Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIN sin4, i sydligaste Sv. oftast si4n, pron.2; n. sitt sit4; pl. sina si3na2, i Sveal. o. Norrl. stundom sin3a2. Anm. 1:o I viss utsträckning fortlevde de fsv. böjningsformerna (med delvis förändrad anv.) i ä. nysv. tid, t. ex. gen. sg. m., n. sins (äv. ss. gen. sg. f. l. gen. pl.) G1R 1: 26 (1521), BtFinlH 2: 27 (1544; ss. gen. pl.), KlädkamRSthm 1555 D, s. 17 a (ss. gen. sg. f.), Eneman Resa 2: 130 (1712); gen. sg. f. sina OPetri 1: 511 (1528), sin(n)e (åtminstone huvudsakligen urspr. dat.) 1Mos. 49: 11 (Bib. 1541), TbLödöse 46 (1587), äv. (med analogiskt tillagt s) sines OPetri 1: 22 (1526); dat. (l. ack.) sg. m. l. dat. (l. ack.) pl. sin- (n)om OPetri 1: 74 (1526), Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713); dat. sg. n. sino Syr. 26: 16 (öv. 1536), Swedberg Cat. 724 (1709), sina G1R 1: 29 (1521); dat. l. ack. sg. f. sin(n)e G1R 1: 27 (1521), OPetri Tb. 5 (1524), Spegel Pass. 21 (c. 1680); (dat. l.) ack. sg. f. sin(n)a G1R 1: 29 (1521), Luk. 6: 44 (NT 1526), Rääf Ydre 1: 356 (i handl. fr. 1600); nom. o. (dat. l.) ack. pl. n. sin (äv. ss. dat. l. ack. pl. m. l. f.) G1R 1: 27 (1521), CupVen. C 2 b (1669; ss. bestämning till Fäder), Swedberg Lefw. 25 (1729). — Äv. i y. nysv. tid anträffas stundom reliktformer av det fsv. böjningssystemet, t. ex. dat. l. ack. sg. f. sine Scherping Cober 2: 430 (1737: i sine säng), dat. n. sg. sino Oelreich 96 (1755), dat. l. ack. sinom UrKorrCronholm 52 (1836: sinom fästeqvinno; ss. direkt obj., skämts. o. arkaiserande), n. pl. sin KulturbVg. 2: 89 (1784). I nutida spr. förekomma sådana former knappast utom i följande fall: gen. sg. sins i anv. av typen far sins, mor sins (jfr DIN, poss. pron. anm. sp. 1424) o. i uttr. själv sins (se SJÄLV), formen sina i uttr. fara sina färde (se etymologisk parentes under FÄRD o. samma ord 1 b), formen sinom i uttr. (ett ord) i sinom tid (se 1 b, m η). — Beträffande ä. former i nysv. o. ordets formutveckling jfr vidare förhållandena hos din (se DIN, poss. pron. anm. 4:o). 2:o Den hos Sundelius NorrköpMinne 448 (i handl. fr. 1539) förekommande formen ack. sg. f. sino beror sannol. på en felaktig ”uppsnyggning” av sine. 3:o Sg.-formen i uttr. i (all) sin dar (se DAG I 5 c η, g) beror sannol. på överföring från uttr. i all sin dag l. i (all) sin tid (jfr MIN, poss. pron. anm. 3:o). 4:o Rörande ordets plats i förhållande till dess huvudord jfr motsv. förhållande vid din (se DIN, poss. pron. anm. 3:o, sp. D 1432). 5:o Rörande utelämnandet av sin vid släktskapsord jfr motsv. förhållande vid din se DIN, poss. pron. anm. 4:o, sp. D 1433).
Ordformer
(sijn (-ii-) 15231675. sijnn (-ii-) 15431588. sin 1521 osv. sinn 15231604. syn 15261560. synn 15241568. — n. sg.: seth 1523. sitt (-ii-, -dt(t), -th, -t) 1521 osv. — pl.: senne 1588. sijna 15231635. sijne (-ii-) 15241677. sina 1521 osv. sine 15231900. sinna 1687. sinne 15891633)
Etymologi
[fsv. sin, motsv. fd. sin (d. sin), fvn. sinn, nor. dial. sin, got. seins, fsax. sīn (mlt. sīn), mnl. sijn (holl. zijn), ffris. o. fht. sīn (t. sein), feng. sīn; bildat till den stam som ingår i SIG, pron. — Jfr SINIG]
1) med refl. syftning på subj. i tredje personen, ss. beteckning för att ngt tillhör l. tillkommer (l. disponeras av) l. åligger l. prestera(t)s av l. (speciellt) utmärker l. på ngt annat sätt hör samman med l. hänför sig till subjektet l. ss. beteckning för att ngn på ett l. annat sätt hör samman med l. står i visst förhållande till detsamma; äv. med syftning (närmast) på det (utsatta l. underförstådda) ord som blir subj., om satsförkortning l. därmed funktionellt jämförlig satsdel omändras l. utbygges till finit sats, särsk. med syftning på tankesubjekt till inf. l. till objektiv predikatsfyllnad l. till sbst. betecknande verksamhet l. egenskap l. känsla o. d. (särsk. när tankesubjektet uttryckes med gen. o. sin ingår i ett till huvudordet knutet prep.-uttr.) l. med syftning på huvudordet till attributiva förbindelser med adj. l. particip; ss. framhävt ofta förstärkt med egen; jfr DIN, poss. pron. I 1, MIN, poss. pron. I 1, o. DEN V 1 e, f. Sitt hyresrum. Sin andel, ankomst, glädje, lön, närvaro, plikt, produktion, resa, rättighet, sjukdom, sysselsättning, uppgift, upprättelse. Sitt hjärta, huvud. Sin födelsedag. Sin dagliga spatsertur. Sin motsats. Göra sitt bästa. För sin del, se DEL V 3 a. På sin tid, när han osv. var med (i världen) l. verkade l. var i sin fulla kraft l. i ropet o. d., stundom liktydigt med: en gång i tiden, förr i världen (jfr DIN, poss. pron. I 1 i γ); jfr m ε. Det var i sin ordning, att .., se ORDNING 8 a. Han betraktade redan det ännu ej köpta huset som sitt. Det är, kan vara sin sak, se SAK, sbst. 6 a η. Sin anförvant, elev, fiende, granne, idol, jämlike, lärare, tjänare, vän. Den förälskade Erik såg ömt på sin Marianne; jfr DIN, poss. pron. I 1 k β. Hon tycks hata sitt eget barn. Vara sin egen, se EGEN 3. När var tar sin, så tar jag min. Det arbetet kräver sin man. De försökte få den oduglige tjänstemannen skild från sin befattning. Njutningslystnaden gjorde honom till slav under sina begär. Mammas svaghet för sin gosse var välkänd. I ett av Geijers brev till sin hustru finner man (osv.). G1R 1: 3 (1521). Tå han nu kom in til stadzporten, Sij, tå bars ther vth en dödher, sinne modhers eende son, och hon war änkia. Luk. 7: 12 (Bib. 1541). Hans egit iudicium (dvs. omdöme) om sit scripto. Schück VittA 3: 262 (i handl. fr. 1685). Konungarnes bruk uti fordna tider, at löna en Narr bland sine Hofmän, skulle tyckas bevisa at de öfrige icke voro det. Kellgren (SVS) 5: 603 (1792). Konung Erik på sin luta leker. Snoilsky 1: 165 (1874). Westberga ljusgröna corps de logisbyggnad låg så fagert på sin backsluttning. Hedenstierna FruW 5 (1890). De anteckningar från ungdomsåren, som .. visa Almqvist kämpande med sitt religiösa problem. Sylwan SvLit. 16 (1903). Doktor Bousell .. bockade sig kort, på sitt litet förströdda och pojkaktigt klumpiga sätt. Gustaf-Janson ÖvOnd. 86 (1957). — särsk.
