har gjort slut på pengarna och har inte råd att åka bil. DN(A) 7⁄1 1950, s. 7.
3) [utvecklad ur 1 g] medelst undertryck o. d. sätta sig fast, fastna; klamra sig fast o. d.; äv. med avs. på blick: fästa. — jfr FAST-SUGA.
a) i uttr. suga sig fast; ofta med bestämning inledd av prep. vid l. i, med huvudord betecknande den l. det som ngn l. ngt sätter sig fast vid l. griper tag i.
α) om person: gm att hårt pressa händer l. ben o. d. mot l. om ngt o. klamra sig fast l. hålla sig kvar (ngnstädes); äv. med subj. betecknande hand o. d.: klamra sig fast, gripa tag. Framför ett hinder skall ryttare sätta sig väl ned i sadeln, liksom suga sig fast. Balck Idr. 1: 251 (1886). Med knän och naglar sög hon sig fast vid klippblocken, klättrade uppför och nådde flämtande till mannen. Janson Par. 244 (1900). En ung vildmarkspojke med .. slidkniven hängande fram över byxfickan, där handen sugit sig fast. Koch Timmerd. 67 (1913). En röst .. ropade: ”Håll dig bra fast, gosse!” Och instinktivt sög jag mig krampaktigt fast i rännan, så att mina händer blödde. Åter ett rop 37 (1913). Siwertz Varuh. 176 (1926). — särsk. allmännare l. bildl.; särsk. dels: klänga sig fast, dels: haka sig fast (vid) o. efterhängset följa (ngn), besvära (ngn) med sin efterhängsenhet, dels i uttr. suga sig fast vid ngn l. ngt: oavvänt se l. titta på ngn l. ngt, stirra på ngn l. ngt, sluka ngn l. ngt med ögonen. Hitkommen har han plägat umgänge med Hallenberg (m. fl.) .. af hvilka S. på sitt vanliga stortiggaremanér sugit sig fast vid honom. Livijn (1826) hos Ahnfelt Rääf 293. En af dessa bekantskaper, som ofta suga sig fast vid en hederlig karl, och hvilka han ej med godo kan komma ifrån. Nicander Hesp. 110 (1835). Hon grep om sitt hufvud med bägge händerna och blinkade ej ett ögonblick: hon hade helt och hållet sugit sig fast vid brodrens ansigte. Öman Turgénjev Vårböljor 8 (1876). Bara det kom den minsta chans skulle hon märka den och suga sej fast vid den. Sjöman Lekt. 33 (1948).
β) om djur: medelst organ l. tå o. d. som hårt pressas mot ngt, fästa sig l. sätta sig fast l. hålla sig kvar (ngnstädes); äv. (särsk. ss. förled i ssgr) om själva organet osv. En orbiculus cartilaginosus hvarmed .. (Cyclopterus Lumpus) lärer suga sig fast äger han emellan bägge Bröst-fenorna. Loefling Resa 5 (1751). Sugfisken .. liksom sugar sig fast vid större fiskar, fartyg o. d. Sundevall Zool. 113 (1864). (Skärsnäpporna) sätta sig just där hällen stupar nästan lodrätt ned, suga sig fast med sina långa tår (osv.). Holmström LändStränd. 1: 96 (1913).
γ) om växt: klänga sig fast; klängande ringla sig. Stora, ljusgröna näckrosblad sögo sig fast på .. (insjöns) yta. Benedictsson Ber. 7 (1887). Vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket. Engström 1Bok 127 (1905). Täta murgrönstockar suga sig tätt till muren. Holmström ResHoll. 22 (1915).
δ) om ngt sakligt; särsk. dels om vagnshjul o. d.: dras ner (i lera l. dy o. d.) o. rulla trögt l. fastna l. häfta fast o. d., dels om lera l. dy o. d.: sluta sig l. lägga sig tätt omkring (ngt l. ngn) o. fastna l. häfta fast (vid ngt l. ngn), dels om tejp o. d.: häfta fast. Sanka tufvor, som suga sig fast om våra fötter. Heidenstam Karol. 1: 197 (1897). Fartyget låg vid tillfället 20 1⁄2 fot djupt och sög sig fast i leran på sidan af rännan. SD(L) 1902, nr 468, s. 4. Slädarna voro tunga och sögo sig fast i kramsnön. Hedin Pol. 2: 529 (1911). Gyttjan, som suger sig fast vid .. (hjulen) och åter faller ned i oformliga flak. Dens. Front. 114 (1915). Farten var trög ty djup låg vägsmutsen och sög sig fast vid hjulen. Andersson Amér 58 (1918). (Tejpen) suger sig fast med hjälp av ett speciellt häftämne, som inte torkar och inte heller smetar. DN 14 ⁄ 9 1950, s. 3. — särsk. allmännare l. bildl.; särsk.: häfta fast l. dröja sig kvar o. d.; om ögon l. blick o. d. äv.: icke lämna (ngn l. ngt), sluka (ngn l. ngt). Att mången som tillförene icke velat besinna huru kort jordelifvet är, nu icke kan skilja sig ifrån den tanken, emedan den sugit sig fast vid det oroliga hjertat. Rundgren Pred. 1853, s. 4. Fröken Hall vågade icke draga andan. Hennes ögon sögo sig fast vid hans drag och gestalt, som om hon sökte efter en likhet. Söderberg Främl. 227 (1893, 1903). I själen sög sig tviflet fast: / månn han i döden skulle skicka / sin bästa vän, sin goda flicka? VLitt. 2: 448 (1903). Hon ler med smalnande läppar åt den hjälplöshet, som suger sej fast vid henne. Isaksson KvHuset 240 (1952).
b) i uttr. suga blicken o. d. fast vid ngt l. ngn l. suga fast blicken o. d. vid ngt l. ngn, fästa blicken vid ngt l. ngn. (Han) sög sin fånigt glasartade blick fast vid min och jag kunde ej slita mina ögon från honom. Högberg JesuBr. 2: 257 (1915). Nila skärpte blicken i det skumma nattljuset och sög fast den vid andra hörnet, där ansiktet skulle sticka fram. Didring Malm 2: 242 (1915).
4) intr., om ngt fysiskt ansträngande: vara krävande, suga musten ur ngn; ta på krafterna; i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: krävande l. ansträngande l. tröttande l. mödosam l. ansträngande l. hård, stundom närmande sig bet.: dryg; äv. bildl. Borg InstDöfst. 78 (1854; i p. pr., bildl., om utgift). Det blef en besvärlig marsch genom starkt kuperad terräng och tre små sugande pass hade vi att gå öfver. Hedin Transhim. 1: 216 (1909). Dens. Pol 2: 465 (1911; i p. pr., om motvind). En mödosam, sugande vandring över blockmark. TurÅ 1920, s. 225. För vilken gång i ordningen var det egentligen han strävade uppför den sugande fyrtrappan? Wallert RoslagFamn 87 (1944).
5) (numera mindre br.) trötta ut l. grundligt anstränga (ngn) l. suga musten ur (ngn). Långa riksdagar suga och utledsna folket i allmänhet. Crusenstolpe Mor. 3: 67 (1841); möjl. äv. att hänföra till 4. Antingen är det tobaksrökningen, eller ansträngningen i StatsRådet, hvilka för mycket suga Ers Maj:t. Dens. CJ 1: 85 (1845). De obarmhärtigt tidiga morgonvakorna, ladugårdsdammet, tvärdraget suger .. (ladugårdsskötarna) hårt. Lindqvist Herr. 33 (1917). — jfr UT-SUGA.
6) med saksubj.: vålla l. åstadkomma en känsla l. förnimmelse av hunger l. smärta l. obehag o. d.; äv. opers; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt fall av sugande (i ovan anförd bet.).
a) i fråga om känsla osv. av hunger.
α) ge stark aptit l. matlust, vålla l. åstadkomma l. ge (starka) hungerkänslor; särsk. om sjö l. väder l. vind o. d.; äv. opers. (jfr β). Äta vill jag: jag ska säga, kronans tjenst suger, i synnerhet när man inte är van (yttrande av en till soldat utklädd flicka). Böttiger 3: 67 (1843, 1858). Jag är hungrig som en varg. Det myckna springandet hela förmiddagen, trappa upp och trappa ned, suger. Crusenstolpe Mor. 5: 318 (1843). Alla voro nu mot terminens slut mer än vanligt matfriska. Vårluften sög dessutom. Böttiger 6: 104 (c. 1875). Sjöluften sög, och sugningen stillades med smörgåsar och öl. VL 1896, nr 29, s. 2. Att bygga en stenfästning går inte fort må ni tro, och det suger också, så att när vi var färdiga var klockan över tolv och vi var väldigt hungriga. Strömberg Tjuvp. 119 (1916). Vi tar oss en sillbit och en sup. Den friska förortsluften suger. Claesson Sann. 106 (1970).
β) för att beteckna att ngn känner stark hunger; särsk. dels opers. (jfr α), särsk. i uttr. det suger (förr äv. det suger ngn) i magen, förr äv. livet, dels (förr) i uttr. ngns mage suger; dels med subj. betecknande hunger l. törst. (hungertarmen) warder toom, begynner thet suugha i lijfuet och bullra .. Och tå hungrar man, och hafuer lust att äta. Forsius Phys. 242 (1611). (Mopsen:) Mamsells kanariefogel flög / Så glädtigt omkring borden. / Ack, dubbelt då min mage sög; / Det grymmast var på jorden! Almqvist VSkr. 5: 13 (1814). Det suger mig i magen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Thomas Hall kände hungern suga under bröstet. Lundegård Tannh. 1: 20 (1895). Det sög och värkte i maggropen. Jag var hungrig, Gud vet om jag ätit på hela dagen. Martinson ArméHor. 92 (1942). Det suger i magen. SvHandordb. (1966).
b) i fråga om känsla osv. av smärta l. obehag l. spänning o. d. (Av blöt hackelse) få hästarne sådant sugande och niupande i buken, at the kasta sig omkull .. och kan ske dö. Broocman Hush. 3: 25 (1736). En besvärande sugning och brånad i magen med väderspänningar och urins mindre afgång. VeckoskrLäk. 4: 55 (1783). Utan luftvana som han är, känner han groparna som otäcka sugningar i magtrakten. Forsslund LuftLock. 186 (1933). Ergenyl .. Biverkningar. Vanligast: Magbesvär i form av smärtor, sugningar, illamående. PatFass 1990—91, s. 254.
c) i p. pr. motsv. a, b, i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels om mage: utsvulten, dels om hunger o. d., närmande sig bet.: häftig l. intensiv o. d., dels om känsla: som ger l. åstadkommer sugning(ar). En Ryss Dragoun .. vilde hafva min häst till skiuts, och som han det inte bekom, slog han mig öf(ve)r Armen med en käpp, den iag måste till godo hålla med sugande Maga för värdens skull. HFinlÖ 1: 422 (1730). (Björnen,) drifwen af en sugande maga, klängde sig, flåsande och flämtande, till öfversta tåppen, fattade kiöttet (osv.). Tessin Skr. 21 (1761). Han kände en sugande hunger, — hungern efter njutningar, ögonens hunger efter skönhet. Benedictsson FruM 60 (1887). En sugande känsla i maggropen återkallade mig till verkligheten. Jag kände mig hungrig. Alfvén 1Sats. 42 (1946).
7) [med påverkan från SUGEN utvecklat ur 6] (numera föga br.) i p. pr.: mycket hungrig, sugen på mat; särsk. i uttr. känna sig l. vara l. bliva sugande; äv. bildl. Jag blir alltid sugande när jag är ute i friska luften, liksom jag också är när jag är hemma. Blanche Våln. 324 (1847). Märkvärdigt nog tyckes den amerikanska luften så småningom göra äfven den engelske och irländske kusinen sugande i fråga om andlig föda. Beckman Amer. 2: 8 (1883). Jag börjar känna mig lite sugande .. Jag har inte förtärt något se’n i går morgse. Uhrström Sthmska 108 (1911).
8) [eg. specialfall av 1 k] utarma l. åderlåta (ngn l. ngt); snylta på (ngn); gå hårt åt (ngn), utsuga; särsk. dels i sådana uttr. som suga ngn ända till blodet l. till märgen, ta oskälig ränta av ngn, dra obarmhärtig vinst av ngn o. d., dels abs.; utom ss. senare led i ssgn UT-SUGA o. i den särsk. förb. SUGA UT numera föga br. Aff småå Fiskar blijr Gäddan stoor .. (dvs.) Den Rijke suger then Fattiga. Grubb 8 (1665). Det war endast krigen som sögo (Sverige) .. Det sögs icke tillika i fredstiden, af folkutwandringar. Blix SvFinance 147 (1797). Suga någon ända till blodet, (dvs.) draga obarmhertig vinst af honom. Dalin 486 (1854). Det ister, som du samlat kring din buk, i det du sugt och skaft folk inpå benen. Börjesson Statshv. 20 (1866). Belgiske fabriksägare, som suga sina arbetare intill märgen. Rydberg Varia 112 (1889, 1894). Fröding 1: 73 (1911; abs.). — jfr UT-SUGA o. PUNG-SUGEN. — särsk. i utvidgad anv., med subj. betecknande skörd l. säd l. växt o. d.: utarma l. urlaka (jord o. d.). QLm. 4: 37 (1833). Allt eftersom jorden af skördarna sugas, måste .. (näringen) ersättas, så framt jordens bördighet skall kunna bibehållas. Arrhenius Jordbr. 1: 184 (1859). (Bonden) bortförde all skörd utan att tillföra den ständigt sugna jorden någon must. Högberg Baggböl. 2: 71 (1911).
9) taga till sig l. absorbera l. uppsuga (ngt) o. d.: äv. dels refl., dels abs.
a) om växt(del) l. jord o. d.: taga till sig (näring l. vätska l. syre o. d.), uppsuga. Örterne sugha sitt vnderhåld och näringh vtaff Jordenne. Palmchron SundhSp. 282 (1642). Rötterna suga saft åkk vätska ur jorden. Schultze Ordb. 5183 (c. 1755). Växterna suga syre ur luften. Dalin 486 (1854). Taube Svärmerier 43 (1946). — jfr I-, UPP-SUGA. — särsk. (numera bl. tillf.) uppsuga o. transportera (ngt till ngt). Äfven rotens yttersta trådar suga jordens närande saft till ekens krona. Järta 2: 68 (1826).
b) om ngt poröst l. rörformigt l. om svamp l. annat genomsläppligt ämne. — jfr UPP-, UT-SUGA.
