Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄRVA ʃær3va2, sbst.1, förr äv. SKIRVA, sbst.1, l. SKÖRVA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ArkliR 1562, avd. 17 (1560), osv.) ((†) -er ArkliR 1555, avd. 8 (1556), Därs. 1567, avd. 5).
Ordformer
(sker- (scher-, skier-) 1553 (: skerffve järn), 15561850. skir- (schir-) 15671640. skär- (skiär-, skjär-) 1559 osv. skör- (skjör-) 17381749)
Etymologi
[liksom d. skærve sannol. (åtm. delvis) av mlt. scherve l. lt. scherwe (av fsax. scerƀa, i ssgn haƀanscerƀa, krukskärva) l. t. scherbe (av mht. scherbe); jfr mnl. scherve, fht. scirbi (mht. schirbe); i avljudsförh. till SKARV, sbst.3; sannol. dock (liksom sv. dial. skirva, skyrva, skörva) delvis av inhemskt urspr. o. nära besläktat med fht. scirbi (se ovan). — Jfr SCHERBENKOBOLT, SKÄRV, sbst.1, 3—5, SKÄRVA, sbst.2 o. v., SKÄRVEL, SKÄRVIG]
1) litet, mer l. mindre ojämnt l. oregelbundet format o. ofta tunt stycke (av glas l. sten l. lergods o. d.) som (gm krossande l. sprängning) lossnat l. avskilts (från ngt), flisa, splitter. Springa, gå, falla i skärvor. Schroderus Dict. 13 (c. 1635). Ett fäste Waldeck ren på isens skärfvor vunnit. Gyllenborg Bält. 91 (1785). Stackars gubbe, ena armen / Den är borta, hela barmen / Full med skärfvor af granaten! Runeberg 5: 69 (1857). Där står den lilla Anna, drypande af fatets innehåll (dvs. kaksmet från en skål), och skärfvorna ligga rundt omkring. Idun 1890, s. 147. Tusentals block och skärfvor .. äro hopade på hvarandra i vild oordning (på toppen av Åreskutan). LbFolksk. 285 (1890). Skärvor bringar lycka (trösteord till den som slår sönder något). Holm Ordspr. 296 (1964). — jfr BEN-, GLAS-, GRANAT-, KRUK-, RÖST-, STEN-SKÄRVA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. klyva ngt i skärvor, klyva ngt i skivor l. flisor. Wikforss 2: 491 (1804). Björkman (1889).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; ofta om ngt ringa l. obetydligt, småbit, småstycke, stundom: spillra; förr äv. [jfr SKÄRV, sbst.1 b] i uttr. icke en skärva, icke det minsta, inte ett dugg. Toogh han aff Riime Thommasson en .. fielrack (dvs. fjällräv) szå han icke fick en skärffa bittalningh. HFinLappm. 4: 25 (1559). Mig skäncktes Hamans hus och gods til minsta skärfwa. Kolmodin QvSp. 1: 597 (1732). Gif oss, om man det kan, Englands alla förhållanden, innan man söker att inpassa skärfvor af dess statsförfattning i vår. Järta 2: 417 (1824). Skuren av skärvorna från en trasig världsbild. Hartman NattLys. 103 (1951). På .. (teaterfotografens) bilder lever kanske inte hela föreställningen, men en skärva av den. DN(A) 1964, nr 255, s. 12. — särsk. (i vitter stil) (i l.) med anspelning på den saga av H. C. Andersen vari omtalas en trollspegel som splittrades o. vars skärvor yrde omkring o. fastnade i ögonen på människor, varvid dessa sågo allting ss. fult l. ont; särsk. i uttr. ha l. få skärvan l. en skärva i ögat. Andersen Sag. 53 (1850; d. orig.: Stykker). Han .. (sade) att de hade en skärva i ögat, som gjorde, att de sågo allting fult. Malmberg Fiskebyn 47 (1919). (dvs. när jag började läsa psykologi) sprack trollspegeln och jag fick skärvan i ögat. Zetterholm Tusen 63 (1967).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) kärl av lergods; jfr SKÄRVEL 1. Lind 1: 1331 (1749). — jfr STEN-SKÄRVA.
3) [efter motsv. anv. i t.] keram. om massan i bränt lergods, skärv (se SKÄRV, sbst.4); jfr SKÄRVEL 3. Alldeles ren kaolin blir .. porös och lämnar således icke den fasta och täta ”skärva”, som är kännetecknande för porslinet. Frosterus Min. 64 (1917).
4) [jfr motsv. anv. i mlt.] (förr) i rustning: skena (se SKENA, sbst.2 1 b); jfr SKÄR, sbst.5, SKÄRV, sbst.5 Harnesk medt longe skerwer. ArkliR 1555, avd. 8 (1556). 2UB 6: 327 (1904; om ä. förh.). — jfr LÅR-SKÄRVA.
5) [jfr motsv. anv. i mht.] (†) (taggigt) skal. Thet som en stickande och taggigh hudh eller skirffua haffuer. Linc. Cc 2 a (1640).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till SKÄRV, sbst.3): A: SKÄRV-BIT. bit av l. utgörande skärva. Lind o. Liljewall Köksv. 67 (1908).
-LAGER. lager (se lager, sbst.3 1) av skärvor l. krossad sten (stenskärv). HbTrädg. 4: 80 (1874).
-LIK, adj. Rinman 1: 731 (1788).
-LIKNANDE, p. adj. Östergren (1940).
-STEN. (skärv- c. 1750 osv. skärvo- 1667) om sten som utgör skärva av större block o. d.; äv. om sådan sten erhållen med konst gm krossning l. sprängning o. d.; äv. om sten som lätt går i skärvor; ofta koll. RannsaknAntikv. I. 1: 152 (1667; koll.). Wettersten Forssa 30 (c. 1750). Fornv. 1949, s. 152 (koll.).
Ssgr: skärvstens-bit. Fornv. 1949, s. 160.
B (†): SKÄRVE-JÄRN. järn bestående av småstycken. G1R 24: 547 (1553).
-TALS, adv. i skärvor. (Under krossåret) war hufwudskålen kroszad och skärfwetals öpnad. Acrel Sår 321 (1745).
C (†): SKÄRVO-STEN, se A.

 

Spalt S 6051 band 27, 1975

Webbansvarig