a) i ett flertal ordspråk l. ordspråksliknande uttr. (särsk. med syftning på pron. var). Een erlig quinna är sins mandz crona. SalOrdspr. 12: 4 (öv. 1536). Kakun finner wäll sinn maka. SvOrds. B 3 b (1604); jfr KAKA, sbst. 1 f slutet. Hwar skrapar Eeld vnder sin Grytha. Grubb 347 (1665). Hwar rosar sin wattwälling. Rhodin Ordspr. 76 (1807). Hwar sope rent för sin dörr. Därs. 77. Hwar och en blir salig på sin tro. Wensell Ordspr. 40 (1863). Hvarje paradis har sin orm. Landgren Ordspr. 83 (1889).
b) (med ålderdomlig prägel) i uttr. ett ord i sinom tid, ett ord i rätt(an) tid; jfr m η. Itt ord j sinom tijd är mykit liufligit. SalOrdspr. 15: 23 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917; Luther: ein wort zu seiner zeit). Ett ord, i sinom tid, är guld i silfwer-skål. Kolmodin QvSp. 1: 196 (1732). Östergren (1938). jfr: Itt ord j sin tijd talat, är såsom itt gyldene äple på itt silffuer faat. SalOrdspr. 25: 11 (öv. 1536; Bib. 1541: j sinom tijdh).
c) ss. beteckning för (l. med bibegrepp av) att ngn är intresserad av l. förtrogen med l. (rimligtvis) kan förutsättas väl känna till ngt l. ngn o. d. Man måste (för att kunna tränga in i kabbala) nödvändigt studera sin Talmud i Grundspråket. Kellgren (SVS) 2: 249 (1787). (Herrarna) spela nu sin vira, och vi kunna derföre ostörda få prata hela långa aftonen. Knorring Cous. 2: 119 (1834). Det är det sluga engelska köpmannaförståndet som talar (i vissa tidningsartiklar) — icke precis ett rent språk, men dock otvetydigt för den som känner sina engelsmän. GHT 1896, nr 9, s. l. Man är inte alldeles säker på att vackra Wally kan sin Goethe, men (osv.). UNT 1943, nr 55, s. 8.
d) ss. beteckning för ett bl. antytt l. för ett mer l. mindre ovisst l. obestämt innehåll l. omfång hos den (de) med huvudordet betecknade företeelsen (företeelserna), mer l. mindre liktydigt med: (en) viss speciell, (en) viss bestämd; (en) viss, en del; särsk. med pluralt huvudord; jfr m α. Det har sina sidor att vara berömd. Att taga tullen aldeles bort, hade fuller sin skiäl. RP 8: 135 (1640). Hofmarskalken var en .. skicklig berättare, särdeles sedan han druckit sina glas vid bordet. Wetterbergh SamhKärna 2: 6 (1857). Med en sidoblick på mig, som inte var utan sin vädjan. Siwertz Tråd. 73 (1957).
e) ngt pleonastiskt, vid tids-, ålders-, måtts- o. värdeuppgifter (särsk. innehållande räkneord); särsk. i uttr. betecknande en (mera obestämt angiven o.) jämförelsevis l. förvånansvärt lång tid l. hög ålder osv.; numera ofta i förening med modig (se d. o. 7). Gäddan vägde sina modiga sju kilo. For(næmde) hans skulle betale h(e)r Jøns the vijc {marker} innan vj wekor wijd syne xl {marker}. OPetri Tb. 43 (1525). Tå Gudh halp .. (Josef) vtur fengelset war han sina 30 åhr gammal. Muræus Arndt 2: 456 (1648). (Munsön) håller sin mil i längden, och omkring 1/4:dels mil i bredden. Fischerström Mäl. 83 (1785). Den taflan kan kosta sina hundra riksdaler. Almqvist Amor. 251 (1822, 1839). Kyrkklockan slog sina åtta slag. Fogelström Natt 206 (1955). — särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., i satser med subj. i första l. andra personen; jfr j, m. Därute på landet har jag .. en god vän och yrkesbroder sedan sina modiga femtio år tillbaka. Gellerstedt Hult 163 (1906). Jag (har) en roman i fickan, som skall kalfatras. .. Jag har redan grundligt knogat igenom femtio sidor och satt väl sina hundra kråkor i marginalen. Johanson Ligap. 41 (1907).
f) i ställningen mellan räkneord l. best. l. obest. artikel l. pron. en l. ordningstal o. ett av räkneordet osv. bestämt substantiviskt ord.
α) föregånget av räkneord l. obest. artikel l. pron. en; numera företrädelsvis (mindre br.) med personbetecknande huvudord (t. ex. i uttr. en sin vän, en vän till sig). (Hon) tiiltalade .. Hans Guldzsmed om en lyckio, som hon sade, at sambe lyckio var for:de Hansse pansat oc ecke sålt aff en sin mååg benepd Nels Salemakere. JönkTb. 151 (1545). (Fru Lusta) kom medh tree sijne Döttrar, / Samt sin Son, dera Broder, här-an. Stiernhielm Herc. 13, 14 (c. 1652, 1668). Med tvenne silfverpengar i en sin hand. Wallengren Mann. 209 (1895; skämts.). En sin vän. Harlock (1944).