α) (†) refl., i uttr. suga sig ngt till ngt, om levern o. ådrorna: uppsuga l. absorbera ngt o. därigm få ngt. Obeqwämligh wätzsko vthi Maghan, hwilken Leffren och Ådhrorna sugha sigh til styrcke och födho. L. Paulinus Gothus Pest. 45 a (1623).
β) om papper: uppsuga bläck; jfr FLYTA, v.1 5. (Papper av bambu) är .. benäget att suga, när man skrifver därpå med bläck. 2UB 8: 158 (1900). Sugande läskpapper. IllSvOrdb. (1955).
γ) refl., om fläck o. d.: undan för undan sprida sig l. söka sig (ngnstädes). Hon stirrade på en röd fläck som sugit sig uppåt på den ljusa silkesstrumpan. Hallström Händ. 331 (1927).
δ) i utvidgad anv., om deg o. d.: dra till sig (ngt). Retzius FlVirg. 135 (1809; om bröd). Alla degar eller smetar, som skall kokas i flottyr, bör tillsättas något fett, ty då suger eller absorberar de ej så mycket av kokfettet. StKokb. 42 (1940).
ε) om träyta l. porslinsyta o. d.: absorbera l. ta till sig lack o. d. MeddSlöjdF 1884, s. 110. Sedan den sista överstrykningen torkat, övergås duken på baksidan med spritschellacklösning för att motverka allt för stark sugning. Kallstenius HbOljem. 43 (1915). Om ytan är fast, d. v. s. icke suger, bör färgen vara av tjockare konsistens än om ytan är lös och sålunda suger. HantvB I. 1: 138 (1934). På en hård träyta är en lackering ofta tillräcklig; mera sugande träytor fordra tvenne lackeringar. Därs. 197. Inga rättelser kunde göras på den obrända, sugande glasyrens yta. Kulturen 1974, s. 127.
c) i jämförelser o. i mer l. mindre bildl. anv. Godt nytt år! .. Vår jordhalfva vänder sig åter till solen och suger dess strålar med ny kraft. Bremer GVerld. 2: 157 (1860). (Medeltidsstäder) sögos som svampar af sina feodalherrar, men de utpressade svamparne fyllde sig efter hand igen. Rydberg KultFörel. 5: 326 (1887). Jag kände att han på något sätt hade rätt: att jag var som en växt, en planta som stått i samma jordmån hela sitt liv och blott sugt sin näring därur. Benedictsson 7: 257 (1887). (Fantasilivet) suger också sin näring ur det omedvetna. Böök SvStud. 229 (1913). Bergman JoH 91 (1926).
10) (i fackspr.) om gjutstycke l. gjutgods o. d.: under l. efter stelning vid gjutning dra sig samman o. förminska volymen, varvid en oregelbunden hålighet uppstår i det inre av gjutstycket osv. l. en insjunkning uppkommer i godsytan; i sht ss. vbalsbst. -ning (i denna anv. äv. konkretare, om själva håligheten). (Gjutgodsets skapnad) undergå .. förändring då sugning hos godset inträffar, så att insjunkningar uppkomma. Almroth Karmarsch 81 (1838). Genom krympningen vid stelnandet (av gjutet stål) uppstå .. sugningar som förorsaka en .. oftast trattformig krymphålighet. HbVerkstTekn. 1: 164 (1944). Aluminiumbronserna .. ”suga” mer än .. (t. ex. rödgods)legeringarna (dvs. volymförändringen vid stelningen är större). Därs. 278. Till de största svårigheterna vid gjutning hör undvikande av gjutfel i form av otätheter och håligheter, s. k. sugningar i godset. 2SvUppslB 11: 739 (1949).
11) om vätska l. vattenflöde o. d.: sippra l. flyta l. rinna; tränga; äv. om vind: tränga l. svepa; särsk. dels refl., om vätska l. vattendrag o. d.: sakta flyta l. rinna (fram) l. söka sig väg (genom l. över l. mellan hinder o. d.), dels (o. numera i sht) i särsk. förb. (se t. ex. SUGA FÖRBI, IN, UT). Måste intet annat wilt Watn, som aff Regnwatnet här och ther uthur Jorden sigh suger, tilflyta (till mineralkällor). Hiärne Suurbr. 127 (1680). Fugtighet, som siger eller sugar sig ständigt genom jorden. VetAH 1748, s. 265. En dag, hvars fröjd fördunstat, liknar just / .. En sodaflaska, hvars kolsyremust / Igenom korken sig till hälften sugit. CVAStrandberg 5: 315 (1865).
12) [jfr 3 a δ] om gyttja l. lera o. d.: sätta sig fast vid o. dra ner l. hålla fast l. kvarhålla (ngn l. ngt); särsk. dels i uttr. suga ngn l. ngt fast l. suga fast ngn l. ngt, dels abs.; äv. opers.; ofta med inbegrepp av l. med särskild tanke på det vid sugningen åtföljande ljudet. Adlerbeth Buc. 57 (1807; om mylla). Ekipaget hotade ibland att fastna i den uppblötta, sugande sanden. Hedin GmAs. 1: 53 (1898). Vi måste skynda oss, om livet är oss kärt, eljest suger öknen oss fast i elvte timmen! Dens. Pol 1: 107 (1911). Från sitt gömställe hörde pojken sankmarken suga fast .. (karlarnas) fötter vid varje steg. Johansson RödaHuv. 1: 164 (1917). En rödbrokig kviga .. gick sävligt fram mot stranden. Det sög om klövarna, då hon steg i dyn. Eklundh Folk 112 (1918). Stranden bestod av svart gyttja som luktade ruttet. Det sög under fötterna när man gick fram i den. Olzon Rawlings Hjortk. 281 (1943). Mardrömmen om leran som sög: ett hål, en virvel som sög. Trotzig Sjukd. 34 (1972). — jfr FAST-SUGA.
13) om naturkraft, särsk. om vatten- l. luftmassa o. d.: på grund av visst tryckförhållande åstadkomma l. framkalla en dragande effekt l. ett sug l. försättas i roterande rörelse; särsk. dels om vatten i trångt sund l. farvatten o. d.: (av hård vind l. ström o. d.) pressas upp mot närliggande öppna områden o. dyl. o. sedan tillbaka ut mot sundet osv., strömma in mot land o. sedan tillbaka ut mot sundet osv., dels om den ström l. rörelse i vattnet som uppkommer efter ett fartyg o. d., då detta rör sig framåt l. då propellern är i rörelse: strömma in mot fartygets akterskepp för att fylla tomrummet efter fartyget, dels om virvel o. d.: (på grund av roterande rörelse) dra ngn l. ngt ned l. med l. till sig; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt fall av sugning, stundom närmande sig bet. dels: (vatten)ström o. d., dels: lufttryck l. drag o. d.; äv. opers.: uppstå ett sug l. roterande rörelse o. d., äv. bildl. Fast det går litet längre ut på tiden (om man tänder milan endast i ena ändan), drager dock hetten sig genom wädrets sugande ifrån den ena ändan til den andra. Wallner Kol. 55 (1746). Att vinden verkligen kan åstadkomma en sugning i skorstenen, finner man (osv.). UB 5: 363 (1874). Därute från det nordliga, röda badhuset gick han ut (i vattnet för att bada), och han kan icke ha kommit långt, förrän han märkt sugningen. SDS 1911, nr 185, s. 8. Man brukar äfven med dödvatten mena den vattenhvirfvel eller sugning, som uppstår kring akterstäf och roder på ett i gång varande fartyg och hvarigenom det närmaste vattnet tyckes hafva benägenhet att följa med eller släpa efter fartyget. Smith 104 (1915). Snön yrde och havet kom in med mäktiga sugningar. Engström Hemsp. 6 (1921). Älven framför var svart och djup med sugande strömdrag. Böök ResSv. 199 (1924). Han kände grusbottnen mot knäna, välte runt, men kom upp igen, och när det sög utåt kunde han ta några vacklande steg. BonnierLM 1946, s. 541. Böök Heidenstam 2: 32 (1946; bildl.). En virvel som sög. Trotzig Sjukd. 34 (1972). — jfr PROPELLER-SUGNING.
14) om naturkraft l. fysisk kraft: (på grund av roterande rörelse) dra l. föra med l. till sig (ngn l. ngt); numera vanl. i förb. med riktningsadverbial o. d.; äv. allmännare: dra l. föra (ngt ngnstädes). Ty England kommer rusandes så wildt / Som hafwets böljor sugas af en hwirfwel. Hagberg Shaksp. 4: 37 (1848). Vågens dragning utåt hafuet .. är ännu starkare än wågens slag; den riktigt suger en utåt djupet. Bremer NVerld. 2: 148 (1853). Lufttryckets förminskning i centrum gifuer sig tillkänna derigenom att föremålen på jordytan öfver hvilka de passera upplyftas eller liksom sugas uppåt. Rubenson Meteor. 102 (1880). Somliga (sjöar) .. vaggade sakta på farkosten, lyfte den och sög den framåt. Strindberg Hafsb. 7 (1890). En våg till och vårt öde är beseglat. Den är här, men för oss ej till stranden; båten suges utåt igen. Hedin ScoutL 241 (1913). Gripenberg Spillr. 70 (1917). — jfr BORT-, NED-, UT-SUGA.
15) [eg. bildl. anv. av 9 o. 14] dra l. locka l. utöva dragningskraft o. d.; äv.: absorbera l. uppsluka; ofta opers.; äv. refl.: dras; äv. (numera bl. tillf.) tr.: dra till sig l. suga till sig (ngn l. ngt); särsk. ss. uttryck för en känsla l. förnimmelse av längtan l. spänning l. saknad o. d. Ännu står jag icke i någon skuld som betyder; Men Upsala suger: jag måste täncka mig om. Leopold (SVS) II. 1: 89 (1777). Det var något, som sög och drog och ville föra mig tillbaka till skogen. Lagerlöf Saga 61 (1908). Hennes ögonlockande yttre .. sög karlarna, .. som honung eller arrak drager bin och flugor. Ullman FlickÄra 52 (1909). Han .. sökte inte ens stjäla, bara sög sig till Goldmans i ett slags kuslig förälskelse. Siwertz Varuh. 341 (1926). I ensamma stunder ha .. (emigranterna) dock alla känt längtans sugning tillbaka, känt svedan av den avslitna navelsträngen. SvD(A) 1932, nr 191, s. 6. Far hade talat, men sjön sög. Jon undrade, om han skulle trotsa fars vilja och taga hyra. Ginman Träsköfjärd. 208 (1944). Det visar sig emellertid, att arbetskraftens sugning till städerna vägt tyngre än vad klassisk teori antagit. Ymer 1954, s. 205. — jfr UPP-SUGA. — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk.: oemotståndlig l. outsläcklig l. som ej kan stillas o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet. dels: intensiv l. häftig o. d., dels: trånande o. d.; särsk. om längtan l. saknad o. d. Magistern såg hur hennes blickar med en sugande intensitet hängde fast vid grefvens ansikte. Lundegård Tit. 37 (1892). Holmberg Spillr. 78 (1894; om oro). En sugande, lidelsefull jazzmelodi. SvD 1929, nr 73, s. 12. Att känna lukten av stenkolsrök och oljebemängd ånga (från lokomotivet) åstadkom en sugande längtan ut i världen. Järnvägsminn. 62 (1952). Det finns tecken som tyder på att ensamheten och bortvändheten utövat en sugande lockelse på honom. Ahnlund i 3SAH XC. 1: 114 (1983). — särsk.
α) om blick l. ögon, särsk. dels: lockande l. trånande l. simmig o. d., dels: intensiv l. magnetisk o. d. Den famösa ryskan M:me Kurtzakow med negerläppar, burrigt hår och sugande ögon. Edholm C15T 77 (1861). Dahl När 146 (1966; om blick).
β) ss. adv. närmande sig l. övergående i allmänt förstärkande bet.: rasande (se d. o. 3), kolossalt l. oerhört o. d. Så trevliga händer hon hade, en sådan stil på tös, käck och sugande kvinnlig. Smith Rönnerkr. 142 (1912).
b) (†) gripa tag i (ngt). Jag känner en viss onämnbar trånad, som suger hela min själ. De Geer VSkr. 1: 18 (1841, 1892).
16) [jfr 1 g, 3] i fråga om att med kraft ta i l. fatta tag o. d.; särsk. i sådana uttr. som suga tag i ngn l. ngt, suga nävarna om ngn l. ngt, med kraft ta l. gripa tag i ngn l. ngt; äv. refl.: ta ut sig (se d). Man rör sig försiktigt på däck, suger nävarna om tåg och ledstänger. Barthel Sill 129 (1929). Och så sög Petter tag i den åtta meter långa takåsen. KonsumBl. 1929, nr 34, s. 16. Repgubbarna anade något skumt, sög tag i majoren och förde honom genom bergets för tillfället tomma korridorer och låste slutligen in honom i en garderob. SvD 7 ⁄ 10 1976, s. 1. Brunner SvVill. 162 (1987). — särsk.
a) sport. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om parerande grepp i brottning, utfört från underläge. En brottare i underläge utför ofta ett grepp, som populärt benämnes sugning. Han drar till sig den överliggandes ena eller båda armar och vrider sig hastigt om på ryggsidan och drar motståndaren med sig, så att denne kommer med skuldrorna mot mattan. SvD(A) 2⁄4 1933, s. 20. NFSportlex. (1946).
b) (numera föga br.) ta i, suga i. ”Lång din”, säger då (vid långsammaste halning) skepparen, och man kan stundom också få höra: suga. Wrangel SvFlBok 68 (1897).
c) (numera föga br.) refl.: ta ut sig, anstränga sig, suga musten ur sig. (Hästen) går bättre i arbete der han kan få ”ge och ta”, än om han måste ”suga sig” i selen som en oxe. SD(L) 17⁄4 1898, s. 2.
d) i utvidgad anv. i uttr. suga fart, sätta fart. Och tåget sätter sig pustande i gång, suger fart och försvinner. Fridholm Espina Marifl. 1 (1929). Det var något bråk .. när bussen höll .. När bussen sög fart igen (osv.). Olsson Mittåt 240 (1963).
e) i överförd anv., i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. om steg l. stav- l. paddeltag o. d.: vägvinnande l. kraftig l. som ger god fart o. d.; stundom närmande sig bet.: intensiv. Med långa, sugande paddeltag. Sparre MyrL 120 (1917). (Skridskoåkaren) åkte kraftigt och sträckte ut med långa, sugande skär. IdrBl. 1924, nr 25, s. 5. Därs. nr 117, s. 5 (om spurt). Sedan gingo de tysta igen framåt med sugande fjällmanssteg och lappens kraftbevarande svikt i kroppen. Sundström InteDö 15 (1940). IllSvOrdb. (1955).
