Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVÄCK, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skväck; till sv. dial. skväcka, skaka, smärtsamt vibrera, sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr sv. dial. skvacka, skaka, o. SKVACKA, v., SKVÄTTA, v.2—4)]
(†) skakning, stöt o. d. Sqväcken gjorde (då estraden med stolen störtade) väl litet ondt, då han hann till marken, men han satt likväl qvar på sin stol. Hultin VSkr. 289 (1867). Tholander Ordl. (1872).

 

Spalt S 5433 band 27, 1974

Webbansvarig