β) (†) föregånget av best. artikel. (Frankfurt) är .. en den aldra förnämsta handelsstad och högt renommerad af de sina tvänne stora mässor och marknader. Kurck Lefn. 27 (1705). KKD 3: 200 (1711).
γ) (†) föregånget av ordningstal. Thenn ene yngre Broderenn som hans fader hade m(edh) thenn 3 (dvs. tredje) sinn hustru. UpplDomb. 2: 44 (1579). Hercules arla stod vpp, en Morgon, i första sin Vngdom. Stiernhielm Herc. 1 (1648, 1668).
g) [fsv. sialfs sins, sialf sins, siælfsins resp. ens sins (med formen sins beroende på attraktion från sialfs resp. ens)] (†) i uttr. själv sins l. självsins o. d., se SJÄLV; äv. ens sins, (enbart) sin egen. Hwars hog wid kroppen är och ens sins nytta bunden, / Hans hierta är förtrångt at hysa fleras gagn; / Des hela Tancke-Kretz är som ett Hiul i runden. Runius (SVS) 1: 186 (1707).
h) (†) ss. bestämning till ett vbalsbst. som i förening med den föregående prep. med l. (för)-utan betecknar resultatet l. följden av l. omständigheter beledsagande en handling l. ett skeende; jfr i. Arvidi 190 (1651: förvtan). På det att en Regeringen miszhagelig bok ej skulle finnas i Allmänhetens händer, inlöste .. (författaren) åter, med sin stora förlust, alla de försålda exemplaren. SvLitTidn. 1814, Bih. sp. 31. Likasom trän vid roten af rinnande bäckar besköljda, / När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring, / Utan sin möda och strid, så (osv.). Runeberg (SVS) 3: 65 (1832).
i) (numera föga br.) ss. bestämning till vbalsbst. som icke är personbetecknande, entydigt svarande till en objektiv gen.; jfr h o. DIN, poss. pron. I 1 o (särsk. o γ o. anm.). Thenna Bättringen och vmwändelsen til Gudh är (dvs. utgöres av) sijn egen förnekelse, sampt och thet rätta Christi Korssett och Ooket. Muræus Arndt 1: 28 (1647). Landet (Angola) tillhör Portugal sedan sin upptäckt, 1488. NF 1: 767 (1876). Psaltaren på latin saknar (enligt Dante) sin ursprungliga fägring .., hvilken den förlorade redan vid sin första översättning till grekiskan. Wulff Övers. 1 (1897); jfr huvudmomentet.
j) med ngt förbleknad innebörd (förr äv. i satser med subj. i första l. andra personen; jfr e slutet, m, n), i uttr. fara, draga o. d. sin kos l. sin väg l. sina färde, se de särskilda substantiven.
k) med syftning på var (och en) l. vardera i vissa anv.
α) med syftning på var (och en) i predikatslös sats. En plats för hvar sak, och hvar sak på sin plats. VL 1896, nr 242, s. 2. Var och en sin smak. Hallström K11 19 (1918).
β) med syftning på var (och en) l. vardera i appositionell anv. (jfr o α δ‘) l. i det stående uttr. var sin; se VAR, pron., VARDERA, pron.
l) (beträffande brukligheten av sin syftande på han l. hon jfr HAN I 5 anm.) med syftning på utsatt, ss. tilltalsord använt (använd) han l. hon (se HAN I 5) l. titel l. släktskapsord o. d.; jfr o β slutet, 2. Herrn glömde sitt paraply! Apollo .. Häll, Diana, / Säll; iag kommer, om henne så behagar, / I sijn eensligheet, at fördröya Tijden. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Fark(iär)s breff af kongen på sin pension will iag leffuerera åt h(err) harald stake till att föra’t farkiär till handa. Ekeblad Bref 1: 407 (1655; rättat efter hskr.). Mån Fröken icke mer sin lilla Siri känner? / .. Mins Fröken Ebba ej den stackars Eric mer? Kellgren (SVS) 3: 268 (1788). Hedberg DjurBur 68 (1959).
m) i vissa adverbiella prep.-uttr. vari ordet (hos uttrycket i sin helhet l. bl. i nedan anförda anv.) hänför sig till den handling l. det skeende som uttryckes med predikatet (o. äv. uppträder tillsammans med subj. i första l. andra personen) l. har en starkt förbleknad bet. o. saknar egentlig refl. syftning; jfr e slutet, j, n.
α) [jfr d] ss. bestämning till pluralt huvudord: en del, vissa.
α‘) i rums- l. tidsadverbial; särsk. (o. numera nästan bl.) i uttr. på sina håll (se HÅLL, sbst.1 VII 1 (c β)) l. ställen (i sht förr äv. orter l. platser l. trakter). Således har å sine tideskifften, särskilte klädedrägter varit öflige, som åter igen, antingen bliffwit afskaffade eller förbättrade. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 13 (1753). Wirket har på sina ställen taget röta. VDAkt. 1796, nr 226. Det är ett mer och mer allmänt bruk, att hemmansägare och hela byar i Dalarne och Norrland sälja sin skog på 50 års afverkning. Efter de 50 åren skall ej finnas mer ett timmerträd i sina skogar. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 153 (1854); jfr huvudmomentet. I sina fall tager ett sår .. (i tjocktarmen efter viss behandling) verkligen ihop. Odenius 2Celsus 464 (1906). Gellerstedt Glänt. 103 (1909: orter). KKD 10: 135 (1914: trakter). På söndagen vimlade det av folk i (skid-)spåret, som på sina håll blev så blankslitet, att det är livsfarligt. SvD(B) 1943, nr 10, s. 9.
β‘) (†) i uttr. för l. på sina skäl, av vissa skäl; äv. av sina vissa orsaker l. särdeles skäl och orsaker l. för sina särdeles vissa skäl och orsaker, av vissa orsaker resp. vissa speciella skäl o. orsaker. The gode män iagh aff sinne wisse orsaker haffuer .. eder bekennelse sagdt före. LWallius (1633) hos Schück Wivallius 1: 92. HC11H 15: 19 (1662: särdeles skäl och orsaker). Därs. 5: 164 (1680: särdeles wisze). Han wiste redan namn på alla Fadrens yxor, / Fast han för sina skäl, ej ännu hade byxor. Livin Kyrk. 4 (1781). Sundelius NorrköpMinne 622 (1798: ).
β) i uttr. på sin (högsta) höjd, se HÖJD 4 c β.