17) [utvecklat ur 1 g, 3, 16] (vard.) omhänderta (ngn), ha (ngn) under uppsikt; äv.: bura in (ngn). Vi kunde suga er för det där, sa .. (polisen) till mig. Edlund Chandler Syst. 202 (1950). Vi fick ofta frågor som ”hur många återfall får vi ha innan ni suger ungen”, säger Ing-Marie Ullen. DN 5 ⁄ 12 1984, s. 32.
18) i fråga om förflyttning; särsk. i fråga om att gm en kraftansträngning minska avståndet l. dra ifrån l. ta in på ngn l. ngt.
a) i icke reflexiv anv.
α) med en kraftansträngning förflytta sig (i viss riktning l. så l. så långt), sega sig; i de särsk. förb. SUGA FRAM, IFRÅN, UPP.
β) med en kraftansträngning (sakta men säkert) knappa in på (ngn l. ngt), ta in; i den särsk. förb. SUGA IN.
γ) om fordon o. d.: (sakta men säkert) köra uppför o. klara av (stigning l. backe o. d.). Bilen är också hygglig, den suger stigningen utan märkbar möda. Barthel Atl. 45 (1931).
b) refl.: långsamt förflytta sig (i viss riktning), sega sig; äv. om eld o. d.: slicka sig; särsk. i uttr. suga sig närmare (ngn l. ngt) o. d., i sht i fråga om idrottstävling: gm en kraftansträngning (sakta men säkert) minska avståndet (till ngn l. ngt) l. ta in på (ngn l. ngt), sega sig närmare (ngn l. ngt). Löparna i klungan sög sig allt närmare (löparna i) täten. Under jorden kröp elden vidare för att suga sig uppefter nya stammar. Geijerstam Kronof. 32 (1890). (Makrillbåten) stampar och slingrar och suger sig väster ut, timme efter timme. Barthel Sill 68 (1929). Håkan låg nu endast sju meter före Stickan, som sakta men säkert sög sig allt närmare. Branner PojkSib. 77 (1940). VästerbK 29⁄3 1982, s. 15. — särsk. i utvidgad anv., om färd. Färden gick timme efter timme långsamt framåt, sugande sig genom det tunga föret, som gnisslade ilsket för slädmedarna. Didring Malm 1: 127 (1914).
19) [moderträdet förser under första växtsäsongen ympkvisten med näring] (förr) i fråga om ä. ympningsmetod: förädla (träd o. d.) gm att från ett träd infoga, utan avskärande, en kvist l. gren i stammen av ett annat, närstående träd o., när kvisten växt samman med grundstammen, avskära den från moderträdet, sugympa, ablaktera; äv. abs. Pomerantz och Citronträän kunna lätteligen Öglas, sugas, och vthi Kärnan ympas, på sätt och wijs såsom the andre Trään. Mollet Lustg. D 4 b (1651). Utom det wanliga sättet, gifwes det, som kallas Bark-ympa, och ett annat, som kallas Suga, eller inlägga en äkta qwist i en oäkta stam. Trozelius Rosensten 178 (1752). — jfr AV-SUGA. — särsk.
a) (†) i inf., övergående i anv. som sbst., ungefär liktydigt med: sugympande. Linné Ungd. 2: 382 (1735).
b) (†) i utvidgad anv.: gm sugympning erhålla (ngt). Afsuga kan man ock Trän, då man ett elackt Trä hafwer, och man will där på suga en god Frucht. Rålamb 14: 37 (1690).
Särsk. förb.: SUGA AV4, äv. UTAV04. jfr avsuga.
1) till 1: gm att suga förtära l. avlägsna (ngt). Såsom ett bij alt uppå blomstren små, / Upletar och des hånung suger å (osv.). AndelVijs. 44: 6 (1739). Han sög af blodet och när det kom på tassarna, slickade han af dem. Berg Sjöf. 153 (1910). särsk. bildl.; särsk. i uttr. suga av ngn ngt, tillskansa sig ngt från ngn. (Sjörövaren) tvingar ock dem till hvad han vill eller kan suga utaf dem. Eneman Resa 1: 118 (1712). Sedan .. (Gustav I) fyllt sina kistor med de Heligas egendom, suger han med täta och owanliga pålagor af allmogen den lilla öfwerlefwa, de kunnat spara undan Christians wåldsamhet. Celsius G1 2: 22 (1753).
2) [sv. slang suga av (Gibson 1969)] (vulg.) till 1: ha oralt samlag med (ngn); äv. abs. Man kunde också få behålla pengarna genom att onanera åt honom eller suga av. Strömstedt MittLiv 1: 166 (1981).
3) till 2. Ibland behöver man suga av en viss blomma i flera dygn för att man skall få ihop en tillräcklig doftdos för kemisk analys. GbgP 11 ⁄ 3 1985, s. 26.
SUGA BORT10 4. jfr bortsuga.
1) till 1: gm att suga avlägsna (ngt). Suga bort blodet från fingret. Auerbach (1913). särsk. mer l. mindre bildl. De sargande småaktigheter, som stundligen upptagit deras lif, och de låga föremål, som sugit bort deras bättre krafter. Böttiger i 2SAH 50: 245 (1875). Stundens tvekan sögs bort genom den svartgråa tjockan som en svamp. Högberg Vred. 2: 376 (1906).
2) till 2: gm att suga avlägsna l. transportera bort (ngt). En kraftig fläkt suger bort damm ur ullen. Varulex. Beklädn. 65 (1945). Att suga bort fett är en avancerad metod som det talas mycket om. Mattsson Skön. 56 (1987).
3) till 14, om vågor l. vind o. d.: dra med sig l. föra bort l. avlägsna (ngn l. ngt); äv. mer l. mindre bildl. Larmet och skränet fortsätter utanför bygget, det är som ett hav i storm. Genom vågorna sugas strejkbrytarna bort. Koch Arb. 276 (1912). Om gruset i fogarna (i stenläggningen) genom den hastiga biltrafiken sugits bort (osv.). Erikson HbSmågatst. 19 (1928).
SUGA FRAM10 4. särsk.
1) till 14, om vattenmassa o. d.: föra l. dra (ngt) med sig fram (ngnstädes). I många fall suges virket fram till dammöppningen genom den ström, som uppstår, då dammluckorna öppnas. Ekman SkogstHb. 128 (1908).
2) (numera bl. tillf., vard.) till 18 a α: medelst en kraftansträngning ta sig fram (så o. så långt). Långe Linders sög fram fem meter upp mot tetmannen i bröstsimfinalens sista längd. IdrBl. 18⁄7 1924, s. 2.
3) till 18 b, refl., i uttr. suga sig fram, om tåg o. d.: sega sig fram. Fastän föraren satte regulatorn på högsta ångtrycket sög sig tåget endast långsamt fram genom drivorna. Didring Malm 1: 252 (1914).
SUGA FRÅN, se suga ifrån.
SUGA FÖRBI10 04.
1) till 11, refl., i uttr. suga sig förbi ngn l. ngt, om vatten o. d.: rinna l. flyta förbi ngn l. ngt. Hallström Brilj. 200 (1896).
2) till 18 a α: ta in på o. springa förbi (ngn). I slutet av kurvan gingo Svensson och Wejnarth upp, sögo sig lätt förbi männen i teten och kommo in först. IdrBl. 10⁄6 1924, s. 6.
SUGA GENOM, se suga igenom.
SUGA I10 4, förr äv. UTI. jfr isuga.
I. refl., i uttr. suga i, förr äv. uti sig ngt, äv. suga ngt i, förr äv. uti sig.
1) till 1: gm sugning inta l. förtära (ngt); slicka i sig (ngt). Kolmodin QvSp. 1: 384 (1732). Du Biörn, som all min blod uti dig sugat har! Dalin Arg. 2: 377 (1754). Tods sög plommonen i sig med utstuderad långsamhet. Cavallin Kipling Emir. 54 (1898). De slog sej ner, grep glasen som nästan var urdruckna och sög i sej en skvätt av apelsinsaften. Sjöman Lekt. 83 (1948). bildl.; särsk.: insupa, insuga (ngt); jfr suga, v. 1 k. O att mig unnades så mot hennes läppar att tryckas, / Och i ett enda tag suga desz anda i mig! Polyfem II. 43: 4 (1810). Det smickret sög han i sig utan att märka ironin. Siwertz Förtr. 147 (1945). Stannar ofta och suger i sig utsikten, luktar på blommor. Lundkvist Spegel 145 (1953).
2) till 2: gm sugande ta l. dra till sig (ngt). En spruta, hwilken sugar i sig wätskan. SvMerc. V. 1: 153 (1759).
3) till 9 a, b, om växt, jord o. d.: ta l. dra till sig l. absorbera l. uppsuga (näring l. vätska o. d.); äv. i utvidgad l. bildl. anv. Jorden suger wattnet i sig. Nordforss (1805). Örterna äro försedda med väldiga rötter för att suga i sig så mycken fuktighet som möjligt. Hedin Pol 2: 299 (1911). Hela Uppsalaslätten ligger och suger i sig sol. Asplund Stud. 194 (1912). Jag ligger här och dricker synen, suger den i mig som en torr svamp suger vatten. Barthel Atl. 78 (1931).
II. intr. till 16: med kraft ta i; äv. bildl. Men Johan tog spjärntag och frestade kroppen, sög i för livet. Barthel Ramsöpojk. 56 (1928). Man gick dag efter dag och väntade, att nån gång få suga i med vårbruket. Vi 1951, nr 25, s. 6.
SUGA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. (vard.) till 18 a α, b: med kraftansträngning dra ifrån (ngn l. ngt); äv. refl. Nu började en spännande kapplöpning på landsvägen. N:r 18 hängde i våra bakhjul men till sist ”sögo” vi oss från dem. SD(L) 7⁄2 1905, s. 4. Publiken .. applåderade .. (simmarens) frustande slutspurt å sista längden då han ytterligare sög ifrån sina medtävlare. IdrBl. 1924, nr 56, s. 8. Jag kunde höra den mycket skarpsprungna Seuta taga ledningen och suga sig ifrån kamraterna. Gripenberg DianV 215 (1925).
SUGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) till 2. Lösningen filtreras ner i en sugflaska på ungefär 1 1 ⁄ 2 liter, varpå luft suges igenom, tills oxidationen till indigo är fullständig. Smith OrgSyntes 124 (1935).
2) till 11, refl., i uttr. suga sig igenom (ngt), om vätska o. d.: tränga l. sippra igenom (ngt). (Linden är) til käril, som skola bärga wåtwaror, odugelig, ty det wåta suger sig igenom dess porer. Aspelin Fl. 33 (1749). Bläcket suger sig igenom papperet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Vattnet sög sig igenom så småningom, ända ned till sandlagret. Östergren 7: 634 (1950).
SUGA IN10 4. jfr insuga.
1) till 1; särsk. motsv. 1 h slutet, med avs. på bloss: dra in. Lind (1749). I bilen tände Jenny sin cigarett. De första blossen sög hon in häftigt och girigt. Heerberger Dag 42 (1939). Han sög in vätskan i munnen. SvHandordb. (1966). särsk.
a) i utvidgad anv., med avs. på luft l. doft o. d.: genom näsan dra in, insupa; i sht förr äv. i uttr. suga ngt in i ngt; jfr suga, v. 1 k. När en menniskia andas, så suger hon intet Luften in uti lungorne; ty hwad wi gemenligen med ordet suga säja wilja, gies intet uti naturen. Triewald Konst. 11 (1734). Vildgässen .. stodo en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. Lagerlöf Holg. 2: 431 (1907). Andrée tog konjaksglaset .. och sög in doften med några långsamma och djupa andetag. Sundman AndréeLuftf. 22 (1967).
b) i jämförelser l. oeg. l. bildl. anv.; särsk.: insupa; jfr suga, v. 1 k. Suga in en wildfarelse. Serenius (1741). Här låt oss slå oss ned och vara idel öra / Och rigtigt suga in de verser vi få höra. CVAStrandberg 2: 337 (1865). Det var längesen jag gjort någon resa, därför sögo mina ögon in vad jag fick se. Hedberg Bekänna 259 (1947). särsk.
α) (†) ta på sig l. medge l. erkänna (förseelse, brott o. d.). Jag förliks intet med honom, ty då woro jag intet wärd at dricka ur kanna med en ärlig karl, om jag sugade in ett sådant Blame, som han oskyldigt wis mig påbrakt. VRP 28 ⁄ 5 1739.
β) refl., i uttr. suga sig in (ngnstädes), gm att suga tränga in (ngnstädes). (Spionerna) hvilka såsom blodiglar suga sig in i sjelen. Fahlcrantz Schiller Fiesko 27 (1821).
2) till 2, om maskin(del) osv.: gm sugande dra upp (vätska o. d.), uppsuga; äv. med personsubj. Pumpen suger in vattnet. Auerbach (1913). (Krogvärden) sprutade gropen (i bordsskivan) full, men lade man då ej genast fram två sous, sög han åter in soppan i sprutan. Cederström Minn. 192 (1913).
3) till 9 a, b, om växt(del) l. jord l. om ngt poröst ämne o. d.: ta l. dra till sig l. absorbera (näring l. vätska o. d.), suga i l. till sig l. uppsuga (näring osv.); äv. bildl. Jorden suger in watnet. Sahlstedt (1773). Enligt det franska sättet målas på särskildt preparerad grof duk, som något suger in färgen. MeddSlöjdF 1889, s. 47. Så sög hon in allt vad han sade, som svampen insuger vatten eller läskpapperet bläcket. Östergren 3: 740 (1931).
