Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SINIG, adj.
Ordformer
(äv. sij-)
Etymologi
[av t. seinig (äv. i uttr. die seinigen, de sina, das seinige, sitt), av mht. sīnec, avledn. av sīn, av fht. sīn (se SIN, pron.2)]
(†) hans l. sin; anträffat bl.
a) i uttr. (de) siniga, de sina (se SIN, pron.2 3 a). HSH 27: 229 (1646). Barckhusen Cotossichin 92 (1669: sinige). Jag .. önskar (att julhelgen) HögWöhrdige Herr Bijskoppen måtte blijfwa hugnelig, med alle the sijnighe. VDAkt. 1684, nr 226.
b) i uttr. det siniga, hans tillhörigheter o. dyl. l. sitt (se SIN, pron.2 4 a α); anträffat bl. i uttr. taga ngn det siniga, beröva ngn hans tillhörigheter o. d. (jfr SIN, pron.2 4 a α δ‘). Kempe Krigzpersp. 74 (1664).

 

Spalt S 2555 band 25, 1967

Webbansvarig