γ) (numera mindre br.) i uttr. på sitt ställe, förr äv. i l. på sitt rum l. i sin ort, i bok o. d.: på rätt ställe, på ifrågavarande l. vederbörligt ställe. Hiärne 2Anl. 48 (1702: i sitt rum). Därs. 118 (: i sin ort). Anm(älaren) har hittills gjort våld på sig sjelf, för att först på sitt rum uttala sin beundran och förtjusning öfwer Hr Profeszor Fahlcrantz’ fyra Landskaper (dvs. landskapstavlor). SvLitTidn. 1815, sp. 394. Härom mera på sitt ställe. Sylwan (o. Bing) 1: 104 (1910).
δ) i uttr. på sitt sätt, äv. vis, på sätt o. vis; jfr d. Men, på sitt sätt har jag ändå heder af dig. Almqvist DrJ 160 (1834). BEMalmström 7: 399 (1845: vis).
ε) i uttr. på sin tid, en gång, vid den aktuella tidpunkten o. d.; förr äv. på sin vissa, snart instundande tid, vid en viss bestämd, snart stundande tidpunkt. På sin wisza snart instundande tid skal jag (dvs. Jesus) .. fulborda mit embete och timeliga lifs lopp. Bælter JesuH 5: 429 (1759). Såsom vi på sin tid meddelade, har ett anslag beviljats. Beckman SvSpr. 75 (1904).
ζ) (†) i uttr. i sin tid, i sinom tid (se η). G1R 8: 51 (1532). Det öfriga (i detta ämne) i sin tid. Geijer I. 5: 228 (1820).
η) i uttr. i sinom tid, dels (numera bl. i högre stil, med ålderdomlig prägel): i rätt tid, när (den rätta) tiden är inne, dels: så småningom, vad det lider; jfr ζ, b. I sinom tijdh wil iagh komma til tigh igen. 1Mos. 18: 14 (Bib. 1541). Du (o Gud), som menniskiorna i sinom tijd dö låter. Rosenfeldt Vitt. 135 (c. 1690). (Det finns ett slag av människor som) äro den verkliga pöbeln: de sakna icke, men de förakta civilisationen. .. Att i våra dagar söka belysa detta slags pöbel, är att göra en sak i sinom tid. BEMalmström 7: 397 (1845). I sinom tid kommer du att få belägg för, inte hur minnet bevarar utan hur det omarbetar. Hedberg DockDans. 10 (1955).
ϑ) (numera i sht i vissa trakter, vard.) i uttr. aldrig i sin dar, i sht förr äv. sina dagar, aldrig någonsin. (Socknen vill) ingalunda på sig taga at opbygia then långa (kyrko)-balken til muur och taak efter aldrig i sina dagar för skedt är. Murenius AV 209 (1650). (Eng.) That will never be, (sv.) det skier aldrig i sin da’s. Serenius C 3 b (1734). Aldrig i sin dar har ja hört någe slikt! Östergren (1938).
ι) i uttr. i all sin dag l. dar l. tid o. d., ss. beteckning för förvåning l. bestörtning o. d., se DAG I 5 g resp. TID.
n) med syftning på substantiviskt ord i oblik ställning, som står i nära tankesammanhang med (prep.-uttr. innehållande) det av sin bestämda ordet (o. som mer l. mindre lätt kan uppfattas ss. ”subj.” i en ”dold sats” som det bildar tillsammans med (prep.-uttrycket innehållande) sin o. dess huvudord); växlande med anaforiskt (dvs. icke refl.) pronomen.
α) i prep.-uttr. som utgör attributiv bestämning till obj. (i regel direkt obj.) l. till sbst. i annan oblik ställning, med syftning på objektet osv.; särsk. i sådant uttr. med prepositionen i (numera företrädesvis för att beteckna att objektet osv. betraktas ur viss aspekt l. är utrustat på visst (karakteristiskt) sätt o. d.) l. med (numera företrädesvis för att beteckna att objektet osv. är utrustat l. försett med ngt för detsamma utmärkande o. d.). Betrakta saken i sin helhet, i hela sin vidd. Här ser ni denna omskrutna inrättning i sin prydno. För en man i sina bästa år kunde det vara frestande att åta sig uppgiften. Gudh medh sin goodheet är henne (dvs. människan) j frå fallen, och dieffwlen medh sin ondzsko haffwer hon fått ighen. OPetri 1: 9 (1526); jfr huvudmomentet. (Mose) smorde altaret medh all sin reedhscap, twättokaret medh sinom foot, at thz skulle warda wijghdt, Och (osv.). 3Mos. 8: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla dess tillbehör .. dess fotställning). Apostelen Paulus såg Christum effter sin himmelsferd, flera resor. Swedberg SabbRo 1382 (1687, 1712). Han sitter ensam vid båtfästet. .. Det är nästan synd att störa honom i sina djupa betraktelser öfver Bråviken. Almqvist DrJ 319 (1834). Det var en glänsande syn, när morgonsolen gick upp öfver de höstliga kullarna med sina ännu grönskande vingårdar. Topelius Fält. 1: 46 (1853). I och för .. tillsyn (av skogshushållningen) indeltes bergslagen .. i 10 särskilda distrikt med sina uppsyningsmän. NoraskogArk. 5: 516 (1927).
β) i prep.-uttr. som utgör l. ingår i bestämning till predikatet, med syftning på obj.; numera i sht i sådant prep.-uttr. med mer l. mindre resultativ innebörd; jfr p β α‘. Lämna ngn l. ngt åt sitt öde. Sätt tillbaka boken på sin plats! (ngt vard.) Gudi vare loff för sina velsignade naade. G1R 1: 54 (1523). Krögarn i skjortan han kom också ut; / Vips gaf han krögarn et slag på sin trut. Bellman (BellmS) 1: 75 (c. 1772, 1790). Jag vill ha en utmärkt vacker, väl arbetad ram till en toilettspegel, som jag ämnar skänka Grefvinnan Ebba på sin födelsedag. Sparre Findl. 2: 13 (1835). Sveriges rikes lag landsförvisar ingen för sin tros skull. Strindberg GVasa 185 (1899). Platon hade lärt, att .. den tjusning, som de sköna föremålen väcka hos själen, steg för steg återför henne till sitt förlorade hemland. SvLittH 2: 214 (1919).