4) till 11, 13. a) till 11, om vätska o. d.: tränga in (i l. mellan ngt). Tillsättes .. något färgämne, suger oljan lika fort in i stenen, och färgskorpan .. qvarhåller regndroppar. Scholander 3: 254 (1854). b) till 13, refl., i uttr. suga sig in ngnstädes, om vätska l. vattendrag o. d.: sakta flyta l. rinna in ngnstädes l. söka sig väg in ngnstädes; sila l. sippra l. tränga in ngnstädes; äv. (i utvidgad anv.) om vind o. d.: tränga l. pressa sig in ngnstädes. Såsom watnet efter hand suger sig in genom ett läck på skeppet, at thet ändteligen siuncker; altså komma onda tanckar af lättian. Scherping Cober 1: 335 (1734). Östanvindar suga sig hvinande in genom de något gistna blyfenstren. Törneros (SVS) 1: 234 (1824). Hon .. bestänkte skjortan. Hvar droppe, som föll, sög sig genast in i tyget och försvann. Heidenstam Skog. 289 (1904). särsk. bildl.; särsk. om ögon: borra l. tränga sig in (i ngt). Dödens kyla sög sig in i hennes varma hjerta. Jolin MSmith 75 (1847). Dessa olycksbådande trolska och fjättrande ögon, som ville suga sig in i själens djup. Högberg Vred. 2: 351 (1906).
5) till 14: dra in (ngn l. ngt) ngnstädes, föra med sig (ngn l. ngt) in ngnstädes; särsk. om vatten- l. luftmassa i rörelse; äv. bildl. Benedictsson Ber. 91 (1885). Båten sögs in mot brottsjön. Strindberg Hafsb. 11 (1890). Jag höll på att sugas in under skrovet, men han dök och fick mig i kragen. Oterdahl Skram 384 (1919). Stockar virvlades i väg av den ofta starka strömmen eller sögs in i bakvatten längre ner. Johnson Nu 110 (1934). Han sögs in i henne som en älvström i en annan. Andersson Snöljus 299 (1979).
6) till 15: dra l. locka (ngn), utöva dragningskraft på (ngn). Thyrén 1AkadT 96 (1912, 1916). Ju mer .. (bönderna) sögos in i industriarbetet, desto mindre kunde de ha tid att inom gården producera åt sig själva. TurÅ 1915, s. 216.
7) till 18. a) (vard.) till 18 a β: med en kraftansträngning (sakta men säkert) knappa in (på ngn l. ngt). Längd för längd sög .. (simmaren) in på försprånget och på 8:e längdens mitt pressade han sig förbi. IdrBl. 4⁄3 1925, s. 10. b) (numera bl. mera tillf.) till 18 b, refl., i uttr. suga sig in ngnstädes, långsamt förflytta sig in ngnstädes. Jag sitter på en ångslup .. Vi suga oss in i Sicklasundet. Bergman Dröm. 219 (1904).
SUGA ISÖNDER, se suga sönder.
SUGA MED10 4. till 14, om vattenmassa o. d.: dra l. föra med sig (ngn l. ngt); äv. i uttr. suga med sig ngn l. ngt; äv. bildl. Han var med ens förvandlad till ett spån, som sögs med i den kokande strömmen. Janson Segr. 186 (1913). Även Sverige sögs med i denna strömning. HågkLivsintr. 24: 8 (1943). (Tromber o. tornados) suga dammet med sig uppåt i en virvlande rörelse. 2SvUppslB 31: 552 (1954).
SUGA NED10 4 l. NER4.
1) till 2, om maskin(del) o. d.: under sugning dra ner (ngn l. ngt). Swedenborg RebNat. 1: 300 (1720). Köttkvarnsskruven vill suga ner honom. Johnson Nu 181 (1934).
2) till 11, refl., om vätska o. d.: tränga l. sippra ner (genom ngt o. d.); äv. bildl. Att det regnat in på vinden och sugit sig ner genom gipstaket. Strindberg NRik. 137 (1882). Det synes mig icke osannolikt att moderna idéer genom tidningar och samtal äfven sugit sig ner i de lager der en domestik kan lefva. Dens. Julie XI (1888).
3) till 12, om gyttja l. lera o. d.: dra ner (ngn l. ngt). Lergröten riktigt sög ned honom, han kämpade af alla krafter, men rullade rundt och började sakta glida med den tjocka, röda sörjan. Skottsberg Båtf. 277 (1909).
4) till 14, om vattenmassa o. d.: dra ner (ngn l. ngt); äv. i uttr. suga ngn l. ngt ned; i sht i pass. Här grof han sina naglar djupt i sanden, / På det att ej med vattnets återfall / Han skulle sugas ned igen vid randen / Utaf det rytande, det snåla svall. CGStrandberg 4: 118 (1857). Har du kommit i en ström, som vred / suger dig i sina hvirflar ned, / och en planka känt att räddas på. Tigerschiöld Dikt. 2: 23 (1891). Ännu en gång sögs kanoten ned och kom åter upp med mannen. Hedin Pol 2: 287 (1911).
5) till 15: dra l. locka ner (ngn ngnstädes); i sht i pass. Germanfolk på germanfolk hade sugits ned mot det lockande Rom för att antingen krossas eller segra. Nordenstreng Vik. 171 (1915).
SUGA OPP, se suga upp.
SUGA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. särsk. till 1. Suga sönder läpparna. Klint (1906).
SUGA TILL SIG10 4 0.
1) (vard.) till 1; särsk. bildl. (motsv. suga, v. 1 k); särsk.: tillskansa l. förskaffa sig l. lägga beslag på (ngt); äv.: insupa (vetande) o. d.; äv. dels i uttr. suga ngt till sig, dels i uttr. suga till sig av ngt, roffa åt sig av ngt. Haffwa och skrymtare en pipa, såsom ijglen .. thet är, en falsk ordz sötma, ther med the lekameliga welgärningar til sigh swga och draga. Bullernæsius Lögn. 154 (1619). (Romarna) hafva sugit till sig .. skatter från alla verldens delar. Mellin Nov. 1: 23 (1838, 1865). Emedan det heliga landet .. fick emottaga mycket stora penningbelopp .. så ditströmmade yrkestiggare i pilgrimsdräkt för att suga till sig af dessa tillgångar. Rydberg KultFörel. 6: 222 (1888). Med sina stora, vetgiriga .. ögon riktigt sög hon till sig allt slags vetande. Grimberg SvH 255 (1907).
2) till 2, om maskin(del) l. redskap l. rör o. d.: dra till sig (ngt). 2UB 10: 225 (1906).
3) till 9 a, b, om växt(del) l. jord l. om ngt poröst l. annat genomsläppligt ämne: dra l. ta till sig (näring l. vätska o. d.), uppsuga. Så swgher och en Hungrigh Magha til sigh, mycken Slemmighet vtur the andra Inälffwerna. L. Paulinus Gothus Pest. 77 b (1623). Jorden .. suger .. till sig regnet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ett godt murbruk måste .. ega stor täthet, så att det ej genomsläpper luft och vatten, samt ej heller suga till sig det senare. Rothstein Byggn. 170 (1856). Läskpapper suger till sig bläck. Sundén (1891). Hjärnan skildras i de hippokratiska skrifterna som en kall massa, som suger till sig allt överflödigt slem i kroppen. Fåhræus LäkH 1: 140 (1944).
4) till 12, om träsk l. lera o. d.: sätta sig fast vid o. dra ner o. kvarhålla (ngn l. ngt). Där borta har träsket sugit till sig en liggande människa, blott hufvud och fötter synas ännu sticka upp öfver ytan. Berg Krig. 154 (1915).
5) till 14: dra till sig (ngn l. ngt); särsk. om vatten- l. luftmassa i rörelse. Kommer den ensliga båten vattenfallet för nära, suger fallet den till sig. Agardh o. Ljungberg I. 2: 5 (1853). Denna älf .. suger till sig bergbranternas alla bäckar och strömmar. TurÅ 1908, s. 62.
6) till 15 (o. 9): dra l. locka till sig (ngn l. ngt); utöva dragningskraft på (ngn l. ngt); äv. i uttr. suga ngn l. ngt till sig. Detta rum behagade henne .. ingen plats var tom. Och så var allting så mörkt, det riktigt sög lampskenet till sig. Benedictsson Peng. 13 (1885). När .. (Dalälvarna) kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig. Lagerlöf Holg. 2: 131 (1907). Industrien (har) sugit en stor del av Ångermanlands befolkning till sig. BygdFolk 1: 290 (1927). I huru hög grad Stockholm .. sög till sig Norrköpings pappersproduktion må belysas med ett par siffror. Helmfrid Holmen. 199 (1954).
SUGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04.
1) till 13, om sjö, vattenmassa o. d.: strömma l. pressas tillbaka. Engström Glasög. 5 (1911: tebaks).
2) till 14, om vattenmassa o. d.: pressa l. tvinga (ngt) tillbaka; äv. bildl. Då och då kommer en större våg och låter båten skjuta på litet snabbare för att strax därpå sugas tillbaka i en fräsande vågdal. Rosenius Naturst. 57 (1897). Strindberg NSvÖ 1: 28 (1906).
SUGA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppsuga.
1) till 1: gm att suga förtära l. avlägsna (ngt); sugande dra upp (ngt) i munnen o. d., dra i sig (ngt) för att förtära l. avlägsna det. Suga upp vin genom röret. Klint (1906). Janson Faran 148 (1909; med avs. på blod). Det var så roligt att suga upp saften i halmstråna, och vi drack och vi drack. Lindgren AllBarn 34 (1946). särsk.
a) gm att suga göra hål på (ngt); särsk. i ssgn uppsuga.
b) bildl.; särsk.: insupa l. dra l. suga till sig (ngt); jfr suga, v. 1 k. (Voltaire) fann i Lockes filosofi en världsåskådning, av vilken han kunde suga upp vad som särskilt passade honom. Almquist VärldH 6: 218 (1929).
2) till 2, om maskin(del) l. apparat o. d.: gm sugande dra upp (ngt) l. förflytta l. transportera (ngt) upp (ur ngt). Pulsometerns förmåga att suga upp vattnet. TT 1887, s. 47. Dammsugaren sög upp knappnålarna. SvHandordb. (1966).
3) till 9 a, b, om växt(del) l. jord l. ngt poröst ämne o. d.: dra till sig l. absorbera (ngt), suga till sig. Äre .. somlighe i then mening, att Iorden skall lijka som en suamp swgha och dragha watnet up till sigh, och wthgiutat på sin öfre deel. Forsius Phys. 150 (1611). På liknande sätt som en vattendroppe .. ögonblickligen suges upp av ett pålagt läskpapper. NoK 44: 102 (1925). Ullen är mycket hygroskopisk (suger lätt upp vatten). Fröberg Skrädd. 12 (1941). En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. Hebr. 6: 7 (NT 1981). särsk. bildl.; särsk. dels: dra till sig (ngn l. ngt), absorbera; äv. dels: locka till sig (ngn l. ngt), dels: uppsluka (ngn). Passionen suger opp förnuftets näringssaft. Valerius 1: 23 (1806). Landsbygdens alla unga krafter fortfara att sugas upp af storstäderna och fabrikerna. Tenow Solidar 1: 49 (1905). Domaren läste, hans ord droppade sakta ner och sögos upp av tystnaden. Koch Timmerd. 471 (1913). Av denna befolkningstillväxt hade jordbruket endast kunnat suga upp ungefär 80. SvGeogrÅb. 1934, s. 129.
4) till 13, refl., i uttr. suga sig upp (mot ngn l. ngt l. genom ngt), om vattenmassa l. vind o. d.: strömma l. pressa sig l. svepa upp (mot ngn l. ngt osv.); äv. bildl. En väldig sjö sög sig upp mot en kyklopmurliknande byggnad, förrådshuset, krossades till rök och dolde för ett ögonblick alltsammans. Engström 2Bok 147 (1909). Hon stannade .. och gaf honom ett småleende .. alla gömda törster sögo sig upp genom hans väsen på nytt. Norlind Hell 2: 139 (1913). Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linier af musik. Engström Bläck 9 (1914).
5) till 14, om vattenmassa l. vind o. d. i rörelse: dra upp (ngn l. ngt), suga till sig (ngn l. ngt); äv. bildl. Det blåste en ytterst häftig nordan som med våldsamhet sögs upp genom dalen. Hedin Beskickn. 91 (1891). Detta moderns raseri, som alltid sugits upp i en gurglande virvel av snyftningar och självmordsrop. Essén Misst. 103 (1911). Nu sög vinden upp kylan ur snöfälten nedanför. Engström Häckl. 297 (1913). Den olyckliga sögs upp av forsens virvlar och försvann. Östergren 9: 310 (1965).
6) till 18. a) (vard.) motsv. 18 a α: sega sig upp; särsk. i fråga om idrottstävling. IdrBl. 28⁄4 1924, s. 3 (i simtävling). b) motsv. 18 b, refl., i uttr. suga sig upp (mot ngn l. ngt l. till ngt o. d.). Den väl meterlånga reptilen själf .. var i färd med att .. suga sig upp emot astrakankronans allt tätare löfverk och stadigare grenknippen. PT 26⁄9 1905, s. 3.
SUGA UR10 4, förr äv. UTUR. till 1: gm att suga förtära l. avlägsna (ngt). Schenberg 738 (1739). Suga ur giftet, märgen. Klint (1906). Suga ur blodet ur ett sår. Auerbach (1913). jfr ursuga. särsk. bildl.; särsk. i uttr. suga ur ngn l. ngt ngt, pumpa ngn på ngt, dra ur ngt l. ngn ngt, locka ngt ur ngn l. ngt. Nordforss (1805). Han pumpade dem på alla detaljer, sög ur dem allt som kunde vara av intresse. Koch Arb. 52 (1912). (Engl.) suger ur Indien, som Rom sög ur Gallien. Almqvist Comfort Routl. 151 (1913). SvD 3 ⁄ 2 1977, s. 19.
SUGA UT10 4. [fsv. suga ut] jfr utsuga.
