| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄRVEL ʃær3vel2, förr äv. SCHERBEL, r. l. m.; best. -eln (WoJ (1891) osv.) ((†) -elen SvMerc. 2: 368 (1756)); pl. skärvlar resp. scherblar.
1) (förr) mindre, av eldfast lergods gjort (skålformat) kärl avsett för drivning (se DRIVA, v.2 40 a β) l. rostning (se ROSTA, v.2 2) l. smältning o. d.; jfr SKÄRVA, sbst.1 2. BoupptSthm 1676, s. 1424 b, Bil. (efter guldsmed). På skärfvel brinner mästa delen (av berlinerblått) bort och lämnar endast litet röd jord. Scheffer ChemFörel. 160 (c. 1750). Skärfvel är ett litet af degelmassa i en egen form slaget instrument, hvarpå man i muffelugn gör rostningsprof. Berzelius Kemi 3: 346 (1818). Ekbohrn (1936). jfr PROBER-, ROST-SKÄRVEL.
2) guldsm. plåtburk för lödning av föremål som placeras däri jämte glödande kol; i fråga om nutida förh. vanl. om runt, vridbart järnfat för lödning av föremål som placeras däri jämte bitar av eldfast tegelsten o. d. Föremålet, som skall lödas samman (vid stilla eld), nedpackas i glödande kol i en s. k. skärvel, d. v. s. en plåtburk av passande storlek med trähandtag i bottnen. Fatab. 1941, s. 184. Kulturen 1952, s. 162.
3) (†) = SKÄRVA, sbst.1 3. Sjelfva massan, hvaraf lerfabrikaterne bestå, kallas skärf eller skärfvel efter bränningen. Almroth Kem. 476 (1834).
-FODER. (förr) form (se d. o. II 1) för formande av lera till skärvel, bestående av runt mässingsmått o. därtill hörande stamp. Wallerius ChemPhys. 1: 35 (1759). Lindroth Gruvbrytn. 2: 225 (1955; om ä. förh.). —
-KOMPOSITION. (†) konkret: blandning av beståndsdelar i eldfast lera använd till skärvlar; jfr skärvel 3. VetAH 1804, s. 217. —
-PROV. (förr) probering med hjälp av skärvel; särsk. konkret, om föremålet för proberingen. Rinman 1: 589 (1788). —
Spalt S 6054 band 27, 1975