γ) ss. bestämning till direkt obj., med syftning på indirekt obj.; numera i sht (mindre br.) i förening med verb med bet.: giva o. d.; jfr p β β‘. (Ett område donerades) til sancta Anna prebenda, dogh swa ath then .. presth, samma prebendha haffuer, skal stadhenum siith redighe landhgille ther aff giffwe. JönkTb. 107 (1522). Scholemestaren läs för hwar kretz sina besynnerliga lecso. LPetri KO 89 a (1561, 1571). Hr. Stiernhielm war här i Upsala .. och præsenterade hwar och en sina fullmackter. Schück VittA 2: 25 (i handl. fr. 1668). Det grymmaste i verlden är at vilja beröfva en krympling sina Kryckor. Kellgren (SVS) 5: 258 (1793). Att göra en gång den hungrige mätt / Och gifva den ringe sin människorätt, / Att stark som ett värn för de svaga stå, / Det längtade han att nå. Bååth Allf. 103 (1884). (Framtidsdrömmarna hos K. XII) närdes i ett alltigenom friskt, gladt och hurtigt sinne och det är detta som ger bilden (av konungen) sin oförlikneliga dragningskraft. SDS 1905, nr 76, s. 4. Giva arbetaren sin l. hans lön. Östergren (1938).
o) i satsförkortning l. mer l. mindre satsvärdig del av sats l. i underordnad sats, med syftning på det finita verbets resp. den styrande satsens subj., som icke är identiskt med tankesubjektet i satsförkortningen osv. resp. bisatsens subj.
α) i satsförkortning l. mer l. mindre satsvärdig del av sats.
α‘) i bestämning till inf., särsk. inf. som fungerar ss. direkt obj. l. ingår i konstruktionen ack. med inf. Vthi heela hoopen aff them som trodde war itt hierta, och een siäl. Och ingen vthaff them sadhe någhot wara sitt aff thet han åtte, vthan war alt obytt them emellan. Apg. 4: 32 (NT 1526). Gudh låte altsamman skeet wara til sins nampns ära! Spegel Dagb. 159 (1680). H. M. Konungen har befallt mig framföra Sin tacksamhet till alla dem, som bidragit till och medverkat vid det festliga mottagande, som egnats Konungen och Kronprinsen vid Deras besök i Vesterås. FHederstierna i WestmAlleh. 1898, nr 140, s. 2. Det .. uppväckte rent af Josias klander när han såg .. (ärelystnaden) lefva så stark hos sin gamle .. fader. KKD 6: VIII (1912).
β‘) i bestämning till adjektiviskt attribut. (Den danske konungen Nils Svensson) ansåg .. Sverige och alt hvad det samma angick, som et sin Son tilhörigt arfskap. Dalin Hist. 2: 58 (1750). I sin bok om Jehovahtjänsten hos hebräerna säger .. (V. Rydberg) om profeterna dessa för sin åskådning så betecknande ord: (osv.). Nilsson SvRom. 492 (1916); jfr huvudmomentet.
γ‘) i komparativ satsförkortning med än l. som (l. liksom l. såsom). Sådan war Angantyrs frägd, at han ansågs farligare än alle sine ellofwa bröder. Lagerbring 1Hist. 1: 97 (1769). Han gick in i armén och upptog liksom andra unga män af sitt stånd aktningsbjudande lån. Samtiden 1874, s. 751. Fröken Sigrid Hoppe avled i Stockholm .. samma dag som sin broder, den kände lexikografen Otto Hoppe. SvD 1919, nr 204, s. 8.
δ‘) i apposition; särsk. ss. omedelbar bestämning till appositionsordet; jfr k β. Herodes hadhe gripit Johannem .. för Herodias sins brodhers Philippi hustru skul. Mat. 14: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Ifwar war något fallen til skråck: han hängde skator öfwer Hästen i krubban (m. m.) ..: dertil förmante han ock lilla Sigge, sin Son. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). (Barbro Stigsdotter) befallde Jakob, en af sina drängar, att hemligt spänna före en släda. Fryxell Ber. 3: 14 (1828). Östergren (1938).
ε‘) i bestämning till sbst. betecknande verksamhet l. känsla l. egenskap o. d. (Penelope) gör anstalt om täflingen och sine Älskares sammankallande. Kellgren (SVS) 5: 401 (1791). (Staden) Pasargadæ .. (blev) bygd af Cyrus till minne öfver sin här vundna seger öfver Mederne. Palmblad LbGeogr. 328 (1835). Den skickelse, som .. lät .. (den faderlöse gossen) i .. (en viss person) träffa på samma gång den egentlige väckaren till sin vetenskapliga vishetskärlek, och en ny fader. Atterbom Minnest. 2: 238 (1849). Han tog kraftorden (som just yttrats av den vän han var tillsammans med) för idel uttryck af sympati med sitt eget öde. Geijerstam LycklMänn. 44 (1899).
ζ‘) i fristående satsförkortning, ss. bestämning till det ord som blir subj. om satsförkortningen omändras till finit sats. I själfva verket var Sveriges hufvudstad, sitt härliga läge oräknadt, ännu 1870 en rätt oansenlig stad. ECTegnér (c. 1898) i LVetA IV. 5: 14. Frånsedt sin ensamma belägenhet böra öborna .. kunna föra en lycklig .. tillvaro. TurÅ 1907, s. 187.
β) i bisats; numera nästan bl. i korta, nödvändiga relativsatser; förr äv. ss. bestämning till bisatsens subj. Någre penninger han seijer sijn halffbrodher med orätte ifrå honom haffver. G1R 24: 533 (1554). Han (hade) icke vtaff wist Euadh sin brodher vträtta skulle. ÅngermDomb. 1630, fol. 29. M(agiste)r Anzeni(us) begärar att sin Fader må få sökia H.s K. M.t att behålla Orsilla till Annexa. HärnösDP 1693, s. 56. En Docens måtte giöra sig wahn och bekant med alla de Grammaticer, som läsas i sin Class. VDAkt. 1735, nr 553. Hvarje gud, hvarje gudinna har något som trycker på sitt samvete. Hela Åsgård är skuldbelastat. Wisén Oden 99 (1873). särsk. motsv. l; förr särsk. ss. bestämning till bisatsens subj. Det är mig rätt kjärt att Cousin flyttat dit Rosenstejn bor och där Sin Lifmedicus är att tillgå. CAEhrensvärd Brev 2: 82 (1795).
p) [delvis sannol. beroende på inflytande från t. sein] (†) i vissa utvidgade, (enligt modern språkkänsla) mer l. mindre klart oreflexiva anv.: hans resp. hennes l. dess l. deras.