1) till 1: gm sugning utdraga l. avlägsna l. förtära (ngt); stundom övergående i bet.: dricka. Suga ut gift ur ett ormbett. Sedan thet vthdraghit är som finnes näst Hwdhen, sughes ock thet Blodhet vth, som i the inre och större Ådrarna är. Palmchron SundhSp. 314 (1642). Förr kastade jag i mig glaset, / Nu suger jag det långsamt ut. Valerius 2: 85 (1809). Med ett övat slag av en liten klubba bräckte de märgpiporna, som lågo framför dem på offerstenen, och sögo sedan ut märgen. Heidenstam Svensk. 1: 6 (1908). särsk. bildl.; särsk.: tillskansa sig (ngt), lägga beslag på (ngt); äv.: ta (till) vara på (ngt). Hon .. sughar vth all söttheten, som är j Gudz ord. Lælius Bünting Res. 1: 96 (1588). Ty oss (dvs. bäckarna) tär i öde öknen / Girigt sanden, och deruppe / Suger solen ut vårt blod. Collan Dikt. 51 (1864). Allt hvad originalitet man äger och kan få, den suger man ut ur verkligheten. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 309. Jag måste ge mig in i vimlet igän för att suga ut sista droppen af den underliga och vilda poesin. Engström Häckl. 67 (1913). Eftersom det var en tidsfråga innan han skulle lämna mej försökte jag suga ut den tid som var kvar, vara med honom när han var hemma. Alfvén Dotter 143 (1977).
2) till 2, om maskin(del), apparat o. d.: gm sugning dra ut l. avlägsna (ngt). JernkA 1893, s. 27. Genom att med spruta suga ut vätska ur blåsan kan ofta diagnosen säkerställas, i det att (osv.). Svartz MatsmältnSj. 225 (1932).
3) till 5: trötta ut (ngn), suga musten ur (ngn); stundom svårt att skilja från 4. De utsvultna, toma philosophiska och physicaliska categorierna suga mig ut både till själ och kropp. Törneros (SVS) 4: 134 (1827). Trött, gumma lilla, extraarbete på öfvertid suger ut en. Janson Ön 116 (1908).
4) till 8: utarma l. åderlåta (ngn l. ngt); gå hårt åt (ngn); skinna (se skinna, v. 2 a); äv. abs., särsk.: skaffa sig oskälig vinst o. d.; stundom svårt att skilja från 3. Suga ut folket, landet med hårda skatter. (Konungen skydde landet för) sådane wil adell, som suge then meenige man så uth. Teitt Klag. 211 (1555). Suga ut landet med för stora pålagor. Möller (1807). Det är en konstig ordning, att den rike jämt / Skall äga rätt att suga ut den fattige. Andersson Terentius 4 (1896). En föraning av Guds vredes stormvind som kommer att drabba dem som mördat, förtryckt, sugit ut, levt i synd och överflöd. KvinnLittH 1: 32 (1981). särsk. med avs. på jord o. d.: utarma l. urlaka o. d.; jfr suga, v. 8 slutet. ÖoL (1852). Svedjebruket sög tämligen snart ut jorden. Svedenfors Gränsb. 1: 234 (1949).
5) till 11, om vätska: sippra ut (o. sprida sig). 2NF 23: 1058 (1915).
6) till 13, om bränning l. sjö o. d.: strömma l. pressas ut. För att nu icke båten skulle kantra utåt, när sjön sög ut .. gällde det att hålla båten på rät köl. TurÅ 1899, s. 98. Man måste passa på och kila förbi i det ögonblick, då bränningen sög ut från stranden. Hedin KrRyssl. 793 (1915).
7) till 14: fösa l. driva l. pressa l. tvinga ut (ngn l. ngt); särsk. om vattenmassa o. d.; äv. bildl. (Östersjön) samlade all sin kraft i en jättevåg, som .. sög ut vattnet på flera famnars djup lofvart om fyren. Tavaststjerna Marin 68 (1890). Spisarna voro .. vidöppna, och den värme, man erhållit efter en brasa, sögs snart ut genom skorstenen. 2SvKulturb. 5—6: 283 (1936). Jag drogs med och sögs ut i musiken på något vis. Siwertz Förtr. 205 (1945).
SUGA UTAV, se suga av.
SUGA UTI, se suga i.
SUGA UTUR, se suga ur.
SUGA ÅT SIG10 4 0.
1) till 1: suga till sig (ngt); särsk. (vard.) bildl., särsk.: roffa åt sig l. tillskansa sig (ngt); äv. i uttr. suga ngt åt sig. Denna färd, som skulle hjelpa allt — som gaf endast Magnus tillfälle att suga folkets ynnest åt sig — på mig (konung Waldemar) sönderbröt hon sinnet. Almqvist Herm. 158 (1833). Ingeborg kände detta (dvs. att Ane levde på krafter han drog från andra) af erfarenhet, och när hon märkte att han sög hennes själ åt sig, drog hon undan sin hand. Strindberg NSvÖ 1: 47 (1906). Den där fetknoppen Hawkins sög åt sig en tia för att han släppte opp mig hit i eftermiddags. Edlund Chandler EneDöd 98 (1952).
2) till 9 a, b: suga till sig (ngt); äv. mer l. mindre bildl. (De 4 kroppsvätskorna) Aff hwilka .. hwar och en Lemm swgher åth sigh thet sigh tienligast wara kan. Palmchron SundhSp. C 7 b (1642). Den katolska kyrkan är ett upasträd, hvilket själf suger åt sig all näring. Lindqvist Stigm. 141 (1906). Papperet sög åt sig fuktigheten. SvHandordb. (1966).
3) till 15: om ngt sakligt: dra till sig (ngn l. ngt), uppsluka. Alla den sjukes handlingar äro mer eller mindre starkt påverkade av de sjuka inbillningarna. De suga åt sig hela hans intresse. VerdS 154: 21 (1908). Det system, som tillåter storstadsindustrien att vid högkonjunktur suga åt sig landsbygdens bästa arbetskraft. Folkliv 1950—51, s. 206.
Ssgr: A: (2) SUG-ANLÄGGNING~020. anläggning för uppsugning l. borttransportering av ngt. I allmänhet lämpar sig en suganläggning bäst, när det gäller att transportera ett material från flera olika punkter till en central upplagsplats. LAHT 1928, s. 273.
(1, 2) -ANORDNING~020. anordning varmed man suger upp l. bort l. in ngt. Nerén HbAut. 2: 61 (1931; på bil).
-APPARAT.
1) till 1 (g) o. 3 a β, om organ varmed vissa djur suger i sig näring resp. suger sig fast; jfr apparat 3 b. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 315 (hos tagghudingar). Sugapparaten, som utgöres av ett par borstformiga mandibler, vilka på insidan ha två rännor. Trägårdh Skogsins. 6 (1914). (Några makrillsläktet närstående fiskar) hos vilka främre ryggfenan har blivit förvandlad till en sugapparat med vars hjälp hithörande former kunna fästa sig vid fartygsbottnar. Hanström SådDjur 31 (1935).
2) till 2: apparat varmed ngt in- l. upp- l. bort- l. ur- l. utsugs l. fasthålls o. d.; jfr sugnings-apparat. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 179 (för uppsugning av gas). För åstadkommande af luftväxling i slutna rum användas inom ventilationstekniken .. sugapparater, hvilka utsuga den förskämda luften. 2UB 2: 127 (1901). KatalDentalAB 1961, s. 79 (för operationer).
3) till 9 a: organ varmed växter l. växtorgan suger upp näring o. d. (ur annan växt); jfr apparat 3 b. En sugapparat (haustorie) utvecklas, genom hvilken skallran s. a. s. pumpar ut näring från den värdplanta, med hvilken den förenat sig. MosskT 1890, s. 498.
(3 a β) -ARM. i sht zool. arm försedd med sugvårta o. d.; särsk. om sådan arm hos bläckfisk; äv. bildl. VetAH 1823, s. 347. Akademien .. som då och då utsände sugarmar för att i sin moderliga famn upptaga renegaterna (osv.). Fåhræus NKonstEss. 39 (1929). Renner Berge o. Lanier 153 (1930; hos bläckfisk).
(1) -BAGGE. (†) om skinnbagge (försedd med ett slags sugsnabel). Dahlbom Insekt. XXXI (1837).
(1 a) -BARN. (†) om dibarn. HT 1913, s. 113 (c. 1710; avskrift av nu förlorad handl. fr. c. 1590).
(1) -BEHOV. behov att suga på ngt; särsk. i fråga om barns behov av att suga på tummen l. napp. DN(A) 23 ⁄ 9 1964, s. 18.
(1) -BORST. hos vissa insekter: borst varmed näring o. d. uppsugs. Marklin Illiger 257 (1818). De fina sugborst, vilka bladloppan insticker i morotbladen, ligga i vila indragna i huvudet och bilda då en slynga. LAHT 1929, s. 347.
(14) -BRUNN. (i fackspr.) jfr brunn 1 o. -dike. Saknas aflopp för dagvattnet, så kan och bör detta afledas genom sughål eller sugbrunnar. Arrhenius Jordbr. 1: 55 (1862). Vattnet kommer från Vombsjön och passerar sugbrunnar, som pumpar upp vattnet i 15 stora filtreringsbassänger. LD 1959, nr 60, s. 11.
(14) -DIKE. (i fackspr.) (täck)dike avsett att suga till sig vatten ur åker o. d. Det täckdike, som anlägges på (åker)fältets lägsta del och samlar vattnet från smådikena, kallas hufvuddiket, medan de förra, som i regel läggas längs fältets sluttning, kallas sugdiken. UB 3: 291 (1873).
(13) -EDA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr eda, sbst., o. -ström. Det kan hända sig, att en ung man, som icke aktar lifvet och vill ha sinnesrörelse, tager sig badställe i en sugeda mellan fallen. Molin SSkr. 222 (1894).
(2) -EFFEKT. jfr effekt 4 o. -förmåga. SEN R 3201, s. 5 (1957; hos dammsugare).
(2) -FILTER. filter varigenom ngt sugs. Chamberlands filter, som mycket användes för att befria dricksvatten och andra vätskor från bakterier, är ett sug- eller tryckfilter. Ahlberg FarmT 43 (1899). TNCPubl. 66: 243 (1977).
(2) -FILTRERA, -ing. filtrera ngt medelst sugfilter. Då filtrerpapper användes vid sugfiltrering bör filterspetsen förstärkas .. annars brister filtret lätt i spetsen. Ahlberg FarmT 41 (1899).
(3 a β) -FISK.
1) [fiskarnas bukfenor är ombildade till en sugskiva] (numera mindre br.) fisk tillhörande familjen Cyclopteridae o. (den ofta till denna familj förda) familjen Liparididae; särsk. dels om arten Liparis liparis Lin., vanliga ringbuken (äv. kallad nordiska sugfisken), dels om Liparus montagui Donovan, Montagus ringbuk; i pl. äv. om familjen Liparididae, förr äv. om familjen Cyclopteridae. Sugfiskar (Cyclopteroïdei, Discoboli Cuv.). De hafva under bröstet en rundaktig sugskifva. Nilsson Fauna 4: 231 (1852). Därs. 690 (om L. liparis. o. L. montagui). Den lilla sugfisken (Cyclogaster Liparis), som hör till Östersjöns reliktformer, är ganska sällsynt. Uppl. 1: 145 (1901). (Lat.) Cyclopteridæ. (Sv.) Sugfiskar. FoFl. 1907, s. 232. Nordiska sugfisken eller ringbuken .. är icke känd vid Lövångers-kusten men kan förmodas förekomma där. Västerb. 1940, s. 127. SvFiskelex. (1955).
2) [fiskarna har en sugskiva som täcker större delen av hjässan o. främsta partiet av ryggen] zool. fisk tillhörande familjen Echeneididae; särsk. om arten Remora remora Lin., vanliga remoran, som lever i tropiska hav o. i Medelhavet; i pl. äv. om familjen. Man hade matat en krok med en flygfisk, wid hwilken en sugfisk fäst sig. Cook 2Resa 178 (1783). Sugfisken (Sqvalus priotis), är försedd med långt vapen i munnen, icke olikt ett rakt svärd. Oldendorp 1: 95 (1786). Sugfiskarne (Echeneis) åtfölja af samma orsak som lotsen både Hajar och Sköldpaddor. SkandFisk. 139 (1840). Sugfisken .. har på öfre sidan af hufvudet en sköld, som består af många tvärliggande småskifvor, hvarmed han liksom sugar sig fast vid större fiskar, fartyg o. d. Sundevall Zool. 113 (1864). DjurVärld 5: 324 (1961). Därs. 6: 516 (1962; i pl., om familjen).
Ssgr (zool.): sugfisk-art. särsk. till -fisk 2. DjurVärld 6: 517 (1962).
-släkte. särsk. till -fisk 2, om släktet Echeneis Lin. NF 4: 123 (1880). Därs. (1891).
(2) -FLÄKT. (i fackspr.) fläkt (se fläkt, sbst.1 III 2) för bortsugning av ngt (t. ex. damm) l. åstadkommande av drag l. ventilation o. d. Då dessa ugnar i mer eller mindre grad hade misslyckats, vidtogs den åtgärden att leda värmen uppifrån nedåt, genom anbringande af en sugfläkt vid ugnens nedre ända. JernkA 1858, s. 17. Vid den i fig. 19 visade ässjan bortsuges röken genom en underjordisk kanal. Draget åstadkommes genom en sugfläkt. 2UB 6: 9 (1904).
(3 a β) -FOT. zool. hos vissa djur (särsk. infusionsdjur, tagghudingar, sugmaskar, iglar o. bläckfiskar): fot med sugvårta (sugvårtor) l. sugskål(ar) o. d.; i sht i pl. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 458. Adelborg BlåHav 164 (1934; hos ödlor). Sjöstjärnorna kan suga sig fast vid klipporna så hårt att de låter sugfötterna slitas av hellre än de släpper sitt tag. Selander LevLandsk. 152 (1955).
-FÖRMÅGA. förmåga att suga; särsk. till 2 o. 9 b; äv. pregnant: god förmåga att suga. TT 1872, s. 212. Men även ett och samma papper kan visa olika sugförmåga på olika ställen av sin yta. HantvB I. 5: 314 (1937). För att en dammsugare skall vara ändamålsenlig, fordras i första hand att den har sugförmåga. Form 1946, Ann. s. 99.
