| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SINGULARISERA siŋ1gɯlar1ise4ra l. -gu-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) (mera tillf.) till SINGULAR, adj. 1: låta (verb) ha l. ge (verb) singular form äv. när subjektet står i plural. KRGierow i SvD(A) 1967, nr 30, s. 4.
2) (†) taga (ngt) för sig o. d.; anträffat bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tagen för sig, individuell; jfr SINGULAR, adj. 2, SINGULJÄR 1. När de contradictoriske contraindicerne i antal och singulariserad vigt äro ringare än indicerne. Biberg 3: 498 (c. 1823).
3) (†) refl.: utmärka sig gm egenheter, (till varje pris) söka vara originell; jfr SINGULJÄR 3. Hwad må det wara, som gjör at de (sköna konsterna) förfalla? Jo wårdslöshet uti naturens studerande, benägenhet at singularisera sig, kärlek til nyheter (m. m.). SvMerc. IV. 4: 53 (1759).
Spalt S 2552 band 25, 1967