α) i adverbiellt prep.-uttr., med syftning på det substantiviska ordet i agent l. prep.-uttr. med närstående funktion. (Avtalet angående husköpet blev) på begge sijdher jachadt och samptyckt .. för rätte i alles åhöre, emellen .. Swen Monsson och Ingolff Salmonsson på sijns och sijne syskenäs wägne. HH 13: 17 (1562). Dhe Papistiske scholor och kyrckior, som i och kring Stockholm af .. (Sigismund) moot sin eedh uprättade woro. Gustaf II Adolf 83 (c. 1620). (W. Scott) har helgat åt .. (broderns) minne ett försoningsoffer .. (i romanen) The fair maid of Perth ..; och betänker man att detta sköna offer tändes af Walter Scott i sin ålder, olycklig, med ett halfbrutet .. hjerta, så (osv.). Geijer I. 2: 195 (1839).
β) med syftning på indirekt obj. i sats med pass. l. intr. predikatsverb.
α‘) [jfr n β] i adverbiellt prep.-uttr. Honom war berättat af sine Sändebud .., det (osv.). Tegel E14 56 (1612). Biskoparna hafwa Macht at förordna, lindra, straffa .., som them aff sijn Försichtigheet synes wara aff nödhen til theras Vndersåters Förbättring och sitt Sticht til Nytto. Schroderus Os. III. 2: 137 (1635). (Fredens) bevarande i norden, hvilcket ändamåhl är K. Maj:t högst om hjertat och compatibelt med sine öfrige alliancer. Höpken 2: 244 (1753).
β‘) [jfr n γ] ss. bestämning till subj., särsk. med syftning på pronominet var. Them galna behaghar sin sidh wel. SalOrdspr. 12: 15 (öv. 1536); jfr a. Huar är sin synd söth, och sitt ånger lett. SvOrds. B 2 a (1604); jfr a. Idag skickas dem sitt recreditif. Hermelin BrBarck 2 (1702).
γ) i vissa andra, sannol. tillfälliga anv. som (snarast) härröra från mindre övertänkt språkbruk (l. felskrivningar). Samma dagh suor Libbirdh Dirichssonn sin borggiarre edh; wngie m(ester) Hendrich, sin lyffthes man; gaff i burgiellth 5 d(ale)r. TbLödöse 149 (1589); jfr huvudmomentet. Någon (kan) aff .. (Sigismunds) och sine Jesuiters illsnidigheet blifwa bedragen. RA II. 2: 109 (1617). (Den av en svår förlossning plågade) Hustruns Man wille mörda Jorde-Gumman, men jag stillade honom, med thet jag låfwade, at snart hielpa sin Hustru utur thenna nöden. Hoorn Jordg. 2: 15 (1723). Under den tredje erotiska perioden av sitt liv .. får .. (Tegnérs) kärlek sitt högsta uttryck i den gripande dikten Den döde. SvLittH 2: 39 (1919). — särsk. ss. översättning av t. sein i orefl. anv. Gudh haffuer aff begynnilsen well skickat .. (de skapade varelserna o. tingen), så at .. intit aff them hindrar thet andra, vtan äro iw alltijd sinne befalning lydig. Syr. 16 (”17”): 28 (öv. 1536; Luther: seinem befehl; Bib. 1917: hans befallningar); jfr o β. Tå han satte haffuena sitt mål, och watnena, at the icke skulle gå offuer sina befalning. Ordspr. 8: 29 (Bib. 1541; Luther: seinen befehl; Bib. 1917: hans befallning); jfr n γ.
2) [jfr 1 l] ersättande refl. anv. av eder l. din vid tilltal; numera bl. (i sht vard.) i uppmaningar l. befallningar; jfr 3 b. (Jag) hafwer .. låtet .. författa några spörsmåhl till E(ders) K(ärligheter, dvs. hertigarna) och Eder (dvs. ständerna) skrifftelig hwaruppå E. K. och I eder welen betänckia och mig sine .. goda råd ther uthi meddela. Gustaf II Adolf 152 (1617). Ädla aldra kieresta lilla hustru. .. Helsa sin syster, Sell och min lilla Bengtt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 96 (1696). Var god (broder Porthan) och låt sin dräng aflämna innelyckte bref på Post contoiret. Calonius Bref 180 (1796). Hälsa mycket min lilla aimabla mor, och glöm aldrig sin Stafva. MoB 2: 199 (1800; i en dotters brev till sin far). Dölj sina känslor, unge man, om han kan, jag kan dölja mina! Strindberg Kamm. 2: 48 (1907). Anna, solen skiner! Gå efter sitt parasoll och spänn upp det över mig! Videgren FalskFlagg 75 (1933).
3) [fsv. sina; jfr d. (de) sine, mlt. die sīne, mnl. die sine (holl. de zijnen), fht. (thie) sīne, mht. (die) sīne, die sīnen (t. die seinen), ävensom lat. sui] i substantivisk anv. (jfr 4), i pl. de sina, i sht förr äv. (utan best. art.) sina; jfr SINIG a.
a) motsv. 1: sina närmaste, sina anhöriga, sin familj; äv.: sina vänner l. anhängare l. kamrater l. undersåtar l. landsmän l. män (soldater o. d.). Sörja för sig och de sina. Apg. 4: 23 (NT 1526: sina). Herren känner sina. 2Tim. 2: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: de sina). (Biskopen i Åbo) sadhe ath han medh sijna är widh thet sijnneth ath .. effter thenna dagh aldrigh ville försuara (J. III:s liturgi). KyrkohÅ 1902, MoA. s. 38 (c. 1600). Som en redskaffens kongh han (dvs. Akilles) förde sinas spijra / Ty weet all iordens kretz desz hiälte-nampn at zijra. Noreen FörfLejonk. 116 (i handl. fr. c. 1685). Innan slaget ännu var afgjordt, föll likväl hjelten (dvs. G. II A.), händelsevis skild från de sina. Tegnér (WB) 7: 126 (1832). (Den lille pojken) kände .., att han inte kunde undvara de sina, och att han utan sin fader och sin moder var som en fågelunge, vilken hade fallit ur boet. Malmberg StyckVäg 64 (1950).
b) motsv. 2, ersättande de edra (se EDER I 2) l. de dina (se DIN, poss. pron. I 2); numera bl. (mera tillf.) i uppmaningar l. befallningar. Gud beware E(ders) K(ärlighet, dvs. prinsessan Katarina) och the sine wed god helsa. Gustaf II Adolf 557 (1622). Lef lycklig med de sina på det nya året. Tegnér Brev 6: 10 (1830; i brev till assessorskan Olde).