(2) -GAS. [jfr t. sauggas] (förr) för motordrift framställd gas som sögs genom en generator o. d.; motsatt: tryckgas. KemT 1906, s. 123.
Ssgr (förr): suggas-aggregat. 2NF 37: 620 (1925).
-generator. LfF 1913, s. 177.
-motor-anläggning. JernkA 1903, s. 197.
(2) -GENERATOR. (förr) = -gas-generator. JernkA 1903, s. 156.
(2) -GLAS. om apparat o. d. av glas, avsedd att suga ut vätska o. d.; särsk. dels om ett slags mjölkpump för att suga ut mjölk ur kvinnans bröst, dels om pipett. Lovén Anv. 46 (1838). Sugglas vanl.: pipett. IllSvOrdb. (1955). Lindskog o. Zetterberg 540 (1981; om mjölkpump).
(3 a β) -GROP. grop (se d. o. 3) varmed vissa djur suger sig fast vid ngt. Hos intestinalmaskarna finner man .. suggropar eller också krokar, för att hålla sig fast med. Holmström Ström NatLb. 4: 54 (1852).
(3) -HAKE. (förr) om järnhake på stånggång varpå gruvpumps kolvstång satt fast. Rinman 1: 312 (1788).
-HÅL. särsk.
1) till 1, 2, särsk. till 2: hål varigenom ngt (in)-sugs. VetAH 1746, s. 200. Saknas aflopp för dagvattnet, så kan och bör detta afledas genom sughål eller sugbrunnar. Arrhenius Jordbr. 1: 55 (1859). Björkman (1889; i botten på en pump).
2) (i fackspr.) till 10: hålighet i gjutstycke l. gjutgods bildad gm sugning i den sist stelnade delen av götet; jfr sugnings-hålighet. SvTeknOrdb. 261 (1946).
(1, 2) -HÄVERT. tekn. Sughäfverten, som användes att öfverflytta en vätska från ett kärl uti ett annat, består af ett (böjt) rör. UB 2: 186 (1873).
(2, 9 b β) -HÖJD. (i fackspr.) om mått som anger hur högt ngt sugs l. kan sugas; särsk. dels om den höjd till vilken en vätska stiger i en lodrätt upphängd pappersremsa o. d., vars nedre ända är nedsänkt i vätskan, dels om avståndet från en vattenturbins löphjul l. pumpdonet på en pump ned till vätskeytan. TT 1874, s. 231 (för en pump). Därs. 1898, Allm. s. 250 (hos läskpapper).
(1) -INFUSORIE. (i fackspr.) om djur av underklassen Suctoria av ordningen infusionsdjur, som är försett med tentakellika utskott, varmed det suger ur mindre djur; i pl. äv. om underklassen; i sht i pl. Thorell Zool. 2: 477 (1865). 2SvUppslB 14: 383 (1950; i pl., om underklassen).
(9 a) -JORD. (†) jord med sugande verkan. Ther som Sughjord, eller Seegleera är, kan intet Trädh wäxa fort. Månsson Trääg. 2 (1643). SoS 1993, s. 206 (efter handl. fr. 1830).
(2) -JÄRN. (förr) Rinman 1: 206 (1788). Sugjärn (Kappeisen) kallas vid pumpverk uti grufvor den järnarmen på storstången, med en stark utstående dubb (Krampas), hvarvid småstången, eller sugstången, hakas. Därs. 2: 902 (1789). Lindroth Gruvbrytn. 1: 571 (1955).
(2) -KAMMARE.
1) (i fackspr.) kammare (se kammare, sbst.2 6) för uppsamling l. förvaring av ngt som uppsugs l. utsugs; särsk. om mottagningsbehållare för uppsugen spannmål i suganläggning. TNCPubl. 47: 26 (1971; för spannmål i suganläggning).
2) (förr) till 3, om urholkning l. uttag på gomsidan av tandprotes, som när luften utsögs, verkade såsom ett vakuum, varvid protesplåten fästes. OdontT 1894, s. 72. Hylin Munn. 2: 283 (1933).
(1) -KARP. zool. fisk tillhörande karpfamiljen Catastomidae (som har för sugning anpassade, tjocka läppar); i pl. äv. om familjen. DjurVärld 6: 208 (1962).
(2) -KLOCKA.
1) tekn. klocka (se klocka, sbst. 2 a) i pumpkolv o. d., ur vilken vätska in- l. utsugs. JernkA 1861, s. 181. Vid användande av sug- och tryckklocka (i ett avloppsverk) bör om möjligt anordnas en särskild, ovan markytan belägen maskinsal, i vilken placeras klocka, kompressor och elektrisk utrustning. SvTeknUppslB 3: 235 (1944).
2) med. om en vid (komplicerad) förlossning använd apparat som med vakuum sugs fast på fostrets hjässa för framdragande av fostret; förr äv. om koppa (se koppa, sbst.1). Äfven direkt utsugning af varet med sugklocka i yttre hörselgångsmynningen .. kan ifrågakomma (vid akut otit). LbKir. 2: 130 (1922). Vid sidan om tången användes numera vid landets sjukhus i stigande utsträckning en s. k. sugklocka (vacuum extractor) för ifrågavarande typ av förlossningar (dvs. då tång förut använts). BtRiksdP 1961, IV. 1: nr 233, s. 6. Lindskog o. Zetterberg 540 (1981).
(3 a) -KNAPP. om skivformad bildning varmed vissa djur l. ngt sakligt suger sig resp. suger ngt fast.
b) till 3 a δ. En kannundersats, som medelst en sugknapp sitter fast vid kannans botten. VeckoJ 1931, nr 15, s. 54.
-KOPP.
1) (numera bl. tillf.) till 2, 3 a, = koppa, sbst.1 Hiorter Alm. 1738, s. 13. Kvackaren kvackade, sugkoppen sög. Henrikson GökTig. 74 (1964).
2) till 3 a β, hos vissa djur: skålformig kropp som medelst vakuum möjliggör fastsugande vid en kropp o. d. Marklin Illiger 243 (1818; hos fisk). Tårna (hos släktet lövgroda) slutas med en rund utvidgning i form af skifva eller sugkopp, som tjenar till fäste vid klättrandet. Nilsson Fauna 3: 87 (1860). NF 1: 81 (1875; hos flugor).
3) (i fackspr.) i bildl. anv. av 1, 2; särsk. om en koppliknande gummipropp som medelst vakuum kan sugas fast vid en plan kropp; särsk. (glas.) om en med gummipackning försedd metallkopp som medelst vakuum möjliggör lyftande o. transport av glas. LAHT 1908, s. 9. Hermelin Glas (1966; för lyftande o. transport av glas).
(3 a β) -KOPPA. (numera föga br.) = -kopp 2. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 208. Geckoödlan, som medelst fötternas sugkoppor kan springa på väggarne och uppe i taket. Verd. 1888, s. 241.
-KRAFT. kraft att suga (ngn l. ngt till sig); särsk.
1) till 2. Den förbrukade luften bortföres genom särskilda afloppsrör utan mekanisk sugkraft. TT 1884, s. 161.
2) till 3 a β. Hennes ögon fingo en bläckfisks sugkraft, då hon suckande talade om ”la guardia nobile”. Lagergren Minn. 8: 82 (1929).
3) till 9. a) bot. till 9 a, om den kraft varmed växt(cell) l. jord(art) o. d. suger till sig vatten från omgivningen. SvSkog. 206 (1928). b) till 9 b. Magnesia förminskar sugkraften hos färg utan att förminska dess täckningsförmåga, utan att göra den tunn eller seg. NordBoktrK 1912, s. 175.
4) till 13, 14. Hennes kvinnliga arm var icke stark nog att brottas med strömmens sugkraft, där borta vid det bullrande forshufvudet. Hemberg ObanStig. 201 (1896). En underström eller hvirfvel, hvars oerhörda sugkraft är (osv.). Poe UnderlHist. 57 (1906).
5) i bildl. anv. av 1—4, särsk. liktydigt med: dragningskraft. Att bevara och stärka hvad vi kunna kalla våra hjärtans sugkraft, deras behof och förmåga att suga till sig lif från lifvets källa. Billing Betr. 154 (1906). Endast till City .. kommer hvarenda morgon en och en kvarts million människor. Det är en .. intressant syn att .. iakttaga den enorma sugkraften hos centrum. Vallentin London 86 (1912).
(9 b) -KÄRL. särsk.: kärl i människo- l. djurkropp l. växt som insuger vätska; förr särsk. om lymfkärl; jfr -åder. Sahlstedt (1773). Mindre träd eller buskar .. bilda sina nya rötter (”sugkärl”) om våren. Nyman FanerogFl. 117 (1868). Sugkärl (dvs.) gammal svensk benämning på lymfkärl. Lindskog o. Zetterberg 540 (1981).
(2) -LEDNING. (i fackspr.) ledning l. rör varigenom ngt (i sht en vätska l. damm o. d.) suges in l. upp l. bort. TT 1884, s. 44 (i pumpanläggning). Slipskifvan är omgifven af en nedfällbar skyddshuf, som har anslutning till sugledning för bortsugning af slipdammet. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 348. Sugrör el. sugledning = rör varigenom vattnet från en brunn sugs upp till pumpens nivå. Varulex. Byggn. 1: 144 (1954).
(1) -LJUD. särsk. i ä. språkvetenskaplig terminologi, om i khoisanspråk o. vissa bantuspråk i Afrika förekommande ljud som bildas gm att ett undertryck skapas för den inneslutna luften mellan tungryggen o. mjuka gommen, vilket därefter bringas att upphöra gm att tungans främre del dras loss från gommen, klickljud. Aurén Ljudl. 91 (1869). Hottentottskans bekanta smack- eller sugljud. Vising Språkskönh. 34 (1897). Sugljuden, hvilka bildas .. genom att läppar, tunga eller kinder suga sig fast vid hvarandra eller vid gommen eller tänderna och sedan mer eller mindre hastigt slitas loss. Noréen VS 1: 361 (1905).
(2) -LUFT. (i fackspr.) luft som sugs ut så att vakuum bildas; motsatt: tryckluft. LUÅrsb. 1908—1909, s. 60.
Ssgr (i fackspr.): sugluft- l. suglufts-anläggning. IngHb. 2: 371 (1948).
-broms. Auerbach (1913).
-system. NordBoktrK 1913, s. 217. Lossning av gods (vid sugluftsystem) sker bekvämare än vid andra transportanordningar. IngHb. 2: 372 (1948).
-transport. transport av finstyckigt massgods (t. ex. spannmål) medelst sugluft. Suglufttransport har kommit till användning framför allt för spannmål och i utlandet även för kol. IngHb. 2: 371 (1948). Sugluftstransport .. (dvs.) pneumatisk transport med hjälp av undertryck i rörledning e. d. från t. ex. avfallsnedkast till central uppsamlingsplats eller behandlingsanläggning. TNCPubl. 62: 121 (1977).
-LUFT-KLOCKA. (numera föga br.) om luftklocka. TT 1890, s. 25. Från kondensorn ledes vattnet in i en sugluftklocka af plåt. TT 1900, Byggn. s. 34. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 87.
(2) -LÅDA. tekn. i pappersmaskin: låda med undertryck som suger ut vatten ur en över lådan löpande pressfilt l. mäldbärande vira. UB 1: 466 (1873). Vattnets avrinning från pappersbanan (i pappersmaskin) påskyndas i suglådorna. SvSkog. 1151 (1928).
(1) -LÄPP. zool. jfr -mun. Thomson Insect. IV (1862).
(1) -MAGE. (numera föga br.) hos sugande insekter: om utvidgning av matstrupen, som tjänar till övergående förvaring l. uppmjukning av den intagna födan. Dahlbom Insekt. XVII (1837). Tillika insuga .. (bina) honing, som förvaras i en utvidgning af matstrupen, kallad sugmagen. Thorell Zool. 1: 273 (1860). Hos fjärilarna finnes i stället (för kräva o. tuggmage) en skaftad, blåsformig sidoutstjälpning, kallad sugmage. 2NF 12: 712 (1909).
(1 g) -MAL.
1) (†) om kvalster. Sugmalen .. uppehåller sig på buskar, der han ofta hänger sig fast på menniskor och djur, och suger sig så full af blod, att han blir så stor som en nöt. Holmström Ström NatLb. 4: 23 (1852).
2) [fiskens mun är ombildad till en sugmun] fisk av den till underordningen malar hörande familjen (l., i ä. zoologisk systematik, gruppen) Loricariidae; i pl. äv. om familjen osv. 2SvUppslB (1955). BraBöckLex. (1980).
(3 a β) -MASK. zool. parasiterande mask (vars buk är försedd med en l. flera sugskålar) av klassen Trematoda (l., i äldre zoologisk systematik, ordningen Trematodes); i pl. äv. om klassen (ordningen). Holmström Ström NatLb. 4: 30 (1852). De förtjockade antennernas innehåll är säckar med larver av en sugmask. TurÅ 1942, s. 248. 2SvUppslB (1955; i pl., om ordningen). Gruppen (plattmaskar, Platyhelminthes) delas i 4 klasser, virvelmaskar (Turbellaria), sugmaskar (Trematoda), binnikemaskar (Cestoda) och Cestodiaria. DjurVärld 1: 347 (1960).
(2) -MASKIN. med vakuumpump försedd maskin som suger ut l. bort ngt o. d.; särsk. om mjölkningsmaskin. PT 1901, nr 43 B, s. 1. Gemensamt för alla olika slag av sugmaskiner är att mjölken utvinnes genom sugning vid spenspetsarna. LAHT 1924, s. 723.
(2) -MUDDERVERK~002, äv. ~200. (i fackspr.) mudderverk försett med pump som uppsuger sanden gm till botten nedsänkta sugrör. TT 1902, V. s. 16.
(2) -MUDDRA, -ing. (i fackspr.) muddra med sugmudderverk. TT 1964, s. 669 (i p. pf., om sand).
(1) -MUN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14440). zool. hos många insekter o. vissa fiskar: till suganordning utbildad(e) mun l. mundelar varmed födan upptages gm sugande rörelse; äv. bildl. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 94 (hos insekter). Melin AmazUrskog. 120 (1929; hos pansarmalar). Jag känner hans tassande bakom mej överallt, känner hans lilla sugmun — cirkelrund — redo. Sjögren TaStjärn. 77 (1957).
