Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SINGULARIST, m.||ig.
Etymologi
[jfr t. o. eng. singularist; avledn. av SINGULAR, adj.]
(†)
1) person som (uppfattar o.) framställer det enskilda; jfr SINGULAR, adj. 2. Ekbohrn (1904).
2) person som ifråga om uppförande l. åskådning o. d. (särsk. i religiöst avseende) avviker från det vedertagna l. normala; särling; jfr SINGULJÄR 3. Wil någon beflita sig om af hiertat fruchta Gud, then orkar werlden icke lida, thet är, säger hon en Pietist; en Singularist, en Wormist, en Melancholicus, en Pharisee och skrymtare (m. m.). KyrkohÅ 1903, MoA. s. 42 (1723). Scherping Cober 1: 42 (1734).

 

Spalt S 2553 band 25, 1967

Webbansvarig