4) [fsv. sit; jfr d. sit, mlt. dat sīn(e), mnl. dat sine, dat sijn (holl. het zijne), fht. daȝ sīn (t. das seine), ävensom lat. suum] i substantivisk anv. (jfr 3), i n. sg. sitt, förr äv. det sina.
a) motsv. 1.
α) om det som tillhör l. (med rätta) tillkommer subjektet; sin egendom, sina tillhörigheter l. ägodelar l. pengar; sin (rättmätiga) andel; äv. dels övergående i bet.: sin rätt, dels (utan tanke på äganderätt): vad han osv. behöver l. skall l. bör ha; sin tribut; numera i sht i distributiva uttr. l. ss. framhävt; jfr γ, δ, o. SINIG b. Ha sitt på det torra, bildl.: ha sitt i säkerhet, vara välbärgad o. d. G1R 1: 41 (1522). Bytett ähr skeett medh godh vilie, och hvardera parten tagett sitt i possession och roligen ded besutett nu i så månge åhr. AOxenstierna 5: 560 (1630). Hwar och een är rädd om sitt. Celsius Ordspr. 1: 694 (1708). Skulle man låna åt en verkligt behöfvande, så fick man aldrig sitt igen. Almqvist Törnr. 3: 145 (1850). Farmor talade, talade .. med en lugn, säker röst, som gaf hvarje ord sitt. Hallström GHist. 111 (1895). (Sv.) Hålla på sitt .. (eng.) stick to one’s own. WoH (1904). Du (dvs. hustrun) får sörja för, att .. (den nyanställde drängen) får sitt. Hallström El. 26 (1906). Molanders iscensättning (av Peer Gynt) har redan förut fått ros och ris och de Neerlandska dekorationerna ha fått sitt, även de. SD 1928, nr 79, s. 9. särsk.
α‘) (i nedanstående bibelställe o. i därav påverkat spr.) övergående i bet.: egen vinning l. fördel; i uttr. söka sitt, sträva efter egen vinning l. fördel, vara självisk l. egennyttig. (Kärleken) styggies widh ingen, han sökier icke sitt, han wredhgas intit. 1Kor. 13: 5 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; Luther: sucht nicht das yhre, Vulg.: non quærit quæ sua sunt, gr. οὐ ζητεὰ τῖ ἑαντῆς). (Den kristlige läraren) skall i den gåfva och verksamhet, som synes honom stor och betydande, icke söka sitt utan Herrens. Flensburg KyrklT 23 (1894). SvHandordb. (1966).
β‘) motsv. 1 k α, i det ordspråksartade uttr. (åt) var och en sitt, var o. en skall ha l. man skall ge var o. en vad honom tillhör l. tillkommer; jfr δ‘. (Sv.) Hwar och en sitt, (lat.) Suum cuique. Sahlstedt 479 (1773). 3NF 18: 825 (1933: åt).
γ‘) (beträffande brukligheten se under 1 n β) motsv. 1 n β; i sht i nedan anförda ordspråk. Dhen trätan, mitt och ditt, haar skildt mången ifrå sitt. Grubb 97 (1665); jfr: Träta om mitt och ditt / skiljer mången från sitt. LbFolksk. 2 (1890).
δ‘) (beträffande brukligheten se under 1 n γ) motsv. 1 n γ; jfr β‘. Them ena wardher giffuit aff andanom wijszdooms taal, .. enom androm prophecia, enom androm åtskilia andar .., Alt thetta gör then ene och samme anden, delandes hwariom sitt såsom honom tyckes. 1Kor. 12: 11 (NT 1526). Effter som jagh och sielff irraisonnabelt håller att truga någon dett sine uthaf. AOxenstierna 6: 281 (1631). (Sv.) Gif hwarjom och enom sit, (eng.) Give every body his due. Serenius (1741). Tacka Gud för ditt, och unna nästan sitt. Wensell Ordspr. 74 (1863). Du skall icke afhända någon sitt. Mark. 10: 19 (öv. 1883). (Ge) var och en sitt. SvUppslB 26: 801 (1935); jfr β‘.
β) sin bostad l. gård, sitt hem l. rum o. d.; i förb. (hem, in, upp o. d.) till sitt, förr äv. angivande befintlighet (i uttr. hem till sitt, hemma hos sig). Påå thett att Suerigis infödde almoge måtthe sittie hem till sith, skötta åker och engh, födha sinn hustrur och barnn, och icke gåå lenger wtt, att låthe slå sigh ijhiell. G1R 1: 125 (1523). (Konungen) upgaf .. krigsutrustningen til siös, och efterlät hwar och en at resa hem til sit igen, och at se sig om til uppehälle winteren öfwer. Peringskiöld Hkr. 1: 697 (1697). När .. tussen förnam, att vallpojken var så stark, räddes han och gick in till sitt. SvFolks. 3 (1844). Han gick upp till sitt. Hellström MorgSkälm 244 (1952). särsk.
α‘) (beträffande brukligheten se under 1 n β) motsv. 1 n β. Det var som om en inre makt fört honom hem till sitt igen. Effter Hennes May:tt icke gerna will holla .. (ständerna) länge oppe, vthan snart släppa huar och en hem till sitt igen, så (osv.). RARP 2: 189 (1635).
β‘) med syftning på pronominet var (och en) i appositionell anv. (jfr 1 k β), se VAR, pron.
γ) (numera bl. tillf.) sin livslott, sitt öde; jfr α, δ. (Sv.) Ingen är nögd med sitt, (lat.) Nemo sua sorte contentus. Schultze Ordb. 4100 (c. 1755).
δ) sin beskärda del av livets prövningar l. vedermödor, sin börda; äv. om tillfällig obehaglig behandling: vad han osv. skall ha l. förtjänar; jfr α, γ. En älskande mö / af rosor och snö / i lunden så ömt / med älskarn sig gömt. / Då slå vi (dvs. myggorna) oss ner / på munnen, som ler. / Piff! där fick hon sitt. Wecksell SDikt. 240 (1861). Satiren framträder i många nyare (dans-)visor; båda könen få sitt. Nilsson FestdVard. 98 (1925). Var man har sitt, / Hårt eller blitt, / Himlen allena är sorgerna kvitt. Ps. 1937, 365: 2. Nu ska man inte tala illa om den redan döda. Lilly fick nog sitt att gå igenom. Wassing Dödgr. 209 (1958).