(1) -MYNNING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14440). = -mun, sbst.2 I spetsen (på fångorganen hos en inälvsmask) finnes en grop, sugmynning. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 139.
(1) -MÄRKE. märke efter sugande kyss. Hon hade ett fult sugmärke på högra låret och två på vänstra bröstet. Sjöwall o. Wahlöö Brandb. 168 (1969).
(1 (g), 9 a) -ORGAN. (i fackspr.) organ som tjänstgör som suganordning; äv. om organ varmed djur l. växt kan suga sig fast. (Hos palm) är sugorganets (hos hjärtbladet) yta byggd på samma sätt som hos gräsen. Lundström Warming 178 (1882). Med sugorganets hjälp sitta lambliorna fasthäftade vid epitelcellerna i tarmen i stora skaror med svansgisslen riktade mot tarmens hålighet. Hanström MännParasit. 43 (1933). Den som sugorgan fungerande foten. VäxtLiv 3: 29 (1936).
(9 b β) -PAPPER. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) läskpapper. Det fina sugpapperet, som kommer med Teerna (från Kina) är allmänt bekant. Osbeck Resa 174 (1751, 1757).
(1, 2) -PIPETT. (numera bl. mera tillf.) pipett använd vid uppsugning av en bestämd vätskekvantitet som skall överföras från ett kärl till ett annat o. d. Derefter togos prof af de ammoniakfria och klarnade lösningarne medelst sugpipetten. ÖfversVetAFörh. 1860, s. 158.
(3 a) -PLÅT. (förr) plåt (se plåt, sbst.1 2 i) som fästes vid gommen medelst sugning så att den med undertryck lufttätt sluter till den naturliga gommen. NVexjöBl. 21⁄1 1859, s. 2. Dessa proteser, med eller utan sugkammare, kallas adhesions- eller sugplåtar och kunna användas vare sig tänder finnas eller ej. Hylin Munn. 2: 283 (1933).
(2) -PRESS. tekn. på pappersmaskin: våtpress med sugvals. SvPappersT 1956, nr 11, s. XXIV.
(2, 3 a) -PROTES. med. protes som medelst undertryck fästes vid ben(stump) o. d. Invalider i USA får ”sugproteser”. SvD 26 ⁄ 5 1950, s. 9.
(2) -PUMP. tekn. pump med suganordning; särsk. om sådan pump med sugrör o. kolv varmed vätska uppsugs (till en bestämd höjd). Rinman 1: 681 (1788). Sugpumpens ändamål är att genom sugning uppfordra vatten till en bestämd höjd. JernkA 1829, Bih. s. 118. Tömningen (av brösten) sker fullständigast och bäst genom barnets sugning, men kan äfven för någon tid uppehållas genom sugpump (s. k. mjölkpump). 2NF 18: 735 (1912). Lindroth Gruvbrytn. 1: 135 (1955). jfr diafragma-sugpump, diafragma-sug- och tryckpump.
(1 (g), 9 a) -REDSKAP~02 l. ~20. jfr -organ. (Sjuryggens) sugredskap bildas af bröstfenorna, hwilka äro förenade till en köttig ring på bröstet. Holmström Ström NatLb. 3: 102 (1852). Munnen (på en fjäril) är omdanad till ett sugredskap på sådant sätt, att (osv.). NF 4: 1408 (1881).
(1) -REFLEX. om spädbarns reflex att suga, när läppar, tunga l. gom berörs. 2SvUppslB (1953).
(9 a) -ROT. bot. rot varmed en växt upptar näring ur jorden l. andra växter; äv. bildl. Arrhenius Jordbr. 1: 187 (1862). Mannens och kvinnans själar växa i hvarandra med sugrötter. Strindberg GötR 184 (1904).
-RÖR. rör varigenom ngt in- l. uppsuges; särsk.
1) till 1, om smalt rör av plast l. papper o. d. med vars hjälp man suger i sig l. upp en vätska. FJRabbe i HA 3: 16 (1871). De små sugrören (på en kalk från 1160-talet) användes vid nattvardsgång för vinet. Form 1948, s. 126. (Ungdomarna) beställde och fick läskedrycksflaskor med sugrör. Fogelström CaféUtp. 24 (1970).
2) zool. till 1, om den rörformigt förlängda delen av munnen l. mundelarna hos vissa djur (i sht insekter) varmed de suger i sig föda. SvSaml. 3: 61 (1764). Flera (snäckdjur) hafva en utdragelig Snabel eller et Sugrör. VetAH 1793, s. 92. Mundelarna (hos fjärilar) äro sugande (stundom förkrympta) och bilda ett i hvilan spiralformigt hoprulladt sugrör. MeddLandtbrStyr. 1906, 111: 58.
3) (förr) till 1: på ä. typ av dykardräkt: det rör varigenom luften medelst en regulator sögs in i hjälmen från luftbehållaren. Ofvanpå (luft)behållaren (till en dykardräkt) finnes .. en mindre afdelning, hvarifrån sugröret går öfver till hjelmen. UB 7: 529 (1875).
4) tekn. till 2, om rör i apparat l. maskin l. pump o. d. varigenom vätska l. sand l. luft o. d. sugs upp l. bort. Rinman 1: 975 (1788). (Sugmudderverken) äro försedda med kraftiga pumpar, som uppsuga sanden genom till bottnen nedsänkta sugrör. 2NF 18: 1270 (1913). Sugrör, (dvs.) det rör genom vilket oljan suges in i oljepumpen. Nerén (1930). Sugrör .. (dvs.) del av vattenenergianläggning i form av sluten ledning varigenom vatten lämnar turbin efter att ha avgivit energi. TNCPubl. 73: 164 (1979).
5) om rörformigt organ l. kärl l. kanal i människokropp l. djurkropp l. i växt(del) o. d.
a) (numera knappast br.) till 9 a, i växt(del): rörformigt kärl o. d. varmed växt(del)-en suger upp vätska o. d. ur jorden. Wallerius Åkerbr. 105 (1761). Cannelin (1921).
b) (†) till 9 b α, om rörformigt organ l. kärl l. kanal i människokropp l. djurkropp; särsk. om blodkärl l. lymfkärl. At sådane sugrör finnas så väl utan på wår kropp, som i näsa, munn, mage, tarmar, i Bröstet och utan på wåra inälfwor, bewises (osv.). Rosenstein Comp. 228 (1738). Pulsådrors eller andra smärre ådrors yt-ändar hafwa på huden större eller finare öppningar. The större öppningar kallas Sugrör. Orrelius Diurr. 83: 3 (1750). Gallan måste således präszas in uti Blodådrorna genom Sugrören (vasa lymphatica). Alm(Gbg) 1765, s. 36. CAEhrensvärd Brev 1: 213 (1791).
6) i bildl. anv. av 1—5. I Danmark och visza orter af Tyskland .. beklagar man sig .. öfwer .. de mångfaldiga sugrör, som Judarne weta att applicera på den Nation, som hyser dem. SvLitTidn. 1817, sp. 234. Min tanke trefvade med alla sina sugrör i möjligheternas okända rymd. Sander o. Flodman 2 (1871). En .. försiktighetsåtgärd, som man bör vidtaga, såvida man ej vill riskera att få sin kupé till ett sugrör för all nattluft i hela vagnen, det är att öppna ett fönster i korridoren. Tenow Solidar 2: 24 (1906). Åttitusen icke betalande fackmedlemmar, åttitusen sugrör i fackföreningskassorna. Ossiannilsson Hav. 177 (1910).
(1, 2, 13) -RÖRELSE. särsk. till 1: sugande rörelse. Men då Pomuchelskopp icke bjöd honom någon pipa, måste han inskränka sig till att företaga några fruktlösa sugrörelser med sitt sugverktyg, likt en karp som snappar efter luft. Backman Reuter Lifv. 2: 63 (1870). Den sugrörelse det (nyfödda barnet) gör med läpparne då det känner hunger. Rein Psyk. 2: 76 (1891). Närmar man en i fruktsaft doppad glasstav till antennerna, sticker den (dvs. en fjäril) genast ut sugsnabeln och utför sugrörelser. VäxtLiv 3: 378 (1936).
(12) -SAND. sugande sand. UNT 9 ⁄ 9 1933, s. 10.
(2) -SIL. (i fackspr.) jfr sil, sbst.2 1. TLev. 1914, nr 15, s. 1. Bottenventil med gjuten sugsil. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 95. Ej alla regnspridare kunna arbeta med vatten som inte är alldeles rent, och medföljande sugsilar kunna visa sig otillräckliga. HantvB I. 3: 294 (1935).
(14) -SJÖ. om den rörelse i vatten, som förorsakas av hård vind l. ström o. d.; särsk. dels om vatten som strömmar l. pressas in mot land o. sedan tillbaka ut, dels om (roterande) virvel l. ström o. d. WoL 1577 (1889). Svårast är sydvästen, som åstadkommer sugsjö och rycker och sliter i båtarna. TurÅ 1930, s. 221.
(9 b) -SKIFFER. [efter t. saugschiefer] (†) om en porös kiselbergart som har benägenhet att suga till sig vätska; ofta liktydigt med: polerskiffer. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 386. Klint (1906).
(3 a) -SKIVA. skiva (se skiva, sbst.2 7) i djurkropp l. hos växt som tjänar ss. sugorgan.
a) till 3 a β; särsk. hos sugfisk. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 87 (hos sumpsköldpadda). (Iglarna) hafva en sugskifva i hvardera ändan af kroppen. Sundevall Zool. 156 (1864). Benen (på ett bi) sluta med en ledad tass, som ytterst består af gripklor och en sugskifva. Lewerén Bisköts. 6 (1900). DjurVärld 6: 516 (1962; hos sugfisk).
b) till 3 a γ. (Algerna) saknar ju rötter och är i stället fästade vid sitt underlag med sugskivor. Selander LevLandsk. 127 (1955).
(2) -SKORSTEN~02 l. ~20. (förr) skorsten konstruerad så att skämd l. förbrukad luft avleddes. AB 1⁄10 1869, s. 3. För att underlätta den skämda luftens bortgång (från sjuksalarna) under den varmare årstiden äro små eldstäder .. anordnade vid sugskorstenarnes nedre del. TT 1880, s. 6.
(1 (g), 3 a β) -SKÅL.
1) zool. skålformat organ varmed vissa djur suger i sig näring; äv. om skålformat hudparti hos vissa djur, som då det pressas mot ngt underlag medelst vakuum möjliggör fastsugande; jfr skål, sbst.2 4, -vårta 2. Husflugan har en köttaktig snabel, som slutas med en sugskål, hwarmed den insuger wätskor. Holmström Ström NatLb. 4: 54 (1852). Knottlarverna .. har en sugskål i bakänden och en sugfot vid främre änden. BokNat. Liv. 319 (1951).
2) tekn. i bildl. anv. av 1; särsk. om apparat o. d. som till funktionen liknar en sugskål (i bet. 1) o. som medelst vakuum kan sugas fast vid en plan kropp. Skonsam patenterad sugskål har ersatt förlossningstången. DN(B) 5⁄12 1957, s. 3. Stora glasrutor vägande upp till 450 kg kan lätt hanteras och transporteras med hjälp av gaffeltruck försedd med sugskålar av gummi. IndTNorden 1965, s. 384.
(2) -SKÅP. tekn. skåp försett med utsugningsanordning. TT 1901, M. s. 52.
(2) -SLAG. tekn. slag (se slag, sbst.1 3 a) som suger in vätska genom sugventil o. d., insugningsslag; äv. konkretare, om var särskild gång då ett sugslag (i ovan anförd bet.) rör sig fram o. tillbaka o. d. Denna kolfvens nedåtgående rörelse kallas sugslaget eller första takten. Nerén HbAut. 1: 11 (1911). Sugslag, det slag i en plungerpump som drager in vätskan genom sugventilen. Stenfelt (1920). Speedoilern .. Smörjer från första sugslaget cylindrar, kannor och ventiler. Upplöser och förhindrar beckning och sotbildning. SvD 27⁄11 1934, s. 1.
(2) -SLANG. tekn. (för uppsugning av damm l. vätska avsedd) slang till l. på dammsugare l. vattensugare l. spruta o. d., som förbinder behållaren med rörskaftet. I cisternen inlägges .. sprutans sugslang, som upphemtar vattnet till pumparne. Ahlström Eldsl. 205 (1879). TNCPubl. 77: 57 (1983; till dammsugare o. vattensugare).
(1) -SNABEL. entomol. jfr snabel 1 d o. -rör 2. Marklin Illiger 257 (1818). (Flugor) medföra på sin sugsnabel och sina sugfötter, vilka äro ypperliga bakteriegömmor, allehanda smittofrön. Bolin VFöda 407 (1934).
(2) -SPRUTA. tekn. jfr spruta, sbst.1 2. UpsLäkF 1866—67, s. 547.
-STARK. som har god sugförmåga.
1) till 2, om apparat o. d. Expressen 9⁄11 1964, s. 8 (i annons, om dammsugare).
2) till 9 b β, om papper. Sugstark hushållsrulle! DN 19⁄11 1970, s. 8.
(13) -STRÖM. sugande ström. SDS 12⁄7 1911, s. 8.
(3 a γ, 9) -SVAMP. (numera bl. tillf.) svamp som suger sig fast vid ngt; äv. om porös, starkt vattensugande svamp använd ss. tvättsvamp o. d.: äv. bildl., om fyllbult. Serenius Kkkk 3 a (1757). Stockholms Importlista den 20 Sept. .. J. L. Gestrin et c:o, 1 packe sugsvamp, 2 kistor thé. SvT 1852, nr 219, s. 3. (Under rustiden) förvandlades han för hela 8 à 14 dagar till en sugsvamp som endast drack och luktade bränvin. Ahnfelt StudM 2: 340 (1857). Auerbach (1913).
(1) -TABLETT. Till barn över 2—3 år föreslås sugtabletter. Fass 1978, s. 308.
(2) -TRANSPORT. pneumatisk transport av sopor o. d. medelst undertryck i rörledning o. d. från avfallsnedkast till central uppsamlingsplats l. behandlingsanläggning o. d. SvD(A) 2 ⁄ 4 1965, s. 17.