ε) (numera bl. tillf.) om det som oupplösligt hör samman med l. utmärker ngn l. ngt; sitt eget jag. Ingen hafwer någet aff sitt, vthan Lögn och Synd. Schroderus Os. 1: 750 (1635; lat. orig.: de suo). Ett ursprungligt sitt, suum är, hvad materien angår endast det, som är osönderligt i alla afseenden ifrån individualiteten, eller det, hvari individualiteten enoncerar (dvs. uttrycker) sig sjelf såsom sådan. Biberg 2: 283 (c. 1820).
ζ) det som han osv. uträttar l. sköter l. har att uträtta osv.; syssla (sysslor); uppgift, åliggande; äv. dels: det som han osv. har för händer, dels: mellanhavande (äv. liktydigt med: erotiskt förhållande), dels: sina (egna) angelägenheter. Erchebispen (Jöns Bengtson som var fången i Danmark) skulle komma til sitt igen, om then dagtingan som konung Karl (Knutsson) giordt hade (med de i Sthm kvarblivna danska adelsmännen), motte bliffua beståndandes. OPetri Kr. 235 (c. 1540); jfr β. (Kammaren) Moste hafva öga på alla possibiliteter och inthet soffva och sköta sitt. RP 8: 255 (1640). (Munkarna på Chios) hafva sitt för sig, sätta präster till och af sina. Eneman Resa 1: 105 (1712). Eftersom tomten (som betraktade en sak i den öppna klädkistan) satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller hörde, tänkte pojken (osv.). Lagerlöf Holg. 1: 13 (1906). Sjuk! Ja visst, men man ska väl passa sitt likvisst. Söderlund FamBarr. 2: 41 (1906). Lama Johanna påstod alldeles säkert att (fattighusets husmor o. hjonet Johan Petter) hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Engström Kryss 20 (1912). Fastän ingen människa finns inom hörhåll, pratar han en hel del, medan han pysslar med sitt. Jensen Hudson OmbSkugg. 89 (1922). särsk.
α‘) i förb. göra sitt (äv. göra sitt till), med personsubj.: göra vad han osv. kan l. vad på honom osv. ankommer; äv. i uttr. göra sitt (förr äv. allt sitt) till (förr äv. vid) ngt l. till (för) att (osv.), göra allt vad han osv. kan l. vad på honom osv. ankommer (o. därigm bidraga) till ngt l. till att (osv.), särsk. i uttr. göra sitt till saken; jfr β‘. Ändoch the (lejda herdarna) wel göra sitt til sakena, och troligha nogh achta på fåren, så äro the likwel icke annat än leghoheerdar, Fåren höra them icke til. LPetri 2Post. 45 a (1555). (Jag har använt vissa botemedel mot pesten) som mig icke felt hafwa slagit, tå patienten har giordt sit til. Block Pest. 98 (1711). Föga torde jag .. till en början .. erhålla bidrag (till en planerad tidskrift) af andra; Essen åtminstone är försänkt i misströstan och gör sitt till att afskräcka mig. LStenbäck (1847) hos Aspelin Stenbäck 419. Hellberg Samtida 1: 17 (1870: vid). Som vi sett, gjorde de skånske vännerne allt sitt till för att utbreda Almqvists rykte. Lysander Almqvist 338 (1878). Säkerligen har .. (Kellgren) känt Baggesens kraftiga maning till .. (nordens skalder) riktad till sig själv och gjort sitt för att följa den. 3Saml. 6: 203 (1925). Han hade gjort sitt. Han hade gått sin väg så långt den räckte — och misslyckats. Fogelström BorgTryggh. 294 (1957).
β‘) i utvidgad anv. av α‘, med saksubj.; dels i uttr. göra sitt till ngt l. till (äv. för) att (osv.), (i sin mån) bidraga till ngt l. till att (osv.), dels i uttr. göra sitt till (äv. göra sitt), bidraga (till ngt l. till att ngt förhåller sig l. utvecklas o. d. på visst sätt); jfr η. Hiärne 2Anl. 333 (1706). Voteringen till Professorsförslaget i Praktiska Philosophien (har) gjort sitt till, att spränga de sista resterna härstädes af sammanhållning och vänskapligt umgänge. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 40. Sädesodlingen .. (i Jämtl.) har .. att kämpa med icke obetydliga svårigheter. Markens sidländthet och vattusigtighet gör sitt, de ofta förekommande nattfrosterna sitt och bristen på behöflig arbetskraft sitt. Torpson Morden 250 (1887). PT 1907, nr 154 A, s. 3 (: för). (En flicka verkade tilldragande) genom lidelsefull blekhet och brännande ögon. .. Det täta och blåsvarta håret gjorde sitt till effekten. Hallström Händ. 56 (1927). Riksbanken skulle ha medverkat i .. (den förda valutapolitiken) genom köp av statspapper i lämpliga former, och riksgäldskontoret skulle ha gjort sitt till genom att helt hålla sig tillbaka från en upplåning, som icke varit nödvändig. SvD(A) 1933, nr 235, s. 4.
η) [jfr ζ β‘] (mera tillf.) i fråga om effekt o. d.: sitt bidrag. De gamla kostymerna ge sitt av burleskt, graciöst eller rörande åt skådespelet. Hallström LevDikt 221 (1914).
ϑ) det som upptar hans osv. tankar l. intresse (o. vad han osv. yppar l. vill ha sagt); sina tankar; sin tankegång; sin uppfattning; sitt tankeutbyte; sin plan, sitt förslag; sin vilja. Bark Bref 1: 80 (1703). Få the .. intet sitt fram (i fråga om tillsättande av prästtjänster), som .. oskäligt wore, tå blifwa the mine owener och hofwudfiendar. Swedberg Lefw. 410 (1729). En ruin .. där kajor och kråkor flaxade mellan gamla skottgluggar, snattrade om sitt och (osv.). TurÅ 1910, s. 143. Löjtnant Lagerlöf var envis och höll i med sitt. Lagerlöf Mårb. 52 (1922). De bägge (samtalande) arbetarförfattarna lyssnade inte ens på vad som hände omkring dem, de var upptagna av sitt. Lo-Johansson Förf. 66 (1957).
b) (i sht vard.) motsv. 2, ersättande e(de)rt (se EDER I 3) l. ditt (se DIN, poss. pron. I 3), i uppmaningar l. befallningar; särsk. i anv. svarande till a β. (Till grannen, som bankar:) Varsågod, bara, och gå in till sitt — säger jag! Ullman FlickÄra 40 (1909).

 

Spalt S 2523 band 25, 1967

Webbansvarig