(10) -TRATT. (förr) trattliknande fördjupning i gjuten metallmassa. jfr -hål. Det täta stålet undergår vid afsvalningen en kontraktion af 1 till 2.5% och bildar en så kallad ”pipe” eller sugtratt. JernkA 1883, s. 132.
(2) -TRUMMA. (förr) trumma i turbin o. d. för transport av vätska o. d.; jfr -ledning. JernkA 1872, s. 2. Cannelin (1921).
(2) -TUB. (förr) jfr -ledning, -trumma. Vattnet afledes genom en sugtub till en under byggnaden nedsprängd kanal med utlopp direkt i älfven. TT 1898, Byggn. s. 45. 2NF 37: 1119 (1925).
(1) -TUNGA. zool. till suganordning utbildad spiralformad, hoprullbar tunga varmed fjärilar suger näring. Thomson Insect. 135 (1862). Dagfjärilar äro utrustade med väl utbildad sugtunga, med vilken de suga honung ur blommorna, utsipprande trädsaft el. markens fuktighet. 3NF 5: 287 (1926).
(2) -VALS. tekn. vals med sugande funktion; särsk. om ihålig, perforerad vals med inbyggd suglåda i pappersmaskin. SvSkog. 1152 (1928). I stället för guskpress användes (vid papperstillverkning) ej sällan s. k. sugvals, vilken åstadkommer en kraftig avvattning genom vakuumsugning. HantvB I. 5: 289 (1937). Därs. 8: 147 (1940; i sugmaskin). TNCPubl. 74: 255 (1980).
-VATTEN.
1) (numera bl. tillf.) till 9 a; om vatten som jord o. d. sugit till sig. Möjligen genomträngande sugvatten må hellre afdroppa genom bjelkarnes fogor, än, till särdeles skada för träet, qvarstanna i den betäckande jordmassan. Stål Byggn. 1: 213 (1834).
2) till 13, 14: vatten som åstadkommer ett sug; särsk. om det virvlande vattnet bakom ett fartyg o. d. som är i gång: jfr köl-vatten 1, bak-ström 3. Frykholm Ångm. 275 (1890). Då vattnet med stor hastighet utströmmar ur munstycket i den vidare afloppstrumman, uppstår luftförtunning och vattnet suges upp genom sugröret och utströmmar tillsammans med sugvattnet. LB 1: 257 (1901). (Vi) rodde för brinnande livet (från den sjunkande ångaren) för att vi inte skulle dragas med ner i djupet av sugvattnet. UNT 14 ⁄ 3 1931, s. 12.
(2) -VENTIL. tekn. ventil varigenom vätska l. gas o. d. sugs in l. upp i pump l. rör o. d. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856; i ångmaskin). Slutligen uppstiger vattnet (i en sugpump) genom den nedre eller s. k. sugventilen. UB 2: 195 (1873). Sugventil, (dvs.) ventil på en bensinpump, varigenom bensinen insuges i bensinrenaren. Nerén (1930).
(2) -VENTILATOR. tekn. jfr -fläkt. TT 1874, s. 73.
(2) -VERK. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) teknisk inrättning l. anordning för uppsugning av vätska o. d.; särsk. om (del av) pumpverk l. brandspruta o. d. Triewald Förel. 2: 149 (1736). Sedan brandsprutorna .. försetts med sugverk, har man kunnat för eldsläckning tillgodogöra sig äfven öppna vattensamlingar. 2NF 3: 1488 (1905). Lindroth Gruvbrytn. 1: 632 (1955; för ledande av vatten över en höjd).
(1, 9, 13, 14) -VERKAN. sugande verkan; äv. bildl., ungefär liktydigt med: dragningskraft. Man får det intrycket, att spetsen (på den isolerade ledaren B) suger åt sig (konduktorn) A:s laddning, och man talar ibland om spetsars ”sugverkan”. Moll Fys. 3: 26 (1899). Lungornas väggar äro elastiska; tack vare detta sträva lungorna att sammandraga sig. De utöva härigenom en sugverkan på närliggande delar. 3NF 3: 543 (1925). Mjölkpump: apparat att utsuga mjölk ur kvinnobröst, vanligen genom sugverkan av en vid ett ansatsrör av glas fastsatt kraftig gummiballong. Wernstedt 191 (1935). En växande tätort kan tydligen utan att i stort rubba landsbygdens egen befolkningscirkulation under ytan utöva en sugverkan även på flyttare, som inte har tätorten som mål. SvGeogrÅb. 1947, s. 132.
-VERKTYG~02 l. ~20.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1 h, om tobakspipa. Backman Reuter Lifv. 2: 63 (1870).
2) (†) till 3 a β: organ varmed sugfisk suger sig fast vid ngt. Sugfisken, i de sydliga hafwen, har åter sitt sugwerktyg på hufwudet. Holmström Ström NatLb. 3: 102 (1852).
(13, 14) -VIRVEL. sugande virvel. Nedanför (vattenfallen) surrade svarta sugvirvlar med fållar i vitt. Molin FrÅdal 95 (c. 1895).
(13, 14) -VÅG. jfr -virvel. 10 personer dragna under vattnet av sugvåg. UNT 6 ⁄ 7 1929, s. 5.
-VÅRTA.
1) (numera knappast br.) till 1: bröstvårta. Heinrich (1814). Auerbach (1913).
2) zool. till 3 a β: vårtliknande skålformig upphöjning l. bildning varmed vissa djur (t. ex. bläckfiskar, sugmaskar) suger sig fast vid ngn l. ngt; jfr -skål 1. Hartman Naturk. 272 (1836; hos binnikemask). Hufvudet (på en bläckfisk) .. har öfverst en krans af långa, starka, smidiga armfötter, brukade både som gripverktyg och ställflyttningsmedel samt ofta väpnade med farliga sugvårtor. Kruhs UndrV 561 (1884).
3) bot. till 3 a γ o. 9 a: vårtliknande bildning varmed växter suger sig fast o. upptar näring ur annan växt, haustorium. Wikström ÅrsbVetA 1833, s. 257. BotN 1850, s. 215. Rhinanthus-arterna äro halfparasiter, så tillvida som de med sugvårtor å sina rötter häfta sig vid andra växters rötter. 2NF 23: 100 (1915).
4) i bildl. anv. av 1—3; särsk. (tekn.) om vårtliknande anordning (av gummi o. d.) som, då den pressas mot en plan kropp, medelst vakuum suger sig fast därvid o. kan användas för transport (t. ex. av glas). Papperet gripes av sinnrikt och enkelt konstruerade sugvårtor (i tryckpress). NordBoktrK 1913, s. 144. Varulex. Verktyg 174 (1955).
Ssgr: sugvårt- l. sugvårts-arm. till -vårta 2. Mörner GyllBin 81 (1911; hos bläckfisk).
-lik. till -vårta 2. Marklin Illiger 316 (1818; om insekts fötter).
-VÄXT. (sug- 1832. suge- 1864—1906)
1) [om anledn. till benämningen se de etymologiska upplysningarna under SUGA, sbst.1] (†) till 1, = suga, sbst. 1 1. WoJ (1891; i pl., om familjen). Klint (1906).
2) (numera föga br.) till 9 a: om växt som medelst sugvårtor (på roten) upptar näring ur andra växter. Det gifves ett slags vexter (Parasitvexter, Snyltvexter, Sugvexter) hvilka genom roten insuga sin näring utur andra. Agardh Bot. 2: 162 (1832).
(19) -YMP. (förr) avsugningskvist; jfr avsugare, ablaktering. Lundberg Träg. 209 (1754). (En del av träden) woro afsugne uppe i Cronorna af andra och kallas fördenskul sugympar eller efter Tyskarnes sätt, ablaterade. Trolle-Bonde Hesselby 156 (i handl. fr. 1756). WoH (1904).
(19) -YMPA. (förr) ympa gm ablaktering. Rosenhane Oec. 107 (1662). Harlock (1944).
(9 b α) -ÅDER l. -ÅDRA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i människo- l. djurkropp: åder som in- l. uppsuger o. till blodet leder åtskilliga slags vätskor; särsk. om lymfkärl; jfr -kärl. Sugådror, som draga pisset ifrån niurarna ned i blåsan. Linc. Oooo 5 a (1640). Sugådror (dvs.) gammal svensk benämning på lymfkärl. Lindskog o. Zetterberg 540 (1981).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): sugåder-gren. gren av lymfsystemet. Berzelius Kemi 6: 332 (1830).
-körtel. lymfkörtel. Florman Anat. 2: 244 (1830).
-system. lymfsystem; i sht i sg. best. Sönnerberg Loder 654 (1799). Sugåder- eller lymfkärlsystemet jämte mjälten och likartade organer. Wretlind Läk. 6: 35 (1898; rubrik).
(12) -ÅKER. (†) om leråker med många källådror. Möller (1790). Meurman (1847).
B (†): SUGE-BLAD. (lockande) läckerbit (se d. o. 1) (att suga på); äv. bildl. (Lat.) Illecebra, (sv.) Anreetning, reetelse, lockning, sugeblad, slickebeta. Linc. Mm 6 a (1640). (Hanrejens) lilla Suge-Bla, är allas Hiärte-Korn. Warnmark Epigr. K 1 b (1688).
-VÄXT, se A.
C: (2) SUGNINGS-APPARAT. sugapparat. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 180.
-FÖRMÅGA. särsk. till 3 a β, om djur: förmåga att suga sig fast. Nilsson Fauna 4: 244 (1852).
(10) -HÅLIGHET~002, äv. ~200. (i fackspr.) sughål (se d. o. 2). SvTeknUppslB 2: 112 (1939). En följd av volymförminskningen (vid gjutteknisk formgivning) är också benägenheten att i godset bilda sugningshåligheter. IngHb. 6: 639 (1954).
Avledn.: SUGARE, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. [jfr d. suger, nl. zuiger, mht. sūger (t. sauger), eng. sucker]
1) (numera bl. tillf.) till 1: person som suger på ngt l. suger i sig ngt. Serenius 420 (1734). jfr snus-, tapp-sugare.
2) (†) till 1, om ngt man suger i sig, särsk. om klunk. Den gamle drog en väldig sugare ur det rymliga glaset. Strindberg SvÖ 3: 317 (1890).
3) till 1 (g) o. 3 a β, om djur som suger blod (l. näring) resp. suger sig fast vid ngn l. ngt; särsk. dels om sugfisk, dels om nejonöga, dels om insekt; äv. om sugorganet; utom ss. senare led i ssgr numera i icke zoologiskt fackspr. Hoorn Jordg. 1: 119 (1697). Musca (dvs. flugan) har inga tänder, utan endast en Snabel eller Sugare. Linné FörelDjurr. 265 (1751). Regnér Begr. 2: 39 (1780, 1813; om sugfisk). JGOxenstierna 2: 105 (1796, 1806; om bi). Inomhus blir man året om nattetid plågad af sexfotade bitare och sugare. Quennerstedt C12 2: 198 (1916). SvFiskelex. (1955; om havsnejonögon). jfr blod-, dubbel-, honungs-, raps-, saft-, slem-, sten-, still-sugare m. fl. särsk. (numera föga br.) bildl. (jfr suga, v. 1 k α), om utsugare l. uppbördsman o. d.; jfr suga, v. 8. Af så många och winstgiriga sugare antastad, skall Banquens Specie förråd onekeligt ansenligen wara mindskat. AdP 1800, 1: 67. Unge Minn. 27 (1835).
4) till 2, om person l. sak som suger.
a) om (del av) apparat l. redskap l. anordning o. d. som suger in l. upp l. drar till sig ngt l. varigenom ngt suges; särsk. dels om sugrör, dels om hävert; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. VetAH 1748, s. 274. Schultze Ordb. 5183 (c. 1755; om pumpstock). Sänk sugarn längre ner (i tunnan). Bellman (BellmS) 5: 93 (1783). Upphämtningen af luten bör, för att förekomma flaskhalsens vätning dermed, helst ske med en liten sugare eller s. k. pipett af glas. Almström KemTekn. 1: 615 (1844). Ambrosiani DokumPprsbr. 384 (1923; om avvattnare i äldre pappersbruk). Stickledningarna förses med spjäll för att avlasta sugaren när respektive maskiner ej äro i arbete. HantvB I. 2: 144 (1934). jfr damm-, luft-, rök-, saliv-, sand-, slam-, slem-, vatten-sugare m. fl.
b) (numera bl. tillf.) om person som yrkesmässigt sysslar med dammsugning l. rengöring av ngt. YrkesförtArbFörmedl. 55 (1936).
5) (†) till 9 a, om växt(del) l. mark som suger till sig näring o. d. När denne växt (majs) är in emot des fulla längd, slår den ut vid roten en stor hop med telningar och stjelkar, dem de i America boende Svenske kalla Sugare. VetAH 1752, s. 25. Sugare .. Öfwerflödig qwist på trä, wattuqwist, som suger musten bårt. Schultze Ordb. 5183 (c. 1755). Det så kallade små gods af sugare och efterplockning är väl förbudit at gå i köp eller salu, och ännu mera at nyttjas uti Rull-tobak. VetAH 1761, s. 235. Rötterne (på kålplantorna) klippas .. så at halfva sugorne (sannol. felaktigt för sugarne) äro qvar, hvarigenom ännu flere små rötter framdeles upkomma. Lund SvarVetA 17 (1769). jfr saft-, åker-sugare.
SUGBAR, adj. som har förmåga att suga (åt sig ngt); särsk. till 9 b (β). NordBoktrK 1910, s. 60 (om papper).
SUGERSKA, f.
1) (numera bl. tillf.) till 1: kvinna som suger (på l. i sig ngt); särsk. (förr) till 1 a, om kvinna med uppgift att dia brösten på nyförlöst moder (så att mjölkproduktionen kom i gång). En Sugerska, som dijdde opp brösten på barnsängz hustrur. Lindestolpe Frans. 37 (1713).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr suga, v. 1 k α): kvinnlig blodsugare; i ssgn blod-sugerska.
SUGLING, m. l. f. l. r. (†) till 1 a: diunge. Ekblad 324 (1764).

 

Spalt S 14441 band 32, 1997

Webbansvarig